Vi är redan ett par dagar in i det nya året, och det är bäst att snöra ihop det här så snabbt och simpelt som möjligt.
Djupt inne bland rasmassorna i en kollapsad gammal indiangruva har reportern Chuck Tatum (Kirk Douglas) prospekterat och funnit årets scoop; en livs levande människa vid namn Leo Minosa (Richard Benedict), med underkroppen fast under bråten. Tatum är fast besluten att få loss den stackaren, men inte förrän han hunnit dra ut på processen så till den grad att han hunnit göra sig ett namn - ett stort namn, vars eko överljuder trafikdånet utanför New York Times-redaktionen.
För ni förstår - Tatum var tidigare en storfräsare i storstan. Han jobbade sida vid sida med de största, men glömde stänga av sin obekväma personlighet när han väl kommit ända dit. Ingen orkade särskilt länge beblanda sig med hans alkoholism, lögner och äktenskapsbrott. I New York välkomnades han inte längre. Fallet från toppen av världen är långt.
När filmen börjar anländer han på kontoret för en lokaltidning i New Mexico, fördömer platsen, fördömer chefsredaktören för att han kör med säkra kort - han "bär både bälte och hängslen!" - och ber sedan om att få anställning. Månader senare, efter en lång tids pyspunka på ett uppblåst ego, sitter han själv iförd hängselbyxor och projicerar sin ilska på kollegorna.
En dag, på väg mot ett ointressant jobb på någon mässa, stannar Tatum med sin fotograf till vid en ödelagd bensinmack i obygden. Var är alla? I ett privat rum längre in sitter en indiankvinna och ber för den man som fastnat i en närliggande gruva...
Tatum lyckas övertyga räddningspersonalen på plats om att borra genom berget från ovan istället för att förstärka väggarna inifrån. På så vis utökar han arbetet med många dagar. Och på så vis får han tid att (så småningom bokstavligen!) iscensätta sin egen mediacirkus. Han blir herre över sin egen marionetteater. Inkomster och berömmelse är hans motiv, när nyheten underkastas reportern.
Sensationen för dagen innehåller en simplifierad protagonist - Chuck Tatum är en karikatyr av reportern som yrkesmänniska - och upphovsmannen Billy Wilders film avfärdades på grund av detta efter premiären 1951. Sedan dess har filmens profetia slagit in - och än mer därtill. Tatums cirkus kretsar åtminstone kring ett reellt behov, en människas liv står på spel. Idag har skvallret i sig blivit ett självändamål; närmast ett behov av mytologi i många människors liv. Frågan är vad som är värre? Se filmen och döm själva. Ni kommer inte att ha tråkigt. Som alla satirer innehåller filmen en mer eller mindre subtil humor, här baserad på igenkänningsfaktorer.
I ärlighetens namn: ingen reporter i världen skulle identifiera sig med Chuck Tatum. Snarare är han en personifiering av sensationspressens sammanlagda yrkesetik, och via Internetströmmens omedelbara återkoppling uppmuntrar vi till denna så fort vi klickar på artikeln i fråga. Avsky eller uppskatta Anna Anka, hon finns kvar i våra liv så länge vi ger henne uppmärksamhet. Ignorera henne och hon försvinner. Till vilken förlust? Var hon någonsin sanningsenlig? Har en mediepersonlighet som talar om sig själv i tredje person någonsin varit annat än en produkt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar