Gåtan Kaspar Hauser, eller "Europas barn" som han kallades, var under nästan två århundraden kontinentens stora olösta mysterium. Pojken anlände, utan känd härkomst, i staden Nürnberg 1828 och var då 16 år gammal. Han kunde bara yttra ett fåtal fraser, var nästan oförmögen att gå på egen hand, och var iförd alltför stora kläder. I sin hand höll han ett brev som förkunnade att han hållits inspärrad hela sitt liv, måste tas om hand och utbildas, men att han lär sig snabbt, och vill bli en kavallerist "som sin far".
Kaspar tycktes förvirrad, misstänktes vara utvecklingsstörd, och sattes under observation. Man upptäckte att han mycket riktigt lärde sig saker snabbt, allt från motorik till att utveckla ett språk. När han var mogen berättade han om sin mardrömslika uppväxt, inspärrad i kompakt mörker i en liten bur under en lång tid, helt avskuren från omvärlden, med en daglig diet på vatten och bröd serverad av en främling som aldrig tilltalade honom, och vars ansikte han aldrig fick se.
Men han hade två trähästar att underhålla sig med!
Pojkens forsatta öde blev inte mindre märkligt. Ni kan läsa om det lite varstans. Det ligger väldokumenterat, i böcker, dokument, på Internet, och väntar på er. Man tror sig, sedan så sent som 2002, ha lösningen tillhands. Vilken? Det får ni läsa själva.
Hans ankomst i Nürnberg vid sexton års ålder var alltså hans första kontakt med mänskligheten. Med detta i åtanke klingar filmens inledande lilla citat tämligen svindlande och öronbedövande - "Hör ni inte de fruktansvärda skriken omkring er, de skrik som människan kallar 'tystnad'?"
Bakom denna tolkning från 1974 ligger Werner Herzog, den excentriska tysken som givetvis inte är intresserad av att servera oss några lösningar på den då olösliga gåtan. Istället har han intresserat sig för hur Kaspar som nästan fysiskt fullvuxen - med alla kroppens sinnen fullt utvecklade - tolkar alla nya intryck som strömmar över honom på en gång. Från sitt lilla skrymsle till hela vida världen. Möjligheterna måste synas fantastiska?
Till en början hjälper Nürnbergs vänliga invånare honom med det basala; att tala, röra sig obehindrat, klä sig och äta näringsriktig mat. I gengäld tvingas han posera i utställningssyfte, och upptäcker människans oändliga fascination för att bygga inhägnader och studera allt - djur, inklusive mänskan själv, såväl som växter och döda ting.
Ju mer han utforskar vårt samhälle, desto mer fångad känner han sig. När inskränkningarna även börjar gälla hans tankeverksamhet i fråga om etik, logik och framförallt religion börjar han längta tillbaka till tillvaron i skrymslet, där möjligheterna var obefintliga men tanken gränslös. Där kunde man omöjligen göra fel.
Löftena som ett vidöppet, överväldigande Bayerskt landskap presenterar kan däremot aldrig infrias.
Herzog rör sig som vanligt på ett plan som ligger någonstans över våra huvuden. Han intresserar sig för ämnen vars omfång är större än att de går att behandla helt och hållet i en film. Det lämnar en hel del luckor för åskådaren att fylla ut. Är denne ointresserad så blir filmen precis lika ointressant.
Här vill han uppenbarligen få oss att ifrågasätta de snäva ramar vi konstruerar åt oss själva i våra liv, helt i onödan. Vilka de är, eller om de ens existerar, är helt och hållet upp till var och en att avgöra. Är det för abstrakt? Kanske inte, om ni ser filmen.
Märk väl att Kaspar Hauser är långsam, vilket idag har blivit synonymt med någonting negativt. Så var inte fallet när den släpptes 1974, långt innan den snabba MTV-klippningen fick sitt genombrott. Skildringar av denna sort uppmanar åskådaren att fundera medan filmen pågår. Allt på skärmen verkar i princip stillastående, men är vi intresserade av existensiella spörsmål kan upplevelsen bli närmast religiös. Förändringen sker inombords istället.
Och det skulle vara Gud förbannat om MTV har korrumperat oss så totalt, att...
(Hela filmen ligger i ett videoklipp på YouTube med engelsk textning, och i acceptabel kvalitet. Ni kan se det här (glöm inte att maximera fönstret):)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar