Lucka 25: This is England

Först var meningen att ranka de av årets filmsläpp som jag sett på en liten lista. Sedan upptäckte jag att urvalet var så ringa, att en sån ranking skulle ha blivit helt ointressant. Istället valde jag att expandera projektet och tillföra en mer personlig prägel: de bästa filmerna jag sett i år, oavsett när de släpptes.

Se det som en tjänst. Alla dessa filmer är essentiella. Ni måste bara se dem. Ska jag måsta tvinga er?

Hur jag kan minnas dem alla? Filmtipset, baby!

Förresten, jag har inte tid att presentera dem alla på en gång. Jag tar dem en i sänder, så ofta jag har tid - minst en gång om dagen är målet. Som en julkalender! Men med 25 luckor, samt att vi börjar bakifrån, med lucka 25. Och jag skriver så lite eller så mycket som jag vill ha sagt.

---



25: This is England, 2006


Skinheadkulturen växte fram under 80-talet som bara ännu ett mode, ännu en metod att erhålla tillhörighet, identitet, trygghet, bekräftelse utanför egna hemmet och andra klyschor. Ännu en subkultur som kan betyda mer eller mindre i långa loppet. Den hade kunnat bli ännu en länk i den långa kedjan av subkulturer som i dagsläget sneglar österut och mot androgyniteten. Värre kunde det vara.

Skinnskallarna hade bara oturen att etablera sig hand i hand med Margaret Thatchers massarbetslöshet. Arbetarklassen reagerade då som den alltid tycks göra - den nationella känslan stärks, aggressionen eskalerar, och någon måste betala priset. Politikerna är ouppnåeliga. "Inkräktarna" blir offren. Vi har tyvärr sett det här igen, under krisen på 90-talet, och något liknande är återigen i full rullning medan jag skriver dessa ord, under finare skrud än någonsin tidigare.

This is England fungerar så väl för att den behandlar denna olyckliga fusion mellan subkultur och extrempolitik på den gräsrotsnivå där det hände. Jag vet inte vilka värderingar som manusförfattare Shane Meadows närde, men han växte upp under denna period och var själv skinnskalle, och hans historia är skriven med en doft av autenticitet och medkännande även för de mest motbjudande, otuktade samhällselement som han skildrar.

Hans rollfigurer är till en början älskvärda, och när de övergår till något hemskare, så är filmen åtminstone psykologiskt trovärdig, och kan inte avskrivas som propaganda.