20: Fjärilen i glaskupan

Är detta världens första film i förstapersonsperspektiv? Jean-Dominique Bauby tillhör ett avdammat minne från någon form av reportage jag såg på teve i min ungdom. "8 december 1995, 43 år gammal, drabbades Bauby av en stroke som resulterade i s k locked in syndrome", förtäljer hans Wikipedia-sida. Vet ni inte vad det innebär så kommer ni att förstå mer än ni vill efter att ha sett Fjärilen i glaskupan.

Inte hela filmen skildras i förstaperson, men en stor portion av den. Det var ett unikt tillfälle att prova en sådan infallsvinkel, och det lyckades alldeles förträffligt. Under dessa ser vi omvärlden ur Baubys perspektiv. Han är totalförlamad. Och vi som betraktar än mer så, för han har i alla fall fortfarande kontroll över sitt vänstra öga. Dessutom är hans tankar fortfarande helt oinskränkta, och förmedlas via skådespelaren Mathieu Amalrics berättarröst.

Och vi kan bara beskåda hans maktlöshet. Som tur var har vi en regissör och en filmklippare som avgör när vi har fått nog. Bauby har inte denna ynnest. Han har bara sitt vänstra öga och all tid i världen att invänta... intet?

Tills hjälplösheten övergår till någon form av hopp, och ännu längre än så - någon form av acceptans inför det nya livet. En sjuksköterska uppfinner ett sätt för honom att kommunicera med hjälp av blinkningar. Och en annan sköterska hjälper honom att långsamt bygga upp muskulaturen i skilda delar av kroppen.

Det märkvärdiga med Bauby är att han finner en mening i sitt fjättrade liv. Han återfår kontakten med sin familj, som glidit iväg från honom under hans framgångsrika år som redaktör för en modetidning. Gamla vänner återupptar kontakten. Han känner skuld för en gammal oförrätt som han inte kan lastas för. Och så, en dag beslutar han sig för att återuppta ett gammalt projekt - att skriva sina memoarer.

Det här ödet snuddar vid den tanke som vi aldrig vill upptäcka att vi fruktar mest - total isolation från omvärlden utan chans till nåd. Under mörka perioder av ensamhet skrapar vi bara på ytan. Edgar Allan Poe var litteraturens främsta skildrare av denna skräck, och hans metod var att föra sina romangestalter livs levande till graven.

När jag såg Fjärilen i glaskupan påmindes jag om Dalton Trumbos film Johnny got his gun, om en soldat som förlorar armar, ben, ögon, hörsel, tal- och luktförmåga. I mångt och mycket den mest avgrundsdjupt svindlande idé jag upplevt på film, tills även denna soldat uppfinner ett sätt att kommunicera med läkarna.

Så ni förstår - Fjärilen i glaskupan är en i sammanhanget glad, upplyftande och livsbejakande film.

För bara några veckor sedan läste jag ett reportage om en annan fransk man som under en lång tid hade legat hjärndöd - hans anhöriga hade aldrig givit upp hoppet om mirakel - innan läkarna upptäckte att han var vid full mental vigör. Han hade legat totalförlamad, men fullt medveten, i omkring tjugo år i ett och samma rum. Vid enstaka tillfällen trädde någon sköterska in i hans rum och behandlade honom som vore han död.

Där har vi en film jag aldrig tror jag skulle kunna hantera.



EDIT: När jag läser Roger Eberts recension av denna film så bekräftas mina egna misstankar om att jag är en billig kopia av densamme - läs bara första stycket, det räcker så, och skratta åt mig.