Efter idel politisk korrekthet är det dags för oss att dra åt det burleska hållet. En komedi om sex, dess efterspel, och lusten som föregår spektaklet. Igår, idag, imorgon är filmens träffande titel. Se Italiens största manliga filmstjärna genom tiderna, Marcello Mastroianni, dregla över Italiens största kvinnliga dito, Sophia Loren, i Vittorio De Sicas klassiska episodkomedi från 1963.
Efter lång och trogen tjänst - som bland annat inbegriper två av neorealismens finaste människoskildringar i Cykeltjuven och Umberto D. - hade han förtjänat sin rätt att göra någonting mer lättsamt.
Med det inte sagt att det blev särskilt mycket sämre.
De två stjärnorna gestaltar olika personligheter i varje episod:
I den första spelar de äkta makar som går förlorade i nuet. Hon får ett fängelsestraff, men kan inte omhändertas på grund av sin graviditet. När barnet är förlöst skaffar de omgående ett nytt. På så vis skjuter de straffet på framtiden, år efter år, ända tills hans spermiearsenal förlorar sin vitalitet och verkligheten kommer ikapp dem båda. En episod med roliga infall avbruten av ett krasst allvar. Ungdomar, lär er ta ansvar för edra handlingar.
Den nästa minns jag inte så väl. De båda spelar ett par som nyss har träffats och älskat föregående kväll. Nu spenderar de en eftermiddag tillsammans, planlöst omkringirrandes i hennes Rolls Royce. De kommer från vitt skilda samhällsklasser, och han börjar inse det omöjliga i en vidareutveckling av relationen. Han har haft sitt roliga. Tonläget har här skiftat till nånting mer kontemplativt.
Den sista, som också är min personliga favorit, är också den mest skandalöst vulgära (och roliga!) där hon spelar prostituerad med hjärta av guld, så åtråvärd att hon förvandlar sin favoritkund Mastroianni till en ylande best. Hennes livsstil ses inte med blida ögon av den gamla grannfrun på balkongen mitt emot, vars barnbarn är på besök de sista dagarna innan han ska lämna sitt nuvarande liv och inleda sina präststudier. Åsynen av Sophia Loren får honom att vilja överge allt. Hans farmor blir förtvivlad och komplikationer uppstår där liv står på spel. Ingen vill se pojkstackarns asketiska tillvaro gå om intet.
Medan allt detta fortgår blir Mastroianni allt brunstigare, men han får aldrig komma till skott.
Detta är ganska långt från De Sicas sedvanliga neorealism. Åtminstone två av dessa berättelser är alltför överdrivna och figurerna alltför grovt utmejslade för att accepteras som annat än karikatyrer. Men något annat är ju inte heller avsikten.
Vi kanske inte kommer till några djupare insikter med dessa lektioner i kärlek, men som underhållning kan man knappast ha mycket roligare framför teven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar