Det fanns så mycket jag ville ha sagt om Överste Redl, men när jag äntligen är här finns det inte mycket att säga. Vad vet vi om första världskriget egentligen, som inte kan sammanfattas i några för oss betydelselösa begrepp: 1914-1918, Franz Ferdinand, skotten i Sarajevo, skyttegravskrig, Röde baronen...
(Det var Det Stora Kriget, men uppföljaren är den stora medieälsklingen, med en tydligt definierad ondska som kan sammanfattas med en välkänd symbol som bakgrund mot en parad av uppeldade radiosända tal. Det Stora Kriget var bara upptakten till Den Ännu Större Uppföljaren. Ännu har inte ett sekel passerat, redan har dess hjätar och skurkar mytologiserats. De tekniska framstegen förpassar oss allt snabbare till stjärnhimlen.)
Alfred Redl (spelad av Klaus Maria Brandauer) är en historisk person, en överste verksam i den Österrikisk-Ungerska unionen, med en "ledande ställning i den militära underrättelsetjänsten Evidenzbureau" enligt hans Wikipedia-sida. Historien har dömt honom till rikets värsta spion, som utnyttjade sin ställning för att förse ryssarna med militära hemligheter.
Filmens inleds med en programförklaring - det vi ska se gör inte anspråk på att vara historiskt korrekt. Men... vi vet såklart att historien alltid är skriven av segraren. Det historiskt korrekta behöver inte vara det objektivt korrekta. Här uppmålas en trovärdig skildring bakom Redls märkliga beteende, som en följd av hans personliga, farliga hemligheter som misstänkliggjorde honom långt innan han var skyldig till någonting annat än brott mot omgivningens sociala tabun - att han var smygbög och jude "av börd".
Vår okunskap om första världskriget kommer sedan till användning medan vi lika hjälplöst som Redl själv följer översten genom ett intrikat militärt maktspel som tar sin ände vid skotten i Sarajevo 1914. Översten förstår knappt mer än oss vad som försiggår. Detta tillsammans med hans personliga hemligheter gör honom till en suspekt individ under en politiskt turbulent tidsålder. Du kan vara skyldig vid blotta misstanken, om det är fel personer som när denna misstanke. Redl gör allting rätt, men ändå går allting så fel. Han kan ana sitt slut, och kan inget göra för att påverka det.
Upplösningen är en av de starkaste scenerna jag någonsin har sett - regissör István Szabós såväl som skådspelare Brandauers triumf - och är en av upplevelserna jag tar med mig från året som gått. Jag har inte hittat någon trailer till denna film, däremot har någon åsiktsfrände bemödat sig med att lägga upp just den scen jag talar om. Ni hittar den på YouTube eller Dailymotion, men jag vill inte göra er den björntjänsten att länka till den. Se filmen och ni förstår vad jag menar.
Brandauer förtjänar också ett extra uppmärksammande. Han gör en av de mest komplexa rolltolkningar jag sett - en mänska vars lismande avtryck hos andra görs begripliga, men en mänska man ändå sympatiserar så innerligt för. Ett människoöde så starkt att man nästan (men bara nästan) är redo att avfärda tron på världens kaotiska konfiguration till förmån för alternativet; att våra liv följer en förutbestämd stig som kallas ödet - träd försiktigt där fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar