24: Gomorra

Under året har jag både läst Roberto Savianos bok Gomorra och sett filmatiseringen av den. Hans prosa kanske inte är välskriven och han hatar sitt verk på grund av vad den gjort med hans liv - han lever under ständigt dödshot från den organisation han avslöjat - men tack vare dess popularitet kan den visa sig vara ett av decenniets viktigaste reportage. Allt han gjorde var att beskriva den Napolitanska Camorran...

Medan jag läste kunde jag inte begripa hur man skulle kunna filmatisera denna oöverskådliga soppa.

Filmens otaliga manusförfattare har isolerat fem av bokens anekdoter till att representera en helhetsbild av tillvaron i Neapel. Camorran är en stark aktör i byggnadsindustrin, behärskar den europeiska klädesmarknaden, deras undermåliga sophantering förgiftar den miljö som befolkningen ska leva i och deras livsfilosofi fortplantar sig hos de unga. En mycket ung pojke tvingas förråda sin bäste väns mor.

Många har problem med den här filmen. Regissören Matteo Garrone har valt att filmatisera historien i en närmast dogmatiskt dokumentär stil. Tjusiga kameratricks har satts åsido till förmån för ett komplett - och nödvändigt - avromantiserade av gangsterverksamheten. En av filmens historier skildrar till och med två unga män som med filmen Scarface som ledstjärna försöker göra sig till namn i ett högre pinnhål av Camorrans hierarkiska skikt. De brukar våld mot sin omgivning. Rånar butiker. Problemet är att omgivningen helt styrs av Camorran. Vad filmerna innan Gomorra och tv-serien Sopranos aldrig har låtit oss förstå är att den organiserade brottsligheten handlar om finanser och affärsverksamhet. Det är så de kan fortsätta att verka i det tysta.

Garrone har alltså avstått från att göra sin film medryckande. Det är en nästan lobotomerad filmupplevelse. Vi kan ganska neutralt beskåda detta moderna Gomorra, men ändå befinna oss mitt i smeten. Det vi drabbas av träffar istället områden närmare intellektet - i efterhand, dessutom.

För läs det här:

Filmen - och detta nämns även i boken - avslutas med ett hopplöst konstaterande att Camorrans entreprenörer inom byggnadsindustrin har kontrakterats för återuppbyggnaden av World Trade Center. Det är helt lagligt på en fri marknad. Den stora symbolen för kapitalismen kommer att finansieras av djävligt smutsiga pengar.

Jag hade hoppats att filmen skulle bli lika viktig som boken, eller i alla fall förstärka dess budskap. Nu har världens avtrubbade, actiontörstande publik helt marginaliserat (jag gillar det ordet!) den och gått vidare. Jag kan tänka mig att Garrone är frustrerad.

Tänk dig själv, om du pekar med ena fingret på något överväldigande uppseendeväckande och alla vi andra svarar att du pekar på fel sätt.

Som om du ser Gud kommer åkandes tvärs över himlavalvet på en asteroidsvärm och vinkar till oss.

Du säger: "Se där kommer Gud på en asteroidsvärm!"
Och vi svarar: "Peka inte med ditt krokiga finger så där, använd hela handen, för satan!"

Och i nästa stund är ögonblicket borta...