Moolaadé - fristaden utspelas i Burkina Faso, en av världens fattigaste nationer, där min beresta kamrat Oskars bil en gång jagades av en ilsken elefantmamma över en savann. Eller missminner jag mig? Elfenben och unge - beskyddarinstinkten är ett litet rum, men du skulle instinktivt försvara dess innehåll med ditt liv. Inkräktare gör bäst i att ha tillgång till en snabb jeep.
En mänskokvinna vid namn Collé i en annan del av landet skapar ett eget skyddsrum i sin by. Hon placerar en Moolaadé, en skyddsbesvärjelse, över sitt hem och markerar gränsen för dess räckvidd med ett färgat repstycke vid gårdsporten. De som hamnar under hennes vingar är några små flickor, fyra till nio år gamla, som vägrar underkasta sig en urgammal tradition - att låta sig omskäras. Byn är upprörd, men ingen törs utmana Collés trolldom. Hon skapade tidigare stort rabalder när hon vägrade låta sin egen dotter omskäras. De små flickorna riskerar livet i operationen. Om de överlever måste framtida förlossningar ske med hjälp av kejsarsnitt.
Hennes make är förtvivlad. Byn pressar honom allt hårdare för att komma åt Collé. Deras äktenskap hamnar i en uppluckringsfas. Konflikten kulminerar i en bestraffningsscen som ingen av dem vill vara med om. Omständigheterna har tvingat dem dit.
Oviljan till förändring får ett uttryck i en scen där radiomottagare samlas in, på byrådets befallning, och bränns på bål. Kommunikationen är över. Drömmen om nya intryck dör i en hög av smält plast. Konflikten tar sig andra uttryck. Början på slutet?
Låter det hemskt? Det är verkligen inte sant. Jag minns filmen som humoristisk - och Collé har många vänner som stöder hennes kamp; karaktärsvittnen i hennes favör. Hon måste genom åren gjort starka intryck på sin omgivning för att förtjäna ett sådant stöd. Riktigt bra filmroller kan ge upphov till funderingar som sträcker sig långt bortom filmens speltid - det är som om de levandegörs inom dess publik. (Sidospår: Det behöver inte enbart vara något positivt. Ilskna vuxna människor trodde en gång i tiden att skådespelerskan Görel Crona var prostituerad i verkligheten, på grund av hennes roll i tv-såpan Varuhuset)
Jag kan inte påstå att jag förlorade mig i Moolaadé - fristaden. Filmen lever sitt eget liv på skärmen. Jag tittar på. Vi tittar alla på. Det är ganska svårt att relatera till denna främmande kultur. Dessutom är regissör och manusförfattare Ousmane Sembene så självsäker i sin övertygelse att han minsann inte missbrukar något av mediets verktyg för att förstärka sitt budskap.
Men vem av oss kan inte hålla med? Jag tycker Sembene har filmat sin historia på helt rätt sätt.
Behöver du någonting att relatera till när du ser film? Kvinnans frigörelse - räcker det? Varför inte i en fattig by där reaktionära värderingar dödar unga flickor i onödan varje år?
Förändringar måste börja med en idé någonstans, men rigoröst hållna traditioner kan du inte agitera bort genom en film. Ekot av kampsången dör bort med tiden. Adrenalinkicken går över. Jag minns inte en enda förekomst av icke-diegetisk musik från Moolaadé. Slagord fanns däremot, från båda parter i målet. Isolerade och helt rättfärdigade. Kanske sår de frön till en idé hos någon som räknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar