Här osar det bränt. Den lika kontroversiella som respekterade New York-baserade filmkritikern Armond White avfärdade surt Mellan väggarna som korkad rasism, klart och tydligt nedlåtande mot tredje världens barn. Såna uttalanden gör mig lite illa till mods, när jag och så många andra gillade denna film så oerhört mycket. Oscarsjuryn gav den en av sina hett eftertraktade nomineringar i kategorin bästa icke-engelskspråkiga film. White var tämligen ensam i sitt avfärdande.
Men tänk om han har rätt? Jag hade aldrig ens tänkt tanken att den skulle vara... Men samtidigt - medan världen missar hans poäng, så missar han i gengäld ett dussintal andra poänger med sitt resonemang.
Filmen är baserad på Francois Begaudeaus självupplevda roman som skildrar ett läsår i en odefinierad fransk förortsskola. Han spelar själv läraren i franska som ansvarar för en klass bestående av ungdomar med väsentligt skilda kulturella bakgrunder. De är en brokig skara elever, full av olika temperament, och således en väldigt bångstyrig enhet. Begaudeau använder auktoritära metoder för att nå ut till klassen. Ibland lyckas han. Begår han något misstag är det svårt att reparera. En lärares misslyckanden kan försvåra arbetet för kollegorna.
Mellan väggarna är en reaktion mot den traditionella - hitintills obestridda - skildringen av skolan på film, där den fungerar som mötesplats mellan den i princip messiasliknande lärarfiguren och hans änglaskara av elever, som bara råkar befinna sig i en hormonellt betingad trotsålder, och som kan tuktas bara läraren spelar på rätt strängar på sin himlaharpa.
Eleverna är inga mönsterbarn. De har sina tankar kring vad god undervisning innebär, och är inte sena att poängtera detta. Begaudeau är ingen mönsterlärare. Han uppvisar kompetenta färdigheter i att handskas med stora grupper, men även stora empatiska brister i enskilda samtal och tillrättavisningar öga mot öga med sina elever.
Men vad är egentligen rätt och fel? Mina tolkningar är mina subjektiva åsikter utifrån vad regissören Laurent Cantet skildrar, så nära det dokumentära som skådespelet kan komma. Situationerna är arrangerade, men upplevs aldrig som någonting annat än autentiska. Ser du filmen, så kommer dina åsikter avgjort att skilja sig från mina. Du kommer att få åsikter rörande frågor jag aldrig ens kommit på tanken att ställa. Filmen ger underlag för diskussion.
Eller - kanske kommer du bara att bli uttråkad. Mellan väggarna blir vad man gör av upplevelsen.
Många är vi som har åsikter om undervisningen i våra kommunala skolor. Men vad baserar vi dessa på? Barnens syn på saken? Våran uppfattning av barnens syn på saken? Eller, gud förbjude, lärarens syn på saken? Eller Folkpartiets syn på saken? Har vi misslyckats att integrera barn av utländsk härkomst? Är vår skola rasistisk?
Skulle mindre och fler klasser vara en lösning? Är vi i så fall redo att betala för det? Eller ska vi avvakta, och fortsätta hoppas på att Robin Williams en dag råkar ha vägarna förbi och slutligen, änte-ligen, får våra fina barn på rätt köl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar