[REC] (DVD)

På grund av tidsbrist den senaste helgen måste jag publicera den här lilla recensionen mitt i veckan. Egentligen har jag inte så mycket att säga så låt oss få det överstökat.



Redan titeln [REC] är direkt olycklig. Försök säga till någon att du sett filmen [REC] utan att tvingas att noggrant förklara vad du nyss sa - "Shrek? Wreck? Vad sa du? Jag förstår inte!"

[REC] är en spansk skräckfilm från 2007 som har tagit fasta på den "nya" kameraföringstekniken inom genren. Kameramannen är själv en del av historien, han spelar själv en roll, och kan drabbas av filmens monstervåld likaväl som de övriga protagonisterna. Meningen är helt enkelt att skrämma skiten ur oss åskådare genom att ta oss en nivå närmare händelsernas centrum. Sett till genomförandet är det alltså en film i samma anda som de begåvade filmerna The Blair witch project och Cloverfield, men den här tar sig an en helt annan subgenre - zombiefilmen.

Storyn är enkel, på gränsen till obefintlig: tv-stjärnan Ángela (Manuela Valesco) och hennes kameraman ska under en natt följa brandmännen på en brandstation i allt spännande de gör. När de får ett larm från ett hyreshus, där en nedblodad gammal kvinna anfaller allt i sin väg, börjar hon misstänka att hon fått mer än de förhandlade om. En av polismännen, som också fått larmet, blir biten och måste ha läkarvård snabbt. Men när de ska lämna byggnaden chockas de av upptäckten att hela hyreshuset är avspärrat och satt under karantän av spansk militär. Några fler besked får de inte, och de är instängda med en begynnande farsot som gör sina offer bindgalna.

Inledningsvis lämnas vi rätt mycket i mörkret beträffande sjukdomens ursprung, men för oss och filmens rollfigurer spelar det inte så stor roll. Allt de vill är att hitta ett sätt att fly. Tv-duon försöker ändå vara professionell och genomför intervjuer med hyresgästerna. Tyvärr gör de ett dåligt jobb som får en hel fas av filmen att halta. Svaren på deras frågor upprepar vad vi i publiken redan sett inträffa, eller sådant som vi kan gissa oss till. Denna fas hade varit ett ypperligt tillfälle att lära känna några rollfigurer lite djupare, men detta har helt negligerats. Regissörerna vill uppenbarligen koncentrera sig på att skrämmas, och det får de gärna göra eftersom de inte verkar behärska någonting annat.

Och minsann så kan nog [REC] lyckas få dig rejält rädd, även om den för det mesta misslyckades i mitt fall. När man bortser från allt annat så kommer man verkligen närmare händelsernas centrum med handkamera. Trånga gångar blir en möjlighet istället för ett hinder när fotografen slipper bekymra sig om placeringen av åtminstone ett av sina intrument. Däremot utspelas ett stort antal scener i ett dunkel som jag kan tänka mig kräver väl så mycket arbete med ljussättning för att fungera.

Regissören har alltså försökt ta fasta på en gyllene regel för genren - att det vi hör utanför bild är läskigare än det vi ser på bild. Underskatta inte människans fantasi. Den har spelat oss många spratt genom tiderna. Adrenalinet som frigörs under några jaktscener förstärker den känslan. De ekande ljuden från de angränsande våningarna i hyreshuset skvallrar om en fara, som dock aldrig riktigt förlöses.

För problemet är de situationer då vi stirrar faran rakt i vitögat. Under hela filmen, när det var meningen att jag skulle bli rädd, hade jag problem att se annat än målade och sminkade skådespelare som stod och gapade, vrålade och rörde sig precis så klumpigt som krävdes för att huvudrollen med nöd och näppe skulle komma undan.



De plötsliga uppenbarelserna, de så kallade "hoppa-till"-scenerna, är med i denna film och anländer alltid på samma ologiska sätt. Varför anfaller ett monster just när kameran långsamt vänder sig i dess riktning? Varför anfaller ett monster just när det belyses av ficklampans sken? Jag menar, varför väntar de alltid till de blir upptäckta? Varför varierar tiden det tar att konvertera till zombie så enormt från offer till offer? Svaret på alla dessa frågor är att det ska passa in i berättarflytet. Det är ett flyt som paradoxalt nog blivit logiskt och förutsägbart för skräckfilmen för länge sedan. Är man luttrad vet man när något kommer att ske, hur plötsligt det än sker, för man har lärt sig att känna igen omständigheterna. Tystnad föregår skrammel, och mörker föregår en hemsk uppenbarelse. [REC] bryter ingen ny mark på den fronten. Jag vägrar bli rädd längre, ge mig någonting nytt.

Och då anlände slutet...



Här ska jag inte avslöja mer än att det var oerhört otäckt och blott i sig självt gör filmen sevärd. Det är synd att filmens två komponenter - mörker och jakt - inte kommer överens förrän filmen nästan är slut. Och det är ironiskt att bland det visuellt mest skrämmande jag sett på en tv-skärm syns genom det kompletta beckmörkret i slutet av [REC]. Någonstans får jag för mig att det här slutet var själva källan till resten av filmen. Att det var det första som upphovsmännen visualiserade i sina huvuden, och att resten av storyn fått växa fram ur det.

Men när man sett detta hemska, andats ut och återfått sansen, så har man helt klart rätten att ifrågasätta ett par saker. Hur kan rollfigurernas närvaro i slutet förbli oupptäckt så länge när de är så indiskreta? Varför är de så nyfikna när de borde koncentrera sig på att rädda sina liv?

[REC] är en film för skräckfilmsfantasten. Jag var en sådan själv för några år sedan och hade antagligen älskat den här då. Ett gammalt koncept har presenterats ur ett nytt perspektiv, och då hade det räckt för att rubba mina cirklar och göra mig livrädd. Men att den skulle vara innovativ tycker jag direkt att vi kan avskriva - det är en ordinär zombiefilm presenterad genom en handhållen kamera. Hade inte Blair Witch Project funnits, så hade knappast [REC] existerat på det sätt den ser ut idag.

Men vad spelar det för roll? Alla filmer har ju influenser och kan fungera hur bra som helst ändå. [REC] fungerar bäst när vi hör någonting utanför kamerans synfält, men när vi nödväntigtvis måste vända rampljuset mot ljudkällan kan vi pusta ut och fnissa lite grann. Det var ju inte så farligt trots allt. Men om vi, slutligen, väljer att konfrontera mörkret infrarött, utan fingrar emellan, så måste vi till vår förfasan skåda dess allra hemskaste väsen.

Jag tror att jag just kom på ett sätt att förbättra den här filmen. Men jag tänker behålla det för mig själv. He he.

BETYG: 2 av 5

Separationsångest

Det är dags för en stor omorganisation på jobbet. På måndag kommer gamla ansikten att bytas mot nya. Eller rättare sagt så förbyts nya ansikten mot gamla, för jag och mina unga arbetslagskamrater ska portioneras ut bland de äldre medarbetarna, det ska vispas om rejält i grädden, och vad resultatet blir vet jag inte. För egen del ser det lovande ut, men för andra av mina kamrater ser det lite värre ut.

Det är dags att lära känna nya människor. Det har aldrig varit lätt för mig. En nästan förlamande blyghet gav mig ofta tunghäfta förr. Men när jag var liten upptäckte jag metoden att visa min senaste leksaksrobot med syntetiska ångestvrål för nybekanta. En skumgummiraket flög iväg från dess överspända plastarm, och träffade helt oavsiktligt ett nyfiket öga. Som en följd kanske man började slåss, varpå arga föräldrar grälade och en timid men uppriktig ursäkt följde. Ur den ursäkten formades starka vänskapsband. Svårare än så var det inte.

När man blev lite äldre och robottricket inte längre var giltigt kunde man avslöja att man hade hemdator för att locka likasinnade. Med hjälp av datorn kunde man sitta och simulera fotboll tillsammans i timtal utan att säga ett knyst. Att lära sig att vara tyst i andras närvaro var ett sätt att forma starka vänskapsband. Att inte vara obekväm med någon annas ljudlösa närvaro är smickrande långt bortom ord kan förklara.

Så småningom kunde man börja prata om brudar. Att kommentera deras yttre var ett allmängiltigt sätt att komma runt problemet att prata om känslor. Det kanske var ett sätt att dela med sig av sitt mest privata rum genom att prata om dess representant i den riktiga världen. Mer uppriktig gick det inte att vara. Om man försökte sig på något mer blev man retad. Eller rättare sagt: man var rädd för att bli retad, även om rädslan var obefogad.

Vi är alla vuxna människor nu, och att få nya vänner har aldrig varit svårare. Vi är mer komplicerade. Ett jäkla trassel som inte är så lätt att nysta ut. Men vi får väl se hur det går. Jag kan dock avslöja att jag inte kommer skjuta skumgummiraketer i mina nya lagkamraters ögon, jag kommer inte att åka hem till dem och knäpptyst surfa på deras Internet, och jag kommer inte att kommentera tjejernas utseenden hela tiden. De gamla metoderna fungerar inte längre.

Jag tror att jag bara ska slappna av och vara mig själv. Vill någon ha en sillmacka?

Krull (DVD)

Helgens recension behandlar - eller misshandlar - en tjugosex år gammal fantasyfilm med politiska undertoner. Nej, nu skojar jag bara: ingen politik här, det är ren och skär underhållning. Ju yngre du är, desto bättre underhållning, och Krull heter filmen som står för den.

Förtexterna presenteras med pompa och ståt genom dramatiska trumpetfanfarer. Ett mystiskt föremål, en hybrid mellan en kaststjärna och bumerang, flyger över skärmen och ordet "Krull" materialiseras i dess flyktväg. Och det vilar något komiskt över situationen för oss svenskar - att höra dessa fanfarer försöka skänka dramatik åt ett ord som "Krull":



Men hjälten i Krull är inte Krullhårig. Vartenda litet hårstrå i hans perfekt mörkblonda lejonman ligger i vågor, i en noggrant uträknad matematisk bana. Prins Colwyn (Ben Marshall) är hans namn och när filmen börjar är han på väg med ett dussintal mannar till sitt eget bröllop.



Hans blivande hustru (Lysette Anthony) är prinsessa i ett angränsande kungadöme. Under ett samtal mellan prinsessan och hennes fader konungen börjar kungen ifrågasätta bröllopet. Hon kontrar med att vigseln ska uppfylla en profetia. Bröllopet ska nämligen i förlängningen leda till seger i kampen mot en utomjodisk ras, som angripit den planet de bor på: Krull. Kungen är bister, möjligen fylld med separationsångest.

Men vänta ett slag, är det inte lite sent påkommet för kungen att ifrågasätta dotterns bröllop vid det laget? Prinsen är ju nästan framme. I själva verket sker deras konversation inte mellan varandra, den är direkt riktad till oss i publiken för att förklara situationen för oss. Men dess viktigaste funktion tycks vara att krossa vår möjlighet att sugas in i världen som skaparna försökt bygga upp. Det där samtalet är ju totalt ologiskt. Jag tror inte på det för en sekund. Det ger filmen en olycklig start, ungefär som om man försöker skoja till det i början av en muntlig framställning, och det blir dödstyst bland åhörarna.

Nåväl. Under bröllopet stormas slottet av Dräparna, soldater under ledning av Odjuret som bor i ett svart fort från rymden. Under stormningen skadas Colwyn och prinsessan kidnappas. Odjuret ämnar gifta sig med henne och Colwyn måste befria henne. Till sin hjälp får han diverse folk han träffar längs vägen.



Krull är uppdelad i två faser: först en uppbyggnadsfas där sällskapet utökas med person efter person allteftersom de färdas genom riket; därefter en nedbrytningsfas där samma personer dör en efter en. När filmen är avklarad är de knappt fler än de började med. En bra film hade givit oss en tredje fas, placerad mellan dessa två, där vi lär känna dessa figurer som så småningom dör. Problemet är att nedbrytningsfasen i Krull tar vid direkt efter uppbyggnadsfasen, faktiskt dör den första i sällskapet strax efter att Colwyn hittat sin sista medhjälpare. Men i Krull är vi helt obekymrade om rollernas frånfällen, för vi får aldrig någon tid att lära känna dem. Och trots allt detta har man inte lyckats få filmen kortare än 117 minuter.

När slutet närmar sig kommer en situation som fick mig att dunka pannan i soffbordet av vrede. Helt plötsligt får gruppen ett behov att färdas långväga på kort tid, och då får de idén att fånga eldhästar som kan rida så fort att marken brinner. De kan till och med flyga. Då kan man fråga sig: om eldhästar finns, varför använde de inte sådana till att börja med? Det hade kunnat förkorta lidandet oerhört.

Och nej, eldhästar är inte svåra att fånga. Vilda eldhästar är till och med så tröga att de inte använder sin flygförmåga till att fly när de stängs in i en ravin. För det är precis så det skildras i filmen. Varför använder inte befolkningen eldhästar hela tiden?

Eller befolkning och befolkning. Landet de färdas genom verkar helt öde. Här finns bara bergssidor, kullar, grottor, träsk, skog, öknar, och så vidare. Men inga städer som frustar med liv. Det enda liv de stöter på är något rövarband bland bergen, samt någon enstöring med social fobi. Colwyn kämpar för att befria ett rike som är helt öde. Var finns drivkraften för publiken att orka bry sig, när inget tycks stå på spel? För nej, de få människor vi träffar på är inte mer engagerande än ett par skyltdockor.



Och det största problemet med Krull är verkligen dess hopplösa manus, och då framförallt de där satans rollfigurerna och deras totala brist på utveckling. Vår hjälte, Prins Colwyn, är redan vid första bildrutan fullkomlig, perfekt, oantastlig, anorektisk. Oavsett hur många mil han vandrar eller hur många Dräpare han dräper så bländas vi av gudomligheten från varje solstråle som hans ständigt nyfönade frisyr reflekterar. Tror ni att han kommer att misslyckas med sitt uppdrag? Om ni tror att svaret är nej, vad tror ni i så fall det skulle förmedla för hopplöst buskap till de barn som ser filmen? Glöm det. För inte hade väl du också, vuxna människa, tänkt se filmen?

Jämför med några av de bästa fantasyfilmerna: Sagan om ringen, Stjärnornas krig, Berättelsen om Narnia - Häxan och lejonet och Stardust. Är hjälten i inledningen av respektive film samma person när han når slutet? Ledtråd: nej. Den geografiska resan öppnar ögonen för den vi ska identifiera oss med, vidgar hans vyer, och hans hjältepersonlighet formas utefter vägen där varje anhalt på resan lär honom något nytt. Den konflikt som ligger bakom är bara startskottet till och målet med denna resa. Själva resan är något helt annat.

Men i Krull utgör denna konflikt allt - och i förlängningen ingenting. För även i den vilar en enorm förvirring. På affischen kan vi läsa ordet "Krull", och vi ser ett demoniskt plyte som vi genast kopplar ihop med ordet "Krull". Men så fort förtexterna börjar ser vi det mystiska föremålet flyga omkring på skärmen - och vi tänker "Jaså, det är den där bumerangen som kallas Krull". Sedan avslöjar en berättarröst att planeten de befolkar heter Krull, och sedan nämns knappt ordet Krull igen under resten av filmen. Och planeten Krull är, som vi redan konstaterat, nästan helt öde.

Strax därefter återkommer bumerangföremålet i en halskedja, och vi får lära oss att det är "Glaven", en symbol för kampen mot den främmande rasen. Vår hjälte finner den riktiga "Glaven" och blir tillsagd att inte använda den förrän det behövs. Sedan glöms den bort totalt, trots att sällskapet hamnar i strid efter strid, knipa efter knipa där "Glaven" sannerligen hade kunnat rädda liv.

Och på slutet återkommer "Glaven", och visar sig vara näst intill totalt onödig, för hjältarna upptäcker en annat kraft att besegra ondskan med, totalt frikopplad från allt som har med "Glaven" att göra. Om ni någonsin ser filmen så fråga er själva: Hur i hela fridens namn kunde de komma på det nya sättet? Eller var det helt uppenbart för dem hela tiden? I så fall, varför använde de inte denna kraft från början?!

Krull kommer alltså inte att lära dig och dina barn någonting. Den snubblar konstant över sin egen förvirring och skeva logik. Den är skriven utan att manusförfattaren en enda gång tycks ha stannat upp och tänkt: "Vänta nu ett slag, hur hänger det här ihop med vad som hänt tidigare?" Upphovsmännen har till och med varit så cyniska att de har tillfört "Glaven" som symbol för småpojkars vapenfetischism, helt utan betydelse för världen den placerats i. En symbol som ska locka dem att tjata och tjata på sina föräldrar, vilket pågår tills föräldrarna ger med sig och köper dem en leksaks-"Glav" och kanske ett eget exemplar av filmen Krull för sina hårt förvärvade pengar.

Men den enda rollen som filmen kan spela i dvd-hyllan är som barnvakt i en timme och femtiosju minuter, då du kan spendera lite kvalitetstid för dig själv eller med din käresta. För du hade väl inte planerat att se den också, vuxna människa? Nä, jag tänkte väl det.

Nu har jag ingen lust att ägna den här filmen någon mer tanke.

BETYG: 1 av 5

Den stillsamme amerikanen (DVD)

Det finns en personlighetstyp som somliga stöter på någon gång i sitt liv. Det är den trevlige, lättkonverserade typen som du aldrig lär känna på riktigt. Kanske skulle han kunna bli din vän en dag. Ingen har ett ont ord att säga honom, och egentligen inte du heller. Men han rör sig farligt nära den person som ditt hjärta tillhör. Kalla det svartsjuka om du vill. Det skulle i alla fall jag göra.

Han blir en individ som i all sin fullkomlighet lockar fram mörka sidor hos en annan. Minsta lilla depraverade karaktärsdrag som du finner hos honom skulle du med glädje föra fram i ljuset för allmän beskådan.

Aldrig har jag skådat en film där denna person har fått en så central betydelse för handlingen, som den har fått i denna film. Han har till och med fått ge filmen dess titel - Den stillsamme amerikanen.



Utan att det alls var meningen har jag snubblat över ännu ett romantiskt drama med politiska förtecken. Den här historien utspelar sig i Vietnam 1952, då landet var en fransk koloni under angrepp av kommunistiska styrkor. I inledningen hör vi den åldrade reportern Thomas Fowlers (Michael Caine) kärleksförklaring till landet. Den är även förkroppsligad och besvarad i form av en ung vietnamesisk kvinna vid namn Phuong (Do Thi Hay Yen).

Hon är hans älskarinna. Han har också en fru hemma i England, som han inte vill tillbaka till. Han skriver väldigt sporadiskt för London Times, och vill kalla sig reporter snarare än korrespondent. Ingen involvering, han ämnar att enbart rapportera fakta. Fowler har mer eller mindre slagit sig till ro med situationen.

I samband med den stillsamme amerikanen Alden Pyles (Brendan Fraser) inträde på scenen förändras allt. Fowler blir snabbt bekant med den trevlige Pyle, och introducerar honom för Phuong. Under ett kritiskt ögonblick blir Pyle förälskad i Phuong. Det är kärlek vid första ögonkastet och hennes syster ser ett lysande tillfälle att sammanföra Phuong med någon som kan ge henne en tryggare tillvaro än Fowler förmår.

Som om det inte vore nog får Fowler ett telegram från sin arbetsgivare som förkunnar att hans tjänster inte längre behövs i Saigon. Han ska återvända till London. Allt han älskar riskerar att glida honom ur händerna.

Detta får fart på Fowler, som nosar fram en story om en tredje makt utöver kommunisterna och de franskledda soldaterna. Det är en styrka som verkar bättre rustad och organiserad än de borde ha möjlighet att vara. Vilka är de egentligen? Vilka finansierar dem? Hans förhoppning är att dessa nyheter ska ge honom en respit, och en längre chans att lösa sin egen situation.



Filmen är en melankolisk skildring av Fowlers tafatta försök att rädda Phuong vid sin sida. Hittar han något depraverande drag hos Pyle? Hittar han något annat sätt att definitivt konkurrera ut den stillsamme amerikanen? Som åskådare sätts vi i en neutral sits, vilket är bättre utfört än man först inser. Vi förstår att Fowler betraktar Pyle som den person jag beskrev i det första stycket, och vi förstår varför. Men vi håller inte med honom. Vi har ingen anledning att förakta Pyle. Han har till och med hjärta att förvarna Fowler om att han kommer att förstöra hans liv innan han skrider till verket.

När filmen är över ligger frågan öppen för oss alla - vilken var den goda kraften i den här filmen? Vilken var den onda kraften? Eller kan det kanske finnas konflikter som bara är just konflikter, utan sådana svartvita element?

Det är i dessa moraliska frågeställningar filmen helt plötsligt involverar storpolitik. Hela filmen går en lång, knappt urskiljbar väg från romantiskt drama till att mot slutet sätta likhetstecken mellan kvinnan Phuong och hela landet Vietnam, och frågar sig på vilket sätt amerikanen vill förändra henne. Den färden går så mjukt och stillsamt att man inte märker av den förrän den är framme vid sitt mål.

Därför ser jag främst Den stillsamme amerikanen som ett romantiskt drama. Vietnamkriget är historia nu, en historia som har berättats åtskilliga gånger tidigare. Regissören Phillip Noyce har ingen önskan att berätta den igen.

Den politiska konflikten får under större delen av filmen vila i bakgrunden, och göra sig påmind då och då genom ljudet av explosioner i fjärran. Ibland hamnar den i rampljuset, då den för huvudrollerna vidare i handlingen. Vid enskilda tillfällen går de även hand i hand. Mest påtagligt är det när Pyle avslöjar sina känslor beträffande Phuong för Fowler. Han släpper den ena bomben efter den andra, avslöjar hur mycket han älskar henne och hur han ämnar att gifta sig med henne. Givetvis sitter de i en bunker just i detta tillfälle, och granater hörs brisera allt närmare och högre. Vi förstår vilken förödande effekt Pyles bekännelse har på Fowler, även om han inte visar någonting utåt.



Den stillsamme amerikanen är en historia av Graham Greene, som varsamt överförts till film. Handlingen - komplett med kronologi, atmosfär och rollfigurer - är såvitt jag minns helt intakt.

Vietnam skildras ungefär som mitt inre öga föreställde sig det när jag läste romanen. Det borde i sig vara ett överbetyg till mitt inre öga, eftersom fotot är arrangerat av Christopher Doyle. Han är den avgudade fotografen som bland annat hjälpt Wong-Kar Wai och Zhang Yimou att höja sina filmer till högre nivåer av konst.

Doyle är helt rätt man för att ge filmen den melankoli den behöver. Vietnam genom Thomas Fowlers sorgsna blick hade inte kunnat skildras på något annat sätt. Fowler måste tvinga fram krafter han inte längre har. Han måste även väcka egenskaper han helst skulle låta förbli slumrande. Som jag redan antytt så utnyttjar han den rådande konflikten i sina egna intressen - helt i enlighet med det amerikanska tillvägagångssätt han bestrider. Han måste kämpa på deras villkor. Hur han lyckas? Det får ni se själva.

Att Fowler trots detta får våra sympatier är helt avgörande för filmens kvalitet. Glädjande nog är det riktigt rörande att följa hans kamp för det sista han brinner för i sitt liv. Mycket av detta kan tillskrivas Michael Caine, som Oscarsnominerades för sin imponerande insats.



Det är inte så mycket en film för den stressiga vardagen. Den kräver ditt emotionella deltagande för att rycka dig med, och Phillip Noyce har valt att inte ge oss särskilt mycket gratis. Han vill väcka våra egna, genuina känslor ur Graham Greenes berättelse, istället för att tvinga i oss känslorna genom billiga berättarknep.

I längden vinner den här sortens film på detta. Den stillsamme amerikanen känns helt befriad från pekpinnar, och litar på våra egna omdömen. Dess moraliska och politiska frågeställningar blir mer trovärdiga och angelägna på detta sätt, istället för den propagandamaskin den hade kunnat bli. En tidigare version av samma historia från 1958, som jag själv inte sett ännu, rapporteras vara just en sådan.

Se den här versionen från 2002 istället, men se den med lugn i omgivningen och ro i kroppen. Stillsamt är ledordet.

BETYG: 4 av 5

Trailer:

En alldeles särskild dag (DVD)

Under en vecka i maj 1938, nästan ett och ett halvt år innan andra världskrigets utbrott, besökte Adolf Hitler sin politiska frände Benito Mussolini i Rom. Nazistledaren mottogs som en frälsare i sin öppna bil och deltog i en enorm militärparad flankerad av enorma, jublande folkmassor. På varje vägg hängde en swastika, varje hand viftade med en swastikaprydd flagga, och varje romares iris var formad som en swastika. Allt för att göra führern hemmastadd. Samtalsämnena vid middagsbordet hade varit givna sedan flera veckor och förväntan hade eskalerat för varje dag. Denna dag var varenda invånare i Rom så exalterad att han spontanheilade.

Det var feststämning i staden och alla var välkomna att deltaga - man som kvinna, ung som gammal, ful som snygg. En enkel hälsning med stel arm rakt ut från kroppen gjorde dig accepterad. Och det började bli dags att gå samman med de som besvarade din hälsning för en liten marsch mot "nationalmonumentet för den okända soldaten", eller var ni nu trodde att ni hade störst chans att få se en glimt av era idoler. Det här skulle bli en dag att minnas.



De första tio minuterna av Ettore Scolas film En alldeles särskild dag (1977) visar autentiska journalfilmer från detta evenemang. Och har du aldrig någonsin tagit avstånd från din omgivning, har du aldrig haft en politisk åsikt, så är det hög tid att börja när du ser dessa inledande minuter - även om de visar en befolkning i feststämning. Du har facit, och du vet att alla dessa människor har fel. Lättare kan det inte bli.

Sedan är det dags att lära känna de människor som stannade hemma. De heter Antonietta och Gabriel, och spelas av Sophia Loren respektive Marcello Mastroianni. Upplägget är briljant. Ingen som har rätt åsikt kan säga att det är svårt att välja sida. Aldrig har ett par bistra ensamvargars lyor verkat så inbjudande när omgivningen ser ut som den gör i den här filmen.

Antonietta är en hemmafru som tvingas stanna hemma när maken och de sex barnen får åka iväg på denna tillställning. Hon måste styra upp städningen, planera för middagen, plocka ned tvätten och allt som en ensam hemmafru ska hinna med. När hon ska mata familjens papegoja lyckas den smita ut genom ett öppet fönster och landar alldeles intill Gabriels fönster mitt emot hennes eget.

Förekomsten av fågel i bur brukar i filmens värld vara en symbol för en känsla av fångenskap hos någon av dess roller. När nu papegojan lyckas rymma, tror ni att dess tillfälliga frihetskänsla kommer att förbli isolerad hos den, eller sprida sig till någon mer person?

Gabriel är en homosexuell före detta radiopratare, som förvägras att leva ut sin kärlek på grund av fascistpartiet. När han äntrar denna historia sitter han och bläddrar igenom gamla brev. Hans ögon lyckas inte maskera en myriad av mindre positiva tankar. När han vräker ned breven från bordet uppenbaras en pistol. Gabriels blick hinner fastna på den och vi hinner tänka något i stil med: "Snälla, gör det inte, det sitter en papegoja alldeles intill ditt fönster!" innan det ringer på dörren. Gabriel gömmer hastigt undan pistolen, öppnar dörren och möts av en stressad kvinna som vill fånga in sin papegoja...



I detta skede av filmen har det gått ungefär 30 minuter, och vi har fått bekanta oss väl med Antoniettas situation. En situation som hon inte verkar nöjd med, men i all uppgivenhet verkar få finna sig i. Hon är fascistanhängare och har aldrig närt en tanke på att klandra partiet. Nu är det dags för henne att öppna ögonen för en ny verklighet, triggad av detta slumpmässiga möte. Jag vill inte avslöja mer av handlingen så jag ska försöka att låta bli. Det är bättre att uppleva den på samma sätt som hon gör.

När de båda huvudpersonerna väl möts börjar relationen utvecklas i ett fantastiskt tempo. Den ena situationen avlöser den andra, och vi bjuds på en historia som rör sig helt obehindrat mellan politik och mänskliga relationer, men ändå är oerhört lättillgänglig. De två så olika ämnena är så tätt sammanflätade i den här filmen att de faktiskt tycks höra ihop.

Och fotot är fantastiskt. Kameran älskar de båda stjärnornas ansikten, utan att för den skull förringa deras trovärdighet som verkliga människor. Inte varje hårstrå på Sophia Lorens huvud ligger perfekt, och kameran drar sig inte för att erbjuda oss en möjlighet att räkna varje liten rynka i Mastroiannis ansikte. Men det låter vi bli, för vi har fullt upp med att lyssna på vad de vill ha sagt, och att i varje ögonblick av tystnad analysera de skickliga skådespelarnas ansiktsuttryck. Vilka ord undanhåller de oss?



Scola har ett perfekt tempo i sitt berättande. Han avlöser dialog med kontemplation, och innan situationen hinner bli för bekväm och tråkig inträffar något som förändrar förutsättningen inför fortsättningen.

Eller vänta nu - skrev jag något om tystnad här ovan? Det stämmer inte. Trots att hyreshuset verkar öde så sticker fascistpartiet bokstavligen in sin fula, övervakande nuna under våra hjältars möten, i form av den kvarvarande kvartersvärden. Hon är en gammal käring med mustasch, hårig vårta i pannan och tvivelaktig personlighet. Och hon är fanatisk anhängare av partiet. Hon ser till att påminna Antonietta om dess ståndpunkter, vilket komplicerar hennes förhållande till Gabriel.

Men hennes viktigaste bidrag till den här historien är att hon ställer en radio på innergården. Den är inställd på högsta volym och rapporterar direkt från Hitlers parad.

Därför erbjuds vi aldrig någon tystnad. Vi tvingas höra Hitler tala samtidigt som vi tvingas se Gabriel brottas med sina hemligheter. Och vi misstänker att han har fått brottas med liknande röster i sin skalle i flera, flera år - ända sedan han upptäckte sin sexuella läggning, eller åtminstone sedan fascistpartiet tog makten. Handlingen är förlagd till en tid och plats där så mycket som livet självt kan stå på spel för det "avvikande" beteende som åtminstone en av huvudpersonerna gör sig "skyldig" till. Resultatet blir en ruggigt laddad upplevelse.

Under nära nog resten av filmen, under alla situationer då någon försöker vara tyst eller några försöker närma sig varandra, påminns de om vilken omgivning de befinner sig i. Och det gör även vi åskådare, om vi skulle råkat glömma det. Så, visst - det slår gnistor om de båda huvudrollernas möte. Men tyvärr så kväver omständigheterna all upprorsanda hos dem innan den hinner spridas till mer än gnistor. Radiosändningarna tycks garantera detta hopplösa faktum.

Men det motsatta gäller oss som ser på. Vi har ingen omgivning som kväver oss, och för den som riktigt accepterar den här filmens tanke kan den bli en ögonöppnare, en vägledning mot en politisk medvetenhet. Ungefär som George Orwells 1984 blev för mig.

En alldeles särskild dag är en film som det tar emot att börja se, men som åtminstone jag inte kunde låta bli att bli hänförd av så fort jag insåg vad den egentligen handlade om. Rollerna är fantastiska, deras utveckling känns helt trovärdig - nästan ofrånkomlig - och ändå sitter man som på nålar inför hur det ska sluta. Ingen av oss var där i Mussolinis fascistiska Italien, så vi kan ju inte veta. Men närmare än så här kommer vi aldrig händelsernas centrum. Det är en fantastisk film, en omedelbar favorit, och jag skulle bli glad om ni alla tyckte likadant.

BETYG: 5 av 5

Någon trailer har jag inte hittat.

Adressatlistan revisited

För ett antal månader sedan, vid påsk tror jag det var, skrev jag en liten lista på de bästa namn jag sorterat postförsändelser till. Alltså, mina personliga favoriter:

Plats 1: Gud Pettersson
Plats 2: Kalel Andersson
Plats 3: Ninja Gonzalez

Sedan dess har jag fått anledning att utöka listan med en placering, för ett ganska rättframt namn dök upp mitt för mitt synfält när jag satt och bläddrade igenom en massförsändelse. Jag minns det som igår, för det hände nämligen igår:

Plats 4: Petra Horney

För att skydda den levande individ som gömmer sig bakom detta namn har jag ändrat förnamnet. Jag vill ju inte förlora mitt jobb om det här skulle läcka ut. Inte vet jag hur det här efternamnet egentligen ska uttalas, men för mig skulle alla alternativ utom ett vara tämligen krystat och långsökt, även om ett 'e' har klämt sig in för att göra det hela lite mer anständigt. Dessvärre kan man väl säga att den lilla extravokalen inte lyckas med sitt uppdrag.

Ingen kritisk granskning

Den här helgen hade jag inte tid att se någon film. I fredags kväll var det arbete, i lördags kväll var det fest, igår söndag mådde jag dåligt hela dagen av någon anledning och på kvällen var det dags att jobba återigen. Sedan fick jag äntligen hem och sova några timmar innan det var dags att bege sig till tandhygienisten och skrapa bort tandsten - åh vad det är plågsamt - och nu ska jag laga mat och jobba hela kvällen.

Det finns alltså ingen tid för film, och den person som klagar kommer jag att granska kritiskt och recensera nästa helg.

Nu ser jag fram emot Wall-E, som har biopremiär på fredag.

Hell-oo Cleve-land

Underbara nyheter från Alasdair Roberts hemsida.



Jag måste påstå att han är ganska lik en vän till mig, som jag numera träffar alltför sällan eftersom han flyttat ganska långt härifrån.

Skottländaren, skotten eller hur man säger det, ska släppa en ny "long-player", och eftersom världen är en sån underbar plats just nu kommer han att bli världens största artist. Hans akustiska folkpop kommer att sälja slut på varje jättestadium och den gänglige skottländaren, skotten eller hur man säger det, kommer att kliva in på Ullevi, stå böjd över sin för lågt inställda mikrofon och med sin sköra, monotona skotska stämma utbrista i ett spontant "Hell-oo Cleve-land!" - lite högre än normalt, lite mer bestämt än normalt, och vilket gensvar han kommer att få. Ni får inte missa det för allt i världen.

Folk sjunger med i varje refräng. Efter Waxwing tystnar publiken och hämtar andan i fem sekunder, varpå kvällens största jubel inspirerar honom att höja sig nästa nivå, och Aftonbladets Markus Larsson kommer att gå omkring och pussa tjocka, långa, krullhåriga män som skulle kunna vara Per Bjurman när man ser dem bakifrån. Att den riktige Bjurman är halva jordklotet bort spelar ingen roll när varje offer blir än mer euforisk än tidigare, som om själva musikupplevelsen inte vore nog.

Publiken går hem med en känsla av något religiöst, ett sedan länge undanträngt tillstånd, och ta mig på ordet när jag säger att många kärleksbarn kommer att avlas under kvällen. Nio månader senare föds hundratals nya älskade barn, och de kommer att heta Molly, Willie, Gregory, William, Cole och Polly. De kommer att växa upp med en åldrande Alasdair som aldrig slutar sälja slut på Ullevi, men som kommer att ge ut skivor i alltmer sinande takt.

De gamla albumen kommer dock att leva kvar och inspirera oändliga generationer människor att resa till Skottland och säga - "där fotograferades baksidan till Amber Gatherers", och precis vem som helst som råkar befinna sig inom hörhåll kommer att stanna upp, släppa allt som han har för händerna, se sig omkring och inse att det faktiskt stämmer, varpå han nickar instämmande samtidigt som ett förnöjt leende formar sig i ena mungipan.

Eller med andra ord: Jag ser fram emot hans nya skiva.

Två inlägg på en och samma dag, när hände det senast?

Att stiga opp klockan fem

Till slut är ännu en förmiddagsvecka förpassad till helvetet, en helg har anlänt och det är dags att spänna av. Som treskiftsarbetare tror ni kanske att man bävar som mest inför nattskiftet, när man börjar 19:30 och går hem senast 05:45 morgonen därpå, men så är det verkligen inte. Nattskiftet innehåller i sig roligare arbetsuppgifter som i sin tur innebär att tiden tycks förflyta lite snabbare. Och när vi är klara med alla våra åtaganden så uppfinns inga nya pseudouppgifter för att hålla oss kvar, utan då får vi gå hem.

Istället är det följande förmiddagsskiftet värst. Under helgen mellan dessa veckor ska vi lyckas ställa om från att gå och lägga oss kring 6:30 till att istället stiga upp 05:00. Det har gått säkert fem år sedan jag senast klarade av en sådan omställning. Jobbigast av allt är första morgonpasset, alltid en måndag. Jag tror Bill Murray var med i en film om den här måndagen en gång.

När man vaknar klockan fem så gör man det efter några timmars dålig sömn, fylld av bisarra drömmar i gränslandet mellan sömn och vakenhet. När väckarklockan går igång vaknar man inte, man bara slutar fantisera och öppnar ögonen. Man är inte trött, för man har varit vaken gud vet hur länge, man har bara varit omedveten om det. Eftersom man har två alarmsignaler där den ena ringer tio minuter efter den andra - en på mobilen och en på analog väckarklocka - så försöker man stänga av fel alarm och det andra fortsätter. Man trycker igen på fel alarmkälla men inget fungerar och där borta i andra sidan av lägenheten sjunger mobilen sin glada melodi om fred på jorden och kärlek åt alla, men med ouppvärmd morgonröst som skär sig i öronen. Och man vet att man skulle låta lika bedrövligt om man någonsin sa ett ord, så det är bara att låta bli.

Sen är det dags att gå och duscha, och utav bara farten kollar man sig i spegeln och där på andra sidan står ens verkliga jag och skådar med förfasan på sin reflektion, som blygt vänder bort blicken och tänker att det är oartigt att stirra, han borde veta bättre. Men varje gång man tittar dit så tjuvkikar den jäveln. Men han ser lika utmattad ut själv och man skäms över att det ska spela någon roll. Han kanske inte är så bister som han ser ut.

Det finns bara si och så många varianter på frukost och klockan tjugo över fem på morgonen smakar de alla likadant. Då är det lika bra att äta det som fortast glider ned och blandar sig med oaptiten innan man hinner tro att man är mätt. Samtidigt som det sker surfar man på Internet, samma gamla sidor som inte uppdaterat något sedan sist. När den aldrig slumrande elektroniska världen står still börjar man tro att man är ensam på jorden, tills man kommer på att det faktiskt bara var fyra timmar sedan man kollade senast, och att de med något intressant att säga faktiskt varit på standby sedan dess, och att det vore konstigt annars.

Sedan kommer den bästa biten, promenaden mot arbetet över bron genom dunklet, ackompanjerad av tonerna i hörlurarna av de artister man låtit Windows Media Player slumpa fram åt en. Vilka det är spelar ingen större roll, för allt låter bättre än det egentligen är när det blandas med frisk luft. Bortom ön man passerar och flygfältet man närmar sig börjar solen stiga och någon nattarbetare på väg hem hälsar högt och glatt. Och man anar att det kanske inte blir en så dålig dag trots allt.

Framme på jobbet hälsar man hurtigt på några arbetskamrater, lämnar matlådan i kylen och hänger jackan i skåpet och går ner i samlingsrummet och ser fram emot att träffa sina lagkamrater igen. Kanske säger man "Hej" och får ångra sig bittert, för i bästa fall forcerar tre av ens ärade kollegor fram en respons, medan de åtta övriga blir förnärmade för att man väcker dem ur en slags dvala - det åskmoln som de känner sig så trygga i. Och man vill be om ursäkt för att man inte tänkt på att de aldrig upplevt samma promenad som jag, hur klantig får man bli, men eftersom det inte skulle låta klokt så låter man bli. Det är då man sätter sig ner bredvid den med störst moln, det som det finns plats för två i, som man kan begrava sig i och inte märka hur otroligt tyst det är i rummet.

Eller så kan man spola tillbaka tiden några sekunder, låta bli att säga någonting alls eftersom man vet hur det kommer att sluta, och önska att man någon gång var lite snabbare på morgonen och hade tid att ta omvägen förbi kaffeautomaten. Man tittar ut genom fönstret och ser att världen har blivit ännu ljusare, men att fönstret erbjuder ett helt nytt perspektiv i riktning åt andra hållet över bron, där man just kom ifrån.

Uppgörelsen (DVD)

Efter förra veckans magplask med The Wicker Man och de senaste veckornas torftiga utbud på nyhetsfronten, på biografer såväl som DVD, har jag fått gräva djupt i min lista över missade filmer för att få tag i något intressant att granska. Det jag hittade var det amerikanska ungdomsdramat Uppgörelsen, med originaltiteln Twelve and holding, från 2005.



Det är en föga upplyftande film som berättar tre parallella historier som har en lika otäck utgångspunkt som The Wicker Man hade: en dödsolycka där en pojke brinner inne. Men till skillnad från The Wicker Man så har denna brand all betydelse för fortsättningen av filmen.

Rudy och Jacob är tvillingbröder (båda spelas av Conor Donovan), som rår om en träkoja tillsammans med sina vänner, den överviktige Leonard (Jesse Camacho) och Malee (Zoe Weizenbaum), som är en adopterad, asiatisk flicka.



Jacob föddes med ett stort födelsemärke som täcker hans ena ansiktshalva, vilket har gjort honom introvert och osäker. För att skyla det bär han en hockeymask, inspirerad av Jason Voorhees från Fredagen den 13:e. Rudy, som är identisk med sin bror men saknar födelsemärke, är den självsäkre av de två och får ofta stå i sin brors försvar.

När två mobbare hotar med att bränna upp gängets trädkoja blir Leonard övertalad av Rudy att skydda kojan under en natt. Det slutar i katastrof, och Rudy brinner inne medan Leonard lyckas fly men skadar huvudet i processen. Förövarna visste inte om att någon fanns i kojan, men att det var en olycka spelar ingen roll - alla involverades liv tar en drastisk vändning.

Filmen skildrar en känslig period i alla barns uppväxt, och särskilt känslig är den för dessa barn som känner sig annorlunda. Den uppgörelse som den svenska titeln skvallrar om är åtminstone trefaldig, vart och ett av de tre barnen har sin personliga konfrontation de måste genomföra innan de kan gå vidare i livet. Och denna kamp härstammar mer eller mindre direkt från den ödesdigra incidenten.

1. Jacob förlorar sin bror och ständige beskyddare och tvingas ta itu med sitt hämndbegär, som underblåses av moderns dito. Han besöker upprepade gånger sina forna plågoandar, som hamnat på ungdomsanstalt, och är betydligt kaxigare när han sitter utom räckhåll för dem. Men hans brinnande hat falnar för varje besök han gör, när han ser hur hårt förövarnas samveten plågar dem och hur de lider att vara interner. Dagen för deras frigivning närmar sig, och Jacob börjar tvivla på sin vendetta. Han börjar även tvivla på sina föräldrars kärlek, och uppgörelsen för honom kanske inte blir med dem han först tänkt.

2. Den överviktige Leonard blir av med både smak- och luktsinnet när han skadar huvudet i olyckan. Han förlorar aptiten för den ohälsosamma mat hans mor bereder honom, och får istället smak för de nyttiga alternativen. Med inspiration från sin gymnastiklärare börjar han motionera, med siktet inställt på att få plats i skolans fotbollslag. Han börjar glida ifrån sin familj, och sin mor i synnerhet, som tycks leva för att njuta av god mat i varje ögonblick. När Leonard och modern en dag blir ensamma i huset är en uppgörelse oundviklig.

3. Och så har vi Malee som just har fått sin första menstruation. Hon bor med ensam sin mor, som är psykolog, och saknar en fadersfigur i sitt liv. Hennes riktiga far vill inte träffa henne. Det känns oundvikligt när hon förälskar sig i en av moderns patienter, en ung byggnadsarbetare, säkert 15 år äldre än henne. Genom att tjuvlyssna på deras samtal tar hon reda på den rätta vägen till killens hjärta. Och genom ett antal feltolkningar står vi där, vid randen till ännu en slags uppgörelse.

Kopplingen till olyckan är inte lika stark i alla dessa öden, och man kan inte garantera att det aldrig skulle ha inträffat utan den. Men en sak är säker: olyckan fungerar som katalysator, och stressar dessa barn - 12 år gamla - till en brådmogenhet de inte klarar av att hantera. De tvingas fatta ödesdigra belsut som kommer att påverka deras framtid markant. Detta yttrar sig i några plågsamt ångestladdade situationer som kanske hade kunnat undvikas, men vägledningen från föräldrarna fungerar inte som den ska i den här komplicerade filmen.



Som ni kanske förstår är den här filmen oerhört genomtänkt, och trots att Uppgörelsen egentligen består av tre kortfilmer känns det som att allting hänger ihop. Det beror på att varje roll känns så genuin, som en riktig människa med en egen bakgrund och en osäker framtid. Här finns varken skurkar eller simpla hjälteporträtt, och de fina rollprestationerna spär på autenciteten ytterligare.

De tre olika historierna slutar med helt skilda hopp om framtiden. Någon tycks ha klarat sig stärkt ur situationen, en annan är mer oviss, och den tredje kommer oundvikligen att få sota för sina misstag. Den unge byggnadsarbetaren som Malee förälskar sig i får personifiera en högst trolig äldre upplaga utav ett av barnen, och han har ett viktigt budskap till en av föräldrarna. Men i det skedet är det redan för sent.

Det här vuxna temat skildras ur barnens perspektiv nästan helt och hållet. Det här är deras film. Redan i inledningen springer kameran med tvillingbröderna på deras nivå, den följer med dem uppför stegen upp i deras heliga trädkoja och tittar ned på mobbarna som de lyckats avstyra. När en förälder gör ett tafatt försök att räcka ut en hand har vi inte fått följa dennes resonemang, och försöket framstår lika obegripligt för oss som för barnet. Jag förstår varför man valt att skildra handlingen så, det gör att vi lätt kan följa logiken bakom barnens ännu märkligare beteenden.

Tyvärr får filmen också sota lite för det, och ur det föds min enda invändning mot Uppgörelsen. Berättarstilen är rapp, och klipper snabbt från situation till situation utan någon tid till eftertanke, precis som om filmen var gjord för en ung och otålig publik (vilket den inte är). Detta resulterar i att handlingen - det som faktiskt händer på skärmen - hamnar för mycket i fokus, och det underliggande budskapet inte riktigt kommer till ytan. Eftersom filmen slutar som den gör känner man sig tveksam, nästan tvångsmatad och tom efteråt. Det är inte förrän man börjar fundera och analysera som budskapet och den starka upplevelsen växer fram. Det är då filmen blir riktigt bra. Men frågan är bara: hur väl lyckas den få dig att fundera och analysera efteråt?

Jag är rädd att svaret är högst individuellt, även om vi alla får en liten knuff i rätt riktning i filmens allra sista klipp.

Men jag vill verkligen inte att ni lämnar den här recensionen med negativa tankar. (Filmen är i sig själv tillräckligt utrustad med sådana.) Uppgörelsen är väldigt stark, men saknar definitivt inte humor. Det är en slags hybrid mellan Stand by me och Todd Solondz-filmen Happiness, och jag skulle rekommendera den till alla jag känner.

BETYG: 4 av 5

Trailer:

Jag vill inte kontrollera dig

Inte för att jag vill skryta - eller jo, det vill jag nog - men under mitt arbetspass i natt fick jag ännu en gång förslaget att bli arbetsledaraspirant. Det har alltså hänt förut, och även om jag är totalt ointresserad av det så finns det givetvis alltid någonting smickrande i att känna sig önskad, behövd, eftertraktad, älskad, avgudad - kalla det vad ni vill.

Det roliga är att jag dagen innan satt och funderade på en anledning till att få lägga upp en youtube-video (det har blivit mycket av den varan på sistone) här, Teenage Fanclub-videon I don't want control of you, en av världens mest harmoniska och rätt & slätt bästa poplåtar. Och följande arbetspass fick jag alltså en anledning, tacka Brännström för det. De två första raderna i låten lyder som följer:

I don't want control of you
It doesn't matter to me

Jag vill icke kontrollera dig. Själva kontrollen har i sig inget egenvärde för mig. Det finns enskilda situationer jag skulle kunna tänka mig att leda, inom områden där jag känner mig skicklig, men då ska mitt ledarskap vara diktatoriskt och bara påverkas av begåvade förslag från insatta medarbetare. Men som person har jag alltid varit för blyg och tillbakadragen för att drivas av brinnande ambitioner. Så sådant spelar ingen roll för mig.

Vad gäller resten av låttexten så kommer den in på ett helt annat spår av kärlek som utvecklas med åren, som ni får tolka hur tusan ni vill. Men vi kan väl komma överens om att den är oerhört svår att applicera på vårt arbetsklimat på Posten, eller de flesta arbetsplatser för den delen, utan att kliva på ohälsosamma territorier av arbetsnarkomani. Så då anar ni väl att jag med allt detta skitsnack egentligen bara ville presentera låten:

The very heart and soul of you
Are places I wanna see

Everyday I look in a different face
Feelings getting stronger with every embrace

I don't want a world of pain
Staring at every tear
Don't want this love to stay the same
Growing with every year

Everyday I look in a different face
Feelings getting stronger with every embrace

Tired of situations
That mean nothing to me
You've been an inspirational figure for me

Everyday I look in a different face
Feelings getting stronger with every embrace

I don't want control of you
Doesn't matter to me
I want this love to stay the same
Growing with every year

Everyday I look in a different face
Feelings getting stronger with every embrace

Och här är videon, med mer än bara en vag känsla av sommar som nu börjar kännas saknad.

Teenage Fanclub - I don't want control of you

The Wicker Man (DVD)

I filmen The Wicker Man, med den svenska titeln Dödlig skörd, från 1973 spelar Edward Woodward huvudrollen som polisen som flyger till en privatägd skotsk ö för att utreda ett barns spårlösa försvinnande. På plats upptäcker han att befolkningen är hedningar som tillämpar uråldriga ritualer, allt under öns ägares - Lord Summersisles - överinseende. Det är en deckare, en kriminalare med originell handling i ovanliga miljöer, och med ett chockerande slut på gränsen till skräckfilm, som på sikt bidrog till att ge filmen kultklassikerstatus.

Huvudrollens karaktär hade underordnad betydelse, men hans roll i handlingen var stor, deckargåtan var i centrum och Christopher Lee, som spelade Lord Summersisle, blev så nöjd att han har kallat det för den bästa film han arbetat med. Och han har varit med i en hel del, det ska jag säga er.

För två år sedan kom den oundvikliga nyinspelningen, och nu har jag äntligen fått se den.



Nicolas Cage får ikläda sig huvudrollen, som fortfarande är polis men som nu heter Edward Malus. Cage får mer att arbeta med än sin föregångare, huvudrollen står något mer i fokus. Eller rättare sagt, den ger sken av att stå mer i fokus.

Historien börjar denna gång lite tidigare. Edward blir vittne till en våldsam trafikolycka där en kvinna och ett barn är involverade. Trots Edwards heroiska räddningsförsök brinner kvinnan och barnet inne och Edward blir förkrossad. Under bearbetandeprocessen får han ett brev från sin före detta flickvän, Willow Woodward (gestaltad av Kate Beahan), som ber om hjälp. Hennes dotter har försvunnit spårlöst på den isolerade ön Summersisle där hon lever. Varför hon kontaktar just Edward framgår inte, men han tvekar inte en sekund att hjälpa till.

Vad allt detta skulle tillföra har jag ingen aning om. Till råga på allt så återkommer bilolyckan ständigt i Edwards drömmar och vakenfantasier, och ger sken av att ha en enorm betydelse för den kommande handlingen. Men faktum är att den är totalt insignifikant. Vi får vissa indikationer på att kvinnan och barnet i bilen härstammar från Summersisle, men de har absolut inget med fallet med det försvunna barnet att göra. Det är en lös manustråd som filmens klippare glömde ta bort, och nu kittlar den någon obekväm del av min hjärna.

Vi får kanske intrycket att vi lärt känna Edward lite bättre tack vare det här. Men vad är det vi har lärt oss när man tänker efter? Han mår dåligt, har dåligt samvete. Men än sen då? Om så är fallet så visar han det inte under resten av filmen, och det är inget som manusförfattaren utnyttjat till någonting alls. Det ger rollfiguren Edward en märklig och instabil grund att stå på, och karaktärsutvecklingen glöms sedan antingen bort, eller så ignoreras den totalt.

Men här tar i alla fall intrigen från den gamla filmen över. Med viss modifikation. Summersisle är en kvinna denna gång, syster Summersisle (spelad av Ellen Burstyn), och faktiskt är större delen av öns befolkning kvinnor. Bin och honung har en viktig del av handlingen. Vi får tidigt reda på att Edward är allergisk mot bin. Men av någon obskyr anledning verkar han vara den blomma som de attraheras mest av. Så fort han närmar sig en bikupa måste han krossa, vifta undan, mosa de stackars små liven.

Under sitt första möte med syster Summersisle får Edward reda på att öns befolkning härstammar från utbrytare från deras Keltiska ursprung och dess kvinnoförtryck. De förföljdes vart de än hamnade tills de nådde Summersisle och fick vara ifred. Deras uråldriga seder har under generationer fått förbli opåverkade av omvärlden, och flera tecken tyder på att den lilla flickan har eller inom kort ska offras i någon form av ritual. Eftersom alla tycks vara med på detta har Edward ytterst svårt att gräva fram någon information. Alla är så hemlighetsfulla. Det gör honom frustrerad, desperat och slutligen förbannad.

Och det är här hela filmen välts över ända och blir ett gytter av ofrivillig komik. Mot bakgrund av den naturnära, fridfulla miljön och till synes harmoniska befolkningen springer Nicolas Cage omkring och skriker, gormar, hotar, sparkar in dörrar och mot slutet slår kvinnor, ibland helt oprovocerat dessutom. Det kommer lika ologiskt och överrumplande varje gång, och man har inget val - man måste skratta. Ju närmare slutet man kommer, ju mer intrigen tätnar och allvarlig filmen försöker bli, desto plattare blir fallet och desto roligare blir det för oss.

Vi har Nicolas Cage att tacka för detta. Han är en yvig, ofta överspelande skådespelare som säkert kräver strama tyglar för att inte skena iväg. I The Wicker Man är det ständigt något som spökar för honom, någonting som måste resultera i en ansiktsryckning, ögonbrynsmanöver eller yvig gest med armen. När han dyker från en brygga gör han det genom alla tiders svanhopp. När han är desperat måste han skrika som en teaterskådis som vill höras ända till Hollywood. Allt det här gör han medan omgivningen agerar totalt motsatt. Han är stjärnan och vill äga varje scen, och det lyckas han med. Men inte på det sätt han vill.



Här måste regissören varit oförmögen att inse att hans agerande inte passar, eller så tordes han inget säga. Med facit i hand tror jag att Cage hade föredragit att någon tillrättavisat honom, för hans insats är pinsam. Den allra sista rallarsvingen han levererar i filmen gör han iförd en heltäckande björndräkt, och i den vevan börjar nästan skrattet fastna i halsen och övergå i sympatier. Han gör faktiskt det där på blodigt allvar. Jag tycker lite synd om honom.

Inte för att någon annan klarar sig bättre. Jag vet inte om det är avsiktligt - det kanske ska föreställa harmoni - men öns befolkning verkar bestå av en samling lajvare på valium. Aktriserna har omöjliga, högtravande repliker att brottas med, och deras själlöshet kanske är det enda sättet att leverera dem på. Det enda sättet att hålla sig på jorden. Men deras livlöshet står i bjärt kontrast mot den frodighet som hela filmen vill förmedla med sitt färgglada foto. Det fungerar inte.

Som om det inte vore nog så fungerar intrigen inte alls heller. Mycket är baserat på det chockerande slutet, som är modifierat en aning jämfört med ursprungsversionen. Jag ska inte avslöja slutet för er, men när man känner till det och har det i åtanke kan man verkligen ifrågasätta mycket - om inte allt - som de flesta av rollfigurerna har sysslat med under hela filmen. Många situationer är helt ologiska, och strider direkt mot den aktuella rollens slutgiltiga mål. Dessa scener är så uppenbart bara där för att ge publiken vad den måste ha, lite action för testosteronet och lite trailermaterial för producenten.

Tro nu inte att The Wicker Man är tråkig. Dålig - javisst, en fruktansvärt usel film, men på ett bra och underhållande sätt, och jag hoppas att en del av er ser den med samma tjusning som jag. Och det är helt och hållet en underhållningsfilm, hys inga tvivel om detta. Ska man börja leta budskap är man ute på skrämmande reaktionära, manschauvinistiska territorier, och dit vill vi inte ens snegla. Men som underhållning är det faktiskt en av de roligaste filmer jag sett i år. Problemet är att det är helt och hållet oavsiktligt - jag menar, har ni sett trailern? Filmen lanseras som en ockult skräckthriller, den totalt motsatta änden av omfånget utav filmgenrer. Några av de otäcka scener som glimtar förbi i trailern satt vi och skrattade åt i fåtöljen, de var helt sanslösa när man såg dem i sin kontext.

Att se eller inte, beslutet är ert, men för att underlätta har jag nedan förutom trailer även länkat till de bästa scenerna - creme de la creme - i The Wicker Man. Tycker ni de är roliga, då kommer ni tycka som jag. Ser ni inget roligt i dem? Då tycker jag ni ska hålla er borta från The Wicker Man.

Till sist några avslutande ord, en påminnelse till mig själv som manusförfattare i framtiden: Henrik, du vet att din film är illa ute när din huvudroll vaknar upp från en ond dröm - två gånger på raken.

BETYG: 1 av 5

Här är några roliga klipp ur filmen med en övertaggad Nicolas Cage (varning för spoilers):


Trailern också:

I'm falling

Det här måste vara det ondaste jag sett, och jag känner mig nästan smutsig som skrattar så hysteriskt åt det. Nej, det är inte ungens kroppsform som är rolig, och som det ser ut håller han verkligen på att lossna. Det jag skrattar åt är Janice, hennes syn på situationen och att allt det här faktiskt är äkta.

Mumien: Drakkejsarens grav (bio)

I fredags var det Sverigepremiär för ännu en del i en återupplivad, populär filmserie. Mumien: Drakkejsarens grav heter den senaste delen i Mumien-sviten och det är ett helt okay namn. Det låter definitivt inte värre än Indiana Jones och kristalldödskallens rike, men är väl något mer intetsägande. Filmaffischen är även den intetsägande, men den där vidöppna munnen andas i alla fall Mumienatmosfär:



Förhoppningen innan var att vi skulle få ta del av ytterligare ett kapitel i en lång saga, ett kapitel som är matinékänslan, dialogen, konflikterna och lekfullheten från föregångarna trogen, även om regissör såväl som manusförfattare är utbytt. Rachel Weisz, en av föregångarnas viktigaste skådespelare är också borta, men hennes roll, Evelyn O'Connell, består. Hennes docksöta charm ska axlas av Maria Bello och låt mig få påpeka direkt att rollbesättaren har gjort ett pissdåligt jobb.

Inledningsvis får vi, precis som vanligt, följa hur filmens mumie blir mumifierad, och i detta fall är det Kinas kejsare (Jet Li) som blir lurad av en trollkvinna (Michelle Yeoh) till förbannelse i en evigt förstelnad, dramatisk pose. Tvåtusen år senare blir han upptäckt av utgrävare. Detta utnyttjas av onda kinesiska militärer som ser möjligheten att använda en återupplivad mumie i deras tjänst och bli oövervinnerliga. Gosse, gissa om de har fel...

Rick O'Connell (Brendan Fraser) lyckas givetvis hamna i den här soppan, och med sig har han fru, barn (Luke Ford) och svåger (John Hannah), plus några små bifigurer (en yak till exempel) som bidrar med sin del av kakan.

Så Rachel Weisz valde att inte vara del av den här produktionen. Och vem kan klandra henne för detta? Hon har sedan Mumien - återkomsten vunnit en Oscar och kan konkurrera om de riktigt bra rollerna, och Evelyn O'Connell är inte längre en av dem. Det lilla man minns av den i denna film är några ömma modersblickar och kommentarer så torra att de liksom blandas med ökensanden, blåser bort och förträngs direkt. (Sedan blåser en uttorkad buske förbi. Betydligt mer intressant.) Vad är det som har hänt egentligen? Hon brukade vara kul, så tuff, klumpig ibland och så barnsligt stolt när hon lyckades lösa en svår gåta att man bara ville nypa henne i kinden och säga "Awww!". Hon kändes äkta, men har blivit reducerad till en kliché. Skulden till detta bärs av manusförfattarna, men får personifieras av den tråkiga stackars Maria Bello.



Men det är kul att återse Brendan Fraser som Rick O'Connell, lika trygg i sig själv som vanligt, men även han påtagligt tråkigare. Parets son har vuxit upp, och utan föräldrarnas vetskap har han börjat gå i deras mumiejagande fotspår. Vilket givetvis innebär att han också är tråkig, och dryg på köpet - han bråkar med nära nog allt och alla. I första Mumien-filmen var detta käbbel en viktig del av dess kvalitet. Filmens roligaste ögonblick bestod ofta av sådana gräl, men här är det sämre genomfört. Men det är bra att de har försökt. Jag hade gärna sett mer av den varan, för figurerna och deras utveckling är fortfarande Mumiens starkaste kort. Vi får i alla fall en bristande fader-son-relation som kanske, kanske inte, ska lappas ihop.

Istället har handlingen fått ta för stor del i filmens framåtskridande. Min lillebror sa att hela filmen gick som på räls, vilket i vanliga fall är uttryck för att någonting går bra. Men det menade han inte i detta fall. Handlingen har inte varit minnesvärd i någon del av Mumien. Den har bara fått försätta våra hjältar i roliga och utmanande situationer som vi förnöjt fått se dem reda ut med hjälp av ett impulsivt, utvecklande och inte helt friktionsfritt samarbete.

Denna gång kretsar för mycket dialog kring vad som händer och vad som bör göras för att vinna. Handlingen ska vidare till nästa anhalt till varje pris. Men den här typen av film är alltid så förutsägbar i handlingen. Låt figurerna utvecklas istället, låt dem prata om något annat än sitt uppdrag emellanåt. Låt oss skratta med dem, eller skratta åt dem, publiken bryr sig inte, ser man på en Mumien-film vill man ha roligt. Men nu blir det för välplanerat, storslaget, förutsägbart, krystat, you name it...



Mumien: Drakkejsarens grav är ändå godkänd. Jag skrattade ibland, och hade aldrig direkt tråkigt. Men känslan är ändå lite bitterhet, för i efterhand inser jag att det var ett kvalitetsmässigt dödfött projekt som hastades fram när något filmbolag såg att det faktiskt går att tjäna pengar på att återuppliva gamla serier. Alternativet hade varit att någon av de ursprungliga upphovsmännen nostalgiskt tänkt tillbaka på de gamla filmerna, fantiserat ihop en ny intrig och blivit så nöjd att han skrivit ihop en historia.

Som det blev nu kan man nästan läsa ordet "Beställningsjobb" i pannan på den där gapande mumien på postern.

BETYG: 2 av 5

Och här är trailern:

Into the wild (ny på DVD)

Så, han ska börja recensera filmer varje helg nu också? Kul för er. Har den grabben inget bättre för sig? Nej, det har han inte. Han måste ju ha något som driver honom att skriva i sin blogg.

Valet denna vecka föll ganska enkelt på Sean Penns hyllade roadmovie och vildmarksdrama Into the wild, eftersom det är den enda film jag sett sedan förra helgen.

Emile Hirsch spelar Chris McCandless, den begåvade, färska studenten som strax efter examen bryter med sin familj, donerar alla sina besparingar till välgörenhet och skaffar sig en ny identitet - Alexander Supertramp. Han känner sig redo att möta ett nytt liv på ständigt resande fot. I inledningen av filmen presenteras vi för Chris geografiska slutstation: en övergiven buss, helt malplacerad i Alaskas vildmark, och snart upptäcker Chris att han är lika malplacerad där.

Och genom filmen får vi följa hans historia, förklaringen till det märkliga beteendet, och hur han påverkar och påverkas av människor han möter längs vägen. Gradvis kommer han till han den insikt han söker. Filmen är verklighetsbaserad efter boken med samma namn av John Krakauer, som skrev Chris historia efter tre års noggranna efterforskningar.



Filmen är uppdelad i olika episoder som var och en representerar en del i Chris mentala mognad, och när filmen är över har du spenderat totalt 148 minuter med den, en siffra som blott i sig självt kan få vem som helst att nervöst börja hoppa med ett ben i fåtöljen. Som jag ser det får filmen vara precis så lång som den har fog för att vara, vilket Into the wild inte har. För även om jag kan förstå att en roadmovie vill vara långsam och meditativ för att inbjuda till något mer än en nöjestripp, så bör resan och utvecklingen vara spikrak om man inte vill tappa sin publik i otålighet och få dem att gå miste om vad man vill ha sagt.

Into the wild hoppar friskt mellan olika stadier i Chris liv. I huvudsak kan de delas upp i tre olika stadier: vildmarksdramat i bussen, färden dessförinnan och familjemisären långt dessförinnan. Varje episod innehåller bitar från varje stadium. Problemet är att vi ganska tidigt får klart för oss varför Chris rymmer, och att det ältas upprepade gånger i varje episod utan att tillföra något nytt.

Men målet med resan är däremot diffust, och jag antar att det var så för huvudpersonen också. Visst vet vi att han ska till bussen i Alaska, men inte syftet med detta. Och det är därför filmen tappar bort mig någonstans i mitten på resan. Allt detta i kombination - oklarheten, tidshoppen, pauserna - får mig att tro att filmen inte leder någonvart.

Men det gör den. I grevens tid, den sista episoden, hoppar jag på tåget igen, och resten av filmen är riktigt bra och grubblar mer över mänskliga relationer. Här upptäcker man filmens enorma potential, som trots allt kan förmå mig att kalla Into the wild för en ganska bra film. Synd att Sean Penn inte fick mig att förstå vart det skulle leda direkt. Det kanske var min brist, men sådant erkänner man ju inte gärna.

Den tillvaro som Chris McCandless valde är något som jag, och säkert flera unga pojkar och flickor, reflekterat över åtskilliga gånger under sin ungdom. Jag antar att det var den avgörande faktorn i min otålighet. Filmens resa var en resa jag redan gjort, om än bara mentalt. Jag hade redan insett att naturen är mäktig och vacker, men de filosofiska bryderierna presenterades på ett tillräckligt gymnasialt omoget sätt för att inte erbjuda något nytt.

För somliga kanske Into the wild är en AHA!-upplevelse och dessa kan jag bara gratulera till en säkert överväldigande upplevelse. Men för mig blev det varken stort eller nostalgiskt, bara lovande.

BETYG: 3 av 5

Här har ni trailern:

Krossat glas

När jag i morse skulle plocka upp min pressbryggare som stod balanserad på kanten av diskhon, då var min armrörelse alldeles för yvig och innan jag hann reagera så låg skärvorna där nere på botten, blandat med den gamla kaffesumpen från förra fikat. Krossat glas är alltid en symbol för krossade förväntningar i min värld. Det innebär alltid ändrade planer. Jag fick inget kaffe, som jag så väl behövde just idag. Jag berättade allt det här på jobbet idag och det lät inte klokt, men det är ju sant - för mig är det ett ständigt återkommande fenomen.

En gång när jag nyligen hade flyttat till Umeå och lillbrorsan bodde hemma i Bureå, gick det en lång period utan att jag hälsade på därhemma. En vecka sa jag till honom att "Nä, nu jävlar, i helgen kommer jag hem!", och helgen närmade sig med stormsteg. Men plötsligt blev jag bjuden på fest för första gången på länge, och jag fick ringa hem och säga att "Jag kommer inte i helgen, jag ska på fest..." Inga problem, det gör ingenting, blev jag försäkrad, men sanningen uppenbarades när jag skulle diska strax efter jag lagt på luren, och ett glas föll ned från kanten av diskhon och gick sönder. Den onödiga förstörelsen korrelerade med en del av någon annan persons sinne, och det tog inte lång tid att räkna ut vem.

När jag var yngre och gravt fotbollsintresserad kunde jag stå i timmar dagligen och skjuta mot traktorgaragets dörrar när jag var i stugan. Jag ägde samlingsalbumet med idolbilder från Italien-VM 1990, tio år var jag då, och i min skalle ägde alla möjliga matcher rum. Jag var alltid Italien av någon anledning, och jag hade kontrollen över alla spelare, passade till mig själv men bytte identitet mellan varje passning. Jag fintade bort någon krullhårig österrikare och frispelade en forward och sköt allt vad jag orkade. Hamnade bollen mitt i mål hade Österrikes målvakt räddat och jag fick börja om med nästa anfall. Men om jag prickade nära någon av stolparna räknades det som mål, för dit skulle aldrig målvakten nått, hur krullhårig han än må ha varit. Det var den sorts fotboll man fick nöja sig med som ensam intresserad på orten.

Bredvid traktordörrarna fanns ett fyrdelat fönster. Innan jag började min solokarriär som fotbollsspelare var tre av rutorna i fönstret intakta, och när nu karriären sedan länge är över finns en enda kvar. Jag fick aldrig några bannor för vad jag gjorde mot det fönstret när mina skott osökt sökte sig dit- "Det är ju bara ett gammalt skitfönster utan nytta" - men när olyckan inträffade var jag helt plötsligt tillbaka på vischan igen, för bredvid Österrikes krullhåriga målvakt kunde det rimligtvis inte finnas något fönster.

Det var en illusion som krossades och matchen fick alltid avbrytas utan att någon domare blåste i sin imaginära pipa. Jag var inte längre någon Italienare, jag var bara en klantig liten grabb som just krossat en ruta och landat på jorden igen, och även om jag tyckte att jag var duktig och fick höra det ofta, så krossades en dröm om att bli något stort för varje ruta jag förstörde.

Efteråt fanns bara en lätt skuldkänsla blandat med skam, som kunde ha varit mycket större om inte alla runt omkring varit så förstående. De materiella skadorna var ingenting att bekymra sig om. Därför gick det ganska lätt att förtränga incidenten, och sedan gå in och se det riktiga Fotbolls-VM på SVT, se Sverige förlora med 2-1 oavsett motstånd, och ändå känna någon slags tröst i deras klantighet.

Sommarens största kvartersrackare

I fredags såg jag sommarens största blockbuster, senaste Batman-historien The Dark Knight på Filmstaden i Umeå.



Maffian i Gotham city blir desperata när stadens allmänna åklagare Harvey Dent, med hjälp av polischef James Gordon och Batman, börjar strypa deras tillgångar. I desperation tar de till ässet i rockärmen, Jokern (ha!), som erbjuder dem sina skrupelfria tjänster. För sent inser de att de givit kaoset fria tyglar att rasera Gotham city enligt konstens alla regler.

Snaran dras åt kring Harvey Dents hals när hans allierade börjar avrättas. Påhejad av polischef Gordon och Batman släpper han dock aldrig taget om sina ideal. Han riskerar allt för att få Gotham City på fötter igen. Han är en fantastisk rollfigur, och spelas bra av Aaron Eckhart. Den som kan sitt Gotham City vet redan på förhand vilket öde som väntar Harvey Dent, men inte på vilket lysande sätt det är omskrivet för att passa den här historien, istället för att skapa historien efter figuren. Det går att göra så, och det går att göra bra. Jag får gåshud när jag tänker på det här och nu.

Och ja, även The Joker gav mig rysningar. Inledningsvis blir han presenterad som den filmpsykopat han är och vi förväntar oss att han ska vara. Hans ärrade och ständigt sminkade nuna garanterar och påskyndar den processen. Han får sitt uppdrag, och presenterar det på ett oerhört obehagligt sätt för allmänheten genom en handhållen kamera, och sedan försvinner han, och under resten av första halvan av filmen är det hans ande som gäckar staden. Jakten på honom under tidspress under den första halvan av filmen har en karaktär av deckarthriller och är otroligt spännande.

Det känns oerhört förlösande när han tar del av den direkta handlingen igen under resten av filmen. Det finns några scener där Heath Ledgers fina prestation ackompanjeras av en ambiens som gör händelseförloppet väldigt oförutsägbart, och samtidigt gör mig väldigt nervös. The Joker är bästa ingrediensen i den här filmen, en rollfigur som vi lär känna väldigt väl vare sig vi vill eller inte, men som fortfarande är skyldig oss en hel del förklaringar när filmen är slut. Jag hoppas de kommer i någon kommande film, och jag hoppas för guds skull att de är bra.



Resten av skådespelarensemblen ges inget utrymme att glänsa, knappt ens Christian Bale som Batman, men ändå har filmen lockat några av Hollywoods största filmstjärnor att bidra med sin del av kakan. Alla ville ha The Dark Knight i sin CV, och jag förstår dem.

Jag har några små klagomål, för här finns trots allt några logiska snedkliv. Jokerns plan för att fördärva Gotham City är, när man tänker efter, alldeles för komplex. Han har gått händelsekedjan i förväg på ett sätt som helt enkelt borde vara omöjligt. Tänker man efter börjar de likna de mer sammanfattat komplexa dödsfällorna som Läderlappen hamnade i under slutet av vartannat avsnitt av 60-talsserien med Adam West. Men samtidigt görs det tidigt klart för oss att Jokern är kaos personifierat, vilket skulle kunna förklara hans benägenhet att förstå det hela. Eller också improviserar han längs efter vägen, men det betvivlar jag - den förödelse han orsakar hade krävt åratal av förberedelser.

Actionscenerna är, precis som i föregångaren Batman Begins, otydliga, skakiga och inte särskilt spännande. Jag menar, hur många gånger dör hjälten i en actionfilm plötsligt utan förvarning mitt under en brinnande actionscen? De fåtal gånger det händer brukar vi bli väl förberedda av regissören för att få reagera precis som vi vill. Dessbättre är actionscenerna i The dark knight få och relativt korta. I Gotham City är inte slagsmål det viktiga, det poängteras gång på gång av Harvey Dent och till och med Batman själv. Det tas bara till som nödlösning. Det är i andra slags konfrontationer som filmen glänser:



Det finns säkert flera frågetecken, men The dark knight drar in dig i handlingen, om du så vill, på ett sätt som gör att du saknar perspektiv att kunna överblicka dem. De kan möjligen dyka upp i efterhand, men efter är ofta för sent för att gnällspikar ska känna sig nöjda. Tyvärr skedde den stora slutkonfrontationen mot bakgrund av det enda tillfälle som riktigt bekymrade mig i biosalongen. Utan att avslöja något så skedde saker som borde vara omöjligt inom de tidsramar som de inblandade hade att röra sig i. Jag känner mig petig, men det var så uppenbart att det hände för att ge Batman en tidsfrist som de inblandade inte visste om att de gav.

Men nu har jag tvångsgnällt färdigt, och hoppas att jag inte avskräckt er från att se ett av årets självklara val på bio. Med The Dark Knight befäster Batman sin position som personlig favorit bland superhjältarna. Men precis som vanligt när han är bäst har han hjälp av de udda figurerna i sin omgivning, och framförallt de upphovsmän som såg potentialen i dem och gjorde något eget av dem.

Betyg: 4 av 5

Till en ny liten parvel i Finland

I veckan nåddes jag av det glada beskedet att min kamrat Oskar och hans Bianca äntligen har blivit föräldrar. Grattis till er båda!

Det var inget jag hade planerat, men tidigare i somras gjorde jag en låtlista som heter "Nya vänner" (här rodnar jag), som nästan bara innehåller nya bekantskaper som jag stött på med hjälp av last.fm-programmet.

Den kanske inte bara innehåller vaggvisor, men temat kändes på något sätt lämpligt. Så den här låtlistan dedikerar jag till en ny liten pojke i Finland:

Tog semestern slut innan den började?

Ja, nu är den över i alla fall och ikväll börjar jag arbeta igen. I år lärde jag mig att jag lika gärna kan sätta ribban högt för att åstadkomma något kreativt, för jag når aldrig mina mål ändå. Jag har inte skrivit någonting. Och då kändes det bättre att sikta på fyra och åstadkomma en, än att sikta på en och åstadkomma noll. Minus tre är bättre än minus en i det här fallet.

Men nu har jag givit mig själv en kraftigt förlängd tidsfrist. Sommaren är inte över och vi har många lediga långhelger kvar.

I början av semestern gjorde jag låtlistan "Sommarkvällar under hängmattan" för de ljumma sommarkvällar då man trillar ned från hängmattan och inte orkar ta sig upp. Dessa låtar garanterar att du ligger kvar.

En hög med skit

Johnny English-bataljen blev en barnlek, för det visade sig att alla skämten i hela filmen var uppbyggda på i princip samma sätt - det sätt som jag beskrev i mitt förra inlägg. Johnny English klantar sig eller missuppfattar en situation, varpå han försöker lirka sig ur situationen på något dumt sätt, får skämmas ett tag och slutligen hittar på någon dum bortförklaring.

Man höll sitt intresse vid liv genom att försöka förutse skämten. När Johnny jagar skurkar i en likbil med en kista full av rånbyte, då vet man att han kommer att göra bort sig på en begravning. Klättrar Johnny upp i ett stort rör som vetter ut mot havet vet man att det kommer att rasa ned bajs på honom. Ser Johnny en skurk förklä sig till ärkebiskopen i en ansiktsmask identisk med förlagan, ja då vet man att han kommer att försöka demaskera den riktiga ärkebiskopen.

Och ska Johnny landa med fallskärm på en av två identiska skyskrapor - då vet man att han kommer att landa på fel skyskrapa.

Samtidigt vet man att komedin är illa ute när det är förutsägelser av skämt som är drivkraften för dess publik. Något är fel med den ekvationen. Lösningen leder inte till skratt är jag rädd.

Johnny English angrep mig med samma skämt, samma anfallsmönster, gång på gång. Eftersom jag grundligt hade rekognoserat så kunde jag redan från början avstyra alla anfall. Attackerna upprepades gång på gång, men eftersom de var så långsamma och utdragna så hann han inte med så många. Och vips så var bataljen över på under en och en halv timme. Jag hade segrat - jag skrattade inte en enda gång. En pyrrhusseger, månne?

Den starkaste reaktionen från min sida, "Jag visste det!", kom när Johnny befann sig i det stora röret. Man har hitintills sett en jävla skitfilm - men det är något som saknas för att göra bilden komplett. Man börjar inse att en viss form av humor inte har gjort entré ännu. Och när miljön börjar se olycksbådande ut, det är då den bokstavligen dimper ned - skiten. Den gör situationen lite mer obehaglig för Johnny English, och ungefär här börjar man inse att den här formen av förutsägbar humor faktiskt är medveten. En humor som till och med i teorin är omöjlig.

Låt mig förklara: Humor ska man skratta åt. Men kvickheten och överraskningen är borttagen ur Johnny English. Här finns istället en grov osynkronisering mellan skämtförloppet i publikens tankar och vad som faktiskt händer på tv-rutan eller bioduken. Och det är totalt förvirrande. För när ska man skratta? När man inser vad som kommer hända inom kort? Näe... Eller när det så småningom händer? Näe... för då har man ju redan upplevt det - i tanken... och gamla skämt är ju helt enkelt inte alls lika roliga. Eller hur?

När skiten dimper ned är det alltså andra gången som den dimper ned. Det är därför jag blir extra irriterad, för då är det redan en trött och oinspirerad liten hög med skit som inte berikar min jord. Hela filmen är uppbyggd av såna högar. Men här blir det extra påtagligt av någon anledning.

BETYG: 1 av 5.

Nu får det vara nog

Min strävan att se dåliga filmer har under juni sommarmånad resulterat i följande skörd: The Cathedral, Vinterviken, Cobra Verde, Lost & found, Spårlöst försvunnen, Dödlig hämnd, Diabolique - en djävulsk plan, En snut på hugget och The replacements .

Det här börjar få oanade proportioner. Det är sommar bakom mina slutna persienner men när teven erbjuder James Belushi påmanandes sin hundpartner att hoppa in i grannlimousinen och sätta på en pudel som är slätrakad i ansiktet, då stannar jag hellre inne och ser vart det leder. Jag hoppar stressat med ena benet och låter ännu en dag försvinna i periferin. Det börjar likna ett beroende.

Det är därför min odyssé måste ta slut. Ett jävla träsk har det varit och innan resan är över måste jag in i kråkslottet och ta mig an den sista bossen: Johnny English har jag hört att den heter. Ikväll ska jag alltså slutligen se Johnny English, jag lovar. Min nemesis. Om jag överlever återkommer jag med en utförlig rapport - och bortom den väntar dagar fulla med sol.

För den oinvigde kan jag berätta att Johnny English har nått närmast legendarisk kalkonstatus hemma hos Henrik Sjöstedt efter att jag sett en enda scen innehållandes världens sämsta och mest utdragna och förutsägbara skämt som, om jag minns rätt, gick till på detta sätt:

Johnny English är en klantig agent som tillsammans med en kollega ska infiltrera skurkarnas högkvarter i en skyskrapa. De ska hoppa ned på skyskrapans tak med fallskärm från ett flygplan. Innan de hoppar går de igenom planen en sista gång - de ska landa på en av två identiska skyskrapor belägna intill varandra. Sedan ska de fira sig ned längs varsin sida av skyskrapan med hjälp av rep. Johnny English erbjuds en laserkompass som ska guida honom till rätt byggnad, men han tackar nej till den. Sen hoppar han. Resten tror jag ni kan gissa.

- Scenen inleds 37 minuter och 35 sekunder in i filmen med att de två agenterna sitter förberedda i flygplanet en mörk, sen kväll.
- Efter 38 min 08 sekunder vet vi att där finns två identiska skyskrapor bredvid varandra, och kan redan ana vad som kommer att hända.
- Efter ungefär 44 minuter och 14 sekunder är skämtet avklarat - Johnny English har insett att han landat på fel skyskrapa, lämnat den, och de båda agenterna har infiltrerat rätt byggnad.

Detta skämt pågår alltså i ungefär exakt 6 minuter och 6 sekunder, och jag antar 6 tiondels sekund också för att understryka från vilka djävulska regioner det kommer ifrån. Att tidsbestämma skämtet är jättesvårt eftersom det saknar någon direkt slutkläm. Det bara driver lite håglöst och man märker aldrig att det totalhavererar för det kraschade redan innan avfärd. Det är ett dödfött skämt och dess ande missar också sitt mål precis som Johnny English gjorde, och kommer istället att hemsöka min byggnad, var jag än bor, för evigt.

Och det efter att ha sett en enda scen. Jag började se när de satt i planet, och lämnade dem åt sitt öde i samma ögonblick som de gick in i skurkarnas högkvarter.

Ja, som ni märker har jag i alla fall gjort en utförlig rekognosering inför denna minnesvärda batalj. Oddsen talar i min favör. Vi ses på andra sidan.

Tack, Fredrik Ljungberg

Igår meddelade Fredrik Ljungberg att han slutar i svenska fotbollslandslaget. Jag tycker det är väldigt tråkigt. Man kan väl säga att han har varit lite före sin tid. Snabb och löpvillig som dagens moderna fotbollsspelare, fast fem år i förväg. Tidigt i karriären hade han inga lagkamrater i landslaget som klarade av den sortens spel, de fanns i hans klubblag Arsenal istället.

Arsenal var väldigt framgångsrika när Ljungberg spelade i klubben. Andra klubblag sneglade avundsjukt på deras spel och såg framför allt Ljungbergs fartvind, och förstod att det var åt det hållet man måste utveckla det offensiva spelet i framtiden. Nuförtiden är Arsenal förbisprunget av lag som utnyttjar den sortens spel ännu bättre. Och därför har de förnyat laget med superspeedade spelare. De är på väg uppåt igen.

Han hade passat otroligt bra i det Ryssland som spelade ut Sverige tidigare i EM.

I landslaget har Ljungberg nästan alltid förblivit sorgligt outnyttjad som offensiv kraft. Istället har han fått agera slitvarg - såklart med äran i behåll. Få har slitit så mycket och fått ta emot så mycket stryk. Det är ju därför han slutar i landslaget. Det är som om han åldrats i förtid på grund av alla skador. Tyvärr missar han nu en del av den framtid han var med och skapade. Jag tror inte han hittar den i West Ham, där han spelar nu.

Men trots allt, med Ljungberg i landslaget har vi varit mer pålitliga och jämna än någonsin tidigare. Det är många som ser mörkt inför VM-kvalet, och Ljungbergs beslut att sluta var ännu smartare än vad man först inser. Nu blir han en symbol för en ovanligt framgångsrik era i svensk landslagsfotboll.

Så uppfattar jag det hela.

Eller så skulle man kunna sammanfatta det hela på det här imponerande sättet: