Så, han ska börja recensera filmer varje helg nu också? Kul för er. Har den grabben inget bättre för sig? Nej, det har han inte. Han måste ju ha något som driver honom att skriva i sin blogg.
Valet denna vecka föll ganska enkelt på Sean Penns hyllade roadmovie och vildmarksdrama Into the wild, eftersom det är den enda film jag sett sedan förra helgen.
Emile Hirsch spelar Chris McCandless, den begåvade, färska studenten som strax efter examen bryter med sin familj, donerar alla sina besparingar till välgörenhet och skaffar sig en ny identitet - Alexander Supertramp. Han känner sig redo att möta ett nytt liv på ständigt resande fot. I inledningen av filmen presenteras vi för Chris geografiska slutstation: en övergiven buss, helt malplacerad i Alaskas vildmark, och snart upptäcker Chris att han är lika malplacerad där.
Och genom filmen får vi följa hans historia, förklaringen till det märkliga beteendet, och hur han påverkar och påverkas av människor han möter längs vägen. Gradvis kommer han till han den insikt han söker. Filmen är verklighetsbaserad efter boken med samma namn av John Krakauer, som skrev Chris historia efter tre års noggranna efterforskningar.
Filmen är uppdelad i olika episoder som var och en representerar en del i Chris mentala mognad, och när filmen är över har du spenderat totalt 148 minuter med den, en siffra som blott i sig självt kan få vem som helst att nervöst börja hoppa med ett ben i fåtöljen. Som jag ser det får filmen vara precis så lång som den har fog för att vara, vilket Into the wild inte har. För även om jag kan förstå att en roadmovie vill vara långsam och meditativ för att inbjuda till något mer än en nöjestripp, så bör resan och utvecklingen vara spikrak om man inte vill tappa sin publik i otålighet och få dem att gå miste om vad man vill ha sagt.
Into the wild hoppar friskt mellan olika stadier i Chris liv. I huvudsak kan de delas upp i tre olika stadier: vildmarksdramat i bussen, färden dessförinnan och familjemisären långt dessförinnan. Varje episod innehåller bitar från varje stadium. Problemet är att vi ganska tidigt får klart för oss varför Chris rymmer, och att det ältas upprepade gånger i varje episod utan att tillföra något nytt.
Men målet med resan är däremot diffust, och jag antar att det var så för huvudpersonen också. Visst vet vi att han ska till bussen i Alaska, men inte syftet med detta. Och det är därför filmen tappar bort mig någonstans i mitten på resan. Allt detta i kombination - oklarheten, tidshoppen, pauserna - får mig att tro att filmen inte leder någonvart.
Men det gör den. I grevens tid, den sista episoden, hoppar jag på tåget igen, och resten av filmen är riktigt bra och grubblar mer över mänskliga relationer. Här upptäcker man filmens enorma potential, som trots allt kan förmå mig att kalla Into the wild för en ganska bra film. Synd att Sean Penn inte fick mig att förstå vart det skulle leda direkt. Det kanske var min brist, men sådant erkänner man ju inte gärna.
Den tillvaro som Chris McCandless valde är något som jag, och säkert flera unga pojkar och flickor, reflekterat över åtskilliga gånger under sin ungdom. Jag antar att det var den avgörande faktorn i min otålighet. Filmens resa var en resa jag redan gjort, om än bara mentalt. Jag hade redan insett att naturen är mäktig och vacker, men de filosofiska bryderierna presenterades på ett tillräckligt gymnasialt omoget sätt för att inte erbjuda något nytt.
För somliga kanske Into the wild är en AHA!-upplevelse och dessa kan jag bara gratulera till en säkert överväldigande upplevelse. Men för mig blev det varken stort eller nostalgiskt, bara lovande.
BETYG: 3 av 5
Här har ni trailern:
1 kommentar:
"Into the wild" får leva, men är ingen film man rättar sin klocka efter, om ni förstår vad jag menar.
Som du sa, vi vet redan att det finns storslagen natur i USA, och även om det är skönt för ögat att se, så är det inget att bygga en ark med, eller en film på.
Killen i filmen är en sökare som de flesta har varit nån gång, och personligen tycker jag att han snackar skit i stort sett hela filmen med sin naturromantik och snack om att gå in i sig själv och att man kan leva utan mänskliga relationer. Dock ska sägas att han på nåt sätt kommer till nån vändpunkt i slutet men det får man inte veta så mycket om.
Allt som någonsin har fört vår värld framåt har utgått från samarbete och sampsel mellan människor, och just i det samspelet uppstår en dynamik som gör att 1 + 1 inte alltid är två (och nu pratar jag inte om barnafödande).
Dostojevskij gick också in i sig själv, och skrev visserligen fullkomligt lysande och viktiga böcker, men de är fortfarande inget att rätta sitt liv efter. Inre grubblande leder bara till mer grubblande, och desto mer verklighetsfrånvänd blir man. Problem och tankar måste testas i verkligheten omkring oss och nötas och blötas mot andra ideer. Om man inte gör det så blir det bara "religiösa" tankar som inte bygger på den sinnliga verkligheten.
Killen i filmen läser böcker, man behöver inte göra så speciellt mycket mer för att framstå som filosof i amerikanska filmer. Han läser bland annat "Skriet från vildmarken" som jag personligen tycker är en hemskt bra bok men som man inte kan bygga nån livsfilosofi utifrån, även om jag kan förstå hur killen i filmen läste den. Samma sak med Tolstoj, som killen också läser. Tolstoj bytte åsikter ungefär varannan vecka hela sitt liv och var kort och gott en grubblare, som visserligen hade vissa progressiva tankar, men hans tankar var hela tiden utopistiska utan verklighetsförankring. Han dog olycklig.
Dock måste man ge filmen en eloge att den överhuvudtaget kan få en att börja skriva såna här inlägg. De flesta filmer genererar inget sådant, utan är bara kort och gott slöseri med tid, tid som jag kräver tillbaka.
Skicka en kommentar