Det är en föga upplyftande film som berättar tre parallella historier som har en lika otäck utgångspunkt som The Wicker Man hade: en dödsolycka där en pojke brinner inne. Men till skillnad från The Wicker Man så har denna brand all betydelse för fortsättningen av filmen.
Rudy och Jacob är tvillingbröder (båda spelas av Conor Donovan), som rår om en träkoja tillsammans med sina vänner, den överviktige Leonard (Jesse Camacho) och Malee (Zoe Weizenbaum), som är en adopterad, asiatisk flicka.
Jacob föddes med ett stort födelsemärke som täcker hans ena ansiktshalva, vilket har gjort honom introvert och osäker. För att skyla det bär han en hockeymask, inspirerad av Jason Voorhees från Fredagen den 13:e. Rudy, som är identisk med sin bror men saknar födelsemärke, är den självsäkre av de två och får ofta stå i sin brors försvar.
När två mobbare hotar med att bränna upp gängets trädkoja blir Leonard övertalad av Rudy att skydda kojan under en natt. Det slutar i katastrof, och Rudy brinner inne medan Leonard lyckas fly men skadar huvudet i processen. Förövarna visste inte om att någon fanns i kojan, men att det var en olycka spelar ingen roll - alla involverades liv tar en drastisk vändning.
Filmen skildrar en känslig period i alla barns uppväxt, och särskilt känslig är den för dessa barn som känner sig annorlunda. Den uppgörelse som den svenska titeln skvallrar om är åtminstone trefaldig, vart och ett av de tre barnen har sin personliga konfrontation de måste genomföra innan de kan gå vidare i livet. Och denna kamp härstammar mer eller mindre direkt från den ödesdigra incidenten.
1. Jacob förlorar sin bror och ständige beskyddare och tvingas ta itu med sitt hämndbegär, som underblåses av moderns dito. Han besöker upprepade gånger sina forna plågoandar, som hamnat på ungdomsanstalt, och är betydligt kaxigare när han sitter utom räckhåll för dem. Men hans brinnande hat falnar för varje besök han gör, när han ser hur hårt förövarnas samveten plågar dem och hur de lider att vara interner. Dagen för deras frigivning närmar sig, och Jacob börjar tvivla på sin vendetta. Han börjar även tvivla på sina föräldrars kärlek, och uppgörelsen för honom kanske inte blir med dem han först tänkt.
2. Den överviktige Leonard blir av med både smak- och luktsinnet när han skadar huvudet i olyckan. Han förlorar aptiten för den ohälsosamma mat hans mor bereder honom, och får istället smak för de nyttiga alternativen. Med inspiration från sin gymnastiklärare börjar han motionera, med siktet inställt på att få plats i skolans fotbollslag. Han börjar glida ifrån sin familj, och sin mor i synnerhet, som tycks leva för att njuta av god mat i varje ögonblick. När Leonard och modern en dag blir ensamma i huset är en uppgörelse oundviklig.
3. Och så har vi Malee som just har fått sin första menstruation. Hon bor med ensam sin mor, som är psykolog, och saknar en fadersfigur i sitt liv. Hennes riktiga far vill inte träffa henne. Det känns oundvikligt när hon förälskar sig i en av moderns patienter, en ung byggnadsarbetare, säkert 15 år äldre än henne. Genom att tjuvlyssna på deras samtal tar hon reda på den rätta vägen till killens hjärta. Och genom ett antal feltolkningar står vi där, vid randen till ännu en slags uppgörelse.
Kopplingen till olyckan är inte lika stark i alla dessa öden, och man kan inte garantera att det aldrig skulle ha inträffat utan den. Men en sak är säker: olyckan fungerar som katalysator, och stressar dessa barn - 12 år gamla - till en brådmogenhet de inte klarar av att hantera. De tvingas fatta ödesdigra belsut som kommer att påverka deras framtid markant. Detta yttrar sig i några plågsamt ångestladdade situationer som kanske hade kunnat undvikas, men vägledningen från föräldrarna fungerar inte som den ska i den här komplicerade filmen.
Som ni kanske förstår är den här filmen oerhört genomtänkt, och trots att Uppgörelsen egentligen består av tre kortfilmer känns det som att allting hänger ihop. Det beror på att varje roll känns så genuin, som en riktig människa med en egen bakgrund och en osäker framtid. Här finns varken skurkar eller simpla hjälteporträtt, och de fina rollprestationerna spär på autenciteten ytterligare.
De tre olika historierna slutar med helt skilda hopp om framtiden. Någon tycks ha klarat sig stärkt ur situationen, en annan är mer oviss, och den tredje kommer oundvikligen att få sota för sina misstag. Den unge byggnadsarbetaren som Malee förälskar sig i får personifiera en högst trolig äldre upplaga utav ett av barnen, och han har ett viktigt budskap till en av föräldrarna. Men i det skedet är det redan för sent.
Det här vuxna temat skildras ur barnens perspektiv nästan helt och hållet. Det här är deras film. Redan i inledningen springer kameran med tvillingbröderna på deras nivå, den följer med dem uppför stegen upp i deras heliga trädkoja och tittar ned på mobbarna som de lyckats avstyra. När en förälder gör ett tafatt försök att räcka ut en hand har vi inte fått följa dennes resonemang, och försöket framstår lika obegripligt för oss som för barnet. Jag förstår varför man valt att skildra handlingen så, det gör att vi lätt kan följa logiken bakom barnens ännu märkligare beteenden.
Tyvärr får filmen också sota lite för det, och ur det föds min enda invändning mot Uppgörelsen. Berättarstilen är rapp, och klipper snabbt från situation till situation utan någon tid till eftertanke, precis som om filmen var gjord för en ung och otålig publik (vilket den inte är). Detta resulterar i att handlingen - det som faktiskt händer på skärmen - hamnar för mycket i fokus, och det underliggande budskapet inte riktigt kommer till ytan. Eftersom filmen slutar som den gör känner man sig tveksam, nästan tvångsmatad och tom efteråt. Det är inte förrän man börjar fundera och analysera som budskapet och den starka upplevelsen växer fram. Det är då filmen blir riktigt bra. Men frågan är bara: hur väl lyckas den få dig att fundera och analysera efteråt?
Jag är rädd att svaret är högst individuellt, även om vi alla får en liten knuff i rätt riktning i filmens allra sista klipp.
Men jag vill verkligen inte att ni lämnar den här recensionen med negativa tankar. (Filmen är i sig själv tillräckligt utrustad med sådana.) Uppgörelsen är väldigt stark, men saknar definitivt inte humor. Det är en slags hybrid mellan Stand by me och Todd Solondz-filmen Happiness, och jag skulle rekommendera den till alla jag känner.
BETYG: 4 av 5
Trailer:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar