Huvudrollens karaktär hade underordnad betydelse, men hans roll i handlingen var stor, deckargåtan var i centrum och Christopher Lee, som spelade Lord Summersisle, blev så nöjd att han har kallat det för den bästa film han arbetat med. Och han har varit med i en hel del, det ska jag säga er.
För två år sedan kom den oundvikliga nyinspelningen, och nu har jag äntligen fått se den.
Nicolas Cage får ikläda sig huvudrollen, som fortfarande är polis men som nu heter Edward Malus. Cage får mer att arbeta med än sin föregångare, huvudrollen står något mer i fokus. Eller rättare sagt, den ger sken av att stå mer i fokus.
Historien börjar denna gång lite tidigare. Edward blir vittne till en våldsam trafikolycka där en kvinna och ett barn är involverade. Trots Edwards heroiska räddningsförsök brinner kvinnan och barnet inne och Edward blir förkrossad. Under bearbetandeprocessen får han ett brev från sin före detta flickvän, Willow Woodward (gestaltad av Kate Beahan), som ber om hjälp. Hennes dotter har försvunnit spårlöst på den isolerade ön Summersisle där hon lever. Varför hon kontaktar just Edward framgår inte, men han tvekar inte en sekund att hjälpa till.
Vad allt detta skulle tillföra har jag ingen aning om. Till råga på allt så återkommer bilolyckan ständigt i Edwards drömmar och vakenfantasier, och ger sken av att ha en enorm betydelse för den kommande handlingen. Men faktum är att den är totalt insignifikant. Vi får vissa indikationer på att kvinnan och barnet i bilen härstammar från Summersisle, men de har absolut inget med fallet med det försvunna barnet att göra. Det är en lös manustråd som filmens klippare glömde ta bort, och nu kittlar den någon obekväm del av min hjärna.
Vi får kanske intrycket att vi lärt känna Edward lite bättre tack vare det här. Men vad är det vi har lärt oss när man tänker efter? Han mår dåligt, har dåligt samvete. Men än sen då? Om så är fallet så visar han det inte under resten av filmen, och det är inget som manusförfattaren utnyttjat till någonting alls. Det ger rollfiguren Edward en märklig och instabil grund att stå på, och karaktärsutvecklingen glöms sedan antingen bort, eller så ignoreras den totalt.
Men här tar i alla fall intrigen från den gamla filmen över. Med viss modifikation. Summersisle är en kvinna denna gång, syster Summersisle (spelad av Ellen Burstyn), och faktiskt är större delen av öns befolkning kvinnor. Bin och honung har en viktig del av handlingen. Vi får tidigt reda på att Edward är allergisk mot bin. Men av någon obskyr anledning verkar han vara den blomma som de attraheras mest av. Så fort han närmar sig en bikupa måste han krossa, vifta undan, mosa de stackars små liven.
Under sitt första möte med syster Summersisle får Edward reda på att öns befolkning härstammar från utbrytare från deras Keltiska ursprung och dess kvinnoförtryck. De förföljdes vart de än hamnade tills de nådde Summersisle och fick vara ifred. Deras uråldriga seder har under generationer fått förbli opåverkade av omvärlden, och flera tecken tyder på att den lilla flickan har eller inom kort ska offras i någon form av ritual. Eftersom alla tycks vara med på detta har Edward ytterst svårt att gräva fram någon information. Alla är så hemlighetsfulla. Det gör honom frustrerad, desperat och slutligen förbannad.
Och det är här hela filmen välts över ända och blir ett gytter av ofrivillig komik. Mot bakgrund av den naturnära, fridfulla miljön och till synes harmoniska befolkningen springer Nicolas Cage omkring och skriker, gormar, hotar, sparkar in dörrar och mot slutet slår kvinnor, ibland helt oprovocerat dessutom. Det kommer lika ologiskt och överrumplande varje gång, och man har inget val - man måste skratta. Ju närmare slutet man kommer, ju mer intrigen tätnar och allvarlig filmen försöker bli, desto plattare blir fallet och desto roligare blir det för oss.
Vi har Nicolas Cage att tacka för detta. Han är en yvig, ofta överspelande skådespelare som säkert kräver strama tyglar för att inte skena iväg. I The Wicker Man är det ständigt något som spökar för honom, någonting som måste resultera i en ansiktsryckning, ögonbrynsmanöver eller yvig gest med armen. När han dyker från en brygga gör han det genom alla tiders svanhopp. När han är desperat måste han skrika som en teaterskådis som vill höras ända till Hollywood. Allt det här gör han medan omgivningen agerar totalt motsatt. Han är stjärnan och vill äga varje scen, och det lyckas han med. Men inte på det sätt han vill.
Här måste regissören varit oförmögen att inse att hans agerande inte passar, eller så tordes han inget säga. Med facit i hand tror jag att Cage hade föredragit att någon tillrättavisat honom, för hans insats är pinsam. Den allra sista rallarsvingen han levererar i filmen gör han iförd en heltäckande björndräkt, och i den vevan börjar nästan skrattet fastna i halsen och övergå i sympatier. Han gör faktiskt det där på blodigt allvar. Jag tycker lite synd om honom.
Inte för att någon annan klarar sig bättre. Jag vet inte om det är avsiktligt - det kanske ska föreställa harmoni - men öns befolkning verkar bestå av en samling lajvare på valium. Aktriserna har omöjliga, högtravande repliker att brottas med, och deras själlöshet kanske är det enda sättet att leverera dem på. Det enda sättet att hålla sig på jorden. Men deras livlöshet står i bjärt kontrast mot den frodighet som hela filmen vill förmedla med sitt färgglada foto. Det fungerar inte.
Som om det inte vore nog så fungerar intrigen inte alls heller. Mycket är baserat på det chockerande slutet, som är modifierat en aning jämfört med ursprungsversionen. Jag ska inte avslöja slutet för er, men när man känner till det och har det i åtanke kan man verkligen ifrågasätta mycket - om inte allt - som de flesta av rollfigurerna har sysslat med under hela filmen. Många situationer är helt ologiska, och strider direkt mot den aktuella rollens slutgiltiga mål. Dessa scener är så uppenbart bara där för att ge publiken vad den måste ha, lite action för testosteronet och lite trailermaterial för producenten.
Tro nu inte att The Wicker Man är tråkig. Dålig - javisst, en fruktansvärt usel film, men på ett bra och underhållande sätt, och jag hoppas att en del av er ser den med samma tjusning som jag. Och det är helt och hållet en underhållningsfilm, hys inga tvivel om detta. Ska man börja leta budskap är man ute på skrämmande reaktionära, manschauvinistiska territorier, och dit vill vi inte ens snegla. Men som underhållning är det faktiskt en av de roligaste filmer jag sett i år. Problemet är att det är helt och hållet oavsiktligt - jag menar, har ni sett trailern? Filmen lanseras som en ockult skräckthriller, den totalt motsatta änden av omfånget utav filmgenrer. Några av de otäcka scener som glimtar förbi i trailern satt vi och skrattade åt i fåtöljen, de var helt sanslösa när man såg dem i sin kontext.
Att se eller inte, beslutet är ert, men för att underlätta har jag nedan förutom trailer även länkat till de bästa scenerna - creme de la creme - i The Wicker Man. Tycker ni de är roliga, då kommer ni tycka som jag. Ser ni inget roligt i dem? Då tycker jag ni ska hålla er borta från The Wicker Man.
Till sist några avslutande ord, en påminnelse till mig själv som manusförfattare i framtiden: Henrik, du vet att din film är illa ute när din huvudroll vaknar upp från en ond dröm - två gånger på raken.
BETYG: 1 av 5
Här är några roliga klipp ur filmen med en övertaggad Nicolas Cage (varning för spoilers):
Trailern också:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar