Jag måste påstå att han är ganska lik en vän till mig, som jag numera träffar alltför sällan eftersom han flyttat ganska långt härifrån.
Skottländaren, skotten eller hur man säger det, ska släppa en ny "long-player", och eftersom världen är en sån underbar plats just nu kommer han att bli världens största artist. Hans akustiska folkpop kommer att sälja slut på varje jättestadium och den gänglige skottländaren, skotten eller hur man säger det, kommer att kliva in på Ullevi, stå böjd över sin för lågt inställda mikrofon och med sin sköra, monotona skotska stämma utbrista i ett spontant "Hell-oo Cleve-land!" - lite högre än normalt, lite mer bestämt än normalt, och vilket gensvar han kommer att få. Ni får inte missa det för allt i världen.
Folk sjunger med i varje refräng. Efter Waxwing tystnar publiken och hämtar andan i fem sekunder, varpå kvällens största jubel inspirerar honom att höja sig nästa nivå, och Aftonbladets Markus Larsson kommer att gå omkring och pussa tjocka, långa, krullhåriga män som skulle kunna vara Per Bjurman när man ser dem bakifrån. Att den riktige Bjurman är halva jordklotet bort spelar ingen roll när varje offer blir än mer euforisk än tidigare, som om själva musikupplevelsen inte vore nog.
Publiken går hem med en känsla av något religiöst, ett sedan länge undanträngt tillstånd, och ta mig på ordet när jag säger att många kärleksbarn kommer att avlas under kvällen. Nio månader senare föds hundratals nya älskade barn, och de kommer att heta Molly, Willie, Gregory, William, Cole och Polly. De kommer att växa upp med en åldrande Alasdair som aldrig slutar sälja slut på Ullevi, men som kommer att ge ut skivor i alltmer sinande takt.
De gamla albumen kommer dock att leva kvar och inspirera oändliga generationer människor att resa till Skottland och säga - "där fotograferades baksidan till Amber Gatherers", och precis vem som helst som råkar befinna sig inom hörhåll kommer att stanna upp, släppa allt som han har för händerna, se sig omkring och inse att det faktiskt stämmer, varpå han nickar instämmande samtidigt som ett förnöjt leende formar sig i ena mungipan.
Eller med andra ord: Jag ser fram emot hans nya skiva.
Två inlägg på en och samma dag, när hände det senast?
1 kommentar:
Jag brukar lita på ditt omdöme. Kanske borde jag ge Allas-diaré Råpepp en ny chans. (Förlåt för det respektlösa namnskämtet)
För övrigt är det bra att "Hello Cleveland" har blivit ett bevingat uttryck. Själv hörde jag det från ett band när dom spelade på Musikfestivalen i Burträsk 1994. Killen som skrek det är numera basist i International Noise Conspiracy.
Skicka en kommentar