Separationsångest

Det är dags för en stor omorganisation på jobbet. På måndag kommer gamla ansikten att bytas mot nya. Eller rättare sagt så förbyts nya ansikten mot gamla, för jag och mina unga arbetslagskamrater ska portioneras ut bland de äldre medarbetarna, det ska vispas om rejält i grädden, och vad resultatet blir vet jag inte. För egen del ser det lovande ut, men för andra av mina kamrater ser det lite värre ut.

Det är dags att lära känna nya människor. Det har aldrig varit lätt för mig. En nästan förlamande blyghet gav mig ofta tunghäfta förr. Men när jag var liten upptäckte jag metoden att visa min senaste leksaksrobot med syntetiska ångestvrål för nybekanta. En skumgummiraket flög iväg från dess överspända plastarm, och träffade helt oavsiktligt ett nyfiket öga. Som en följd kanske man började slåss, varpå arga föräldrar grälade och en timid men uppriktig ursäkt följde. Ur den ursäkten formades starka vänskapsband. Svårare än så var det inte.

När man blev lite äldre och robottricket inte längre var giltigt kunde man avslöja att man hade hemdator för att locka likasinnade. Med hjälp av datorn kunde man sitta och simulera fotboll tillsammans i timtal utan att säga ett knyst. Att lära sig att vara tyst i andras närvaro var ett sätt att forma starka vänskapsband. Att inte vara obekväm med någon annas ljudlösa närvaro är smickrande långt bortom ord kan förklara.

Så småningom kunde man börja prata om brudar. Att kommentera deras yttre var ett allmängiltigt sätt att komma runt problemet att prata om känslor. Det kanske var ett sätt att dela med sig av sitt mest privata rum genom att prata om dess representant i den riktiga världen. Mer uppriktig gick det inte att vara. Om man försökte sig på något mer blev man retad. Eller rättare sagt: man var rädd för att bli retad, även om rädslan var obefogad.

Vi är alla vuxna människor nu, och att få nya vänner har aldrig varit svårare. Vi är mer komplicerade. Ett jäkla trassel som inte är så lätt att nysta ut. Men vi får väl se hur det går. Jag kan dock avslöja att jag inte kommer skjuta skumgummiraketer i mina nya lagkamraters ögon, jag kommer inte att åka hem till dem och knäpptyst surfa på deras Internet, och jag kommer inte att kommentera tjejernas utseenden hela tiden. De gamla metoderna fungerar inte längre.

Jag tror att jag bara ska slappna av och vara mig själv. Vill någon ha en sillmacka?