Denna helg var jag i Brattås, där pappa berättade en härlig anekdot för mig, om en herre från någon av de omgärdande byarna - förslagsvis Bjuröklubb - som led av narkolepsi. Han rodde mot vindriktningen tvärs över fjärden och när han närmade sig sitt mål så somnade han givetvis, och började driva med vinden. Han vaknade av att båten började skrapa mot botten och fann sig själv åter på stranden han startade rodden ifrån.
Han försökte igen, med samma resultat. Efter ytterligare tre-fyra försök nådde han slutligen den andra sidan. I en sämre värld hade han rott där än idag.
Vaknade nästan med ett leende på läpparna och sitter nu och smuttar på morgonkaffet med den eufori man bara kan uppbåda när man sovit klanderfritt i en veckas tid. Utvilad, för bövelen! Världen förefaller så oförtäckt och klar men det är ju bara en hägring. Snart kommer jag att vakna upp på samma strand som jag startade på och återuppta min envetna rodd tvärs över fjärden.
Jag har ju inte narkolepsi, men det förhindrar inte att jag somnar på jobbet ibland. Det värsta är när jag somnar på vår ökända videokodning. Man sitter och fingrar på ett tangentbord, när hjärnan gradvis börjar domna, ögonlocken börjar förslutas, och så, som en nödförsändelse till en utarmad motståndskraft, mobiliserar man all kraft till att höja ögonbrynen som en motåtgärd. Men samtidigt vet man att det är då man är förlorad.
Det varar inte längre än några sekunder, men ändå hinner man börja drömma. En gång drömde jag att jag strövade omkring lyckligt på Ålidhem, och kanske var jag på väg hemåt, antagligen var jag nästan hemma, där var ju ingången till trapphuset, det var bara att sträcka sig efter dörrhandtaget, då man vaknade man ett ryck av att hakan föll mot bröstkorgen. Nackmuskulaturen hade började slappna av. En blixt går genom skallen, som försöker hitta tillbaka till utgångsvinkeln. Men ännu är man desorienterad. Var i hela friden befinner man sig?
Man är åter på jobbet, och det är fem timmar kvar av arbetspasset. Man tittar på skärmen och ser att man lyckats somna mitt i ett ofullbordat postnummer, mitt emellan siffra tre och fyra i ett oförtrutet flöde av femsiffriga nummer. Det är en holmgång av olika intryck på alla plan av det mänskliga medvetandet. Sakta kommer man till sans, och till slut återfinner man sin plats i den där bekväma stolen, och återupptar knappandet. Blicken är dimmig. Det är då man har svårt att urskilja stranden på andra sidan fjärden. Det är då man är tröstlös.
---
Nu ska jag gå och träffa kamrat Oskar som är på blixtvisit ända från Finland. Det är sannerligen en fin dag det här ändå.
Han fyllde 51 i lördags och borde ha förärats veckans låt men det glömde jag så jag tar det nu istället. Morrisseys födelsedagsfirande har blivit en tradition i Umeå, i år var det på den där båten i älven som flyter förbi centrum, och evenemanget smälte lämpligt nog in i självaste Kulturnatta.
Självklart var jag inte där för jag känner inget annat fan än mig själv. Eller jo - en - men hon var upptagen. Ja, jag är medveten om att jag är snubblande nära lösningen på problemet om jag bara resonerar lite till, men samtidigt är jag för blyg för att gå dit ensam.
Men jag är inte alltid blyg - bara bland andra mänskor. Nån gång ska jag berätta om hur det känns. Titeln på det här inlägget åberopar något någonstans som inte får förbli obehandlat. Jag är bara inte riktigt där än.
När utbildningsminister Jan Björklund inför det kommande valet återigen utlovar betyg från årskurs 6 gör han det med motivationen att skolan ska bli "lite mer på allvar för eleverna."
Lite mer på allvar? Var det allt? Var det någon av oss som inte begrep att skolan var "på allvar"?
Lite valfläsk sådär, sånt som flirtar lite med de som anser att ungdomen slösas bort på den unga. De som vill utrota deras utforskande sida och göra dem till unga på vuxnas villkor. Ungjävlarna ser ju så oregerliga ut i skolkatalogen!
Åh jag vet inte, men... jag är ganska säker på att vi i skolåldern är alltför snuttifierade för att hantera sakernas förhållande "lite mer på allvar" när vuxna ska definiera allvar. När det begav sig vågade jag inte, eller kanske snarare förmådde inte, tänka på saker i ett helhetsperspektiv. Man kände sig så öppen för kritik från såväl lärare som klasskamrater. Man ville väl värna om det betyg man arbetat sig till helt enkelt.
Men sen fanns ju de som hade betydligt bättre läshuvud än jag. De hade klurat ut systemet. Han och hon som hade MVG i samtliga kurser verkade ta skolgången med en klackspark. Hur bar de sig åt? Tyckte de kanske att det var kul? Hade de månne skaffat sig ett intellektuellt självförtroende?
Tidigare betyg kommer inte att förbättra ett piss. I bästa fall förändras inget alls, för vår skolgång har alltid utvärderats från årskurs ett, från första början. Anses man otillräcklig får man göra om en årskurs. Man kanske behöver specialundervisning i något enskilt ämne. Jag minns alla de otaliga utvecklingssamtal där mamma och pappa fick utförliga redogörelser för mitt ogillande för badlektionerna. Det där höll i sig hela skolgången. Men se - jag lärde mig simma på egen hand i Brattåsfjärden ändå. Där var det svinkallt, långgrunt och dyigt, men där kunde man utforska möjligheterna på sina egna villkor.
Men om skolan hade blivit "mer på allvar" för mig personligen hade jag nog - åh jag vet inte, men - resignerat, blivit oregerlig och suttit kvar där på bassängkanten under simlektionerna, med armarna i kors och trutat vidare.
Att åsikter som Björklunds kommer fram är bra. Då kan man rösta bort dem. Om inte så slösas demokrati bort på väljarna.
Frågeställning: Hur har försökspersonen(fp) sovit sedan i lördags?
Metod: Mäta upplevd sovtid, samt att genom introspektion utvärdera upplevd relaxeringsgrad.
Resultat: Först en oförliknelig åttatimmarsnatt. Natten därpå jobbade fp, kom hem strax efter sex på morgonen och kunde inte sova alls. "Möjligen lite sporadiskt slummer", medger han med stirrande blick, helt tömd på insinuationer.
Orsaker: Brunstiga björkar flankerar vägarna i full blom, och avfyrar salva efter salva av sin pollenarsenal. Fp konstaterar att han glömt att införskaffa medicin. Sovutrymmet är kvavt. Det är fullt dagsljus vid sovtillfället. Plus andra små bryderier alltför privata eller ointressanta för att delge.
Slutsats:"Den första ambientfilmen" som fp såg på lördagen hjälpte. Effekten var dock snabbt övergående. Fp tillstår att han trots det känner sig pigg och fräsch. Han ser fram emot att återuppta undersökningen efter denna vecka med många fruktade nattpass.
Saknar ni en inre föreställningsvärld, aka fantasi, kan ni bortse från allt jag skriver här.
I ett par veckors tid har jag sovit allt från dåligt till värdelöst medan en störtflod av tankefragment har forsat in och ut ur labyrinten därinne, och jag vet inte varför eller hur men nu har det varit så iallafall.
Det har hänt förut och går alltid över, men mellan varven glömmer man bort hur man går tillväga för att få det att upphöra. Man försöker koppla av en stund, rannsaka sig själv, fråga sig vari problemet ligger, tömma varenda muskel på anspänning, och bygga upp en konkret tanke, något fundament att stå på, någon utgångspunkt...
Och så plötsligt - utan att man märker nåt - rycks de intentionerna med i samma ström som man försöker dränera. Eller för att förtydliga - man misslyckas att slappna av utan att veta om det. Nästa natt sover man precis lika illa igen.
Där i tankebanorna utstrålas en förespegling om att allt är okay - men samtidigt blir avkopplandet bara ännu en ansträngning, ännu ett stressmoment. Ibland behöver man vägledning. Ibland hittar man den på de mest märkliga platser.
Av en slump upptäckte jag Gubben i stugan på SVT Play, och det låter ju inte så spännande, men det är ju inte meningen heller. Genom fyra årstider får vi följa en gubbes förehavanden i och omkring sin ensligt belägna stuga. Nina Hedenius dokumentär trotsar egentligen all beskrivning. Varje ord som kan avskräcka från denna upplevelse är bara av ondo.
Medan vi omgärdar oss med sociala nätverk och strukturer av materiella beroenden kan det vara svårt att hålla jämna steg med vår samtid. Vi kanske lyckas bara för att vi känner att vi måste, anstränger oss mer än vi klarar av, och inte märker hur förvirrande och ansträngande det kan vara.
Gubben lever kanske ingen drömtillvaro enligt de flesta av oss. Verkar han inte lite ensam där i sitt torp? Själv är han nog nöjd, men vi som har tagit del av den glädje våra bästa vänner, familj och arbetskamrater kan framkalla, har vi nåt att hämta ur Gubben i stugan? Självklart har vi det. Se den som en nittio minuter lång lektion i metodisk, okomplicerad, grundläggande tillvaro - nån slags mental utgångspunkt att regrediera till när man upptäcker att samhället (eller vi själva) har lastat lite för många lager av konventioner och krav på oss.
Ett ställe där man kan koppla av, helt enkelt. Där kan man nollställa hjärnkontoret.
Somliga köper sommarstuga för just detta ändamål. Den här filmen är visserligen bara ett substitut, men det är bra mycket billigare - låt oss kalla det för ett mentalt smultronställe.
I skrivande stund kan du se den här på SVT Play, världens bästa tv-kanal(?). Missa nu inte chansen.
---
Läste vad mina cineast-fränder på filmtipset.se hade att säga om Gubben i stugan, och bland många höga betyg och lovord hittade jag följande kommentar:
"Ok, låt bryta ner Gubben i stugan så kanske du förstår lite mer varför jag tycker detta är dåligt: Det första jag gör innan jag ser en film är att genrebestämma den. I det här fallet är det enkelt, det handlar i detta fall om en dokumentärfilm. Nästa punkt blir då att titta på vad en dokumentär ska förmedla, för mig så ska en dok. vara upplyssande [sic!] och/eller ha ett klart ställningstagande kring situationen den beskriver. Denna film har varken eller. Den är inte upplysande om vem han är eller vad han gör. Det finns heller inget problem att ha ett ställningstagande kring. Jag förstår tanken att göra den stum som ett försök av filmskaparen att göra en film som bara visar "hur det är", utan påverkan av en kamera. Problemet ligger då i att denna utrycksform [sic!] för en dok. ligger utanför mina mallar för hur en dok. ska vara. Därför tycker inte jag att film kan vara konstverk eller expriment [sic!], för att alldeles för ofta hamnar sådana försök utanför mina mallar för hur en film i respektive genre ska vara."
Så kan man också se på saken. Jag hoppas bara en sak - att denna person inte bedömer sina medmänniskor utifrån samma kriterier. Men mer om det en annan gång. För närvarande är jag så förbannat kaffesugen.
Härmed tar jag en kort paus från vår stolta populärkultur med dess enorma självhävdelsebehov. Den blir aldrig bättre än The Smiths ändå. (den förra meningen var ett uttryck för mitt, MITT, mitt självhävdelsebehov.)
Här är en rytm från sydamerika som vi gudskelov inte har rått på:
Medan vi testar gränser och utvecklas, gapar och voltar runt, raserar och försöker börja om på nytt, så pågår den mest medryckande, trevliga och avslappnade festen på en annan kontinent.
I Peru svänger balladerna mer än vår böjligaste DJ:s elektroniska arsle.
På min snart tio år gamla 28'' CRT-teve såg jag äntligen Avatar igår för första gången - alltså nästa generations filmunderhållning på förra generationens visningsformat. Senare på dagen satt jag i åtminstone en halvtimmes msn-konversation med lillebror och försökte övertyga honom om hur bra den var. Men jag misslyckades. Lillebror såg den på 3d-bio strax efter premiären och gillade den inte alls. Jag önskar att jag hade sparat allt vi skrev.
Men jag gör ett nytt försök.
Den som kan sin underhållningsfilm hör ju hur skevt det låter. Hur kan en person som fått sin upplevelse stympad av gammalmodig teknik sitta och förespråka den för en skeptiker som beskådat den i dess fulla prakt?
3d-tekniken har fått mycket skit av filmjournalister, och jag är inte säker, men jag tror att argumentationen har handlat om att filmerna varit skit, med 3d som gimmick helt utan konstnärlig betydelse för en film som varit värdelös på alla andra plan.
Filmbolagen har kort sagt förlitat sig på att tekniken i sig självt ska locka folk, och har därmed skitit att göra nåt som rättfärdigar dess förekomst.
---
Men än Avatar, då? Jag var mycket skeptisk när jag började se. "En 3d-film som jag inte ens får se i 3d!"
Filmen är i sig en hisnande åktur genom djunglerna på Pandora, en fjärran himlakropp som inhyser ett värdefullt mineral som kallas unobtainium. Ett mineral som har blivit viktig för jordens energiförsörjning. En fraktion av planetens humanoida, blåhyade urbefolkning - Na'vi kallar de sig - råkar ha sin hemvist rakt ovanför en stor fyndighet av denna dyrgrip. Ur denna intressekonflikt trappas stridigheterna upp.
Filmens hjälte, Jake Sully, är en rullstolsbunden människa som beordras att infiltrera denna urbefolkning, lära känna deras kultur och bli accepterad som en av dem, bara för att i slutändan få en större chans att lyckas övertala dem att lämna sina hem.
För att åstadkomma detta får han ta kontrollen över en egen Na'vi-kropp, som blir hans "avatar". Denna styr han med hjälp av någon form av telepati från en kapsel på moderskeppet som ligger i omlopp runt planeten. När han springer omkring som urinvånare gör han det - befriad från sin rullstol som han är - med en större eufori än vad någon annan människa skulle känna. Tror ni att han förblir sin mänskliga uppdragsgivare trogen?
Alltså, om man i sitt stilla sinne, efter filmens slut, blickar tillbaka på Avatar och bortser från actionscenerna så finns inte mycket att hämta - en räcka samtal med styltig dialog, med syftet att antingen förtydliga vad vi redan vet, eller också att föra handlingen framåt. Politiken är obefintlig, miljöfilosofin ytlig, så vill ni peta i den och upptäcka dess ihålighet, så varsågoda om det gör er lyckligare.
Själv är jag inte intresserad. Politik? Längtar ni tillbaka till scenerna från senaten i den nya Star Wars-trilogin? Vad tysta ni blev nu då. Miljöfilosofin på Pandora? Att filmen inte gräver djupare i sin egen mytologi - påverkar det era liv på nåt sätt?
Pandora växer till liv genom det vi ser via Jake Sullys utforskande av dess flora och fauna. Filmen är ett visuellt mästerverk. Mer än så behövde jag visst inte denna gång för att engagera mig i dess öde.
Och vet ni vad? Vi kan inte bortse från actionscenerna i Avatar - de finns där för att i sig själva fördjupa relationen mellan de två huvudfigurerna. För Avatar är en form av "poetry in motion", och vill förmedla en känsla av frihet för protagonisten. Actionscenerna rättfärdigas av hans situation och karaktärsutveckling. Som ni minns var han ju rullstolsbunden.
När vi först träffar honom är alltså hans liv som människa fjättrat till en rullstol och de hjärtlösa små gliringar (minsann!) och sviktande självförtroende han får utstå som handikappad. Och när Jake ikläder sig rollen som Na'vi raseras alla dessa begränsningar. I sin nya miljö kan han springa och röra sig obehindrat - till och med mer obehindrat än han någonsin kunde som människa. Na'vier är mycket mer rörliga.
Så - utöver det uppenbara miljöpolitiska temat finns alltså i filmens subtext en avsikt att skildra personlig frihetssträvan. Det är här James Camerons spektakulära actionscener kommer till användning. Han använder sina datorgenererade figurer som ett instrument för att hävda denna frihet, istället för att bara fungera som en - just det - gimmick.
Jake Sully utforskar sin nya kultur tillsammans med Na'vi-hövdingens dotter, som är hans mentor. Attraktionen de börjar känna för varandra är oundviklig. Hon lär honom att leva på nytt - han är en ny spännande influens i hennes liv med en genuin önskan att bli en av dem. Tillsammans tacklar de djungelns utmaningar och det är i dessa sekvenser de kommer allt närmare varandra.
Så det är fel att fnysa åt actionscener per se. I Avatar fyller de en viktig funktion. Och här är poängen: Jag önskar att jag hade fått se dem i 3D! Kommit händelsernas centrum än närmare!
I biografens födelse, för över 100 år sedan, chockerades och häpnade publiken över såna här filmklipp, visade på världens första biograf:
Frågan är bara - hur länge varade nyhetens behag? Hur lång tid krävdes innan publiken sinade i sitt krav på mer? Buster Keaton, Charlie Chaplin och deras gelikar tog vid och började fylla en funktion med deras dråpliga humor och dödliga stunts. Så småningom tröttnade väl publiken på det också. Och på den vägen har det fortsatt. 3D-bio är väl bara en del i den utvecklingen, en strävan efter att locka publiken tillbaka till biograferna och framkalla samma reaktioner som bröderna Lumiére lyckades med genom att filma ett tåg som anlände på en järnvägsstation.
Som jag ser det är James Cameron i all sin tekniska briljans en filmmediets förkämpe, ett affischnamn som återkallar allmänhetens intresse för mediet som alltid riskerar att tappa marknadsandelar till förmån för intrikata tv-serier, dumma tv-spel, våldsam sport, vafan. Och när vi väl har återbördat dem till deras säten, där de hör hemma, kan vi kanske börja lura dem att se mer komplicerade, karaktärsdanande filmer. *skrattar ondskefullt* Det kommer alltid att finnas utrymme för sådana.
Men är vi inte intresserade av sånt finns säkert andra hobbies som gör oss till bra människor. Om inte, kommer vi att bli ena satans nihilister. Men då skyller jag det på oss själva istället för James Cameron. Att omvärlden inte kommer att förstå möjligheterna med 3d skyller jag inte heller på honom. Att hans kollegor kommer att missförstå vad som gör Avatar så bra skyller jag inte heller på honom. Han har gjort allt man kan begära.
Så jag skulle härmed vilja hylla James Cameron för hans insats för filmen - jag tror att min åsikt är viktig för honom. :P Ännu väntar jag på att se en dålig film av denne karl.
Och nu är hyllningssången över. (Och, ja The Hurt Locker är faktiskt en ännu bättre film.)
1. En version är medkännande, beskyddande, upprörd och moderlig.
2. Den andra påminner mig mest om den roliga holländska reklamfilmen där en familj gungar uppskattande till rytmen av en låt som sjungs på ett språk de inte begriper. (Engelska).
Ni får själva dra de associerande strecken mellan klippen och deras beskrivningar. Mycket nöje!
I veckan fick jag reda på att en kollega har råkat ut för en utskällning av samma herre som jag själv nära nog stötte in i för ett par år sedan. Om han ännu härjar på Kolbäcksbron så är en varning härmed utfärdad - se upp för överspänd tävlingscyklist.
Låt mig förklara:
Det var på den tiden då jag ännu promenerade hem efter nattpassen, med solen i ansiktshöjd, mitt i färdriktningen, på molnfria sommarmorgnar som denna. Man har inget att orientera sig efter utöver själva asfalten som rullar fram just framför fotstegen, samt broräcket strax till vänster. Att ständigt plira är ansträngande så man tittar gärna uppströms, bortom broräcket mot centrum, där himlen inte är lika upplyst. Vägen lutar svagt uppåt. Vad tungt det kan vara ibland. Jag försökte tänka på annat. Man längtar hem så mycket, men kan inte titta i den riktningen.
Ur solskensväggen hörde jag ett distinkt "Hallå!". Först trodde jag att det var min kollega Love, som jag inte träffade så ofta på den här tiden, bara vid somliga skiftbyten såsom detta. Märkligt vad angelägen han lät, det har aldrig varit förenligt med Loves morgonhumör.
Men ur det solida solskenet materialiserades istället den här cyklisten, i full fart nedför rakt mot mig, men med större delen av cykelvägen fri till höger om mig. Snarare än att väja undan mot den delen av vägen valde han att cykla rakt mot mig. Vad paff jag blev. Våra impulser säger åt oss att stanna upp i såna här lägen.
Medan medvetandet och handlingskraften var på reboot valde cyklisten att tränga sig in mellan mig och broräcket till vänster, utan att märkbart bromsa in. Så nära var vi varandra att hade jag reflexmässigt viftat med armarna i ren självbevarelsedrift så hade jag kanske råkat knuffa honom över räcket, ned i Umeälven, mot en ny karriär som Triathlonutövare.
Jag betraktade honom, helt förstummad, medan han mirakulöst nog passerade utan att snudda mig, förlora balansen eller ens stanna av. "Gå på rätt sida för helvete!" vrålade han när han just passerat, med blicken riktad bak mot mig medan han furiöst trampade, för att återfå tempot, för att återfå de sekunder han tappat på grund av mig. Han var så jävla förbannad.
Kunde han identifiera mig i den praktfulla solens sken när han vände sig om? Om han kunde det genom sina solglasögon - i vilken dager skulle han framställa mig för sina nästa samtalspartners? Var jag nåt mer än ännu en silhuett för honom? Om inte, kunde han då inse varför jag inte reagerat på hans höghets ankomst förrän det var för sent? Ja, jag var helt bländad.
När han såg saken ur mitt perspektiv, kunde han då se att jag faktiskt gick på vänster sida? Eller var det fel, eftersom det var hans högra sida?
När sånt här händer är tidsrymden för kort! Det händer, sedan är ögonblicket borta, sedan blir man ilsken. Man grubblar över lämpliga repliker. Jag hinner aldrig snoppa av idioter! Det här har pyrt i mig länge nu, och det enda sättet att lägga det till handlingarna är att komma på vad jag borde ha sagt.
Få se nu, vad hade jag kunnat kontra med?
Tävlingscyklister använder blöjor så att de ska oupphörligen ska kunna trampa vidare rakt fram, rakt fram, i samma gamla hastighet utan avbrott under sina långa lopp. De ser alla likadana ut. De bär fula hjälmar och trikåer för att minska luftmotståndet. Frågan är: hur kompenserar de en sådan inskränkning i manligheten, att tvingas bära blöja till exempel? I min minnesbild har jag aktivt valt att förse honom med överspända karaktärsdrag. Styv muskulatur över hela kroppen. En skäggstubb i stram givakt. En hårdnackat erigerad uppenbarelse halvvägs genom ett ensamt linjelopp. Bryt den linjen och du berövar dem deras möjlighet att hävda sig.
Kvar blir bara blöjan, hjälmen och trikåerna. Som ett vandrande preventivmedel.
Styret är kanske ett överflödigt redskap för den målmedvetne cyklisten.
Hade vi kolliderat så hade han kanske flugit av cykeln i en fin matematisk bana. Men ingen fara, som cyklist är det nog bara att behålla sin övertygelse - "Ur vägen, här kommer jag flygandes genom luften!" - så kanske man skadar sig mindre. Hade jag, med konvalescensen efter kollisionen fullbordad, gått förbi där så hade jag inte förvånats om jag upptäckt urholkningar, skrapmärken i betongen där skäggstubben hade slipat bort en del av asfaltsbeläggningen. För den här cyklisten nyttjar säkert linjeloppets världsbild på all slags matematik i världen. Berget får ge vika för linjen. Och banne mig om han inte lyckas.
Ni är härmed varnade. Ur vägen för enkelspårigheten.
Men hjälp, vad skulle jag ha svarat nu då? "Hey, blöjan ska sitta innanför trikåerna" Eller vad?
--- Berger: "Hey, varför har vi så få klienter?!" Green: "Kanske hade vi nåt distraherande element i förra reklamfilmen?" (De kollar närmare) B & G i korus: "Glasögonen!"
--- Berger: "Hey, varför har vi så få klienter?!" Green: "Kanske har vi fel framtoning?" (De kollar närmare) B & G i korus: "VI MÅSTE FRAMSTÅ SOM MJUKARE!"
"En lärare av hankön anländer till en ospecificerad plats, där sanddynerna breder ut sig i all till synes oändlighet, för att leta efter sällsynta skalbaggar. Vad han hittar är både långt ifrån och obehagligt nära målet.
En grupp män lurar ned honom i en djup grop bland dynerna, där en kvinna bor i ett litet ruckel. Han ska få logi där, och spenderar natten där, men när han ska lämna stället morgonen därpå är repstegen borta. När han försöker klättra upp rasar sandväggarna ned över honom. Han försöker forma trappsteg i sanden, men de bär honom inte, och medan paniken rasar ned över honom vaknar kvinnan i huset till liv. Han har gått i hennes fälla, lika lurad som de insekter han själv fångar."
Nej, inte heller detta är en thriller, utan en film om "livet som en evighet i en sandgrop", som dess infosida på Filmtipset avslöjar.
Uppgiften för gropens två invånare är att dagligen skotta sand för att förhindra att den angränsande byn slukas av dynerna. Det är ett evighetsgöra - ett sisyfosarbete - och meningslösheten blir ännu mer påtaglig eftersom tillvaron i gropen helt saknar distraktionsmoment. Inga förströelser i form av tv, tidningar eller radio. Inga rekreationsmöjligheter - utsikten sträcker sig inte längre än vad gropens väggar tillåter.
"Huset hotas att rämna under sanden, den tränger in överallt, deras kläder fylls med sand, vattnet besudlas med sand, hela världen är sand."
Den visuella kraften i det här spektaklet är slående. De två arbetsmyrorna är helt alienerade från produkten av deras eget arbete. Sanden är i sig helt obeständig, oformlig och själva sinnebilden - eller minsta gemensamma nämnaren - av den förfrämligade arbetarens material. Små korn av 1/8 mm diameter beskrivs de som i förlagan (boken med samma namn) med en förmåga att fångas av vinden och svepas med vart än de behagar, och möjlighet att svälja och begrava vad som helst.
Sand fungerar som en metafor för både meningslöst arbete och vår längtan efter frihet.
Dagarna består alltså av kroppsarbete i dess renaste form. Paret lever som om de vore insekter. Den enda skillnaden ligger i att deras medvetanden givetvis begär så mycket mer stimulans än så. När gropen rasar ner över dem sker det liksom på alla skikt av kropp och psyke, om ni förstår vad jag menar.
Mannen vägrar givetvis att finna sig i sin situation. Han ruvar på flyktplaner, och klandrar inledningsvis kvinnan för sitt predikament. Hur kan hon synas så tillfreds med sitt liv? Som vore hon institutionaliserad. Eller är det möjligt att Sisyfos trots allt var lycklig?
I takt med att han börjar att agera kuvad, fogad till sitt nya liv, öppnar sig möjligheter för honom att fly, men parallellt med dessa även möjligheter att göra tillvaron i gropen dräglig - om han bara hittar någon metod som underlättar arbetet med sanden.
Egentligen skulle jag kunna elaborera sakernas förhållande i den här historian hela dagen, men om djävulen nu finns i detaljerna bör jag nöja mig med helheten och låta er våndas över resten själva. I ytterligare en existentialistisk skildring lyckas Kobo Abe och Hiroshi Teshigahara otroligt nog snudda vid en del av sanningen om vad det egentligen innebär att vara människa.
Och det bästa av allt är hur det är skildrat. Kafkastämningen är nära tillhands. Trots att situationen egentligen är orimlig, agerar offret såsom man kan förvänta sig av en person som just har insett att han kanske måste spendera resten av sitt liv i en sandgrop. Och vi besparas flummiga dansmontage där aktörerna imiterar vingklippta fåglar för att visa att de är frihetsberövade.
Jag skulle i dagsläget antagligen påstå att Kvinnan i sanden är den bästa film som jag någonsin kommer att se. Men du kommer antagligen aldrig att se den ändå. Faktiskt skulle jag bli förvånad om du läst ända hit...
Det finns ett ganska skevt sätt att se på film som medium bland många i min närhet - som bara ännu ett underhållningsformat, ett tv-spel man inte behöver spela - där möjligheterna förblir outnyttjade genom ett slags konstant intrycksbombardemang som kan vara rätt hisnande för stunden, men som lämnar oss rätt tomma efteråt. Ibland kan det vara skönt. I längden kan det vara djävligt avtrubbande.
Igår såg jag senaste Star Trek-filmen, men har redan glömt vad fan den handlade om (om jag någonsin begrep det överhuvudtaget). Kvinnan i sanden har jag också bara sett en gång, i maj förra året, men tänker på den ofta - flera gånger i veckan - ännu ett år efteråt. Är man förvärvsarbetare - vilket jag känner många som är eller har varit - finns risken att filmen ger den effekten.
Till den utrustning vi förfogar över i vårt dagliga arbete på Posten hör en så kallad kvalitetsstämpel. Vi stämplar etiketterade, färdigsorterade lådor för att indikera att det här är en kvalitetslåda där innehållet stämmer väl överens med vad som utlovas om man granskar etiketten.
En meningsfull handling som rymmer mycket kärlek.
Alldeles nyss, när jag förstrött stoppade händerna i arbetsbrallornas fickor råkade jag komma åt denna och som en följd fick långfingret en kvalitetsstämpel.
Nu kan vi alla arbeta denna natt förvissade om att ifall jag ger er fingret så är det i alla fall ett kvalitativt sådant - en obscenitet i såväl form som innehåll, inte alls som de där slentrianmässiga långfinger som för länge sedan utarmats på laddning.
Om du, när eftertexterna rullar, sitter aningen perplex rörande handlingen, budskapet eller rent av det tematiska innehållet i den film som du nyss såg, kan du nästan alltid hitta en avgörande ledtråd i filmtiteln. En liten film om kärlek öppnar dörren till ett rum fullt av alla de förväntningar man kan ha kring en film med just en sådan titel - lystna blickar, uppskruvade förhoppningar, gränslös lycka, svartsjuka, missförstånd, kris, upprättelse eller ingen upprättelse och så vidare.
Ska vi kalla det romantik?
Våra förväntningar kommer på skam denna gång. Enligt Krzysztof Kieslowski är rummet inget annat än ett luftslott. Hans film åstadkommer något närmast tabubelagt, något som jag inte ens trodde var möjligt - den avromantiserar kärleken. Den gör det genom att skildra ett omöjligt motsatsförhållande.
Nittonårige Tomek, ensam som synden, befinner sig på ena sidan innergården, där han bor med sin mor i en av många identiska lägenheter. Han är en nittionårig postiljon (vad annars?), som spenderar sin fritid fjättrad vid kikaren som han har riggat upp i sitt rum, spionerandes på grannkvinnan mitt emot. Ni kommer att avsky honom för detta, men han råkar faktiskt vara förälskad i henne, på precis samma rena eller smutsiga sätt som du själv var i den åldern.
Hon, vars namn är Magda, är en mogen kvinna någonstans mellan 30 och 40, och för en promiskuös tillvaro i lägenheten mitt emot. En gång närde hon kanske samma romantiska förhoppningar som Tomek, men någonstans har hon tappat alla sådana perspektiv. Kärlek verkar dessa dagar - på sin höjd - enbart handla om vad andra känner för henne.
Det är ett hopplöst företag, men det som dessvärre sker är att Tomek en dag tar modet till sig att göra ett närmande - på sitt eget, klumpiga, tafatta, invecklat oerfarna vis, varpå han så klart lär sig en dyrköpt läxa. Denna typ av sammandrabbning är ojuste. Segraren är på förhand given. Problemet är bara att dess utövare på förhand inte kan ana vad som är på väg att inträffa.
Sedan är det för sent.
En liten film om kärlek är alltså - åtminstone till viss del - en film om olycklig kärlek. När man väl har passerat det inledande obehaget blir situationen så kusligt välbekant.
Det här är alltså ett perfekt utförande.
Filmen målar upp ett olustigt scenario - kärlek som ett defensivt spel, så fjärmat från de spelregler som vi trodde det bestod av, ett spel där utövarna är så rädda för att såras att liv paradoxalt nog står på spel i slutändan.
Även om förloraren repar mod så kvarstår frågan: ur vilket perspektiv kommer han eller hon att betrakta sina kommande romantiska eskapader? Kan "segraren" dra någon lärdom av situationen? Finns det ens någon segrare överhuvudtaget?
Filmen är en förlängd version av Dekalogen VI - Du skall icke bedriva hor, som är en av delarna i Kieslowskis tio filmer långa svit rörande Guds tio bud. Ett nog så anspråksfullt åtagande, men utförandet är allt annat än pretentiöst. Det är bara ännu en enkel historia, så avskalad från excesser som den bör vara när upphovsmannen har något väldigt viktigt att förmedla.
I vår hjärna finns ett område - fusiform face area - dedikerat till ansiktsigenkänning. De ansvariga för bloggen Faces in places har upptäckt hur kul det kan bli om vi applicerar denna automatiska egenskap på saker i omgivningen.
Kul i mindre doser - kanske lite tradigt i längden.
En gång lyckades jag konstruera masken från "Scream" med hjälp av olivolja i en stekpanna. Det var helt oavsiktligt. Varje gång jag gjort ett medvetet försök sedan dess har det bara blivit olivolja i en stekpanna. I bästa fall.
När vi äntrar denna historia har protagonist Okuyamas (spelad av legenden Tatsuya Nakadai) ansikte sargats svårt i samband med en arbetsplatsolycka. Vem han var - inklusive hur han såg ut - förblir en oväsentlighet filmen igenom. Inget ska få ta fokus från vad som följer.
Situationen kommer lägligt för en doktor (Mikijiro Hira) som länge har funderat kring möjligheten att skapa masker med närmast autentiskt mänskliga drag. I utbyte mot att han får tillträde till olycksfågel Okuyamas psyke - alltså genom psykoanalys - går han med på att genomföra operationen. Okuyama erhåller alltså ett nytt utseende (Herre Gud han ser precis ut som Tatsuya Nakadai!), varpå hans personlighet börjar att förändras...
Låter som upptakten till en thriller, inte sant? Men upphovsmännen, japanerna Kobo Abe och Hiroshi Teshigahara, har för avsikt att åstadkomma mer än bara en stunds eskapism som underhållning. De riktar strålkastarna mot våra egna liv, och dissekerar den moderna människans identitet, här i deras tredje samarbete En annans ansikte från 1966.
Filmen är både existentialistisk och lättillgänglig. Ingen kommer att ha svårt att följa händelseförloppet, men dess innebörd måste du formge själv. Vi har ju alla olika förutsättningar:
Mitt bland ett digert utbud av människor finns Du, utåt sett bara ännu ett ansikte i mängden, men inom dig vet du att du är en unik och komplicerad individ med en särpräglad psykisk akitektur baserad på dina förvärv från de dagar du levt - alltså din personlighet och förmågan att uttrycka denna. Men varför blev du just denna person? Är Du medfödd? Eller har Du formats av ditt utseendes förmåga att frambringa dessa egenskaper hos de människor du mött?
För att simplifiera: Är du lömsk för att du föddes lömsk? Eller för att alla andra tycker att du har ett lömskt utseende? Eller är det en samverkan?
Sådana frågor vill filmen väcka. För i vårt samhälle ser vi drösvis av nya personer så fort vi lämnar hemmet, vars existens vi kommer att glömma så fort vi vänder blicken mot nästa. Och lika oviktiga blir vi för dem. Vår enda osvikliga identitet hos dessa är vårt ansikte - personens skyltfönster mot omvärlden, det enda vi har att erbjuda tills någon vill konversera och ta del av resten.
Demolera ansiktet och vi blir uppseendeväckande, som avvikelser, uttryckslösa abnormaliteter i en normativ värld. Ikläd dig ett nytt ansikte, kanske med Tatsuya Nakadai-attribut, och du kan bli en ny människa. En ståtlig, uppseendeväckande sådan, eller en anonym blyger, kanske? Blir du en ny person, eller återfår du dina gamla karaktärsdrag?
Alla dessa frågor...
Genom att komplicera saker och ting smörjer upphovsmännen de rostiga kugghjulen vi en gång använde för att skapa vår världsbild. I en sekvens tar sig den maskerade herr Okuyama an den delikata uppgiften att förföra sin egen hustru (Machiko Kyo), som ännu inte sett hans nya ansikte. Han vill alltså ertappa sin hustru med att vara otrogen - med honom själv! När han lyckas, och triumfen till synes är i hamn för Okuyama, så kontrar hustrun med ett förödande motargument. Vilket? Skulle jag aldrig drömma om att avslöja. Vad som egentligen hände måste du få avgöra själv.
En annans ansikte är en film jag aldrig glömmer, en i trojkan av filmer jag såg förra året, som fick mig att revidera mitt eget synsätt på möjligheterna med film, såväl som alla berättande medier överhuvudtaget. En av alla tiders bästa filmer, helt och simpelt.
