Härs & tvärs över fjärden

Denna helg var jag i Brattås, där pappa berättade en härlig anekdot för mig, om en herre från någon av de omgärdande byarna - förslagsvis Bjuröklubb - som led av narkolepsi. Han rodde mot vindriktningen tvärs över fjärden och när han närmade sig sitt mål så somnade han givetvis, och började driva med vinden. Han vaknade av att båten började skrapa mot botten och fann sig själv åter på stranden han startade rodden ifrån.

Han försökte igen, med samma resultat. Efter ytterligare tre-fyra försök nådde han slutligen den andra sidan. I en sämre värld hade han rott där än idag.

Vaknade nästan med ett leende på läpparna och sitter nu och smuttar på morgonkaffet med den eufori man bara kan uppbåda när man sovit klanderfritt i en veckas tid. Utvilad, för bövelen! Världen förefaller så oförtäckt och klar men det är ju bara en hägring. Snart kommer jag att vakna upp på samma strand som jag startade på och återuppta min envetna rodd tvärs över fjärden.

Jag har ju inte narkolepsi, men det förhindrar inte att jag somnar på jobbet ibland. Det värsta är när jag somnar på vår ökända videokodning. Man sitter och fingrar på ett tangentbord, när hjärnan gradvis börjar domna, ögonlocken börjar förslutas, och så, som en nödförsändelse till en utarmad motståndskraft, mobiliserar man all kraft till att höja ögonbrynen som en motåtgärd. Men samtidigt vet man att det är då man är förlorad.

Det varar inte längre än några sekunder, men ändå hinner man börja drömma. En gång drömde jag att jag strövade omkring lyckligt på Ålidhem, och kanske var jag på väg hemåt, antagligen var jag nästan hemma, där var ju ingången till trapphuset, det var bara att sträcka sig efter dörrhandtaget, då man vaknade man ett ryck av att hakan föll mot bröstkorgen. Nackmuskulaturen hade började slappna av. En blixt går genom skallen, som försöker hitta tillbaka till utgångsvinkeln. Men ännu är man desorienterad. Var i hela friden befinner man sig?

Man är åter på jobbet, och det är fem timmar kvar av arbetspasset. Man tittar på skärmen och ser att man lyckats somna mitt i ett ofullbordat postnummer, mitt emellan siffra tre och fyra i ett oförtrutet flöde av femsiffriga nummer. Det är en holmgång av olika intryck på alla plan av det mänskliga medvetandet. Sakta kommer man till sans, och till slut återfinner man sin plats i den där bekväma stolen, och återupptar knappandet. Blicken är dimmig. Det är då man har svårt att urskilja stranden på andra sidan fjärden. Det är då man är tröstlös.

---

Nu ska jag gå och träffa kamrat Oskar som är på blixtvisit ända från Finland. Det är sannerligen en fin dag det här ändå.