1: Kvinnan i sanden

Jag har skrivit om den förr:

"En lärare av hankön anländer till en ospecificerad plats, där sanddynerna breder ut sig i all till synes oändlighet, för att leta efter sällsynta skalbaggar. Vad han hittar är både långt ifrån och obehagligt nära målet.

En grupp män lurar ned honom i en djup grop bland dynerna, där en kvinna bor i ett litet ruckel. Han ska få logi där, och spenderar natten där, men när han ska lämna stället morgonen därpå är repstegen borta. När han försöker klättra upp rasar sandväggarna ned över honom. Han försöker forma trappsteg i sanden, men de bär honom inte, och medan paniken rasar ned över honom vaknar kvinnan i huset till liv. Han har gått i hennes fälla, lika lurad som de insekter han själv fångar."

Nej, inte heller detta är en thriller, utan en film om "livet som en evighet i en sandgrop", som dess infosida på Filmtipset avslöjar.

Uppgiften för gropens två invånare är att dagligen skotta sand för att förhindra att den angränsande byn slukas av dynerna. Det är ett evighetsgöra - ett sisyfosarbete - och meningslösheten blir ännu mer påtaglig eftersom tillvaron i gropen helt saknar distraktionsmoment. Inga förströelser i form av tv, tidningar eller radio. Inga rekreationsmöjligheter - utsikten sträcker sig inte längre än vad gropens väggar tillåter.

"Huset hotas att rämna under sanden, den tränger in överallt, deras kläder fylls med sand, vattnet besudlas med sand, hela världen är sand."

Den visuella kraften i det här spektaklet är slående. De två arbetsmyrorna är helt alienerade från produkten av deras eget arbete. Sanden är i sig helt obeständig, oformlig och själva sinnebilden - eller minsta gemensamma nämnaren - av den förfrämligade arbetarens material. Små korn av 1/8 mm diameter beskrivs de som i förlagan (boken med samma namn) med en förmåga att fångas av vinden och svepas med vart än de behagar, och möjlighet att svälja och begrava vad som helst.

Sand fungerar som en metafor för både meningslöst arbete och vår längtan efter frihet.



Dagarna består alltså av kroppsarbete i dess renaste form. Paret lever som om de vore insekter. Den enda skillnaden ligger i att deras medvetanden givetvis begär så mycket mer stimulans än så. När gropen rasar ner över dem sker det liksom på alla skikt av kropp och psyke, om ni förstår vad jag menar.

Mannen vägrar givetvis att finna sig i sin situation. Han ruvar på flyktplaner, och klandrar inledningsvis kvinnan för sitt predikament. Hur kan hon synas så tillfreds med sitt liv? Som vore hon institutionaliserad. Eller är det möjligt att Sisyfos trots allt var lycklig?

I takt med att han börjar att agera kuvad, fogad till sitt nya liv, öppnar sig möjligheter för honom att fly, men parallellt med dessa även möjligheter att göra tillvaron i gropen dräglig - om han bara hittar någon metod som underlättar arbetet med sanden.

Egentligen skulle jag kunna elaborera sakernas förhållande i den här historian hela dagen, men om djävulen nu finns i detaljerna bör jag nöja mig med helheten och låta er våndas över resten själva. I ytterligare en existentialistisk skildring lyckas Kobo Abe och Hiroshi Teshigahara otroligt nog snudda vid en del av sanningen om vad det egentligen innebär att vara människa.

Och det bästa av allt är hur det är skildrat. Kafkastämningen är nära tillhands. Trots att situationen egentligen är orimlig, agerar offret såsom man kan förvänta sig av en person som just har insett att han kanske måste spendera resten av sitt liv i en sandgrop. Och vi besparas flummiga dansmontage där aktörerna imiterar vingklippta fåglar för att visa att de är frihetsberövade.

Jag skulle i dagsläget antagligen påstå att Kvinnan i sanden är den bästa film som jag någonsin kommer att se. Men du kommer antagligen aldrig att se den ändå. Faktiskt skulle jag bli förvånad om du läst ända hit...

Det finns ett ganska skevt sätt att se på film som medium bland många i min närhet - som bara ännu ett underhållningsformat, ett tv-spel man inte behöver spela - där möjligheterna förblir outnyttjade genom ett slags konstant intrycksbombardemang som kan vara rätt hisnande för stunden, men som lämnar oss rätt tomma efteråt. Ibland kan det vara skönt. I längden kan det vara djävligt avtrubbande.

Igår såg jag senaste Star Trek-filmen, men har redan glömt vad fan den handlade om (om jag någonsin begrep det överhuvudtaget). Kvinnan i sanden har jag också bara sett en gång, i maj förra året, men tänker på den ofta - flera gånger i veckan - ännu ett år efteråt. Är man förvärvsarbetare - vilket jag känner många som är eller har varit - finns risken att filmen ger den effekten.

Hur ni får tag i den?

Antingen på Papercut,

- eller -

Om ni har en gratis DivX-spelare installerad kan ni se den här, med engelska undertexter.

---
Trailer: