När vi äntrar denna historia har protagonist Okuyamas (spelad av legenden Tatsuya Nakadai) ansikte sargats svårt i samband med en arbetsplatsolycka. Vem han var - inklusive hur han såg ut - förblir en oväsentlighet filmen igenom. Inget ska få ta fokus från vad som följer.
Situationen kommer lägligt för en doktor (Mikijiro Hira) som länge har funderat kring möjligheten att skapa masker med närmast autentiskt mänskliga drag. I utbyte mot att han får tillträde till olycksfågel Okuyamas psyke - alltså genom psykoanalys - går han med på att genomföra operationen. Okuyama erhåller alltså ett nytt utseende (Herre Gud han ser precis ut som Tatsuya Nakadai!), varpå hans personlighet börjar att förändras...
Låter som upptakten till en thriller, inte sant? Men upphovsmännen, japanerna Kobo Abe och Hiroshi Teshigahara, har för avsikt att åstadkomma mer än bara en stunds eskapism som underhållning. De riktar strålkastarna mot våra egna liv, och dissekerar den moderna människans identitet, här i deras tredje samarbete En annans ansikte från 1966.
Filmen är både existentialistisk och lättillgänglig. Ingen kommer att ha svårt att följa händelseförloppet, men dess innebörd måste du formge själv. Vi har ju alla olika förutsättningar:
Mitt bland ett digert utbud av människor finns Du, utåt sett bara ännu ett ansikte i mängden, men inom dig vet du att du är en unik och komplicerad individ med en särpräglad psykisk akitektur baserad på dina förvärv från de dagar du levt - alltså din personlighet och förmågan att uttrycka denna. Men varför blev du just denna person? Är Du medfödd? Eller har Du formats av ditt utseendes förmåga att frambringa dessa egenskaper hos de människor du mött?
För att simplifiera: Är du lömsk för att du föddes lömsk? Eller för att alla andra tycker att du har ett lömskt utseende? Eller är det en samverkan?
Sådana frågor vill filmen väcka. För i vårt samhälle ser vi drösvis av nya personer så fort vi lämnar hemmet, vars existens vi kommer att glömma så fort vi vänder blicken mot nästa. Och lika oviktiga blir vi för dem. Vår enda osvikliga identitet hos dessa är vårt ansikte - personens skyltfönster mot omvärlden, det enda vi har att erbjuda tills någon vill konversera och ta del av resten.
Demolera ansiktet och vi blir uppseendeväckande, som avvikelser, uttryckslösa abnormaliteter i en normativ värld. Ikläd dig ett nytt ansikte, kanske med Tatsuya Nakadai-attribut, och du kan bli en ny människa. En ståtlig, uppseendeväckande sådan, eller en anonym blyger, kanske? Blir du en ny person, eller återfår du dina gamla karaktärsdrag?
Alla dessa frågor...
Genom att komplicera saker och ting smörjer upphovsmännen de rostiga kugghjulen vi en gång använde för att skapa vår världsbild. I en sekvens tar sig den maskerade herr Okuyama an den delikata uppgiften att förföra sin egen hustru (Machiko Kyo), som ännu inte sett hans nya ansikte. Han vill alltså ertappa sin hustru med att vara otrogen - med honom själv! När han lyckas, och triumfen till synes är i hamn för Okuyama, så kontrar hustrun med ett förödande motargument. Vilket? Skulle jag aldrig drömma om att avslöja. Vad som egentligen hände måste du få avgöra själv.
En annans ansikte är en film jag aldrig glömmer, en i trojkan av filmer jag såg förra året, som fick mig att revidera mitt eget synsätt på möjligheterna med film, såväl som alla berättande medier överhuvudtaget. En av alla tiders bästa filmer, helt och simpelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar