Till slut är ännu en förmiddagsvecka förpassad till helvetet, en helg har anlänt och det är dags att spänna av. Som treskiftsarbetare tror ni kanske att man bävar som mest inför nattskiftet, när man börjar 19:30 och går hem senast 05:45 morgonen därpå, men så är det verkligen inte. Nattskiftet innehåller i sig roligare arbetsuppgifter som i sin tur innebär att tiden tycks förflyta lite snabbare. Och när vi är klara med alla våra åtaganden så uppfinns inga nya pseudouppgifter för att hålla oss kvar, utan då får vi gå hem.
Istället är det följande förmiddagsskiftet värst. Under helgen mellan dessa veckor ska vi lyckas ställa om från att gå och lägga oss kring 6:30 till att istället stiga upp 05:00. Det har gått säkert fem år sedan jag senast klarade av en sådan omställning. Jobbigast av allt är första morgonpasset, alltid en måndag. Jag tror Bill Murray var med i en film om den här måndagen en gång.
När man vaknar klockan fem så gör man det efter några timmars dålig sömn, fylld av bisarra drömmar i gränslandet mellan sömn och vakenhet. När väckarklockan går igång vaknar man inte, man bara slutar fantisera och öppnar ögonen. Man är inte trött, för man har varit vaken gud vet hur länge, man har bara varit omedveten om det. Eftersom man har två alarmsignaler där den ena ringer tio minuter efter den andra - en på mobilen och en på analog väckarklocka - så försöker man stänga av fel alarm och det andra fortsätter. Man trycker igen på fel alarmkälla men inget fungerar och där borta i andra sidan av lägenheten sjunger mobilen sin glada melodi om fred på jorden och kärlek åt alla, men med ouppvärmd morgonröst som skär sig i öronen. Och man vet att man skulle låta lika bedrövligt om man någonsin sa ett ord, så det är bara att låta bli.
Sen är det dags att gå och duscha, och utav bara farten kollar man sig i spegeln och där på andra sidan står ens verkliga jag och skådar med förfasan på sin reflektion, som blygt vänder bort blicken och tänker att det är oartigt att stirra, han borde veta bättre. Men varje gång man tittar dit så tjuvkikar den jäveln. Men han ser lika utmattad ut själv och man skäms över att det ska spela någon roll. Han kanske inte är så bister som han ser ut.
Det finns bara si och så många varianter på frukost och klockan tjugo över fem på morgonen smakar de alla likadant. Då är det lika bra att äta det som fortast glider ned och blandar sig med oaptiten innan man hinner tro att man är mätt. Samtidigt som det sker surfar man på Internet, samma gamla sidor som inte uppdaterat något sedan sist. När den aldrig slumrande elektroniska världen står still börjar man tro att man är ensam på jorden, tills man kommer på att det faktiskt bara var fyra timmar sedan man kollade senast, och att de med något intressant att säga faktiskt varit på standby sedan dess, och att det vore konstigt annars.
Sedan kommer den bästa biten, promenaden mot arbetet över bron genom dunklet, ackompanjerad av tonerna i hörlurarna av de artister man låtit Windows Media Player slumpa fram åt en. Vilka det är spelar ingen större roll, för allt låter bättre än det egentligen är när det blandas med frisk luft. Bortom ön man passerar och flygfältet man närmar sig börjar solen stiga och någon nattarbetare på väg hem hälsar högt och glatt. Och man anar att det kanske inte blir en så dålig dag trots allt.
Framme på jobbet hälsar man hurtigt på några arbetskamrater, lämnar matlådan i kylen och hänger jackan i skåpet och går ner i samlingsrummet och ser fram emot att träffa sina lagkamrater igen. Kanske säger man "Hej" och får ångra sig bittert, för i bästa fall forcerar tre av ens ärade kollegor fram en respons, medan de åtta övriga blir förnärmade för att man väcker dem ur en slags dvala - det åskmoln som de känner sig så trygga i. Och man vill be om ursäkt för att man inte tänkt på att de aldrig upplevt samma promenad som jag, hur klantig får man bli, men eftersom det inte skulle låta klokt så låter man bli. Det är då man sätter sig ner bredvid den med störst moln, det som det finns plats för två i, som man kan begrava sig i och inte märka hur otroligt tyst det är i rummet.
Eller så kan man spola tillbaka tiden några sekunder, låta bli att säga någonting alls eftersom man vet hur det kommer att sluta, och önska att man någon gång var lite snabbare på morgonen och hade tid att ta omvägen förbi kaffeautomaten. Man tittar ut genom fönstret och ser att världen har blivit ännu ljusare, men att fönstret erbjuder ett helt nytt perspektiv i riktning åt andra hållet över bron, där man just kom ifrån.
