Här är en fråga som har gäckat mig i några dagar nu. Jag kommer till den inom kort, först lite uppbyggnad:
Christer Fuglesang blev 2006 Sveriges första och hittills enda människa i rymden. Sedan 1992 hade han kämpat och konkurrerat om en plats där uppe, och gång efter annan hade han blivit nekad tillträde. Det gick så långt att själva fenomenet - hans otur - odödliggjordes på ett tragikomiskt sätt i tv-serien Percy Tårar. Klen tröst. Det var inte meningen att det skulle sluta som ett skämt. Han skakade av sig allt, och i december för tre år sedan fick han plötsligt klartecken, grönt ljus att sälla sig till de övriga stjärnorna där oppe. Få har väl kämpat så hårt för att nå dit. Den amerikanska drömmen i svensk tappning, heja Sverige.
Fuglesang framstår paradoxalt nog som en jordnära man, inte så karismatisk kanske, mer en hyvens prick, som har fru och tre barn, som doktorerat i teknisk fysik vid Stockholms universitet och gillar lagoma idrotter såsom skidåkning, frisbee och har sprungit Stockholm maraton på elitmotionärklass. Dessutom är han uttalat ateist, som jag är - och kanske du med - outtalat. Han är med andra ord precis lika vanlig som oss andra, fast mycket skickligare på att vara det. Han är en vanlig elit, eller elitvanlig om du så vill.
Så när Fuglesang för första gången anlände till den internationella rymdstationen, och med ett lätt bultande i tinningen såg ned över det yttersta lagret av jordskorpan som första svensk någonsin, vimmelkantig, med svindlande känslor och den bultande känslan allt mer tilltagande, nästan övergående till ett pulserande... såg sin egen spegelbild reflekteras i fönsterrutan över allt detta han nyss var en del av, såg sig själv över all dess helhet... tog han sig då för tinningen och tänkte precis som vem som helst av oss skulle tänka:
~--------------------------------------~
"Herregud, jag är på väg att få jordarnas jättefinne i pannan!"
~--------------------------------------~
Christer Fuglesang blev 2006 Sveriges första och hittills enda människa i rymden. Sedan 1992 hade han kämpat och konkurrerat om en plats där uppe, och gång efter annan hade han blivit nekad tillträde. Det gick så långt att själva fenomenet - hans otur - odödliggjordes på ett tragikomiskt sätt i tv-serien Percy Tårar. Klen tröst. Det var inte meningen att det skulle sluta som ett skämt. Han skakade av sig allt, och i december för tre år sedan fick han plötsligt klartecken, grönt ljus att sälla sig till de övriga stjärnorna där oppe. Få har väl kämpat så hårt för att nå dit. Den amerikanska drömmen i svensk tappning, heja Sverige.
Fuglesang framstår paradoxalt nog som en jordnära man, inte så karismatisk kanske, mer en hyvens prick, som har fru och tre barn, som doktorerat i teknisk fysik vid Stockholms universitet och gillar lagoma idrotter såsom skidåkning, frisbee och har sprungit Stockholm maraton på elitmotionärklass. Dessutom är han uttalat ateist, som jag är - och kanske du med - outtalat. Han är med andra ord precis lika vanlig som oss andra, fast mycket skickligare på att vara det. Han är en vanlig elit, eller elitvanlig om du så vill.
Så när Fuglesang för första gången anlände till den internationella rymdstationen, och med ett lätt bultande i tinningen såg ned över det yttersta lagret av jordskorpan som första svensk någonsin, vimmelkantig, med svindlande känslor och den bultande känslan allt mer tilltagande, nästan övergående till ett pulserande... såg sin egen spegelbild reflekteras i fönsterrutan över allt detta han nyss var en del av, såg sig själv över all dess helhet... tog han sig då för tinningen och tänkte precis som vem som helst av oss skulle tänka:
"Herregud, jag är på väg att få jordarnas jättefinne i pannan!"
~--------------------------------------~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar