Joe Strummer: The Future is unwritten är mer eller mindre en film, mer eller mindre en kärleksfull dödsruna över Joe Strummer, sångare och kompgitarrist i The Clash. Han avled med ett medfött hjärtfel alldeles för tidigt, endast 50 år gammal, i december 2002.
Med sitt rödfärgade samhällsengagemang bildade han skola som få eller ingen rockstjärna skulle komma att anamma idag, bara 20 år senare. Det är synd och skam. För att vinna andelar av publiken krävs idag en komplett neutralitet för att skivbolagsdirektörer ska kunna överblicka en så stor marknad som möjligt. Istället för politik fylls låtarna med passioner av andra slag - kärlek, humor, sorg, sentimentalitet - som kan vara äkta eller påklistrade, men har en sak gemensamt: de är förbrukningsvaror. När publikens intresse falnar måste de gamla rostiga passionerna ersättas; genom nya låtar, eller om inte det fungerar; nya artister, medan de gamla placeras i frysboxen tills tanken på något samlingsalbum motiverar en nyprövning.
En trallvänlig melodi raderar alla krav på innehåll:
Vad skivbolagsherrarna har glömt är att The Clash var enorma, och på god väg att bli ännu större, när inbördes splittringar så småningom tvingade dem att gå skilda vägar. De nådde till toppen mycket tack vare fantastiska melodier och stor karisma, och deras passion för mänskliga rättigheter stod inte ivägen. Istället fanns där en oantastlig själ som gjorde musiken tidlös. Som Bono uttrycker sig någonstans halvvägs genom filmen: "Det som gör mig förbannad angående The Clash, är att detta fantastiska band fortfarande borde finnas."
De nådde toppen trots hårt prövade fans, musikjournalister och skivbolagsdirektörer. Skådespelaren Steve Buscemi berättar att Joe Strummer skällde ut honom och resten av publiken i början av en konsert, eftersom publiken hade kastat burkar och buat förbandet av scenen. Trogna skivköpare fick stå ut med små genreskiften från ett album till ett annat. De som förstod utvecklades med bandet, de som missförstod stannade kvar och vrålade efter "Punk!". Och under tiden var The Clash punkare på riktigt genom att döpa ett album till Sandinista!, dedikerat till en socialistisk gerillarörelse i Nicaragua som lyckades rasera den USA-stödda Somoza-dynastin som hade kontrollerat landet sedan '36. Skivbolaget gillade inte den experimentella stilen, och framförallt inte att man "slösade" bort låtmaterial som hade kunnat fylla tre album.
The Clash blev populära genom att ta död på rockmusikerns status på stjärnhimlen och återbörda honom till folket där han hör hemma. En autenticitet genomsyrade frontfiguren Joe Strummer. Filmen återkommer ständigt till denna äkthet och hur Strummer ständigt försöker vara den trogen. I takt med att The Clash växte i popularitet, började saker och ting också glida dem ur händerna. Bandmedlemmar knarkade, varpå bandmedlemmar sparkades. I takt med att publiken växte, spellokalerna utvidgades, och scenen höjdes till en nivå över publiken, försvann bandets kärna någonstans i horisonten. På bilderna från den här tiden ser Strummer allt mer ut som en punkare. Och det var där som han för första gången började tvivla på sig själv. När The Clash slutligen splittrades 1986, efter tio år, var Strummer introverterad med stukat självförtroende. Känns detta symptom igen? Många stora stjärnor har drabbats av samma vansinne när de förlorat kontakten med ett normalt liv.
Strummer var inte sämre än att han förstod detta. Han påbörjade en geografisk resa för att hitta hem, och hans karriär var inte slut.
Jag vill inte berätta så mycket mer. Filmens kärna är en radioshow med Strummer som narrator, och kring denna berättas hans biografi genom intervjuer med musiker, skådespelare, regissörer och vänner han hade arbetat nära. Detta varvas bland annat med sällsynt 8mm-matieral från hemvideoutrustningen hans föräldrar förfogade över när Strummer var ett litet busfrö. Och annat. Allt berättas brutalt rappt, i synnerhet den inledande halvtimmen som behandlar hans rotlösa uppväxt. Helt rätt känsla sitter cementerad i varje kapitel.
Det enda som saknas är partier med lugnare tempo. Joe Strummer var mer än en agitator. Intervjuobjekten i filmen talar sig varma om vilken inspiratör han var. Filmen lyckas projicera detta också på sin publik, men gör sig själv en björntjänst när vi inte ges tid att reflektera över detta. Diverse idéer börjar cirkulera, men innan vi hinner fånga någon av dem har filmen för länge sedan gått vidare mot nya horisonter. Vi kämpar för att hinna ikapp, lämnar tankarna därhän och låter dem gå om intet. Vilken förlust! När jag ser filmen igen ska jag låta tummen vila konstant på fjärrkontrollens pausknapp.
Vill man förändra sin publik i grunden måste man ge den tid att bearbeta nya intryck, låta dem slå rot genom att låta åskådaren själv utföra ett litet jobb: pussla ihop intryck och till fullo förstå sammanhanget. Annars finns risken att vi känner oss manipulerade och utsatta för någon form av propaganda, och en människa gör inte fel i att ifrågasätta propaganda. När jag tänker efter: är det inte en del av punken?
Några kanske jämrar sig över att filmen är för lång, 120 minuter. Själv önskar jag att den hade varit längre. När Joe Strummer dog, alldeles för ung, hade hans återkomst bara börjat, och den här biografin borde ha innehållit åtskilliga kapitel fler. Jag kan självfallet bara dystert konstatera att den alternativa framtiden förblir oskriven. Tack för den passningen, filmtitel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar