Ett obekvämt gammalt minne

Ett av mina tidigaste minnen - de finns i rikliga mängder, men i ett kronologiskt virrvarr - är så surrealistiskt att jag inte är säker på att det faktiskt har ägt rum. Kanske var det en dröm.

Jag befann mig i stora lekparken, som låg ett par stenkast ifrån vårt hus på Matematikgränd i Bureå. Den var ett nav för barnen på ett stort antal gator. Där träffades vi, lärde känna varandra och blev bästa vänner. Där hamnade vi i bråk, slogs, och sprang hem till mamma. Ibland hände allt på en och samma dag.

Parken var indelad i sektioner. Närmast mitt hem låg det lugna området med tre små stugor av glest timmer, en trähäst, en grävskopa och ett gungbräde. Exakt hur gammal jag var törs jag inte ens gissa, men så pass ung att jag ännu höll mig fast vid dessa stugor. Längre hade jag inte kommit i min utveckling.

Det var där jag denna dag stannade upp mitt i leken och såg mamma gå längs den angränsande gångbanan som löpte parallellt med området där jag vistades. Hon gick i riktning bort från vårt hem, och i riktning mot en del av Bureå jag ännu inte hade upptäckt. En rad villor övervakade lekparken från en kulle, och hindrade insyn från vårt perspektiv.

Vägen som mamma gick letade sig uppför en kulle och trängde sig in mellan två av dessa främmande villor. Där bortom låg outforskad förortsterräng. Ingen som familjen kände bodde där. Ingen av mina kompisar kom därifrån. Vad hade mamma för ärende där? Och ännu märkligare var att hon hade på sig en sjal som hon aldrig tidigare burit. Så länge jag hade funnits hade den alltid hängt obegagnad i klädhyllan i groventrén. Nu hade mamma den över axlarna. Möjligen var den virad runt huvudet. Jag ropade efter henne, men hon hörde mig inte. Jag ropade igen - "Vart ska du, mamma?" - men hon reagerade inte. Det fanns ingen möjlighet att hon inte kunde ha hört mig. Eller hördes det inte genom den där sjalen?

Så jag gick ut till vägen. Upprepade gånger ropade jag efter henne. "Vart ska du?". Pappa var på jobbet och storebror på skolan. Utan mamma fanns ingen hemma. Vad hade jag att återvända till? Jag började småspringa och hoppades att hon skulle höra. Hon anlände till en fyrvägskorsning. Om hon vek av i någon riktning, höger eller vänster, hade jag kunnat nöja mig med det. I de riktningarna fanns alltid något dunkelt ärende.

Men hon fortsatte rakt fram, uppför backen mot det okända. Jag gjorde ett sista försök att göra mig hörd. Men bara den nygamla sjalen besvarade mig med sitt stumma hånflin. Så jag satte av efter henne. Det var svårt - hon höll ett högt gångtempo och mina ben var korta. Väl framme vid foten av backen såg jag henne vika av åt vänster strax efter krönet högt där uppe. Jag glömmer aldrig när mamma slukades upp av villorna.

Egentligen ville jag bara glömma bort allt, vända om och återuppta leken. Men hur skulle jag kunna det? Som barn ägnar man stor energi åt att skapa fantasivärldar av alla möjliga slag. Som en slags livlina använder man sina leksaker för att utforska dem, istället för att i egen hög person dyka huvudstupa ned i dem. Den lilla världen blir genom de små plastfigurernas perspektiv ofantlig. Varje gräsmatta blir en djungel. Varje sandlåda blir en öken. Dessa äventyr kan man uppleva i trygg förvissning om att man när som helst kan avbryta dem och återgå till verkligheten. I den situation jag nu hamnat i hade jag inget att återvända till. Jag kände mig som en leksak som förlorat sitt barn. Även om jag inte förstod det då.

Jag såg mig om där uppe på den nya gatan. Ett par huslängor försvann bakom ännu en krök. Villorna liknade inte Matematikgränd 8 det minsta. Dessa var mindre och tätare uppresta. Gräsmattorna var mycket mindre. Och där var mamma. Hon hade vikt av åt höger och var på väg längs en garageuppfart, hon drogs in mot någon totalfrämlings allra mest privata. I övrigt var gatan folktom. Slukade villorna här människor?

Återigen började jag ropa och sprang fortare än någonsin. Varför ville hon inte veta av mig? Kanske var jag panikslagen, jag minns inte. Vill man se det här som en historia med sensmoral var jag det. Mamma gick mot ytterdörren, grävde i fickan och plockade upp sina nycklar. När jag nådde fram till garageuppfarten låste hon upp dörren och öppnade. Jag ropade en sista gång. Då vände hon sig mot mig och gav mig en hastig blick innan hon försvann in i dess inre.

Och tur var väl att hon gjorde det. För det var ju inte mamma. Kvinnan som blängde på mig var mycket äldre och inte alls särskilt lik min mor. Bara sjalen var densamma. Och det var en sjal som mamma mig veterligen än idag aldrig har burit. Exakt vad denna kvinnas ansikte röjde för känslor var jag för ung för att uttyda. Det är bara långt i efterhand jag har undrat.

För där och då blev jag först bara förbluffad. Jag var nu helt ensam på ett främmande område. Men innerst inne började en känsla av trygghet att sprida sig. För även om jag fortfarande var en leksak på äventyr i främmande land, så hade jag fått något att återgå till. På väg tillbaka sprang jag så fort jag kunde. Men jag stannade inte vid lekparken. Jag stannade inte förrän jag var hemma.

Det här har jag aldrig berättat för någon i familjen tidigare. På den tiden var jag för liten för att förklara hur det gått till, och jag antar att jag skämdes ganska mycket. Sedermera glömde jag bort hela incidenten. Men en dag på jobbet, så sent som i förra veckan, återkom denna lilla historia till mig igen.

Att känna sig övergiven är hemskt. Det är riktigt vidrigt. Är det därför vi har så svårt att förlora oss i andra och sätta oss i beroendeställning? Är det inte värt risken? När man är barn är det dock en del av ens liv. Vi tränar hela uppväxten inför den dagen vi är redo att bryta oss fria och skapa egna liv. Den postmoderna människan svarar inte väl på beroenden. Om hon bara visste... Men mer om det en annan gång.

Men, fan, visst var livet spännande en gång i tiden?

Ett litet peptalk inför dagens strapatser

Med utgångspunkt från min bostad - vilken butik ligger lägligast till för att handla hörlurar? Elgiganten? Måste man gå till Strömpilen? Vilket jämmerligt område det är. Jag sitter här och gruvar mig. Mat behöver jag också. Vilken butik ligger bekvämast till för mat? Förutsatt att jag även handlar hörlurar?

Ska jag måsta gå på Ica Maxi?!

Vid ett av mina senaste besök på Ica Maxi hamnade jag framför en kvinna i kassakön. Så fort kön rörde sig framåt körde givetvis även hon sin kundvagn framåt - rakt in i mina hälsenor. Som om det skulle gå fortare att komma till betalning genom att bete sig så. Smärtan var påtaglig, om än inte outhärdlig, om än inte helt nödvändig. Men eftersom jag är så beskedlig sa jag aldrig ifrån. Jag tänkte väl att: "Det här var nog sista gången, hädanefter skärper hon sig säkeAAAJ!"

Ica Maxi är ett monster.

Vid närmare eftertanke så offrar jag hellre en större dos av min ovärderliga fritid på att gå omvägen förbi Ålidhem Centrum på väg hem. Väl där lär jag väl upptäcka att de har utförsäljning på hörlurar.

Grattis, alla kvinnor

Grattis, alla kvinnor, på Internationella Kvinnodagen! Här är er nationalsång:

Inget innehåll

Tro inte att jag inte har märkt. Du tjyvläser min blogg. Men det är helt i sin ordning. Jag skriver för dig. Du är den ende som hemligen ser mig. Ge dig aldrig tillkänna, om du inte redan gjort det. Jag förbjuder dig.

Hade jag något att skriva skulle jag kunna uppdatera oftare. Den blanka sidan är dock det lämpligaste uttrycket för stiltje, och jag kan inte ljuga.

Ooo, vilka idéer jag hade en gång i tiden. De ligger lättöverskådliga där i en mapp bland alla andra löjliga dokument på laptopen, dolda för omvärlden, lika färdiga som ofullbordade, lika löftesrika som hopplösa, vad som helst är att föredra framför det blanka. Men att dyka ned i den mappen fordrar energi och tid. Hur mycket som krävs av det ena står i omvänd proportion mot det andra. Ju mer energi, desto mindre tid och vice versa. Resurser som båda är en bristvara nu för tiden. Det är rätt elementärt. För blotta ansträngingen att hamna i rätt stämningsläge krävs åtminstone 45 minuter. Sen är det dags att gå och lägga sig.

I förra inlägget skrev jag om Miyazaki, som skapar ett nytt mikrokosmos för varje ny film han gör. Det var egentligen ett överflödigt konstaterande, då det gäller vilken historieberättare som helst. Ibland sitter man där och dagdrömmer sig bort i en värld man fantiserat ihop. Man laborerar, införlivar fragment av omvärldens sakförhållanden i den lilla sfär man fabulerat ihop för sig själv, upptäcker nya hypoteser och snubblar över små sanningar om verkligheten. En historia börjar ta sin form och man skriver så fort man kan för att hinna med i hjärnans ostrukturerade pusslande.

I all kroppsmotorisk overksamhet eller automatik kan man utföra mycket mentalt arbete. Man kan befinna sig var som helst där man känner sig trygg; hemma eller på jobbet. När den mentala verksamheten slutar att fungera, blir man så besviken.

De finns överallt, dessa fönster; skildrare av vardagen, oavsett om man tittar in eller ut. Man fokuserar på ett, fast på själva glaset. Den blanka rutan får agera målarduk, så man stirrar djupare och djupare in i det i hopp om att man åter ska lyckas försvinna i sig själv. Då upptäcker man att rutan stirrar tillbaka på en själv. Det är den förvrängda självreflektionen genom dubbla fönsterglas. Dubbel dos blir för mycket. Hur ser du ut, människa? Och där i periferin nalkas Du och frågar: "Vad tänker du på?"

"Inget." Du tror mig inte, jag kan se det i din blick, och jag önskar att du hade rätt. Men jag funderar inte särskilt mycket längre, för det kommer med en bismak av vardag.

~ Princess Mononoke ~

"Det är inte dåliga människor som förstör skogar" - Hayao Miyazaki, 1997.

Citatet ovan är ledorden som lotsar oss igenom den komplexa värld som utgör arenan för den legendariske animatören Hayao Miyazakis mästerverk Princess Mononoke, som släpptes 1997. Det är en modern saga - komplett med prinsar, prinsessor och mytologiska väsen - berättad via ett modernt medium, med en modern sensmoral.

Visst - det är en film för barn. Men få motsvarande filmer för vuxen publik kan matcha dess nyanserade syn på människan; både hennes förtjänster och svagheter. Att våra barn får växa upp med filmer som denna borde ge oss hopp om en ljus framtid.



Den utspelas i Japan på 1400-talet, men befolkas av människor och varelser med de disparata värderingar som världen brottas med än idag. Alltså finns ingen ondska och godhet i Princess Mononoke, bara polarisering och stridigheter. Konflikten är den mest grundläggande av dem alla; civilisation mot natur. Vilken rätt har människan att bereda sig plats på bekostnad av annat liv?

Princess Mononoke inleds med ett brott mot vardagslunken i en icke-namngiven by någonstans i östra regionen av landet. Något inkräktar på friden i den angränsande skogen, fågelsången tystnar och vaktposten i ett högt torn blir tillsammans med filmens hjälte, prins Ashitaka, vittne till hur byn angrips av en rabiat demon i form av en vanställd vildsvinsgud:



Ashitaka lyckas avstyra angreppet men hans arm blir märkt av demonens förbannelse under striden. Byäldsten förklarar att ärret kommer att spridas, fördärva hans kött och åsamka prinsen en sådan vrede att han kommer att dö. Han "kan inte förändra sitt öde, men välja att bemöta det" om han så vill. En järnkula, som upptäcktes insprängd i demonens kropp, antas vara upphovet till förbannelsen.

Enligt uråldriga traditioner måste Ashitaka lämna byn med omedelbar verkan. Så han bestiger sitt riddjur och tar upp spåret som demonen efterlämnat sig. På jakt västerut...

I dess spår stöter han på krig och barbari. Vid ett tillfälle tvingas han till och med döda i självförsvar. Spåret slutar vid en liten stad, där han träffar munken Jigo, som när han ser järnkulan berättar om järnverken i ett nyupprättat samhälle i ett land långt i väster där skogarna är hemvist åt uråldriga djurgudar. Påföljande dag rider Ashitaka mot sitt nya mål; Järnstaden, som också blir ändstationen för denna resa. I och omkring Järnstaden utspelas resten av detta drama.



Ashitaka finner ett samhälle som har överhanden i ett pågående krig mot naturen. För att komma åt den åtråvärda järnsanden i området, har människorna avverkat den överväxande skogen. Då har förstås djurgudarna i sin tur rasande försvarat sina hem, varpå människorna tvingats till reträtt. In på arenan har då en ny aktör trätt in, Lady Eboshi, beväpnad med gevär - och ammunition identisk med den kula som var upphovet till Ashitakas förbannelse. Krigföringen togs i och med detta till en ny nivå. När användningsområdet för järn utvidgades till att omfatta eldvapen spreds en ny form av vrede över landet, som så småningom alltså nådde Ashitakas hemby.

Den glasklara moraliska segraren är naturen, men detta faktum grumlas en aning av att Lady Eboshi visar sig vara en humanismens förkämpe. Hon leder ett samfund av människor där alla är jämlikar, man som kvinna, sjuk som frisk - alla bidrar till samhällsnyttan enligt bästa förmåga. Ser man på Järnstaden utifrån är det en imponerande men motbjudande åsyn. Insidan är betydligt mer mänsklig - med alla det ordets innebörder.



Järnstaden som uppenbarelse är analog med den inställning som dess befolkning tvingas ta - alla taggarna utåt. De är inte bara under angrepp från djuren. Områdets fyndigheter attraherar en lokal krigsherre som förblir ansiktslös filmen igenom. Men det viktiga är inte identiteten. Skulle Lady Eboshi avsättas - på fredlig eller icke-fredlig väg - så kommer någon ny att ta hennes plats. Och då kommer skogsskövlingen likafullt att fortsätta. När processen väl satts igång tycks den vara ett mänskligt normaltillstånd, ett arbete som måste utföras. Det är en av de första insikterna som Ashitaka kommer fram till.

Vår mänskliga länk till djurvärlden blir San, djurprinsessan som är en människa, som uppfostats av vargklanen efter att människorna slängt henne åt dem som lockbete för att klara sig undan ett angrepp. Vargguden Moro har uppfostrat henne som sin egen, och kallar henne sin "dotter". San hatar alla människor, och vill ingenting hellre än att dräpa härskarinnan över Järnverken. Mötet med Ashitaka får henne att se på mänskligheten i ny dager.

Filmen heter på sitt originalspråk Mononoke-hime, som kan översättas till något i stil med "monsterprinsessan" - människornas benämning på flickan de övergav till naturen, och som blev dess förkämpe. De skapade själva sin egen stora antagonist.



Ashitaka blir en centralgestalt i allt detta; en slags medlare, en diplomat som får oöverträffad styrka av samma förbannelse som hotar att förgöra honom. Han är en melankolisk ung man, som så fort han lämnar sin hemby i inledningen får ta del av en omvärld som är svårare att förstå än vad han delgivits. Han för en helt ensam kamp. Ingen tackar honom för hans insats. Ingen finns som kan bevittna hans små segrar. Men om han klarar att tygla sin vrede kan han nyttja den till sin fördel, och skipa någon form av rättvisa. Om det ens är möjligt.



Att vi i en film av denna sort får följa en aktiv protagonist som in i det sista kämpar för att motverka strid har jag troligtvis aldrig sett förr eller senare. Första gången jag såg Princess Mononoke överrumplades jag av dess humanism. Jag lurade mig själv att bristen på en uttalad skurk var en brist också för filmen. Det kändes helt enkelt som om någonting saknades. Så indoktrinerad jag var!

Exakt hur filmens handling utvecklas härifrån vill jag, bör jag, och kan jag inte skriva så mycket mer om. Mot en så visuellt orienterad filmskapare som Miyazaki vore det en skymf att ens försöka. Han har förklarat att han strävar efter att hämta inspiration från sitt eget undermedvetna. Med en närmast drömlik logik pusslar han ihop ett eget mikrokosmos till varje film han gör. Hela berättelsen finns där i hans fantasi. Och när han leder arbetet med filmen har han inget val annat än att följa den. Han bemödar sig aldrig ens att skriva ett manuskript, vilket jag kan förstå. För ni kan ju se Princess Mononoke, eller exempelvis Det levande slottet. Försök sedan sätta ord på det obeskrivliga:


Naturen har sällan skildrats med en sådan lockande såväl som förödande kraft som denna.

Civilisation och natur; varför måste det vara en dikotomi? För att det inte spelar någon roll vad vi tar oss till. Som Miyazaki själv uttryckte det i en intervju: "... vi förstör [naturen] när vi blir giriga. När vi sedan upptäcker att till och med anspråkslöst leverne förstör naturen, vet vi inte vad vi ska ta oss till." Genom att utnyttja resurserna som Jorden erbjuder kan vi göda och hysa en större civilisation. Men genom att anta erbjudandet och skapa åkermark förändrar vi också förutsättningen för allt annat liv på platsen. Men vad kan vi göra? Passivisera oss totalt, tyna bort och stilla åse hur naturen sakteliga återfår balansen?

Miyazaki gör filmer med en yngre publik i åtanke, alltid positiva berättelser med hopp om en bättre värld. "Jag är faktiskt en pessimist", förklarade han vid utfrågningen i samband med den europeiska premiärvisningen av Spirited away 2001. Men han vill inte förmedla denna pessimism via sina verk: "Barn är i hög grad kapabla att skapa egna världsåskådningar."



Med barnen som publik lyckas han på något vis åskådliggöra det positiva som mänskligheten har åstadkommit åt dem, såväl som alla de negativa bieffekter detta har medfört, varpå det rundas av med en upplysning om att de ställa sig över allt det där. Och kanske till och med hitta egna vägar att ställa allt tillrätta. Med andra ord underskattar han inte barnens intelligens. Det är också en anledning till att så många vuxna har tagit honom till sig. Hans icke-förmanande gör honom till ett unikum i medieklimatet.

När Miramax fick sina vantar på Princess Mononoke försåg de den med engelsk dubbning av skådespelare av rang. Ashitakas röst gjordes av Billy Crudup, San spelades av Claire Danes, Lady Eboshi av Minnie Driver och i andra roller hördes bland andra Gillian Anderson, Jada Pinkett-Smith och Billy Bob Thornton. Det är föga förvånande - animatörer och animationsstudior världen över har sedan länge högaktat Miyazakis verk. Så fort de får chansen ger de honom sitt helhjärtade stöd. Detta inlägg får väl bli mitt bidrag till lovsången. Även jag har länge varit ett stort fan, och kommer förhoppningsvis att få möjlighet att skriva ännu fler inlägg om hans filmer.

Idolsyndrom

Drygt fem år med en blogg. Det är en ansenlig mängd tid det, och när jag skummar igenom innehållet så kan jag uttyda två saker - 1) livet pekar inte i någon riktning alls och 2) jag skulle behöva en redaktör eller åtminstone en korrläsare för det går ju knappt ett inlägg utan att någon underlighet eller direkt felaktighet smyger sig in. Det är ju så att man skäms. Men bara för ett ögonblick. För skriver man långt så gör man. Det kanske är en försvarsmekanism - skriv så långt att misstagen drunknar bland all grammatisk och politisk korrekthet.

Men varför måste man vara så förbannat felfri hela tiden? Visst, det är väl inget fel på drömmar och ambitioner, så länge man är medveten om att man kommer att begå misstag i sin strävan att nå fram. Vi som är vuxna, har vi några idoler kvar, såna som redan är där vid våra drömmars mål? På väggen bakom tv-soffan hänger i alla fall en erinran om en tid då jag hade en. Det är ett inramat fotografi av skådespelaren Rutger Hauer i en dramatisk pose från scifi-dystopin "Blade runner".

Mot en fond av kompakt mörker står han där med bar, muskulös överkropp, denna halvt om halvt överskuggade idealmänniska och blänger mot någon underdånig krake bortom kameran. Vem som får mottaga hans blick är oväsentligt, vem som helst skulle vara i underläge gentemot Roy Batty, som han hette i "Blade runner". Bilden var en julklapp från storebror, som träffade Hollywoodstjärnan på en scifi-mässa för många år sedan. Han satt vid ett bord och signerade idolporträtt på löpande band. Rutger gjorde sig till och med omaket att tillägna mig den.

"To Henlik" står det.

Detta ideal slarvade alltså med r:et i mitten av mitt namn så till den grad att det objektivt sett blev ett l. Jag betvivlar inte att han ämnade skriva "To Henrik". I Rutgers stressade föreställningsvärld skrev han nog det också. Men en brådstörtad handling i form av en utebliven handvickning förvanskade mitt namn till transkriptionen av hur det skulle uttalas av en japan. Hur förhåller man sig till denna miss, när den orsakas av en idol? Går man till skatteverket och ber om att få sitt namn utbytt till "Henlik"? Ett namn är trots allt bara en etikett...

...men det är en etikett som familj, vänner och bekanta har länkat samman med en massa egna värderingar och egna tolkningar av attribut de tillskriver mig, i den mån de bryr sig alls. Att förändra det vore inte bara onödigt, det vore helt enkelt omöjligt. Inse, det finns ingen idealmänniska. Inte ens du själv. För vad är egentligen idoler för oss? De är väl bara externaliseringar av våra egna ambitioner i fråga om karaktär, utseende, åsikt, ja - vad som helst. Varje fläck på den bilden för oss bara närmare dem, tills vi kanske kan möta dem någonstans halvvägs.

Så tack, Lutgel Hauel, för att du skrev mitt namn fel.

Och kanske kan ni nu begripa (men snälla, det har ni väl redan gjort?) varför man kan ringakta ett sådant till synes harmlöst fenomen som Idol? Det förbannade nagelfarandet - inte av vad som uttrycks, utan hur det uttrycks - och detta i form av en tävling... Kriterierna sätts av en "expertpanel" och ett medborgargarde i form av en fanatisk publik... Resultatet antas väl bli någon slags objektiv sanning beträffande hur den mest perfekta idolen ska se ut, röra sig och låta - om pöbeln får tala.

Varför skulle man vilja utsätta sig för något sådant? Är det inte tillräckligt att man titt som tätt skärskådar sig själv på just det sättet? Den överdrivet kritiska stämningen i Idol är befängd, helt och hållet forcerad. Jag menar, det är ju inte direkt livsavgörande samhällsfrågor som kommer på tal i Idol. Det är ju bara en lek. Där finns inget som helst innehåll.

---

Men visst var det en synnerligen perfekt julklapp, även om den innehöll ett misstag?

Ett misstag som sedermera gav upphov till namnet på en blogg - "henlik goddammit" - ännu en operfekt blogg bland alla andra operfekta bloggar. Det är i alla fall något man får förmoda. Det var nämligen inte jag som namngav den. Jag har min brors fru att tacka för den. Utan henne hade jag antagligen aldrig uppbåda ett sådant engagemang att jag skapat en blogg. Och utan den hade jag nog aldrig skrivit någonting alls.

Den fortsätter att vara ett verktyg för en blyg krake som uttrycker sig bättre i skrift än i tal. Men nej, vänta ett slag, man ska ju inte göra såna jämförelser... :P

~ Withnail och jag ~

"Withnail och jag" är en komedi från 1987 med ett stort kultfölje i sitt produktionsland England. Filmtiteln åsyftar de två vänner, tillika sambos, som med växande indignation försöker manövrera genom tillvaron som arbetslösa skådespelare i Camden Town, London, i slutskedet av 60-talet.

Rollfiguren Withnail är en gänglig uppenbarelse som bakom en förfinad, oklanderlig fasad döljer en fullfjädrad sardoniker. Richard E Grant i rollen spottar ut sina repliker med minutiös precision med sikte på vad som råkar irritera honom mest för stunden. Alla tysta stunder tycks han utnyttja till att fylla munnen med sitt starkaste gift. Minsann, i sin första scen blottar Withnail sin anfrätta, giftgula tunga för sin egen spegelbild. En "grågul socka", som han beskriver den. Han använder den mycket skickligt i denna historia - till publikens stora nöje. Grants prestation i denna roll har resulterat i bestående hyllningar, inte minst för hans förmåga att spela full.



Titelns "jag" är i själva verket en slags sidekick vid namn Marwood, spelad av Paul McGann, som inledningsvis ses ständigt hukande och skyddad någonstans snett bakom sin pråliga vän. Det är också ur hans perspektiv som historian utvecklas. Filmen inleds med ett av hans talrika ångestanfall, som utlöses av en alltför stor portion av vardagen, ett liv bestående av arbetslöshet och förfall.

Den lägenhet som duon delar är gravt ovårdad, rökig och ett enda stort kaos, och ger inte själen någon ro - "Hela diskbänken har ruttnat!" konstaterar de och beger sig ut i en park. När Marwood har sansat sig, delger han en längtan om att fly storstaden, lägenheten och det arbetslösa dödläget för en stunds rekreation på den engelska landsbygden. Withnails farbror Monty äger nämligen en gård på ett sådant ställe.



Denne farbror, som spelas helt lysande av Richard Griffiths, är ett kapitel i sig. Visst går han med på att låna ut stugan. Han är själv en avdankad skådespelare och kan förstå de unga männens situation. När han får reda på att Marwood också är skådespelare spänner han blicken i honom och påbörjar en utfrågning rörande detta. Han yttrar sina repliker som genom ett nostalgiskt skimmer, som vore han nån slags levande åminnelse om sedan länge svunna glansdagar för den brittiska finkulturen.

Och så får vi ta del av en scen fylld med metaforer: först för homosexualitet - "En morot är mystisk ... Det är något väldigt speciellt med en fast, ung morot." Följt av ett hatiskt utbrott mot hans kissekatt, en vanligt förekommande metafor för kvinnlighet på film - "Din bestialiska parasit! Hur understår du dig!", "Den ska dö! Den ska dö!"

Men Monty, Monty, vad är det du säger?

Han blir i Griffiths gestaltning en riktig särart, möjligtvis en symbol för den brittiska (och kanske i förlängningen europeiska?) kulturens närmast narcissistiska förtjusning i sig själv. Och som sådan är den både oerhört rolig och tragisk att följa. För när Monty går med på att låna ut sin stuga, gör han det med en baktanke... Ja, ni förstår säkert.



Sagt och gjort; genom en skum uppgörelse fixar Withnail nyckeln till Crow crag - farbroderns sommarställe som är helt obesökt sedan flera år tillbaka. Och här utkristalliserar sig filmens tema - verklighetsflykt - i alla fall enligt vad jag själv kan utläsa. 60-talet var förstås långt före min tid, men för protagonisterna fungerade decenniet som en lång, utdragen berusning.

De båda är alkoholiserade och idoga användare av droger i rekreationssyfte. Vi träffar dem när övergången till ett nytt decennium nalkas och verkligheten börjar komma ikapp dem. Konflikten i denna film är inte uppenbar, men i detta tema finner man den - mäktar de med övergången till de nya tiderna?



Prövningen kommer i form av vistelsen på landsbygden, som inte alls blir som planerat. Alla livets bekvämligheter är som bortblåsta på gården. Där finns ingen mat, ingen elektricitet, ingen värme, ingen vänlighet, ingenting. Det är en återgång till en tillvaro de inte är tränade för - brutal verklighet. För att överleva tvingas de anpassa sig, anstränga sig, och köpslå med ortsbefolkningen. Det är en utmaning de genomgår med väldigt skilda resultat. På sätt och vis är det en uppväxthistoria. Det är bara det att den kommer en sisådär tio år senare än normalt, på grund av att Withnail och Marwood levt ett decennium i verklighetsflykt.

Även deras yrkesval tyder nämligen på just det - en strävan att fly verkligheten - och skådespelarnas agerande i filmen förefaller vara just vad det är - ett agerande, en ständig repetition inför provspelningen för den stora roll som ska bli det stora genombrottet. Resultatet blir sällan övertygande, men frågan är om de förstår det själva. Frågan är om de ens bryr sig. De vill väl bara ha kul som omväxling. Här är ett exempel:



Skulle du tro på att de var multimiljonärer?

Exakt vad som händer i Crow Crag vet jag inte om jag borde orda så mycket om, trots att jag har god lust. Det har ni så mycket roligare åt på film än om jag återger det här. Hur det skildras är en annan femma. Regissör och manusförfattare Bruce Robinson baserade Marwood och Withnail på sig själv och en av sina vänner som mer eller mindre söp sig till döds. Han skriver dem som ett radarpar i interaktionen med utomstående, men bittra rivaler när de är på tu man hand. De är ju skådespelarkollegor, och den bittra verkligheten är att de konkurrerar om samma jobb. I inledningen av "Withnail och jag" har Withnail överhanden. Han får alltid sista ordet. I nödsituationer är han till och med redo att använda sin vän som lockbete medan han själv undflyr eller får sin vilja igenom.

Allteftersom filmen rullar lär sig dock Marwood att hävda sig själv. Oddsen jämnas ut, och man får intrycket att de två aldrig kan låta bli att yttra sina allra mest bitande sarkasmer, som om de konstant tävlade sinsemellan. Det är inget ovanligt fenomen - umgänge män emellan har inte sällan kompetitiva drag. Det kan yttra sig i de mest märkliga former. Detta är mycket till vårt nöje - dialogen är underbar och filmens trumfkort, och samtliga skådespelare, inklusive minsta biroll, är helt med på noterna.



I några få, ytterst väl valda ögonblick krakelerar dock denna fasad, och verkligheten skiner igenom - framför allt mot slutet av filmen. De båda vännerna inser att saker och ting börjar glida dem ur händerna, och de visar sina sanna ansikten, som vittnar om den djupa vänskap som prövats hårt tidigare under filmen. Det är en vänskap som förklarar hur de faktiskt kunnat stå ut med varandra så länge när de troligen har dåligt inflytande på varandra. Detta ger hela spektaklet ett underliggande allvar som gör att filmen expanderar organiskt i tankarna. Rollfigurerna blir till levande enigman vars livsöden pekar i vitt skilda riktningar.

En av deras bekanta, droghandlaren Danny (spelad av Ralph Brown), dyker upp i deras lägenhet vid två tillfällen i filmen - före och efter besöket i Crow Crag. Här är ett exempel - han är den ovårdade mannen i sängen:



Via hans sluddrande stämma hörs ett knappt urskiljbart nonsens. Och om Monty var en symbol för sedan länge svunna tider så kanske Danny fungerar som en lika tragikomisk bild för 60-talet - den ännu inte svunna tiden, det decennium de nu har en sista chans att försöka lämna, eller kanske för evigt bli kvar i. Danny fungerar som ett avskräckande exempel på varthän det barkar för den som stannar, eller "håller fast i ballongen" som han själv uttrycker det.

Den ene är jag inte det minsta bekymrad för. För den andre ser framtiden inte så ljus ut. 60-talets eskapism tycks för evigt inpräntat i honom och kommer väl att begrava honom också. Separationsångesten i slutet av "Withnail och jag" är oöverträffad på film om du frågar mig - även om det avslutas med eftertryck, med en Hamlet-monolog levererad av en skådespelare som aldrig fick chansen att hävda sig annat än inför sig själv, sin bäste vän, och en flock vargar under ett skyfall.

Men de förblir alla lika oimponerade.



Även "Withnail och jag" finns som Criterion. Men den finns också i en mycket fin, och mycket billigare, utgåva t.ex. här. Den finns även som Blu-ray. Eller så kan du se den i sämre kvalitet och otextad och obegriplig här.

Lyster

Hittade ett gammalt skelett till en dikt på hårddisken, som jag har ägnat en procentuellt stor del av 2011 (inte så länge alltså) åt att bearbeta. Gott nytt år!

En strimma solsken
hittar sig en väg
in i någon vindsvåning
Gryningsljusets lågor
bleker alla dessa lådor
med saker jag förträngt
dit det osar instängt
En gammal, repad vinyl
tonsätter levernet
och en avstannad pendyl
klockar skeendet
för alla dessa pinaler
som mötte sin final här

Ett lager av damm
värnar om ett fotografi
som bevarar ett ögonblick
då jag var skinande glad
men ljuset inkapslar likafullt
allt som var värdefullt
Det ligger fullt synligt
men helt oåtkomligt
bland alla andra meningslösa ting
attiraljer som betydde någonting
men har tappat sin lyster
och vistas i det fördolda nu
de är internaliserade nu

Vi kan prata om dem ikväll
hur de formade min värld
du kan missförstå allting
gäspa mitt i en mening
och somna mot min axel
så när nya dagen gryr
kan vi återuppta våra bestyr
med att slänga gamla föremål
vi kan äta nåt morgonmål
och sedan åka någonstans
där vi har en chans
att hitta och handla nya ting
som kanske betyder någonting

Världens konflikter

28 minuter och 48 sekunder - mer tid behöver du inte investera för att få en mycket mer nyanserad bild av en islamisk republik, dess historia och framför allt de grupper av människor som bor där eller har flytt hit, än vad kommersiellt gångbara filmer producerade i väst väljer att skildra på biograferna. På SVT Play kan du nu se en översiktlig genomgång av Irans moderna historia.

Världens konflikter är ett underverk. Nu är ännu en säsong av dokumentärserien till ända. Varje program tillägnas en av de ständigt aktuella konflikterna i världen. De är fler än du kan ana eftersom ytterst få av dem är av något intresse för västerländska medier. Och så länge vi lever under den rådande världsordningen så kommer, beklämmande nog, nya avsnitt ständigt att kunna produceras och följas upp.

Men hur uppstod de? Är du äldre än mig och kan din historia har du inget nytt att hämta ur dessa program. Men vi övriga får på ett lättfattligt sätt ta del av de historiskt kritiska ögonblick som resulterade i situationen som den ser ut idag. En representant bjuder in oss i sitt hem och förmedlar sina personliga erfarenheter och hur dessa påverkade dennes val att fly till Sverige.

"Världens konflikter" borde väl helst sändas för en amerikansk publik, men eftersom det är helt otänkbart så får vi hålla oss tillgodo med svenskar. Det är kanske inte helt uppåt väggarna förresten. En väljarskara som röstar in ett främlingsfientligt parti i riksdagen behöver kanske lära sig att infoga en historisk faktor i bedömningen av sina medmänniskor, och framförallt inse att den inte syns utåt, i vare sig beteende eller utseende. Vi måste hålla käften och lyssna. En knapp halvtimme, mer behövs inte.

~ Himmel och helvete ~

Toshiro Mifune, en av mina favoritskådespelare, får anledning att fördjupa sina bekymrade pannrynkor ordentligt i Himmel och helvete, Akira Kurosawas post-noir från 1963, som han baserade på Ed McBains kriminalroman Hotet. Vi kommer in just som ett komplicerat maktspel är på väg att ta skepnad.

Mifune gestaltar den pressade affärsmannen Kingo Gondo, som i filmens inledning hamnar på kant med de övriga styrelseledamöterna i Förenade Sko, företaget som han har arbetat för i tjugo år. Det hela bottnar i en intressekonflikt. Gondo vill tillverka robusta, dyra skor som håller i längden för att styrka företagets anseende. De övriga vill tillverka billiga, fashionabla skor som snabbt slits ut och följaktligen säljer mer.



För att få sin vilja igenom sätter Gondo sin personliga framtid på spel genom att belåna huset. För pengarna planerar han att köpa sig aktiemajoritet, och sålunda bli företagets envåldshärskare. Inledningen utmålar Gondo som ett principfast, starkt och renhårigt familjeöverhuvud som strävsamt har arbetat sig upp genom samhällshierarkin ända från botten. Kanske känner han därför ett släktskap med de lägre klasserna. Kanske känner han sig därför förpliktigad att inte lura dem. Kanske betraktas han därför misstroget av sina kollegor i styrelsen, och vice versa.

Men just som belåningen av huset accepterats mottar Gondo ett telefonsamtal. Mannen i andra änden meddelar att hans son har kidnappats. För hans frisläppande krävs Gondo på en lösensumma av sådana proportioner att den skulle ruinera honom. Men han är redo att betala vad som helst för att rädda sin pojke. I nästa ögonblick stegar emellertid sonen in i rummet. Vad är det frågan om? Har någon spelat honom ett grymt spratt?

Gondos privatchaufför meddelar att han är redo att åka hem för dagen. Om han bara hittar sin son. Men han syns inte till någonstans. De båda pojkarna hade lekt kurragömma, och är förvillande lika varandra. De båda männens blickar möts...



Mardrömmen är ett faktum. Kidnapparen har förväxlat de båda pojkarna. Gondos glimt av himmelriket blir till ett helvete för honom personligen. Ska Gondo betala lösensumman, vilket skulle ödelägga hans livsverk? Trots att kidnappningen inte rör hans familj? Eller ska han vägra i förhoppning om att polisen hinner reda ut brottet innan det är för sent? Men hur skulle allmänheten betrakta hans företag om han vägrade? Hur skulle det påverka försäljningen av hans dyra, hållfasta skor? Ska han istället betala och hoppas att polisen finner pengarna innan de hunnit spenderas? Men tänk om kidnapparen flyr staden eller landet. Svaren betas av ett efter ett i en mardröm vars motor drivs av detta barnarov - upp till en viss gräns.

'Himmel och helvete' är uppbyggt som ett drama i två akter, där den första nästan uteslutande utspelas i ett rum i Gondos villa. Med hamnstadens trafik, fabriker, bostäder, kajplatser, barer och människor på behörigt avstånd, residerar han i sitt himmelrike beläget på klippan som överblickar staden. När han öppnar fönstret möts han av en kaotisk ljudvägg av larm och lockrop.

Från sitt Gudsperspektiv stirrar han ned på sitt klientel och ställer sig berättigade frågor: "Vem kan ha gjort något sådant?", "Varför mot just mig?", "Varför just nu?" - frågor han kan grubbla sig sömnlös över i all evinnerlighet, men som endast kan besvaras om han lämnar klippan, beger sig ned dit han helst inte vill återvända och ser saken ur ett nytt perspektiv.



Första akten är filmad teater, med många aktörer som representerar skilda intressen. Ibland syns de alla i bild samtidigt, och ytterst sällan vågar en person möta någon annans blick. Trots det distanserade fotot kan man ana varje individs flackande blick, när denne söker efter något objekt, något dött ting att vila ögonen på, en frihamn i denna ocean av moraliska dilemman. 'Himmel och helvete' är en psykologisk maktkamp, ett stiltje som bara kan kullkastas så fort kidnapparen ringer och delger nya direktiv. Bit för bit får vi se Gondo närma sig ett beslut. Rätt eller fel - ingen kan i alla fall kalla det annat än överlagt.



Den andra akten återger polisutredningen, som leds av polisintendent Tokura (spelad av Tatsuya Nakadai.) Hans team dyker huvudstupa ned i filmens smogindränkta helvete - staden - för Gondos räkning. Polisstyrkans metodiska målmedvetenhet förblindar dem för vad vi som åskådare identifierar som smått miserabla levnadsförhållanden. Det är det gytter av ytlighet, oljud, droghandel, skräp och dekadens, samma ovärdiga leverne som Travis Bickle sedermera revolterade mot i Martin Scorseses Taxi Driver.

När Kurosawa väljer att gradvis låta oss ta del av gärningsmannens situation börjar motivbilden klarna. Från sitt skrymsle kan kidnapparen beskåda Gondos villa; prålig, otillgänglig och bokstavligen höjd över resten av mänskligheten. Genom en kikare kan han till och med övervaka deras dygdiga tillvaro genom de stora fönsterrutorna. Vi känner inte till gärningsmannens historia, men vi börjar få en känsla för motivet.



Och under tiden får Gondo, i egenskap av rättskaffens och välsituerad, åtnjuta en uppbackning som är ytterst få förunnade. Hela poliskåren tycks involverad i ett och samma fall, och hela arbetslag tilldelas särskilda infallsvinklar att arbeta utifrån. De lyckas till och med få den samlade pressen att för ett ögonblick samarbeta till gagn för utredningen. Hela befolkningen börjar sympatisera med den drabbade, och alla bidrar med sin del så gott de kan. Snaran dras åt. Intrigen tätnar, och vi dyker allt djupare ned genom samhällsskikten. Alla vill se brottslingen gripen.

Filmen har en lång speltid och är fotograferad i ett väldigt brett format, som närmast påminner om ett panoramafönster. Som en följd breder den ut sig i tid och rum på ett sätt som inte kan motiveras av en simpel kriminalhistoria. Kurosawa skildrar inte handlingen genom ögonen på en enda protagonist. Han låter stafettpinnen vandra på ett högst naturligt sätt från offer, via detektivarbete, till gärningsman. På så vis skapar han händelsekedjan som blir berättelsen om människorna som drabbas, snarare än enbart brottet och dess lösning. Han spinner snyggt in en social kommentar i denna redan så intrikata väv.



"Varför måste vi hata varandra?"

I en rafflande scen närmar vi oss ett tillfredsställande svar. Men då åker ridån bokstavligen ned, bryskt, i form av en metalljalusi, och i det tillståndet lämnar Kurosawa oss - frustrerade, blåsta på ett svar vi känner oss berättigade till. Vi kan välja att själva formulera det, sammanfatta det i ett ord som är lika lätt att yppa som att komma på, och sedan nöja oss med det. Och varför inte - har vi inte fått inpräntat i oss att ett brott inleds med gärning och avslutas med straff? Det är en enkel utväg. Men efter en sådan komplex historia vore det ovärdigt.

Istället finns här anledning att dröja kvar. Medan eftertexterna rullar får vi en känsla av att stoff värdigt en hel långfilm finns inbakad mellan raderna i manuskriptet - en film som skulle låta oss ta del av den andra sidan av myntet. Vi har delgivits en oerhört stark drivkraft bakom brottet, vars motiv grundläggs i en hel livshistoria som inte borde få förbli outsagd. En tragisk berättelse, vars olycksaliga innehåll delas av flera andra människor. För varje framgångssaga som Gondos liv var fram till kidnappningen, finns åtskilligt fler levnadsöden med värre slut. Vi får se slutstationen för en del av dessa i den scen där kidnapparen besöker en knarkarkvart:



Men är vi intresserade av dessa människor? Eller kan inte film tjäna andra syften än verklighetsflyktens, som sondmatare av fantasier och drömmar? Kurosawas film vägrar i alla fall att simplifiera sina rollfigurer genom att avskriva dem som stereotyper. Istället är de produkter av samhället som omger dem, och formade av ett helt liv under dessa omständigheter. Omständigheter som så småningom för dem på kollisionskurs med varandra, såväl som med den härskande klassen. Men på en punkt kan till och med Gondo och kidnapparen känna sig eniga - de anser sig orättvist behandlade. Så var inte fallet i inledningen, inte för Gondo.

'Himmel och helvete' är i USA känd under titeln 'High and low', men dess japanska originaltitel lyder 'Tengoku to jigoku'. Du kan se den här, men The Criterion Collection har en alldeles utmärkt utgåva till buds i sitt sortiment, fylld med högintressant extramaterial såsom intervjuer, en essä och en dokumentär. Köp den om du har råd och intresse.

Och kolla in denna ovanligt bra trailer:

Den tiden på månaden

Det är inget nytt - jag kan inte sova efter nattskiftet. Jag kommer hem, käkar, borstar tänderna, går och lägger mig runt halv sju, slocknar omedelbart och försjunker i djup, drömlös sömn och vaknar tio, utmattad men klarvaken. Det är vedervärdigt. Nattarbete är en styggelse enligt min livsåskådning. Det brukade inte vara så. Arbetet ser inte längre ut som det brukade. Själv jobbar jag, gudskelov, endast tre nätter per månad. De övriga, som jobbar fler nätter, får således bestämma ordningen, och så får man sälla sig till den lägre rangens medarbetare och lyda blint. Man får se till att sköta sitt jobb helt enkelt, snabbt och snyggt. För invektiven bubblar under varje medarbetares stressade yta.

Och så kommer man hem, sover för lite och inför ens inre tar ett skådespel vid:

"Du sover till tio, som vore det vilken dag som helst."
"Varför?"
"Därför!"
"Men jag är trött!"
"Varför?"
"Därför!"
"Stig opp, så du hinner fånga dagen."
"Jag orkar inte fånga dagen."
"Slipp då."
"Det har gått tre timmar. Jag ligger bara här, låt mig somna om."
"Du kan inte somna om, ligg inte bara här."
"Det finns inget som lockar."
"Du kan stiga opp och brygga en kanna kaffe"
"Då finns ingen chans att jag somnar igen."
"Kaffe smakar gott. Kaffe gör dig gott."
"Och det hjälper kroppen återhämta tankens försprång."
"Det var du som sa det."

Han stiger opp. Klär sig huttrande. Brygger kaffe. Morgonjympar mentalt. Vrider upp persiennerna. Dunig snö singlar ned mot marken. Tio minuter senare sitter han vid datorn, med bordet dukat bredvid. Fil med müsli, smörgåsar och hett, nattsvart kaffe. Webben vecklar ut sig. Det rapporteras om fängslade visselblåsare och isande snålblåst. Han blåser försiktigt över det ångande kaffet. Glasögonen immar igen.

"Tvi vale. Vilket äckligt kaffe."
"Gå och lägg dig nu om du kan. Hehehe."

På andra sidan gården uppför byggentreprenören miljövänligt, hållbart, långsiktigt boende. Själv vrider han igen persiennerna, och lyssnar på någonting lugnande i drömmande förhoppning om ett framtida hållbart, långsiktigt leverne.

Låt oss alla hysa ett vredgat lugn

Fruktansvärt. Ena helgen skriver jag ett långt textstycke om en ung herre som beslutar sig för att göra upp med sin omgivning. Nästa helg händer just detta i verkliga livet, på ett sätt som vi aldrig riktigt har skådat i Sverige förr. Eftersom jag misstänker att felet var mitt ska jag inte skriva nåt inlägg på fyra dagar.

Skämt åsido så är hela ärendet obehagligt att kommentera. Det man kan konstatera är att pressen nu, föga överraskande, formligen tävlar om vem som kan skrämma befolkningen mest.

Statsministern manar till lugn. Svenska Dagbladets politiska chefsredaktör manar till vrede. På aftonbladets hemsida kunde man igår besvara en imbecill fråga i stil med "Kommer du att förändra ditt beteende?" med ett jakande eller ett nekande.

Beteende? I denna situation är väl befolkningens tankebanor det enda intressanta. Själv vill jag inget veta om dem. Kommentarsfälten är gudskelov avstängda på de flesta av de relevanta artiklarna. På en artikel råkade det slinka igenom med 155 tillhörande kommentarer. Jag vände blicken långt bort från dessa, bara för att jag misstänker att det enda som är skrämmande finns att läsa där. Ingen vänder sig någonsin till såna forum för att upplysa sig själva. De tjänar endast syftet att upplysa andra om hur landet egentligen ligger. Det är en kanal för att ge utlopp för mörka livsåskådningar och djuriska drifter. Ungefär som väggen på en skoltoalett. Fast en skoltoalett är inte skrämmande.

Eller har jag fel?

Förresten - nästa helg skriver jag om 'Armageddon'. Helgen därpå riktar jag blicken mot skyarna.

~ Taxi driver ~

"Loneliness has followed me my whole life, everywhere, in bars, in cars, sidewalks, stores, everywhere... There's no escape. I'm God's lonely man."
- Travis Bickle, taxichaufför.

Mitt i New York-natten banar sig taxin en väg genom röken som pumpas upp ur underjorden i en strid ström. Föraren sonderar terrängen. Han söker efter kunder som ser hans fordon värdigt att föra dem från en samvaro till nästa. Under resan ägnar passagerarna honom liten eller ingen uppmärksamhet. De slänger åt honom några sedlar och går utan ett ord. Alltför medveten om sin situation letar sig föraren vidare efter någon att anförtro sig åt. Ensamheten är en alltför tung börda att bära på egen hand. Ett redan dignande psyke hotar att rämna under tyngden.

Färden genom natten tonsätts med hjälp av en skiftande, ambivalent dikotomi i form av ledmotivet - en harmonisk storstadsjazz som bryskt övergår i en olycksbådande ödessymfoni och sedan tillbaka igen. Det är en kollision mellan två stämningslägen; New York-nattens och taxichaufförens. Hans utanförskap är grogrunden för ett brinnande hat mot omvärlden. Varenda natt är en resa genom samma ångande, moraliskt förfallna storstadsdjungel.



I den efterföljande scenen, som skildrar anställningsintervjun, får taxichauffören en identitet: Travis Bickle, 26 år och Vietnamveteran. Han söker jobb som nattaxichaufför eftersom han inte kan sova på nätterna. Istället driver han omkring på gatorna, och tycker att han lika väl kan tjäna pengar på det. Robert De Niro använde metoden, ledsagad av Paul Schraders manus och Martin Scorseses regi, för att skapa en av filmhistoriens ikoniska misantroper i form av Travis. De Niro förser sin antihjälte med ett hålögt och utmärglat yttre, ett obehagligt beteendemönster och en själslig tomhet, som alla samverkar för att göra varje social situation till ett fiasko.

Konflikten följer med premisserna. Hur länge dröjer uppgörelsen? I vilken form kommer den - som ett uppbrott, resignation eller konfrontation? Taxi driver börjar som en klagosång. I slutet har den intensifierats till ett ramaskri. Det enda vi kan vara säkra på är orsaken. Mitt i en mångmiljonstad som New York blir ensamheten bara värre, för det enda som fler människor åstadkommer är fler möjligheter att avfärdas.

Paul Schraders manus studerar Travis olika stadier av utanförskap. När filmen börjar är han ännu i en någorlunda konstruktiv fas. Han är medveten om sitt tillstånd, och försöker avhjälpa det. Han har siktet inställt på en vacker blond kvinna, Betsy (spelad av Cybill Shepherd), som är kampanjarbetare för en presidentkandidat. Innan han ens har pratat med henne har han i sitt inre försett henne med vissa karaktärsdrag, sådana som väl överensstämmer med hans egna. Travis svidar upp sig, tar mod till sig och går fram och pratar. Han framställer sig som intresserad och intressant och lyckas få till stånd en träff. Men väl där förstör han allt, när... nej, ni som inte vet måste få skåda det med egna ögon.



Filmkritikern Roger Ebert gjorde en mycket intressant iakttagelse i sin recension av filmen när den släpptes. Under dagarna som följer träffen blir Travis avvisad i slingrande ordalag. Ett påföljande telefonsamtal, där han förgäves försöker reparera skadan, blir till slut för mycket för Scorsese. Han väljer att rikta kameran bort från Travis, som om smärtan av ett avfärdande är för svår att uthärda för åskådaren. Istället får vi se den tomma korridor som leder bort från telefonhytten där han står, som anmodade han Travis att lämna situationen och inte skada sig själv mer. Inte ens det fysiska våldet i filmen behandlar han med sådan känslighet, snarare tvärtom.

Travis söker råd från en kollega, som han i viss mån verkar se upp till. Men att ens formulera sina problem är bortom hans förmåga. Det är många antaganden som cirkulerar i denna konversation:



Varför kan Travis inte uttrycka sig? I den dagbok han skriver filmen igenom beskriver han en klar medvetenhet om roten till sina våndor. Det man kan konstatera är att han lever i en kulturellt korrupt och isolerad sfär. Han läser ingen litteratur, de enda filmer han ser går på porrbiografer, han är ointresserad av musik. Kollegornas samtal involverar enbart världsliga spörsmål, och som vi redan konstaterat finns det inget i världen som längre intresserar Travis. Det finns inga rättesnören i hans liv för lite förtroligt snack män emellan. I de tv-såpor han ser på dagtid är sådana samtal förbehållet parrelationer och väninnor.

Hur som helst får kollegan ytterst lite stoff att gå på och ger i all välmening ett lika vagt och världsligt svar. Travis resignerar och försjunker in i ett slags skal, där han förslösar tiden mellan arbetspassen framför teven. Det är början på ett psykiskt förfall som leder honom in på en rent destruktiv bana. Och vad värre är - han inbillar sig att han är på väg åt rätt håll, när han börjar hysa ett brinnande och blint hat för alla, och anammar den enda fungerande världsordning han känner till som Vietnamveteran - marinkårens.



Den enda livlina som finns kvar är en gryende vänskap till en 12-årig prostituerad, spelad av Jodie Foster, på rymmen hemifrån och inbillat trygg hos sin hallick, gestaltad av Harvey Keitel.

Taxi driver sammanfattas inte sällan som en skildring av en psykopats gradvisa förfall ned i vansinnet. Det är inte en felaktig beskrivning, men otillräcklig och en klyscha. Den ger bara en bild av händelseförloppet, och utelämnar orsakerna. Men jag antar att de som ser Travis som en förebild bara är intresserade av händelseförloppet. Taxi driver är ett exempel på film som konstart. Snarare än att bara slött betrakta den, bör man begrunda dess innebörd en stund. Det är väl spenderad tid, om än inte särskilt angenämt.

Skärmen exploderar vid ett tillfälle i vidriga scener av explicit våld, men när dessa inträffar är de bara fullt logiska, och ska vi kalla dem 'välförtjänta'? Våld är i verkliga livet också en vidrig företeelse. Det väsentliga i Taxi driver är vad som föranleder det. När det är över låter Scorsese sin kamera dröja vid brottsplatsen, han undersöker grundligt resultatet och meningslösheten i den slutgiltigt destruktiva handlingen som precis har ägt rum. Han bromsar upp handlingen till stillastående och tvingar oss att beskåda våldets effekter. Han följer händelsekedjan bakåt och ger dem tid att sjunka in. Han visar närbilder på offren, vapnen och blodet på väggarna. När han slutligen väljer att bryta till nästa scen, har han hjälpt oss att skapa ett samband mellan orsak och verkan.



Det är ett svårt och riskfyllt åtagande att försöka skapa förståelse - och märk väl att jag inte skriver 'ursäktande'! - för några av de unga män som begått vidriga hatbrott genom åren. Schrader och Scorsese ger oss ingen anledning att sympatisera med Travis beteendemönster. Däremot kan vi sympatisera med den bästa person han har möjlighet att bli. Allt vi kan hoppas på är att han finner rätt väg dit. Varför är det nästan alltid män som tar till våldsamma metoder för att få utlopp för sin uppdämda vrede? Svaret är alltid oändligt mer komplicerat än de symptom som kvällspressen och moralpredikanterna inbillar sig är själva problemen.

Som all bra konst serverar oss Taxi driver inga färdigpaketerade lösningar. I fallet Travis Bickle får vi bilden av en f.d. soldat som ihärdigt söker efter olika sätt att kanalisera sin frustration, och som sista utväg återgår till det enda uttryckssätt han behärskar. Utifrån detta kan vi betrakta varje scen och dra våra egna slutsatser, baserade på den världsbild och de kunskaper vi tillskansat oss sedan dag ett.

Taxi driver släpptes 1976 och blev fyrfaldigt Oscarsnominerad. Du ser den här. Men köp den hellre i den finaste dvd-utgåva som står till buds.

När Chris Nolan prövade sina vingar...

...tretton år innan Inception såg dagens ljus.

Pretto

I helgen har jag varit i Stockholm och haft kul. Bland annat tipsade storebror om en pretentiös (eller hur var det nu) låt. Samla familjen i advent och känn er kränkta tillsammans till tonerna av DJ Assault:

Om du väntar på morgondagen

Denna morgon vaknade jag upp med en refräng i huvudet. Dess ursprung är och förblir en gåta. Jag antar att jag helt sonika bara tog den med mig från nattens allra sista dröm, vars rumsliga innehåll helt hade undflytt mig. Kvar fanns bara musiken. En riktig schlagerdänga var det, en sådan som jag inte gärna skulle vilja ertappas med i mitt iTunes-bibliotek. Något som åtminstone kan etiketteras "medryckande", nästan som en "jingel".

Länge låg jag där nedbäddad med den där löjeväckande melodislingan på ständig upprepning, och drev fram och åter mellan vaket och halvslumrande tillstånd. Dessa toner bara uttryckte en längtan att förevigas på nåt sätt. Men jag saknar såväl diktafon som musikinstrument, och har ändå aldrig ansett mig själv ämnad att tolka mitt inre, oförställda jag i form av musik.

Men detta var inte första gången som mystiska toner oprovocerat har tagit mig i besittning. Jag tror att den allsmäktiga musikguden har utsett min fantasi till avskrädesplats för sina mest monstruösa skapelser. Där kan de ligga och förtvina bäst de vill, utan att komma någon till skada utöver just mig själv. Därför är det tur att människan är utrustad med förmågan att glömma. Finns ni fler därute som känner detsamma? Jag tror att vi tillhör ett utvalt släkte. Synd att Will.I.Am inte insett att han också tillhör oss.

Men denna variant var så dålig att den skulle kunna ha blivit en kassako, eller åtminstone ett partytrick. I ett desperat försök att inte återigen glömma så utsmyckade jag melodin med ett par textrader:

"If you're waiting for tomorrow,
let it be your final wait."

Ordet "tomorrow" tillkom liksom på köpet. Det passade så väl in i de tre mittonerna, att man kunde cementera det omedelbart och med det som utgångspunkt sedan utmejsla resten hur enkelt som helst. Gärna som något så allmängiltigt att vem som helst kan missta det för en aforism, fylla det mening och applicera det på sitt eget liv. Ju fler desto större inkomst.

Och sen försökte jag ge melodin ett spatiellt utrymme. Jag föreställde mig Charlotte Perrelli framförande den på en scen som ett efterspel till en show med Wallmans salonger, någonstans i djupaste norrland, i en rökig lokal upplyst av spotlights, med rimfrost på rutorna och stjärnklar midvinternatt utanför. Ljudvolymen gjorde det omöjligt att föra samtal. Ingen var under fyrti, och alla trånade efter uppmärksamhet som om de just hade upptäckt att de hade egna begär, efter att under lång tid ha försökt vara alla andra till lags. Och där satt jag i ett dunkelt hörn och såg alla dansa till min melodi och sjunga min lyrik. Eftersom jag inte hade hunnit längre hade livet blivit en evig refräng. Men de såg att trivas med det.

Till slut började jag skratta i slumrandet.

Det var väckarklockan till den nya dagens kall. Jag steg upp, kokade kaffe, duschade, bredde mig ett par mackor, borstade tänderna, mötte morgonen medan jag försökte att inte glömma melodin. För varje aktivitet jag tog mig för var jag tvungen att sätta musiken inombords på paus, och för varje inaktivitet däremellan försökte jag återkalla den, men den förvrängdes en aning för varje försök.

När jag borstade tänderna upptäckte jag att den inte fanns kvar. Den var för evigt bortglömd. Det var mitt vakna, nyktra jag som hade sållat bort allt överflödigt och smaklöst genom sitt rationella filter. Då slutade jag att le. Kvar fanns bara de där idiotiska textraderna. Jag vill hemskt gärna glömma dem också. Jag försöker, men det går inte! Ibland hatar jag ord. Melodier kommer och går, men somliga ord får du leva med för evigt, vare sig du vill eller inte.

~ Så går det till i krig ~

Det finns två stora kärlekar i hans liv: flickvännen Annabelle och ånglokomotivet Generalen. Emellanåt kärvar den ena. Det går grus i det komplexa maskineriet fastän han tycker att han har skött allt enligt instruktionsboken. Då kan han söka tröst hos den andra - Generalen, alltså - som lyder varje kommando. Men bara under förutsättning att han tillgodoser dess två elementära behov - ved att förbränna och vatten att förånga. Buster Keaton är medförfattare, medregissör och spelar själv huvudrollen som den anspråkslöse sydstataren Johnny Gray, i klassikern "Så går det till i krig" från 1926.

Året är 1861, vilket väl ringer en klocka hos den historiskt bevandrade. Inbördeskriget bryter ut i Amerika, och alla män måste pliktskyldigt ta värvning. Så även Johnny Gray. Men det ärofyllda åtagandet förnekas honom - han är klen och kortväxt och anses göra större nytta som tågförare åt konfederationen. Med sårad manlighet måste han lämna beskedet åt sin Annabelle, som kommer med nästa dråpslag - hon tror att han ljuger för att slippa undan, och vill inte se honom igen förrän han är iklädd uniform.



Men när sluga, förklädda nordstatare på uppdrag djupt i fiendeland lyckas stjäla Generalen, och Annabelle råkar befinna sig på en av vagnarna, ser han en chans att återställa sin förlorade ära. Han är inte sen att skynda till undsättning - hans älskade lokomotiv ska befrias. På egen hand, om så krävs.

Större delen av filmen skildrar jakten på Generalen och flykten tillbaka till konfederationens territorier. There and back again. Det riskerar att bli statiskt, men i Keatons regi vet uppfinningsrikedomen inga gränser. Keaton - som uppfann "det mekaniska skämtet" - utnyttjar och låter sig utnyttjas av mekaniken för att sätta Johnny Gray i farans väg. Två lokomotiv och en järnväg - med dessa ramar etablerade kunde han enkelt avgränsa vilka verktyg som var lämpliga vapen, och låta fantasin skena iväg med dem, till Johnnys stora förtret och publikens enorma glädje.



"Så går det till i krig", eller "The General" som den heter på dess amerikanska originalspråk, är ett av filmhistoriens oantastliga mästerverk. Javisst, den släpptes 1926, och jodå, det är en stumfilmskomedi. Våra fördomar dikterar hur en sådan film ska beskrivas - med överspel, förlegad slapstick, och alla de värderingar vi belägger uråldriga filmupplevelser med. Men kanske kommer våra förväntningar på skam när vi upptäcker att ingen av aktörerna verkar vara medvetna om att de spelar med i en sån film. Var är det hysteriska minspelet? Var är pajkastningen och de flaxande kroppsdelarna?

Buster Keaton växte upp i en riktig artistfamilj. Som barn uppträdde han i sina föräldrars lustspel. När han slungades runt på scenen som en trasdocka (vilket var hans bidrag till uppträdandet) så upptäckte han att publikens gensvar ökade när han anlade ett minspel som var befriat från alla former av känsloyttringar. "Stenansiktet" blev hans kännetecken och sedermera även hans smeknamn. När man ser hans filmer idag förstår man att det är just den kombinationen som har gjort dem tidlösa - dödsföraktande stunts och stenansikte. Keaton förstod att i en bra film är dess publik deltagare, snarare än åskådare. Och när situationen är så häpnadsväckande eller dråplig att den kräver en reaktion, så behöver inte skådespelaren förta något av nöjet. Låt istället den deltagande publikens förväntningar projiceras på offret på scenen. Vi fyller själva i det nollställda ansiktet med vår egen palett av känslor.



I "The General" är det första slående exemplet på detta den scen där han är på väg att uppvakta Annabelle. Johnny Gray ställer sig utanför hennes dörr, putsar sina skor, rättar till kavajslaget, tar av sig hatten, rättar till håret och knackar slutligen på dörren - helt omedveten om att hon hela tiden stått bakom honom. När Keaton slutligen upptäcker henne ska han enligt stumfilmskonventionen visa sin häpnad, till exempel genom att trilla baklänges, men se bara vad som händer. Eller kanske snarare, vad som inte händer...

Betrakta även denna scen, där Johnny Gray mer eller mindre lämnas av sin flickvän på grund av en sak han inte ens rår för. Vi vet väl alla ungefär hur det känns att dumpas. När ältandet tar vid så trängs den yttre världen in i ett bortglömt hörn av medvetandet:



"The General" har gått till historien som den komedi den är. Men jämför man den med dagens filmutbud står den snarare närmast actionkomedin - och då kanske främst Jackie Chans välkoreograferade kampsportsbaletter. I likhet med Chan så utförde Keaton sina egna stunts. Begreppet "stuntman" var på 20-talet ännu inte uppfunnet. Att låta någon annan ta de tunga smällarna och största riskerna ingick inte i beskrivningen för skådespelaryrket. Men även om vi får se Keaton balansera ovanpå förarhytten på ett lokomotiv i full hastighet så innehöll "The General" inte hans allra farligaste stunts. I detta klipp från "Hans son på galejan" får vi se ett icke-repeterat, direkt livsfarligt stunt gå... som planerat - gudskelov:



I dagens råa filmklimat osar den här gamla filmen av en befriande oskuldsfullhet, trots att den utspelas mot en fond av verklighetsbaserat, brinnande krig. Jag antar att beror det på den lekfullhet med vilken Keaton närmar sig sitt tema - samt hans ovilja att skildra människors explicita våld mot varandra. I huvudsak består "The General" av flykt - en flykt undan repressalier för ett lömskt sabotage, först från ena sidan, sedan från den andra. När man skådar detta enkla upplägg, helt avskalat från dagens tekniska finesser inser man vari spänningen med genren ligger. Den frodas i akterna som involverar jakt och flykt, och stagnerar så fort den går över i konfrontation, vilket inte heller "The General" är befriad från.

Finalen av "The General" består nämligen av en stor batalj - unionens soldater mot konfederationens diton vid en bro över en flodfåra. Men Keaton distanserar sig från situationen. Han låter sin Johnny Gray agera främling i ett främmande land - en karikatyr i ett realistiskt scenario, vars insats närmast är av Deus Ex Machina-karaktär. Gud i maskinen. Keaton skapar stor parodi av en allvarlig situation. Se själva.

Jag har tidigare på den här bloggen begråtit samtida actionfilmers uppenbara olust att ens försöka underhålla med finess. Istället låter de kameran förmedla dynamiken - bara för att de kan - och låter klipparen rädda flytet och trovärdigheten. Buster Keaton hade inte denna "ynnest", och skapade mycket bättre filmer. Kaoset har eskalerat under en lång tid nu, och har passerat den gräns att jag inte längre är i stånd att följa alla "High concept"-actionfilmer som släpps - i synnerhet de med sommarpremiär. Dessa slutar alltid med sammandrabbningen, som är så kaotisk, så arbiträr att jag inte skulle märka någon skillnad om någon oannonserat bytte kanal till MTV.

Men jag skulle högakta den som istället kunde byta till en kanal som visar "The General" - en actionhistoria i dess grundutförande, med alla beståndselar intakta - som motverkar den tilltagande avtrubbning som tagit den spänninssuktande publiken i besittning. "The General" vässar sinnet igen, ger oss åter det humör som gör oss redo att möta varandra på de bästa villkor vi kan.

Filmen har inget original-soundtrack. Olika versioner ackompanjeras av olika ljudspår. Här har någon fått för sig att lägga upp hela filmen på YouTube, med musik av... Stravinskij, tror jag. Inte helt lyckat, men ändå det bästa exemplar jag har hittat på hela webben:

~ Vad är nu detta för någonting? ~

Ja, vad är det jag sysslar med egentligen? Idéerna för den här bloggen tryter, och det hänger väl samman med att idéerna för mitt eget liv också tryter. Så jag tjyvstartade något jag har haft i tankarna länge nu: att presentera/analysera de filmer som har förärats med en plats i min personliga Hall Of Fame. Alltså - mina favoritfilmer. Ingen speciell rangordning. Bara töntar rangordnar. Alla är lika viktiga och bra.

Utflykt i det okända, som jag tittade på och skrev om igår, var alltså en av dem. Jag återkommer med fler när andan faller på, och när jag inte är upptagen med att skriva annat. Igår var till exempel ett ypperligt tillfälle eftersom jag måste ställa om till att jobba nattskiftet, och att sitta och fingra på ett tangentbord är ett ypperligt sätt att inte falla i ofrivillig sömn framför nåt idiotiskt lekprogram på teve. Så jag satt uppe till två-tre-tiden och jobbade med det här.

Så jag tjyvstartade mitt bautaprojekt helt enkelt. Det kommer inte att bli några regelbundna uppdateringar, för jag vet att det inte går att upprätthålla ett sånt system i längden. Ni kan identifiera nya bidrag till det genom de tilde-markeringar som föregår och följer på själva inläggstiteln. Så om ni är helt ointresserade av ämnet vet ni att ni kan undvika tildemarkerade inlägg. Och förresten - jag slutar inte att skriva om annat. Det här är bara en metod att hålla bloggen vid liv när jag inte vet vad fan jag kan skriva annars.

Förresten, så här ser symbolen tilde ut: ~

Ni kan även se två exempel i titeln på detta inlägg.

Här kommer en till tilde: ~

Det här är en annan Tilde:

~ Utflykt i det okända ~

Utflykt i det okända är en enigmatisk och smått obehaglig film om ett slags uppvaknande ur den världsordning som kan kallas kvinnoförtryck. Den tar sin början i den lockande urkraft som representeras av en plats i det vilda. Någonstans i den Australiensiska obygden är den belägen, accentuerad av tystnaden, hörbart ekande och allestädes närvarande under det inledande natursceneriet i gryningen.

"Vad vi ser, och synes vara, är blott en dröm - en dröm inuti en dröm."

Platsen är en klippformation, omgiven av vildväxande träddungar och buskage. Klippan kallas Hanging Rock och är ett populärt utflyktsmål, trots dess ogästvänliga läge och terräng. Urgröpningar längs bergväggarna orsakar skuggor som förser dem med vad som närmast kan beskrivas som grovt tillyxade, förvridna ansiktsuttryck. Formationerna skjuter ut ur marken likt stenstoder rakt upp mot himmelriket, med tillräckliga avstånd sinsemellan för att tillåta stigar att trampas upp mot dess innanmäte. Stigarna är svårframkomliga och stundtals igenvuxna av snår, och förgrenar sig oupphörligen på vägen mot toppen. Vägen flankeras av mörka hålrum som tycks leda in under klippan, vars innehåll vi låter vara osagt. Hanging Rock är en såväl olycksbådande som förförisk, såväl fascinerande som motbjudande plats. För varje besökare har den en helt egen betydelse, som härstammar från den personen själv.



På en internatskola för flickor av den finare sorten, kallad Appleyard College, vaknar eleverna upp till en helt ny dag. Det råkar vara S:t Valentines Day, 14 februari 1900, den allra första alla-hjärtans-dagen i det nya århundradet. En högtid som, om någon, är en dag värdig en utflykt till nämnda Hanging Rock. Självklart är det spännande när årets amorösa högtid ska spenderas på en plats i orörd terräng där naturen har fritt spelrum att utöva sitt inflytande på flickorna.

Men utflykten blir till en katastrof när tre av eleverna försvinner spårlöst medan de utforskar klipporna på egen hand. En av lärarinnorna som börjar att leta efter dem försvinner också. Resten återvänder till skolan med det fruktansvärda beskedet. Polis tillkallas och påbörjar resultatlösa undersökningar på plats, och skallgångskedjor organiseras till intet gagn. En fjärde flicka som följde med de tre en bit på vägen är det bästa vittnet, men hon vågade inte följa dem den sista biten in i berget och är inte till mycket hjälp. Flickorna förblir försvunna, liksom uppslukade av berget. Det är inte förrän ett par unga män, som var de sista som såg flickorna, påbörjar egna efterspaningar som vissa, små framsteg sker.

Men ordningen återställs inte, och den tryckta stämningen genomsyrar hela skolbyggnaden med omnejd. Skolans rykte naggas i kanten och föräldrarna till de internerade börjar agera för att ta sina flickor därifrån. De som är kvar måste leva med tomrummet, nästan påtagligt, i skolbänkarna där de saknade satt och i sängarna där de låg. Allteftersom tiden går skiftar filmen fokus från själva försvinnandet till konsekvenserna av det. Och i takt med att detta sker, börjar vi ana att filmen handlar om något annat än bara en deckargåta, och att här finns någon undermening bakom allt.



Utflykt i det okända är en sällsynt film i det avseendet att den vägrar att servera oss ett uttalat budskap. Ändå finns det där, någonstans i filmens subtext. Vi kan, om inte annat, förnimma det i sättet som filmen så obönhörligen dröjer sig kvar i minnet efter att den är över. Men vad är det egentligen den vill ha sagt?

Ett antal förklaringar står att finna på Internet, den ena mer långsökt än den andra. Vilken man vill sälla sig till står var och en fritt. Detta mysterium är som filmvärldens motsvarighet till Palmemordet. Den som vill bilda sig en egen uppfattning bör sluta att läsa här, även om jag inte avslöjar några större hemligheter, för det som följer är mina tankar rörande den variant jag själv tycker håller bäst.

En vanlig teori, och den som jag själv skriver under på, är att Hanging Rock - platsen för försvinnandet - är en metafor för kvinnlig sexualitet (enligt somliga representerar den i synnerhet homosexualitet, vilket jag inte heller helt och hållet bestrider, men varför ska vi begränsa oss så?) och att hela filmen således är en allegori för sexuellt uppvaknande. Som belägg för detta förekommer mer än bara sporadiska antydningar.

Det börjar med uppvaknandet redan i den första scenen. Att filmen inleds med Alla hjärtans dag talar sitt tydliga språk, och det udda valet av årtal - 1900 - måste betyda någonting, inledningen på någonting nytt. Föreståndarinnan förmanar sina flickor att uttryckligen se upp för ormar - en av de mest omstridda metaforerna från Bibelns skapelseberättelse - och när sällskapet anländer till Hanging Rock orsakar den magnetiska dragningskraften från berget ett simultanstopp i alla deras fickur - och väcker begäret hos några av flickorna att utforska...

Och på den vägen fortsätter det. Vad som tar vid är en dragkamp mellan natur och civilisation, mellan inre drifter och logiskt resonemang - en kamp som är förstås redan är avgjord.



Skolan Appleyards sterila miljöer kontrasterar skarpt mot de rikliga naturscener som vi får ta del av. Själva skolbyggnaden är, liksom Hanging Rock, en stenformation, men arrangerad efter - eller ska vi säga kuvad under - människans formbehov. Slipad till små block av räta vinklar ger den mänskosamfunden de byggklossar som kan konstruera den känsla av ordning och struktur som vi kallar 'civilisation'. Sten som byggmaterial kan vi relatera till. Sten som oländig bergterräng betraktas däremot helst på distans, där topparna ser mindre ut och endast bryter en aning mot den raka horisontlinjen.

Men än mer frapperande är flickskolans beteendekod, och hur den skär sig mot allt som ter sig naturligt. Detta yttrar sig i hur flickorna förväntas uppföra sig; tala, gå, sitta, tänka, klä sig och det får en stark symbol i de förbannade korsetter som de i ett par scener måste hårdknyta åt varandra - en symbol för återhållsamhet. Även skolans föreståndare och lärarstab efterlever dessa konventioner. Begrepp som "kärlek" och "sex" tycks ligga under deras värdighet att benämna som annat än metaforer, än mindre att efterleva. Allt detta är ett uttryck för en kultur som har rest för långt i sin strävan att kuva människans förvildade ursprung och i processen har tappat kontakten med vad som gör oss mänskliga. Ett uppbrott mot allt detta är oundvikligt. På ett sätt eller annat.



Filmen är till brädden fylld med den typ av symbolik som jag beskriver ovan. Varje scen är som ett spel för galleriet, medan vad som egentligen pågår är för skamligt för att uttryckas med ord för dessa människor. Det ligger liksom bortom deras begreppsvärld. Men det är där, i det okända, som vi kan finna svaren som ger oss ro. Medan somliga söker på fel platser i sin lilla drömvärld - den som synes så klar och naturlig mitt för våra ögon - så vaknar andra upp och ser sanningen bakom eufemismen.

Och fundera lite själv. Att säga att någon har "försvunnit", låter inte det som ett mildrande uttryck för någonting farligare - något mer oanständigt? Som att förklara för ett barn att någon har "åkt till himlen", istället för... det onämnbara alternativet. Utflykt i det okända är i sig själv en förskönande skildring av något som visserligen inte är tabu numera, men som definitivt var det under den epok och samhällsklass där den utspelas. De borttappade flickorna kanske lever och frodas i sina egna, sexuellt frigjorda liv. Men när filmens övriga rollfigurer måste leta där ute i exakt samma, outforskade natur, är de så förlorade i sina metaforer att de inte hittar någonting alls.

Utflykt i det okända, med originaltiteln Picnic at Hanging Rock, regisserades 1975 av Peter Weir, och är baserad på romanen av Joan Lindsay. Ni ser den här, dock utan textning. (DivX-plugin krävs)

Trailer: