Om du väntar på morgondagen

Denna morgon vaknade jag upp med en refräng i huvudet. Dess ursprung är och förblir en gåta. Jag antar att jag helt sonika bara tog den med mig från nattens allra sista dröm, vars rumsliga innehåll helt hade undflytt mig. Kvar fanns bara musiken. En riktig schlagerdänga var det, en sådan som jag inte gärna skulle vilja ertappas med i mitt iTunes-bibliotek. Något som åtminstone kan etiketteras "medryckande", nästan som en "jingel".

Länge låg jag där nedbäddad med den där löjeväckande melodislingan på ständig upprepning, och drev fram och åter mellan vaket och halvslumrande tillstånd. Dessa toner bara uttryckte en längtan att förevigas på nåt sätt. Men jag saknar såväl diktafon som musikinstrument, och har ändå aldrig ansett mig själv ämnad att tolka mitt inre, oförställda jag i form av musik.

Men detta var inte första gången som mystiska toner oprovocerat har tagit mig i besittning. Jag tror att den allsmäktiga musikguden har utsett min fantasi till avskrädesplats för sina mest monstruösa skapelser. Där kan de ligga och förtvina bäst de vill, utan att komma någon till skada utöver just mig själv. Därför är det tur att människan är utrustad med förmågan att glömma. Finns ni fler därute som känner detsamma? Jag tror att vi tillhör ett utvalt släkte. Synd att Will.I.Am inte insett att han också tillhör oss.

Men denna variant var så dålig att den skulle kunna ha blivit en kassako, eller åtminstone ett partytrick. I ett desperat försök att inte återigen glömma så utsmyckade jag melodin med ett par textrader:

"If you're waiting for tomorrow,
let it be your final wait."

Ordet "tomorrow" tillkom liksom på köpet. Det passade så väl in i de tre mittonerna, att man kunde cementera det omedelbart och med det som utgångspunkt sedan utmejsla resten hur enkelt som helst. Gärna som något så allmängiltigt att vem som helst kan missta det för en aforism, fylla det mening och applicera det på sitt eget liv. Ju fler desto större inkomst.

Och sen försökte jag ge melodin ett spatiellt utrymme. Jag föreställde mig Charlotte Perrelli framförande den på en scen som ett efterspel till en show med Wallmans salonger, någonstans i djupaste norrland, i en rökig lokal upplyst av spotlights, med rimfrost på rutorna och stjärnklar midvinternatt utanför. Ljudvolymen gjorde det omöjligt att föra samtal. Ingen var under fyrti, och alla trånade efter uppmärksamhet som om de just hade upptäckt att de hade egna begär, efter att under lång tid ha försökt vara alla andra till lags. Och där satt jag i ett dunkelt hörn och såg alla dansa till min melodi och sjunga min lyrik. Eftersom jag inte hade hunnit längre hade livet blivit en evig refräng. Men de såg att trivas med det.

Till slut började jag skratta i slumrandet.

Det var väckarklockan till den nya dagens kall. Jag steg upp, kokade kaffe, duschade, bredde mig ett par mackor, borstade tänderna, mötte morgonen medan jag försökte att inte glömma melodin. För varje aktivitet jag tog mig för var jag tvungen att sätta musiken inombords på paus, och för varje inaktivitet däremellan försökte jag återkalla den, men den förvrängdes en aning för varje försök.

När jag borstade tänderna upptäckte jag att den inte fanns kvar. Den var för evigt bortglömd. Det var mitt vakna, nyktra jag som hade sållat bort allt överflödigt och smaklöst genom sitt rationella filter. Då slutade jag att le. Kvar fanns bara de där idiotiska textraderna. Jag vill hemskt gärna glömma dem också. Jag försöker, men det går inte! Ibland hatar jag ord. Melodier kommer och går, men somliga ord får du leva med för evigt, vare sig du vill eller inte.