Jag önskar jag hade kommit på det själv före (idiot)

Här en stjärna från i förrgår som hade en del vettiga åsikter (idiot).

Familjen Dafgårds sojakorv

Jag skrev följande inlägg på loadings forum (med vissa modifikationer), men det väckte ingen respons överhuvudtaget:

Sojakorv till middag...

Konsum hade bara Familjen Dafgårds enorma sojafallos, som är helt färglös, oinbjudande och går av på mitten när man försöker plocka upp dem med sin korvtång. När de ligger där på min tallrik mitt i en helig blandning av bulgur, skivad gurka, krossad tomat smaksatt med chili och curry - en makalös färgkombination - blir inte anrättningen tillstymmelsen till uppiffad, istället liksom suger korvarna ur allt liv i allt runt sig som ett svart hål. Fast korvarna är inte svarta, de har ingen färg - jag vet då inte hur den ska beskrivas.

När man sitter där och långsamt karvar bit för bit från korven och stoppar dem i munnen, liksom sjunker man ihop och förlorar all den kroppshållning man byggt upp under alla sina levnadsår. Genom fönstret börjar löven på träden gulna och falla till marken. Någonstans hör man åskan mullra. Ovanifrån hör man grannen spela på sin fiol, hon håller på att träna för sin första spelning på en begravning. En känsla av deja vu infinner sig. Man dagdrömmer sig bort till höstdagarna med Skogsmulle, ditskjutsad av morsan, då man kände sig helt vilsen i sällskap med så många andra.

Tio minuter senare tar man med slokande axlar tallriken till diskbänken, och försöker återkalla smaken på det man just ätit, men det går bara inte. Var det gott? Omöjligt att svara på, det går bara inte, man minns knappt att man ätit. Man kanske borde prova produkten igen, en annan dag...

Det är så Familjen Dafgårds sojakorv kan fortsätta att säljas i butiken. Det är den enda logiska förklaringen. För om Familjen Dafgårds sojakorv vore en person, så vore den Margaret Thatcher.

Katastrofala skivomslag

http://katastrofalaomslag.blogspot.com/

Den här bloggen är den roligaste jag läst, i konkurrens med Konsumbloggen. De gamla lp-skivorna med sina stora pappfodral gav verkligen smaklösheten fritt spelrum. På bloggen kan man klicka på varje omslag och se dem förstorade, vilket tillför en extra dimension. Varje omslag åtföljs av skarpsynta kommentarer.

Några favoriter (det finns många fler):

Star city - I'm a man

Fendox - Puss & kram

Trivs me' Brogren's - Stäm fiolen Brogren

Jag behövs till nåt

Kolla vad som damp ned i brevlådan i torsdags:

Under en månad ska jag spegla Sveriges musiksmak. Det känns kul att göra något i nationens tjänst, som anstår en riktig medborgare av vårt avlånga land.

Nu vet jag att när allt annat har misslyckats har jag i alla fall under en månad lämnat mitt avtryck i den svenska kulturen.

Smörgåspålägget skinka

Jag kan inte längre äta smörgåspålägget skinka, i alla fall inte i den form de säljs på butiken: mamma scan piggham i alla dess varianter, ica gott liv - känner ni att de smakar kadaver? Så smakade de aldrig innan jag blev vegetarian. Sedan jag började käka kött igen har jag gång på gång upplevt den fräna, kväljande smaken av härsknande grissaft. Uuuu.

Jag åt några tuggor till frukost nyss men var tvungen att slänga dem och sedan hela paketet. Istället la jag på några salladsblad, men smaken satt kvar i hårdbrödets innandöme.

Ska jag käka skinka i fortsättningen får den vara fascistisk, superdür, saftig och fet och specialimporterad i långa omvägar genom Europa. Eller ersätta med leverpastej, stark ost, hemmagjord hummus, mesost eller tartex.

Extravagans

Det första utkastet till mitt första kortfilmsmanus, Extravagans, är nu klart.

Förutsättningen: Det är sen januarikväll i en norrländsk stad. Mitt i midvinterkylan finns denna kväll en smältdegel, en lokal musikscen där ett antal ungdomar samlats för bevittna framtidshoppen i den musikbransch som befinner sig i kris. Skivförsäljningen är i fritt fall, och det är dags för branschen att ta tag i tyglarna. I vilken riktning vill man styra musiken i framtiden? Till årets talangjakt har bland andra glamrockbandet Extravagans och singer-songwritern Jarmo anmält sig. De får representera ytterligheter, och som det slumpar sig hamnar de båda uppträdandena sist i startfältet. Det hela utvecklar sig till en duell de båda bidragen sinsemellan.

I publiken sitter ett antal personer vi får följa, en del av en större massa som kommer att ha stor påverkan på utgången av denna tävling. En tävling som också kommer att påverka dessa individers framtid närmare eller bort från varandra.

Fortsatt semester

Under semestern ska här skrivas. Fyra kortfilmsidéer ska utvecklas. Vad kul det ska bli - jag har inget annat än tid just nu. Jag vill prova på allt:

EXTRAVAGANS (om en duell på en scen i samband med en musiktävling för ungdomar, och hur den påverkar artisterna, åskådarna och deras inbördes förhållanden, gamla band byts mot nya, ungdomsdramakomedi, nästan klart manus)

AMBULANS (om den kioskägande invandraren som mordhotas och köper ett skjutvapen, thriller, de grova dragen klara i skallen)

JAG ÄR EN SOPSTATION (om den unge mannen som alla dumpar sitt själsliga avfall på, tills han tar mod till sig och beslutar sig för att göra motstånd, svart komedi, blodigt slut, synopsis klar)

OFÖRLÖST (om hon som återvänder till platsen för sin brors ouppklarade försvinnande, psykologisk skräck, det grova händelseförloppet klart i skallen)

Istället för att bara sitta och gnälla på svensk film kan man ju försöka göra något åt den.

Semester

Första semesterdagen.

Det regnar ibland och jag har tråkigt. Har laddat ned ett knippe låtar av Nina Simone, som kan vara för jäkla bra ibland. Har försökt hitta den gamla tecknade valfilmen "Samson & Sally" på någon webbutik, utan större framgång. Men jag hittade "The Importance of being Morrissey" på youtube. På movieforumz kan man nu se Mikael Håfströms senaste film, en psykologisk skräckis baserad på Stephen King, med fint betyg på imdb; 7.8 senast jag såg.

Dagens låt är Master Kilby av Alasdair Roberts.

Last.fm

Har ni någon användare på http://www.lastfm.se?

Vet ni vad det är?

Det är som filmtipset, fast för musik. Fast man får faktiskt höra hela låtarna istället för den namedropping som filmtipset kretsar kring, och som är så jäkla jobbig.

På lastfm heter min användare uzala.

lamotta var upptaget.

Full Metal Jacket till Nintendo Wii

Har ni sett Stanley Kubricks antikrigsfilm Full metal jacket? Då kanske ni minns hur vilken omtumlande och oförglömlig upplevelse den filmen var.

Nu har ni chansen att återuppleva historien, ännu ett steg närmare händelsernas centrum, när Full metal jacket släpps på Nintendo Wii. Här är ett smakprov ur spelet.

:D

6. Withnail och jag

6. Withnail och jag (Withnail & I, 1987, Bruce Robinson)

Den här filmen har jag inte vetat hur jag ska närma mig. Jag har inte ens velat närma mig den. Den är så svår att haussa.

Det är en komedi. Men läs det här:

Marwood och Withnail, Två arbetslösa skådespelare i Camden town (London) under slutet på 60-talet lever i fullkomlig misär i en förfallen lägenhet de delar. Den tomma tillvaron är fylld av sprit och piller. Under förtexterna får den ene av dem (Marwood) en panikångestattack och i dess kölvatten börjar han grubbla på något sätt att fly undan eländet. Han föreslår för sin vän att de ska låna dennes farbrors stuga på landsbygden under en helg. Vilket de gör. Väl framme upptäcker de hur illa lämpade de är för livet på landet. Dåligt väder såväl som lokalbefolkning och matbrist förpestar varenda minut av tillvaron. Allt håller på att rämna när Withnails farbror, den kärlekskranka gamla bögen Monty, kommer på besök en kväll, för att återuppta ett gammalt intresse: unga pojkar.

Att beskriva handlingen är inte så svårt eftersom filmen egentligen inte har någon. Målen känns vaga och förvirrande. Det är avsiktligt. Man bryr sig egentligen inte. Vi lär istället känna en radda välskrivna rollfigurer, somliga av dem lite extrema, andra mer levande. Men man tror på dem alla, karikatyrer eller ej. Och de gestaltas av klasskådespelare som får leverera dialog av högsta klass. Richard E. Grant har mottagit mest beröm för sin insats som den bittre snobben Withnail.

Men Richard Griffiths är lika bra som den pretentiöse Monty:

---
Monty: "Longtemps, longtemps de teau cheveux. Oh, Bodelair. Brings back such memories of Oxford. Indeed I often wonder where Norman is now. Probably wintering with his mother in Guilford, a cat, rain, vim under the sink and both bars on. But old now, there is no true beauty without decay."

Withnail: "Legium pro Britania."

Monty: "How right you are, how right you are. We live in a kingdom of reigns where royalty comes in gangs. Come on lads, the sky's bruising, night must fall and we shall be forced to camp."
---

En komedi som kanske inte lockar så många skratt. Men man har trots allt en trevlig stund framför filmen. De mörka undertonerna man upplever i början av filmen återkommer mot slutet. Jag ska ju inte avslöja vad som händer, men när en era är på väg mot sitt slut kanske somliga har svårt att lämna den, åtminstone utan en hel del separationsångest. Och när eftertexterna närmar sig skildras detta på ett lysande sätt där en av skådespelarna får leverera sitt livs rolltolkning i regnet framför en flock vargar, som knappast låter sig imponeras.

När allt är över inser man att det finns åtminstone ett par riktigt mörka levnadsöden inbäddade i historien mellan raderna. Men det är en annan historia. Författaren Bruce Robinson har valt att skildra några dagar som inte är lyckliga, inte heller svarta, utan i en övergångsfas däremellan. Och personerna man följer levandegörs i ens huvud när man funderar på vad de gjorde tidigare och framför allt vad som kommer att hända efter bilden har tonat ut.

Alltså, på bekostnad av en del skratt och underhållning för stunden erbjuds vi något mycket mer intelligent och långlivat, som också väcker mer känslor än det mesta. Jag tycker inte det låter som ett nedköp. Tror du ändå att det är ett nedköp så finns tusentals mer lämpliga alternativ. Se dem istället.

Wolf's rain

Nu har jag sett klart Wolf's rain. Jag gillade den. Vissa delar, framför allt i början och slutet, var väldigt bra. Somliga animeprodukter har ju en tendens att flippa ur mot slutet men Wolf's rain gjorde mig inte besviken. Musiken, frånsett det hemska ledmotivet under förtexterna, är fin och sätter en vacker prägel.

Ändå tror jag inte jag skulle rekommendera den, med den enkla anledningen att den inte var mästerlig. Att spendera så lång tid (30 avsnitt á dryga 23 minuter) framför nåt som inte är mästerligt är inte värt det. Dessutom kände jag inte att jag tillhörde målgruppen riktigt. Den något pretentiösa tonen passar nog bäst för intelligenta och osäkra tonåringar.

Så jag kan rekommendera den till osäkra tonåringar som inte vet vad de ska göra på sin fritid.

Är du osäker på om du är osäker? Ja, det är inte lätt att veta ska du veta. Så här kan en osäker tonåring se ut:

Fula, skitiga & elaka

Jag lånade Fula, skitiga & elaka på Umeås förträffliga stadsbibliotek. Som jag hade längtat!

"Grotesk", "mustig", "rå och frustande"... Ingen vågar ta ordet "buskis" i sin mun när man beskriver Ettore Scolas guldpalmsvinnande film Fula, skitiga & elaka, men det är ju precis vad det är. En filmtipsare på http://www.filmtipset.se/ jämförde den med Stefan & Krister, och det var huvudet på spiken. Att se Fula, skitiga & elaka på sin teveruta är som att ha buskisparet stående en och en halv meter framför sig och vråla samma jävla skämt i nästan två timmar.

All form av framåtskridande handling har strukits. Det är ju resan som är viktigare än målet. Efter nästan en timme tar filmen några stapplande steg mot en karaktärsutveckling hos huvudpersonen (den arge gamle gubben), men får stora skälvan och återgår till utgångspositionen. När allt är över har jag skrattat en enda gång. Ett litet fniss när gubbens son (som är transa) tar en svägerska bakifrån, samtidigt som gubben ser på genom ett fönster och filmmusiken blir en funkigare variant av ledmotivet.

Ett fniss rikare och två timmar närmare döden. Guldpalmsjuryn var det här året en samling jävligt gubbsjuka skithögar.

Se på film

Om ni kan engelska språket så pass bra att ni kan se en film otextad, så finns den här forum-sidan till er tjänst:

http://movieforumz.com/index.php

Det bästa stället på det här forumet är Stage6 DivX movies, där man kan se filmerna i fin .vid-kvalitet, om man bara installerar en divx-codec, vilket inte är särskilt jobbigt.

Några filmer måste man registrera sig för att kunna se, och några plockas bort efter ett tag. Men de flesta ligger bara och väntar på att ses. Ingen nedladdning krävs. Så det är inte olagligt.

Bra, va!?

"Frodo of the nine fingers, and the ring of doom".

Det finns ett par gamla (från 70- & 80-talet) tecknade tv-versioner av The Hobbit och Return of the king på YouTube. Jag har haft nöjet att se dem i hela sin prakt. Nöje, även fast det är barnfilm och musikal. Klippet som jag länkar till kanske förklarar varför det är ett nöje.

"Where there's a whip, there is a way!"



http://www.youtube.com/watch?v=N6RCyYHJskA

5. Långdistanslöparen

5. Långdistanslöparen (The Loneliness of the long distance runner, 1962, Tony Richardson)

”Running’s always been a big thing in our family, especially running away from the police.”

Långdistanslöparen är en av urfäderna till brittisk vardagsrealism skildrat på film. Inledningen skildrar en fångtransport till en ungdomsvårdskola. I fordonet sitter Colin Smith, som har åkt dit för inbrott på ett bageri. Institutionen han hamnar på är grå, trist och uppfostrande. Men Smith får chans till upprättelse när skolans rektor upptäcker en löpartalang i honom. Han blir utvald till att representera skolan i långdistansloppet i en idrottstävling mot en finare skola. Han drillas hårt av tränare och måste stiga upp tidigare än sina kamrater, men får privilegiet att lämna skolans murar utan bevakning för att träna i naturen. Och under långa träningspass helt ensam kommer hans tankar på drift. Hur hamnade han i sin situation? Vem har han att skylla på?

Svaren skildras i form av långa tillbakablickar. Colin Smith kommer från en familj med tre syskon, en döende far och en otrogen mor. Hemmet verkar deprimerande och helt kärlekslöst. För att leva upp driver han omkring på stan med en kamrat, och under en sån session träffar han en flicka, med en ömsesidig önskan att lämna den miserabla tillvaro de lever i. I en serie tillbakablickar får vi följa händelsekedjan som leder fram till inbrottet.

Filmens atmosfär sammanfattas ganska tydligt när huvudpersonens namn ska presenteras:

- What’s your name?
- Smith.
- Say ”sir” when you answer the governor!
- Sir Smith.

Problemet med Långdistanslöparens generationskamrater, filmer som Lördagnatt och söndagmorgon, eller den franska Till sista andetaget, är att de huvudpersonernas upproriskhet knappt blir satta i någon kontext. Varför är de så jäkla förbannade? I miljön de rör sig i ser man inga orsaker. Det blir för abstrakt. Om man är en allmänt arg person själv kan man förmodligen lätt sympatisera med dem, men alla andra lämnas i sticket. Långdistanslöparen hjälpte inte mig att forma en politisk övertygelse eller en upprorisk personlighet. Men det är en film om rebellisk ungdom som fungerar, mycket tack vare att den är förlagd till en miljö med auktoriteter som är lätta att som åskådare ta avstånd från. Då tänker jag förstås på ungdomsvårdskolan. Och ändå skildras den inte som en särskilt hemsk plats. Individerna som får representera den framställs som lite tröga men välvilliga gentemot internerna. Men det är inget värdigt liv att leva, det är självklart.

Filmen väcker kanske inga större känslor, utan är en lågmäld och sansad protest mot något som man får avgöra själv.

Nons

Igår var jag på skivbolaget Nons 15-årsjubileum. Eller jag tror det var 15-årsjubileum. Och jag tror de heter Nons. Det jag vet är att datumet var 27 april och att de som spelade var Isolation Years, Carpet people, The Perishers och Doktor Kosmos.

Isolation Years och Doktor Kosmos var bra. Det var så klart mest drag på Doktor Kosmos, och de var bäst. Mycket bra, till och med. Men när de skulle spela På låtsas och på riktigt tappade sångaren Uje bort sig i texten på andra versen. Det är inte så konstigt, eftersom den låten har ett ordflöde i Papa Dee-klass. Jag har faktiskt aldrig hört Uje klara den texten live. Den är svår, så svår.

Innan vi gick på skivbolagsfesten gick jag och kamrat Oskar på bibblan för jag skulle lämna igen en film jag lånat där. Då kom David Sandström fram och började snacka med min vän, eftersom de har råkats i tidigare sammanhang. Han skulle också på Nons-festen, och mycket riktigt var han där också. Vi var mitt i Umeås kändissmet, och det var rätt kul faktiskt.

Men man blir alltid less när det är en så lång kväll. I alla fall när banden spelar musik i ett så lunkigt tempo som The Perishers gjorde stundtals och Carpet people gjorde hela tiden. Om stämningen var magnetisk då så hade jag samma laddning som de på scenen och repellerades därifrån. Till baren.

När kvällen var över började jag gå hem, men det tog så lång tid att jag sprang istället. Det var rätt skönt och gick fortare.

Väl hemma tänkte jag att nu har jag i alla fall gjort något speciellt av den här helgen, men ganska snart kändes även det speciella som om det gått på trygg rutin. Bara ett kallt konstaterande. Särskilt mycket mer hann jag inte tänka innan jag somnade, och som vanligt sov jag inte särskilt bra efter att ha druckit alkohol. Jag tror det beror på att kroppen arbetar så febrilt för att förbränna det.

Geting blues

Årets första geting har hälsat på hemma hos mig. Den var i mitt müslipaket och härjade, och grejen var att jag just hade käkat fil och müsli. "Oj då!", tänkte jag. Sen funderade jag på hur jag bäst skulle kunna ta hand om min gäst. "Hmm!", tänkte jag. Sen gick jag och hämtade det stora, röda kuvertet till senaste pensionsprognosen och lät getingen kliva ombord, och så styrde jag skutan mot ytterdörren. "Det var trevligt att du hälsade på!", tänkte jag.

Väl framme vid ytterdörren tänkte jag: "Hmm, jag har ju inga brallor på mig. Tänk om någon granne ser mig, halvnaken, ytterst försiktigt handskandes med pensionsprognosen. Vad skulle de tro?" Så jag gick på toa istället, fällde upp locket på toastolen och skakade ned getingen i det klara vattnet. "Fan, vad pissnödig jag är!", tänkte jag eftersom jag var pissnödig som fan. "Det är bättre för miljön om jag pissar innan jag spolar bort getingen. Då kan jag få bort pisset och getingen i en och samma spolning!" Så jag gav getingen en gul varmvattendusch. Därefter skickade jag iväg den lille rackaren på sitt livs åktur. Och jag tror bestämt att den vinkade farväl åt mig med alla sina extremiteter när den låg på rygg där i sin bassäng och allting började snurra runt, runt, runt...

Turkish Star wars

Jag hittade en skum film, Turkish Star wars, på en sajt. Tyvärr är den helt otextad, men den verkar helt störd. Fina betyget 6.2 på imdb dock. Tills det sänks.

http://www.tv-links.co.uk/show.do/4/1800

Alasdair Roberts

Om jag vore Stockholmare, och Om jag icke skulle iväg på bröllopsresa eller nåt sånt...

...då skulle jag gått på kinesiska teatern och sett Joanna Newsom söndag 22 april. Eller rättare sagt bara hennes öppningsakt Alasdair Roberts. Vaför då? För att han spelar briljant bra Georg-musik. Det är som lillebror sa: "Vilken tidsålder tror han att han lever i?" En bättre tidsålder verkar det som.