Jag lånade Fula, skitiga & elaka på Umeås förträffliga stadsbibliotek. Som jag hade längtat!
"Grotesk", "mustig", "rå och frustande"... Ingen vågar ta ordet "buskis" i sin mun när man beskriver Ettore Scolas guldpalmsvinnande film Fula, skitiga & elaka, men det är ju precis vad det är. En filmtipsare på http://www.filmtipset.se/ jämförde den med Stefan & Krister, och det var huvudet på spiken. Att se Fula, skitiga & elaka på sin teveruta är som att ha buskisparet stående en och en halv meter framför sig och vråla samma jävla skämt i nästan två timmar.
All form av framåtskridande handling har strukits. Det är ju resan som är viktigare än målet. Efter nästan en timme tar filmen några stapplande steg mot en karaktärsutveckling hos huvudpersonen (den arge gamle gubben), men får stora skälvan och återgår till utgångspositionen. När allt är över har jag skrattat en enda gång. Ett litet fniss när gubbens son (som är transa) tar en svägerska bakifrån, samtidigt som gubben ser på genom ett fönster och filmmusiken blir en funkigare variant av ledmotivet.
Ett fniss rikare och två timmar närmare döden. Guldpalmsjuryn var det här året en samling jävligt gubbsjuka skithögar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar