fredag, juni 29, 2007

6. Withnail och jag


6. Withnail och jag (Withnail & I, 1987, Bruce Robinson)

Den här filmen har jag inte vetat hur jag ska närma mig. Jag har inte ens velat närma mig den. Den är så svår att haussa.

Det är en komedi. Men läs det här:

Marwood och Withnail, Två arbetslösa skådespelare i Camden town (London) under slutet på 60-talet lever i fullkomlig misär i en förfallen lägenhet de delar. Den tomma tillvaron är fylld av sprit och piller. Under förtexterna får den ene av dem (Marwood) en panikångestattack och i dess kölvatten börjar han grubbla på något sätt att fly undan eländet. Han föreslår för sin vän att de ska låna dennes farbrors stuga på landsbygden under en helg. Vilket de gör. Väl framme upptäcker de hur illa lämpade de är för livet på landet. Dåligt väder såväl som lokalbefolkning och matbrist förpestar varenda minut av tillvaron. Allt håller på att rämna när Withnails farbror, den kärlekskranka gamla bögen Monty, kommer på besök en kväll, för att återuppta ett gammalt intresse: unga pojkar.

Att beskriva handlingen är inte så svårt eftersom filmen egentligen inte har någon. Målen känns vaga och förvirrande. Det är avsiktligt. Man bryr sig egentligen inte. Vi lär istället känna en radda välskrivna rollfigurer, somliga av dem lite extrema, andra mer levande. Men man tror på dem alla, karikatyrer eller ej. Och de gestaltas av klasskådespelare som får leverera dialog av högsta klass. Richard E. Grant har mottagit mest beröm för sin insats som den bittre snobben Withnail.

Men Richard Griffiths är lika bra som den pretentiöse Monty:

---
Monty: "Longtemps, longtemps de teau cheveux. Oh, Bodelair. Brings back such memories of Oxford. Indeed I often wonder where Norman is now. Probably wintering with his mother in Guilford, a cat, rain, vim under the sink and both bars on. But old now, there is no true beauty without decay."

Withnail: "Legium pro Britania."

Monty: "How right you are, how right you are. We live in a kingdom of reigns where royalty comes in gangs. Come on lads, the sky's bruising, night must fall and we shall be forced to camp."
---

En komedi som kanske inte lockar så många skratt. Men man har trots allt en trevlig stund framför filmen. De mörka undertonerna man upplever i början av filmen återkommer mot slutet. Jag ska ju inte avslöja vad som händer, men när en era är på väg mot sitt slut kanske somliga har svårt att lämna den, åtminstone utan en hel del separationsångest. Och när eftertexterna närmar sig skildras detta på ett lysande sätt där en av skådespelarna får leverera sitt livs rolltolkning i regnet framför en flock vargar, som knappast låter sig imponeras.
När allt är över inser man att det finns åtminstone ett par riktigt mörka levnadsöden inbäddade i historien mellan raderna. Men det är en annan historia. Författaren Bruce Robinson har valt att skildra några dagar som inte är lyckliga, inte heller svarta, utan i en övergångsfas däremellan. Och personerna man följer levandegörs i ens huvud när man funderar på vad de gjorde tidigare och framför allt vad som kommer att hända efter bilden har tonat ut.

Alltså, på bekostnad av en del skratt och underhållning för stunden erbjuds vi något mycket mer intelligent och långlivat, som också väcker mer känslor än det mesta. Jag tycker inte det låter som ett nedköp. Tror du ändå att det är ett nedköp så finns tusentals mer lämpliga alternativ. Se dem istället.

Inga kommentarer: