I'm falling

Det här måste vara det ondaste jag sett, och jag känner mig nästan smutsig som skrattar så hysteriskt åt det. Nej, det är inte ungens kroppsform som är rolig, och som det ser ut håller han verkligen på att lossna. Det jag skrattar åt är Janice, hennes syn på situationen och att allt det här faktiskt är äkta.

Mumien: Drakkejsarens grav (bio)

I fredags var det Sverigepremiär för ännu en del i en återupplivad, populär filmserie. Mumien: Drakkejsarens grav heter den senaste delen i Mumien-sviten och det är ett helt okay namn. Det låter definitivt inte värre än Indiana Jones och kristalldödskallens rike, men är väl något mer intetsägande. Filmaffischen är även den intetsägande, men den där vidöppna munnen andas i alla fall Mumienatmosfär:



Förhoppningen innan var att vi skulle få ta del av ytterligare ett kapitel i en lång saga, ett kapitel som är matinékänslan, dialogen, konflikterna och lekfullheten från föregångarna trogen, även om regissör såväl som manusförfattare är utbytt. Rachel Weisz, en av föregångarnas viktigaste skådespelare är också borta, men hennes roll, Evelyn O'Connell, består. Hennes docksöta charm ska axlas av Maria Bello och låt mig få påpeka direkt att rollbesättaren har gjort ett pissdåligt jobb.

Inledningsvis får vi, precis som vanligt, följa hur filmens mumie blir mumifierad, och i detta fall är det Kinas kejsare (Jet Li) som blir lurad av en trollkvinna (Michelle Yeoh) till förbannelse i en evigt förstelnad, dramatisk pose. Tvåtusen år senare blir han upptäckt av utgrävare. Detta utnyttjas av onda kinesiska militärer som ser möjligheten att använda en återupplivad mumie i deras tjänst och bli oövervinnerliga. Gosse, gissa om de har fel...

Rick O'Connell (Brendan Fraser) lyckas givetvis hamna i den här soppan, och med sig har han fru, barn (Luke Ford) och svåger (John Hannah), plus några små bifigurer (en yak till exempel) som bidrar med sin del av kakan.

Så Rachel Weisz valde att inte vara del av den här produktionen. Och vem kan klandra henne för detta? Hon har sedan Mumien - återkomsten vunnit en Oscar och kan konkurrera om de riktigt bra rollerna, och Evelyn O'Connell är inte längre en av dem. Det lilla man minns av den i denna film är några ömma modersblickar och kommentarer så torra att de liksom blandas med ökensanden, blåser bort och förträngs direkt. (Sedan blåser en uttorkad buske förbi. Betydligt mer intressant.) Vad är det som har hänt egentligen? Hon brukade vara kul, så tuff, klumpig ibland och så barnsligt stolt när hon lyckades lösa en svår gåta att man bara ville nypa henne i kinden och säga "Awww!". Hon kändes äkta, men har blivit reducerad till en kliché. Skulden till detta bärs av manusförfattarna, men får personifieras av den tråkiga stackars Maria Bello.



Men det är kul att återse Brendan Fraser som Rick O'Connell, lika trygg i sig själv som vanligt, men även han påtagligt tråkigare. Parets son har vuxit upp, och utan föräldrarnas vetskap har han börjat gå i deras mumiejagande fotspår. Vilket givetvis innebär att han också är tråkig, och dryg på köpet - han bråkar med nära nog allt och alla. I första Mumien-filmen var detta käbbel en viktig del av dess kvalitet. Filmens roligaste ögonblick bestod ofta av sådana gräl, men här är det sämre genomfört. Men det är bra att de har försökt. Jag hade gärna sett mer av den varan, för figurerna och deras utveckling är fortfarande Mumiens starkaste kort. Vi får i alla fall en bristande fader-son-relation som kanske, kanske inte, ska lappas ihop.

Istället har handlingen fått ta för stor del i filmens framåtskridande. Min lillebror sa att hela filmen gick som på räls, vilket i vanliga fall är uttryck för att någonting går bra. Men det menade han inte i detta fall. Handlingen har inte varit minnesvärd i någon del av Mumien. Den har bara fått försätta våra hjältar i roliga och utmanande situationer som vi förnöjt fått se dem reda ut med hjälp av ett impulsivt, utvecklande och inte helt friktionsfritt samarbete.

Denna gång kretsar för mycket dialog kring vad som händer och vad som bör göras för att vinna. Handlingen ska vidare till nästa anhalt till varje pris. Men den här typen av film är alltid så förutsägbar i handlingen. Låt figurerna utvecklas istället, låt dem prata om något annat än sitt uppdrag emellanåt. Låt oss skratta med dem, eller skratta åt dem, publiken bryr sig inte, ser man på en Mumien-film vill man ha roligt. Men nu blir det för välplanerat, storslaget, förutsägbart, krystat, you name it...



Mumien: Drakkejsarens grav är ändå godkänd. Jag skrattade ibland, och hade aldrig direkt tråkigt. Men känslan är ändå lite bitterhet, för i efterhand inser jag att det var ett kvalitetsmässigt dödfött projekt som hastades fram när något filmbolag såg att det faktiskt går att tjäna pengar på att återuppliva gamla serier. Alternativet hade varit att någon av de ursprungliga upphovsmännen nostalgiskt tänkt tillbaka på de gamla filmerna, fantiserat ihop en ny intrig och blivit så nöjd att han skrivit ihop en historia.

Som det blev nu kan man nästan läsa ordet "Beställningsjobb" i pannan på den där gapande mumien på postern.

BETYG: 2 av 5

Och här är trailern:

Into the wild (ny på DVD)

Så, han ska börja recensera filmer varje helg nu också? Kul för er. Har den grabben inget bättre för sig? Nej, det har han inte. Han måste ju ha något som driver honom att skriva i sin blogg.

Valet denna vecka föll ganska enkelt på Sean Penns hyllade roadmovie och vildmarksdrama Into the wild, eftersom det är den enda film jag sett sedan förra helgen.

Emile Hirsch spelar Chris McCandless, den begåvade, färska studenten som strax efter examen bryter med sin familj, donerar alla sina besparingar till välgörenhet och skaffar sig en ny identitet - Alexander Supertramp. Han känner sig redo att möta ett nytt liv på ständigt resande fot. I inledningen av filmen presenteras vi för Chris geografiska slutstation: en övergiven buss, helt malplacerad i Alaskas vildmark, och snart upptäcker Chris att han är lika malplacerad där.

Och genom filmen får vi följa hans historia, förklaringen till det märkliga beteendet, och hur han påverkar och påverkas av människor han möter längs vägen. Gradvis kommer han till han den insikt han söker. Filmen är verklighetsbaserad efter boken med samma namn av John Krakauer, som skrev Chris historia efter tre års noggranna efterforskningar.



Filmen är uppdelad i olika episoder som var och en representerar en del i Chris mentala mognad, och när filmen är över har du spenderat totalt 148 minuter med den, en siffra som blott i sig självt kan få vem som helst att nervöst börja hoppa med ett ben i fåtöljen. Som jag ser det får filmen vara precis så lång som den har fog för att vara, vilket Into the wild inte har. För även om jag kan förstå att en roadmovie vill vara långsam och meditativ för att inbjuda till något mer än en nöjestripp, så bör resan och utvecklingen vara spikrak om man inte vill tappa sin publik i otålighet och få dem att gå miste om vad man vill ha sagt.

Into the wild hoppar friskt mellan olika stadier i Chris liv. I huvudsak kan de delas upp i tre olika stadier: vildmarksdramat i bussen, färden dessförinnan och familjemisären långt dessförinnan. Varje episod innehåller bitar från varje stadium. Problemet är att vi ganska tidigt får klart för oss varför Chris rymmer, och att det ältas upprepade gånger i varje episod utan att tillföra något nytt.

Men målet med resan är däremot diffust, och jag antar att det var så för huvudpersonen också. Visst vet vi att han ska till bussen i Alaska, men inte syftet med detta. Och det är därför filmen tappar bort mig någonstans i mitten på resan. Allt detta i kombination - oklarheten, tidshoppen, pauserna - får mig att tro att filmen inte leder någonvart.

Men det gör den. I grevens tid, den sista episoden, hoppar jag på tåget igen, och resten av filmen är riktigt bra och grubblar mer över mänskliga relationer. Här upptäcker man filmens enorma potential, som trots allt kan förmå mig att kalla Into the wild för en ganska bra film. Synd att Sean Penn inte fick mig att förstå vart det skulle leda direkt. Det kanske var min brist, men sådant erkänner man ju inte gärna.

Den tillvaro som Chris McCandless valde är något som jag, och säkert flera unga pojkar och flickor, reflekterat över åtskilliga gånger under sin ungdom. Jag antar att det var den avgörande faktorn i min otålighet. Filmens resa var en resa jag redan gjort, om än bara mentalt. Jag hade redan insett att naturen är mäktig och vacker, men de filosofiska bryderierna presenterades på ett tillräckligt gymnasialt omoget sätt för att inte erbjuda något nytt.

För somliga kanske Into the wild är en AHA!-upplevelse och dessa kan jag bara gratulera till en säkert överväldigande upplevelse. Men för mig blev det varken stort eller nostalgiskt, bara lovande.

BETYG: 3 av 5

Här har ni trailern:

Krossat glas

När jag i morse skulle plocka upp min pressbryggare som stod balanserad på kanten av diskhon, då var min armrörelse alldeles för yvig och innan jag hann reagera så låg skärvorna där nere på botten, blandat med den gamla kaffesumpen från förra fikat. Krossat glas är alltid en symbol för krossade förväntningar i min värld. Det innebär alltid ändrade planer. Jag fick inget kaffe, som jag så väl behövde just idag. Jag berättade allt det här på jobbet idag och det lät inte klokt, men det är ju sant - för mig är det ett ständigt återkommande fenomen.

En gång när jag nyligen hade flyttat till Umeå och lillbrorsan bodde hemma i Bureå, gick det en lång period utan att jag hälsade på därhemma. En vecka sa jag till honom att "Nä, nu jävlar, i helgen kommer jag hem!", och helgen närmade sig med stormsteg. Men plötsligt blev jag bjuden på fest för första gången på länge, och jag fick ringa hem och säga att "Jag kommer inte i helgen, jag ska på fest..." Inga problem, det gör ingenting, blev jag försäkrad, men sanningen uppenbarades när jag skulle diska strax efter jag lagt på luren, och ett glas föll ned från kanten av diskhon och gick sönder. Den onödiga förstörelsen korrelerade med en del av någon annan persons sinne, och det tog inte lång tid att räkna ut vem.

När jag var yngre och gravt fotbollsintresserad kunde jag stå i timmar dagligen och skjuta mot traktorgaragets dörrar när jag var i stugan. Jag ägde samlingsalbumet med idolbilder från Italien-VM 1990, tio år var jag då, och i min skalle ägde alla möjliga matcher rum. Jag var alltid Italien av någon anledning, och jag hade kontrollen över alla spelare, passade till mig själv men bytte identitet mellan varje passning. Jag fintade bort någon krullhårig österrikare och frispelade en forward och sköt allt vad jag orkade. Hamnade bollen mitt i mål hade Österrikes målvakt räddat och jag fick börja om med nästa anfall. Men om jag prickade nära någon av stolparna räknades det som mål, för dit skulle aldrig målvakten nått, hur krullhårig han än må ha varit. Det var den sorts fotboll man fick nöja sig med som ensam intresserad på orten.

Bredvid traktordörrarna fanns ett fyrdelat fönster. Innan jag började min solokarriär som fotbollsspelare var tre av rutorna i fönstret intakta, och när nu karriären sedan länge är över finns en enda kvar. Jag fick aldrig några bannor för vad jag gjorde mot det fönstret när mina skott osökt sökte sig dit- "Det är ju bara ett gammalt skitfönster utan nytta" - men när olyckan inträffade var jag helt plötsligt tillbaka på vischan igen, för bredvid Österrikes krullhåriga målvakt kunde det rimligtvis inte finnas något fönster.

Det var en illusion som krossades och matchen fick alltid avbrytas utan att någon domare blåste i sin imaginära pipa. Jag var inte längre någon Italienare, jag var bara en klantig liten grabb som just krossat en ruta och landat på jorden igen, och även om jag tyckte att jag var duktig och fick höra det ofta, så krossades en dröm om att bli något stort för varje ruta jag förstörde.

Efteråt fanns bara en lätt skuldkänsla blandat med skam, som kunde ha varit mycket större om inte alla runt omkring varit så förstående. De materiella skadorna var ingenting att bekymra sig om. Därför gick det ganska lätt att förtränga incidenten, och sedan gå in och se det riktiga Fotbolls-VM på SVT, se Sverige förlora med 2-1 oavsett motstånd, och ändå känna någon slags tröst i deras klantighet.

Sommarens största kvartersrackare

I fredags såg jag sommarens största blockbuster, senaste Batman-historien The Dark Knight på Filmstaden i Umeå.



Maffian i Gotham city blir desperata när stadens allmänna åklagare Harvey Dent, med hjälp av polischef James Gordon och Batman, börjar strypa deras tillgångar. I desperation tar de till ässet i rockärmen, Jokern (ha!), som erbjuder dem sina skrupelfria tjänster. För sent inser de att de givit kaoset fria tyglar att rasera Gotham city enligt konstens alla regler.

Snaran dras åt kring Harvey Dents hals när hans allierade börjar avrättas. Påhejad av polischef Gordon och Batman släpper han dock aldrig taget om sina ideal. Han riskerar allt för att få Gotham City på fötter igen. Han är en fantastisk rollfigur, och spelas bra av Aaron Eckhart. Den som kan sitt Gotham City vet redan på förhand vilket öde som väntar Harvey Dent, men inte på vilket lysande sätt det är omskrivet för att passa den här historien, istället för att skapa historien efter figuren. Det går att göra så, och det går att göra bra. Jag får gåshud när jag tänker på det här och nu.

Och ja, även The Joker gav mig rysningar. Inledningsvis blir han presenterad som den filmpsykopat han är och vi förväntar oss att han ska vara. Hans ärrade och ständigt sminkade nuna garanterar och påskyndar den processen. Han får sitt uppdrag, och presenterar det på ett oerhört obehagligt sätt för allmänheten genom en handhållen kamera, och sedan försvinner han, och under resten av första halvan av filmen är det hans ande som gäckar staden. Jakten på honom under tidspress under den första halvan av filmen har en karaktär av deckarthriller och är otroligt spännande.

Det känns oerhört förlösande när han tar del av den direkta handlingen igen under resten av filmen. Det finns några scener där Heath Ledgers fina prestation ackompanjeras av en ambiens som gör händelseförloppet väldigt oförutsägbart, och samtidigt gör mig väldigt nervös. The Joker är bästa ingrediensen i den här filmen, en rollfigur som vi lär känna väldigt väl vare sig vi vill eller inte, men som fortfarande är skyldig oss en hel del förklaringar när filmen är slut. Jag hoppas de kommer i någon kommande film, och jag hoppas för guds skull att de är bra.



Resten av skådespelarensemblen ges inget utrymme att glänsa, knappt ens Christian Bale som Batman, men ändå har filmen lockat några av Hollywoods största filmstjärnor att bidra med sin del av kakan. Alla ville ha The Dark Knight i sin CV, och jag förstår dem.

Jag har några små klagomål, för här finns trots allt några logiska snedkliv. Jokerns plan för att fördärva Gotham City är, när man tänker efter, alldeles för komplex. Han har gått händelsekedjan i förväg på ett sätt som helt enkelt borde vara omöjligt. Tänker man efter börjar de likna de mer sammanfattat komplexa dödsfällorna som Läderlappen hamnade i under slutet av vartannat avsnitt av 60-talsserien med Adam West. Men samtidigt görs det tidigt klart för oss att Jokern är kaos personifierat, vilket skulle kunna förklara hans benägenhet att förstå det hela. Eller också improviserar han längs efter vägen, men det betvivlar jag - den förödelse han orsakar hade krävt åratal av förberedelser.

Actionscenerna är, precis som i föregångaren Batman Begins, otydliga, skakiga och inte särskilt spännande. Jag menar, hur många gånger dör hjälten i en actionfilm plötsligt utan förvarning mitt under en brinnande actionscen? De fåtal gånger det händer brukar vi bli väl förberedda av regissören för att få reagera precis som vi vill. Dessbättre är actionscenerna i The dark knight få och relativt korta. I Gotham City är inte slagsmål det viktiga, det poängteras gång på gång av Harvey Dent och till och med Batman själv. Det tas bara till som nödlösning. Det är i andra slags konfrontationer som filmen glänser:



Det finns säkert flera frågetecken, men The dark knight drar in dig i handlingen, om du så vill, på ett sätt som gör att du saknar perspektiv att kunna överblicka dem. De kan möjligen dyka upp i efterhand, men efter är ofta för sent för att gnällspikar ska känna sig nöjda. Tyvärr skedde den stora slutkonfrontationen mot bakgrund av det enda tillfälle som riktigt bekymrade mig i biosalongen. Utan att avslöja något så skedde saker som borde vara omöjligt inom de tidsramar som de inblandade hade att röra sig i. Jag känner mig petig, men det var så uppenbart att det hände för att ge Batman en tidsfrist som de inblandade inte visste om att de gav.

Men nu har jag tvångsgnällt färdigt, och hoppas att jag inte avskräckt er från att se ett av årets självklara val på bio. Med The Dark Knight befäster Batman sin position som personlig favorit bland superhjältarna. Men precis som vanligt när han är bäst har han hjälp av de udda figurerna i sin omgivning, och framförallt de upphovsmän som såg potentialen i dem och gjorde något eget av dem.

Betyg: 4 av 5

Till en ny liten parvel i Finland

I veckan nåddes jag av det glada beskedet att min kamrat Oskar och hans Bianca äntligen har blivit föräldrar. Grattis till er båda!

Det var inget jag hade planerat, men tidigare i somras gjorde jag en låtlista som heter "Nya vänner" (här rodnar jag), som nästan bara innehåller nya bekantskaper som jag stött på med hjälp av last.fm-programmet.

Den kanske inte bara innehåller vaggvisor, men temat kändes på något sätt lämpligt. Så den här låtlistan dedikerar jag till en ny liten pojke i Finland:

Tog semestern slut innan den började?

Ja, nu är den över i alla fall och ikväll börjar jag arbeta igen. I år lärde jag mig att jag lika gärna kan sätta ribban högt för att åstadkomma något kreativt, för jag når aldrig mina mål ändå. Jag har inte skrivit någonting. Och då kändes det bättre att sikta på fyra och åstadkomma en, än att sikta på en och åstadkomma noll. Minus tre är bättre än minus en i det här fallet.

Men nu har jag givit mig själv en kraftigt förlängd tidsfrist. Sommaren är inte över och vi har många lediga långhelger kvar.

I början av semestern gjorde jag låtlistan "Sommarkvällar under hängmattan" för de ljumma sommarkvällar då man trillar ned från hängmattan och inte orkar ta sig upp. Dessa låtar garanterar att du ligger kvar.

En hög med skit

Johnny English-bataljen blev en barnlek, för det visade sig att alla skämten i hela filmen var uppbyggda på i princip samma sätt - det sätt som jag beskrev i mitt förra inlägg. Johnny English klantar sig eller missuppfattar en situation, varpå han försöker lirka sig ur situationen på något dumt sätt, får skämmas ett tag och slutligen hittar på någon dum bortförklaring.

Man höll sitt intresse vid liv genom att försöka förutse skämten. När Johnny jagar skurkar i en likbil med en kista full av rånbyte, då vet man att han kommer att göra bort sig på en begravning. Klättrar Johnny upp i ett stort rör som vetter ut mot havet vet man att det kommer att rasa ned bajs på honom. Ser Johnny en skurk förklä sig till ärkebiskopen i en ansiktsmask identisk med förlagan, ja då vet man att han kommer att försöka demaskera den riktiga ärkebiskopen.

Och ska Johnny landa med fallskärm på en av två identiska skyskrapor - då vet man att han kommer att landa på fel skyskrapa.

Samtidigt vet man att komedin är illa ute när det är förutsägelser av skämt som är drivkraften för dess publik. Något är fel med den ekvationen. Lösningen leder inte till skratt är jag rädd.

Johnny English angrep mig med samma skämt, samma anfallsmönster, gång på gång. Eftersom jag grundligt hade rekognoserat så kunde jag redan från början avstyra alla anfall. Attackerna upprepades gång på gång, men eftersom de var så långsamma och utdragna så hann han inte med så många. Och vips så var bataljen över på under en och en halv timme. Jag hade segrat - jag skrattade inte en enda gång. En pyrrhusseger, månne?

Den starkaste reaktionen från min sida, "Jag visste det!", kom när Johnny befann sig i det stora röret. Man har hitintills sett en jävla skitfilm - men det är något som saknas för att göra bilden komplett. Man börjar inse att en viss form av humor inte har gjort entré ännu. Och när miljön börjar se olycksbådande ut, det är då den bokstavligen dimper ned - skiten. Den gör situationen lite mer obehaglig för Johnny English, och ungefär här börjar man inse att den här formen av förutsägbar humor faktiskt är medveten. En humor som till och med i teorin är omöjlig.

Låt mig förklara: Humor ska man skratta åt. Men kvickheten och överraskningen är borttagen ur Johnny English. Här finns istället en grov osynkronisering mellan skämtförloppet i publikens tankar och vad som faktiskt händer på tv-rutan eller bioduken. Och det är totalt förvirrande. För när ska man skratta? När man inser vad som kommer hända inom kort? Näe... Eller när det så småningom händer? Näe... för då har man ju redan upplevt det - i tanken... och gamla skämt är ju helt enkelt inte alls lika roliga. Eller hur?

När skiten dimper ned är det alltså andra gången som den dimper ned. Det är därför jag blir extra irriterad, för då är det redan en trött och oinspirerad liten hög med skit som inte berikar min jord. Hela filmen är uppbyggd av såna högar. Men här blir det extra påtagligt av någon anledning.

BETYG: 1 av 5.

Nu får det vara nog

Min strävan att se dåliga filmer har under juni sommarmånad resulterat i följande skörd: The Cathedral, Vinterviken, Cobra Verde, Lost & found, Spårlöst försvunnen, Dödlig hämnd, Diabolique - en djävulsk plan, En snut på hugget och The replacements .

Det här börjar få oanade proportioner. Det är sommar bakom mina slutna persienner men när teven erbjuder James Belushi påmanandes sin hundpartner att hoppa in i grannlimousinen och sätta på en pudel som är slätrakad i ansiktet, då stannar jag hellre inne och ser vart det leder. Jag hoppar stressat med ena benet och låter ännu en dag försvinna i periferin. Det börjar likna ett beroende.

Det är därför min odyssé måste ta slut. Ett jävla träsk har det varit och innan resan är över måste jag in i kråkslottet och ta mig an den sista bossen: Johnny English har jag hört att den heter. Ikväll ska jag alltså slutligen se Johnny English, jag lovar. Min nemesis. Om jag överlever återkommer jag med en utförlig rapport - och bortom den väntar dagar fulla med sol.

För den oinvigde kan jag berätta att Johnny English har nått närmast legendarisk kalkonstatus hemma hos Henrik Sjöstedt efter att jag sett en enda scen innehållandes världens sämsta och mest utdragna och förutsägbara skämt som, om jag minns rätt, gick till på detta sätt:

Johnny English är en klantig agent som tillsammans med en kollega ska infiltrera skurkarnas högkvarter i en skyskrapa. De ska hoppa ned på skyskrapans tak med fallskärm från ett flygplan. Innan de hoppar går de igenom planen en sista gång - de ska landa på en av två identiska skyskrapor belägna intill varandra. Sedan ska de fira sig ned längs varsin sida av skyskrapan med hjälp av rep. Johnny English erbjuds en laserkompass som ska guida honom till rätt byggnad, men han tackar nej till den. Sen hoppar han. Resten tror jag ni kan gissa.

- Scenen inleds 37 minuter och 35 sekunder in i filmen med att de två agenterna sitter förberedda i flygplanet en mörk, sen kväll.
- Efter 38 min 08 sekunder vet vi att där finns två identiska skyskrapor bredvid varandra, och kan redan ana vad som kommer att hända.
- Efter ungefär 44 minuter och 14 sekunder är skämtet avklarat - Johnny English har insett att han landat på fel skyskrapa, lämnat den, och de båda agenterna har infiltrerat rätt byggnad.

Detta skämt pågår alltså i ungefär exakt 6 minuter och 6 sekunder, och jag antar 6 tiondels sekund också för att understryka från vilka djävulska regioner det kommer ifrån. Att tidsbestämma skämtet är jättesvårt eftersom det saknar någon direkt slutkläm. Det bara driver lite håglöst och man märker aldrig att det totalhavererar för det kraschade redan innan avfärd. Det är ett dödfött skämt och dess ande missar också sitt mål precis som Johnny English gjorde, och kommer istället att hemsöka min byggnad, var jag än bor, för evigt.

Och det efter att ha sett en enda scen. Jag började se när de satt i planet, och lämnade dem åt sitt öde i samma ögonblick som de gick in i skurkarnas högkvarter.

Ja, som ni märker har jag i alla fall gjort en utförlig rekognosering inför denna minnesvärda batalj. Oddsen talar i min favör. Vi ses på andra sidan.

Tack, Fredrik Ljungberg

Igår meddelade Fredrik Ljungberg att han slutar i svenska fotbollslandslaget. Jag tycker det är väldigt tråkigt. Man kan väl säga att han har varit lite före sin tid. Snabb och löpvillig som dagens moderna fotbollsspelare, fast fem år i förväg. Tidigt i karriären hade han inga lagkamrater i landslaget som klarade av den sortens spel, de fanns i hans klubblag Arsenal istället.

Arsenal var väldigt framgångsrika när Ljungberg spelade i klubben. Andra klubblag sneglade avundsjukt på deras spel och såg framför allt Ljungbergs fartvind, och förstod att det var åt det hållet man måste utveckla det offensiva spelet i framtiden. Nuförtiden är Arsenal förbisprunget av lag som utnyttjar den sortens spel ännu bättre. Och därför har de förnyat laget med superspeedade spelare. De är på väg uppåt igen.

Han hade passat otroligt bra i det Ryssland som spelade ut Sverige tidigare i EM.

I landslaget har Ljungberg nästan alltid förblivit sorgligt outnyttjad som offensiv kraft. Istället har han fått agera slitvarg - såklart med äran i behåll. Få har slitit så mycket och fått ta emot så mycket stryk. Det är ju därför han slutar i landslaget. Det är som om han åldrats i förtid på grund av alla skador. Tyvärr missar han nu en del av den framtid han var med och skapade. Jag tror inte han hittar den i West Ham, där han spelar nu.

Men trots allt, med Ljungberg i landslaget har vi varit mer pålitliga och jämna än någonsin tidigare. Det är många som ser mörkt inför VM-kvalet, och Ljungbergs beslut att sluta var ännu smartare än vad man först inser. Nu blir han en symbol för en ovanligt framgångsrik era i svensk landslagsfotboll.

Så uppfattar jag det hela.

Eller så skulle man kunna sammanfatta det hela på det här imponerande sättet:

Min känsliga näsa

Inatt hade vi det långa söndagspasset: världens mest utdragna arbetspass som sträcker sig från 18:00 till 05:45 morgonen därefter. När jag gick ut ur våra lokaler såg jag att regnet hade dragit med sig all björkpollen ned på trottoaren för att indikera att "nu överger du de där tankarna på att överge knaprandet av Kestine, din jävel!"

Efter varje nattsömn vaknar jag upp och nyser konstant till dess att jag stiger upp, snyter mig och tar mitt piller. Det är runt och litet med en radie på två och en halv millimeter, men äger ändå en helande kraft som tar mig igenom våren. Jag är en junkie på dessa små underverk, vilket bekräftas vid åsynen av min spegelbild i badrumsspegeln efter denna dagliga procedur. På väg till affären strax därefter kan jag se tankebubblorna ovanför varje förbipasserande: "Jag bryr mig inte om vad du gör på din fritid, men håll dina droger borta från mina barn!"

När jag var yngre, 13-15 år kanske, hade min näsa en märklig egenskap. Om man slog på den, inte för hårt och inte för löst, nös jag alltid minst en gång - det slog aldrig fel. Det hade varit ett utmärkt partytrick, men på den tiden gick jag inte på fester. Istället försökte jag öka min popularitet under en rast genom att visa upp detta fenomen. Och visst, det fungerade då också. En kort sekund i rampljuset, följt av flera minuter där klasskamrater försökte få mig att nysa genom att slå mig på näsan. Vid något tillfälle fick även mina bröder nys om detta. Men ingen hade det rätta handlaget, de slog för löst. Eller så slog de för hårt.

Det var inte så många gånger någon försökte så jag tror att de har glömt det, men nu kanske minnena vaknar till liv. Och jag måste be er att inte undersöka om jag har kvar min gamla egenskap. För sätt er in i situationen genom mitt perspektiv: trots att tårkanalen är spräckt, står folk i din närhet och stirrar på din näsa med ett förväntansfullt leende efter att någon av dem har slagit dig på näsan.

Alla var för exalterade för att tänka på hur orättvist det var. Det var deras prestation - antingen slog de rätt, annars slog de fel. Men det var jag som skulle leverera. Eller också var det jag som skulle göra alla besvikna genom att återigen misslyckas.

Jag firar nationaldagen genom att skriva ett långt inlägg

Sommaren är här på riktigt. En värmevägg har svept in över Umeå och paralyserat oss allihop totalt. Vid Ålidhem finns inga öppna hav som kan dela med sig av sina små saltstänk och öppna upp luftvägarna när de blir som mest inflammerade av hettan.

Jag är sedan ett par dagar hemkommen från Helsingfors, där jag fick uppleva ett vackert bröllop bland vackra människor i vacker omgivning. Det var länge sedan jag hade så kul och fick skratta så hjärtligt.

Trots att Helsingfors är en storstad känns den lugn och harmonisk och jag kunde faktiskt koppla av. I vanliga fall när jag har rest brukar det kännas skönt att få spänna av några dagar, stressa ned och göra ingenting med ingen alls. Den känslan gick över i samma moment som jag klev ur flygbussen, och började inse att det inte finns särskilt mycket att se fram emot just nu - den tomma känsla som bara en annalkande sommarledighet kan medföra. Kamrat Oskar pratade om den konstiga sommarkänslan. Nu är den över oss.

Jäsande dagar på en brygga, sandstrand eller i en trädgård - de kan vara sköna och avkopplande, men humöret och tålamodet kan anfrätas av för mycket solsken. Det är inte bara bönder som behöver regn. Vi behöver alla något att se fram emot, lite solsken när det regnar, eller en utlandsresa när man börjar få slut samtalsämnen i vardagskneget - lite kaos här och lite stabilitet därefter för att bearbeta det.

Om två veckor börjar semestern. Förra året satt jag och jämrade mig över all min lediga tid, och svor att vara mer produktiv. Jag minns det som igår. Manus till en sketen kortfilm blev resultatet. Målet var det fyrdubbla. I år justerar jag mitt löfte till mig själv: en kortfilm ska jag skriva under semestern. Och kanske lite annat också, sånt man kan publicera här.

---

Under en lång period har jag medvetet sett dåliga filmer av olika slag, på förhand dömda kalkoner eller bara mediokra filmer. Varför? Därför att man uppskattar de bra filmerna mer när man blir påmind om hur dåliga de hade kunnat vara. Man får behålla sina referensramar. Och vill man göra bra film bör man nog studera de dåliga för att lära sig vad man bör undvika. Studerar man bara de bra filmerna börjar man klänga i träden som en jäkla härmapa som bara kopierar det som ens förebilder gjort bättre dessförinnan.

Visst kan man lära sig hur man gör saker bra, men minst lika viktigt borde vara att studera vad som inte fungerar. Dessa tips går ut till: M Night Shyamalan, Danny Boyle, Stuart Gordon, samt de senare årens Steven Spielberg, George Lucas och Peter Jackson med flera som jag inte kommer på nu.

Det är därför jag har satt betyg på filmer som Alone in the dark, Aliens vs Predator: Requiem, Babylonsjukan, Swimfan och Signs på filmtipset.se. Dessa är filmer jag nästan dömt på förhand och som inte gjorde mig besviken. Däremot måste de ha varit besvikelser för alla andra.

Sämst av alla filmer är AvP: Requiem. Jag har förträngt det mesta av det som hände i den filmen. Men en scen sticker ut: En polis, jag minns inte vad han heter men vi kan kalla honom John Smith, letar efter en försvunnen man och pojke i en skog. Men han råkar springa in i en Predator. Han dödas, skinnflås, och hängs upp och ned högt uppe i ett träd. En stund senare kommer polischefen och en annan man förbi på samma plats. Predatorn är borta men de upptäcker det skinflådda liket i trädet, när dess blod råkar droppa ned på en av männen. Polischefen vänder långsamt huvudet uppåt mot kroppen och gör allt fel - han säger denna korta mening: "I can't believe that is John Smith!"

Vad är det som är så tokigt med det?
Jo, följande saker tillsammans blir rätt tokigt:

1. Polischefen letar också efter den försvunna mannen, och inte efter John Smith.
2. Polischefen vet inte om att John Smith har råkat ut för någonting.
3. Liket är helt skinnflått och omöjligt att identifiera, särskilt när det hänger högt upp i ett träd.
4. Hans reaktion på att hitta ett skinnflått lik är helt jävla befängd. Han letade efter en vilsen man och dennes son, och upptäcker vad som borde vara det mest bestialiska mord han någonsin kommer att påträffa.

På så sätt kan man dissekera scen efter scen i AvP: Requiem och komma fram till att det är en oerhört ogenomtänkt film som bara gjorts för att tjäna pengar på de stackars suckers som är fans av spelen eller någon av filmfranschiserna som är ursprunget till denna skit.

Upphovsmannen har tagit inspiration av sina förebilder och kommit fram till det, i hans ögon, genialiska konceptet Predalien - filmens stora nemesis:

Och det var så långt hans fantasi kunde sträcka sig. And I rest my case.

Kör inte trött

Det här videoklippet hittade jag via bloggen http://internetskoj.wordpress.com/.

Sleep center of the southwest har något viktigt att säga, men efter 20 sekunder händer någonting som tar udden av budskapets allvar.

Religiös sprattelgubbe

Igår var jag och min yngre bror på konsert i Umeå. Det känns alltid lite märkligt när stora internationella namn gör sig besväret att svänga av till en liten avkrok som Umeå för att uppträda. "Vad gör jag här? Vad finns här att göra?", så tänker jag att de tänker.

Detta år var det Woven Hand, sångaren från 16 Horsepower och hans slagverkare, som var Made-festivalens stora dragplåster. Han är en djupt religiös djäkel, som uppträder som en besatt med tillhörande grimaser och bensprattel. Gud sitter nog däruppe och drar i hans snören för att sprida sitt budskap efter att Han/Hon/Det, Gud alltså, offrade sin son och kanske ångrade sig lite.

Konserten var en mäktig upplevelse. Mellan låtarna ekade ambiensen och det kändes som han tagit med sig hela prärienatten från vilken sydstat han nu kommer ifrån. Det var länge sedan jag fick ståpäls på konsert, men här återkom den vid flera tillfällen.

Det var en upplevelse som enbart kan tillskrivas ljudet, för några textrader klarade jag knappt att urskilja. Jag hade planerat att lyssna in mig på musiken i förhand, men slarvade med förstudierna. Det var i alla fall mitt eget fel.

---

Det har varit en vecka som dominerats av musik. Jag kan sitta i timtal och meka med playlist.com i timtal för att upptäcka nya artister, eller nya låter med redan bekanta artister. Oj, så barnsligt kul!

Men nu har jag tänkt lägga manken till och läsa. Jag mjukstartade med att läsa klart Dragon head, serieboksviten på tio böcker som handlar om några ungdomar som överlever en tågurspårning bara för att upptäcka att hela världen omkring dem har förändrats till en mardröm. Mystisk och otroligt spännande rakt igenom - femstjärnig, helt enkelt. Nu ska jag ta mig an Shantaram, som är otroligt bra och underhållande - ungefär som en modern Papillon med lite modifikation. Jag har cirka en miljon sidor kvar att läsa, men med lite arbete ska jag hinna klart innan jag åker till Finland. Det skulle vara rätt jobbigt att kånka på den boken som reselitteratur.

En ny playlist: Tuffa låtar!

För partykvällar då man vill slippa skämmas för sin manlighet inför sina gäster. Och tänk på att det finns flera sätt att vara tuff på än att stå och vråla, dista gitarrljudet maximalt, eller slå allt vad man orkar på lädret.

Spellista här och nu

Med verktyget playlist.com har jag skapat en spellista åt er att köra direkt via den här bloggen. Först försökte jag göra den som ett permanent sidelement just ovanför "Mina senast spelade låtar", men den rymdes inte i den smala kolumnen. Kanske går att fixa enkelt, vad vet jag, men här kommer lite musik som blogginlägg istället. En spellista med lite folklig anknytning plus lite annat, med artister jag lyssnar mycket på just nu.

HTML-koden som playlist.com tillhandahöll för att publicera den här spellistan var inte så bra, så jag försökte snickra lite med den för att få den att passa. Men jag kan inte HTML något vidare, så det blev som det blev, men det går ju att lyssna i alla fall.

Jag säger bara: detta Internet. Vad kommer härnäst? En sida där man kan dela med sig av korta videoklipp i dålig upplösning och möjlighet att visa i fullskärm? Ja, jag säger då det.

Lite om låtarna då, för så ska man göra tydligen:

Beyond the pale - 16 Horsepower: Bra, ödesmättad låt. Jag och lillebror ska se sångarens soloprojekt live på lördag.
Jesus is a dying bedmaker - John Fahey: Instrumental. Fahey kan spela gitarr bra. Men jag tog den här låten för det var den enda tillgängliga som jag redan hört och jag orkade inte lyssna på nya. Knappast hans bästa.
Waxwing - Alasdair Roberts: En av mina mest spelade låtar någonsin, när jag hör den transporteras jag till en utopisk värld. Mentalt, alltså.
Chinese translation - M. Ward: Bra låt. Jag vet inget om M Ward.

The Bright new year - Bert Jansch: Briljant liten låt. Jag vet inte så mycket om Bert Jansch. Han har beskrivits som en brittisk Bob Dylan, fast med fokus på melodier istället för texter. Något säger mig att han inte är ensam.
Scarborough fair - Simon & Garfunkel: Strålande låt. Jag måste tvinga mig själv i avvänjning från tanken att sjunga raden "Parsley, sage, rosemary and thyme" med monoton robotröst, som någon gjorde i tv-serien Futurama.
Fotheringay - Fairport convention: Urk. Jag ångrar att jag började skriva om låtarna. Det är jobbigt.
The Leading guy - Micah P Hinson: Idag var det lite ansträngd stämning på jobbet, men det kan bero på att det var måndag och många som sovit dåligt. Så är det alltid på måndagar.

Woman King - Iron & Wine: Vädret i Umeå har varit bra på sistone. Men många här verkar lite överförberedda på sommar och går omkring med linne i molnig, halvkylig sol och solglasögon i Konsumbelysning.
Lonely girls - Lucinda Williams: Jag är äntligen helt frisk. Det är bara en lätt irritation i halsen som spökar. Jag fick ett återfall, vilket kanske inte alla jag känner vet om, och var tvungen att stanna hemma från en fest. Magsjuka denna gång. Jag trodde jag skulle dö, klarade knappt att äta på en hel helg.
BACK TO THE OLD HOUSE - Billy Bragg: Att titeln är skriven med stora bokstäver är rätt talande för hur Billy Bragg vrålar fram texten i kontrast till Morrissey ursprungliga, eh, mjukhet.
Where I Lead Me - Townes Van Zandt: Är jag inte klar snart? Hur många låtar är det kvar? Åtta? Herregud...

Nantes - Beirut: Efter alla sjukdomar såg lägenheten ut som en seriemördares lägenhet på film, på ett ungefär. Flera dagar i rad har jag städat, donat lite då och då, och nu börjar det se riktigt hyfsat ut.
Jeane - The Smiths: När fotbolls-EM börjar ska jag heja på Sverige.
The Turns We Took - Tindersticks: Igår såg jag min första Uwe Boll-film, Alone in the dark, för att se om han levde upp till hypen. Uwe Boll är en hatad Hollywood-regissör. Egentligen kan de största bristerna tillskrivas manuset, som jag inte tror han hade någon del i. Fast han lyckades inte skrämmas en enda gång, så han är kass ändå.
Sunny - Morrissey: När jag tvättade häromdagen upptäckte jag till min fasa att jag delade tvättid med den översociala gubben som alltid ska förklara hur han brukar tvätta, för att visa hur duktig han är.

Once I Was A Serene Teenaged Child - Frida Hyvönen: En gång hade ovanstående gubbe tagit mitt torkskåp, och just som jag svärande var i färd med att packa ned min blöta tvätt för att hänga upp den i lägenheten, så kom han och tog ned sin tvätt, sa att han tagit mitt torkskåp för att det inte rymdes i hans eget. Sen började han klaga på att andra har så dåligt hyfs i tvättstugan.
The Puzzle - Ane Brun: Jag kan rekommendera filmen Rescue Dawn i regi av Werner Herzog, trots att den helt i onödan har belagt några delar av filmen med en sentimental, värdelös, amerikansk patriotism som ger en besk eftersmak. När den är som bäst är den riktigt bra dock.
Swansea - Joanna Newsom: Hon ser ut som en alvkvinna, men låter som en häxa. Men i den här låten tyglar hon sin röst riktigt bra och fram träder en jättefin folkballad med harpa.
Hurricane - Bob Dylan: Nu har skrivit mitt första inlägg av musikbloggkaraktär. Vad tycks? Inte så bra, va? Det var inte särskilt kul, och i framtiden lär jag bara posta låtlistor utan tillhörande nörderi. Då ska jag också variera låtvalen mer. Men vi har alla varit nybörjare i allt vi företar oss någon gång. So long.

När man ryser så ont

Den senaste tiden har jag mest varit sjuk och halvsjuk. Det började fre 11 april, då jag kom hem från jobbet och kände mig ovanligt sliten, med en konstig känsla i halsen. Över natten hann jag få en rejäl feber. Hela lördagen gick åt till att ömsom ligga i sängen och skaka fram krafter, ömsom sitta framför datorn och skaka bort samma krafter. Och jag hoppades innerligt att jag skulle kunna jobba söndagen 13 april, för det vankades både banankaka och skrovmål på jobbet. Men det var inte ämnat att bli så. Jag förblev sjukskriven nästan hela veckan.

Tisdagen var första dagen som febern nått ned till en nivå av hyfs och reson. Innan dess hade jag försökt se på film, lyssna på musik och spela datorspel för att få tiden att gå, men jag kunde inte bli berörd. Hjärnan var inte receptiv för känslointryck, "vad tusan jag ska fördela antikroppar, vill du inte bli kvitt den här febern eller, jag har inte tid med såna jäkla extravaganser som känslor just nu", var vad den tycktes vilja ha sagt.

Men på tisdagen blev det andra bullar. För första gången på flera dagar kände jag mig redo att möta det verkliga livet. Jag började med att lyssna på Joy Division som en liten test. Och det var som allting hade återvänt. Men inte nog med det: "Nu har du varit rejält duktig, gamla gosse, jag har plågat dig och tråkat dig så nu ska jag släppa lite extra endorfiner när du lyssnar på dina favoritband", tycktes min hjärna tänka. Joy Division var verkligen något extraordinärt i den stunden. Allt rann över mig och hela kroppen rös av välbehag. Men nu visade det sig att det fanns spår av feber kvar i kroppen, små rester som yttrade sig i extremt låg smärttröskel. Ja, ofta räckte det med att jag rörde mig så att huden stramades åt lite extra över någon del av kroppen för att det skulle börja värka - molande, ihärdigt. Och när jag nu rös föranledde gåshuden till åtstramningar över hela - jävla - kroppen. Värken blev förlamande. Skön, ihärdig värk som härstammade från kroppens reaktion vid kontakt med de översvallande musikvågorna. Och så här lät jag i denna ambivalenta situation: "Aah. ÅÅH. Aaah. ÅÅÅH. Aah. AAJ."

Afrikanska fotbollsspelare anfalls av kapitalism

Här kan vi se hur ett av kommersialismens viktigaste redskap - reklam - angriper fattiga, hårt arbetande afrikanska fotbollsspelare under match. Helt oprovocerat, dessutom. Till och med rättsväsendet far illa av kommersialismen, efter cirka 27 sekunder.

ÖIS anno 2008

En annan rolig bild, men inte från Roliga skyltar, utan från Örgryte IS hemsida.

På stenen står följande:

"Till minne av den första fotbollsmatchen i Sverige. Örgryte IS - Lyckans soldater. 22 [oläslig månad] 1892."

Det var en jävla skitmatch.

Vi har pissat i frysen

Gå in på: http://2snubbar.se/skyltar/

En underbart rolig blogg om roliga skyltar och andra underligt och roligt skrivna meddelanden. Sa jag att den var rolig?

Bland annat de här tycker jag är roliga:

Det är 1 april

Jag har sovit jättebra.
Humöret är på topp.
Självförtroendet på topp.
Ingen tvättid idag.

Nån har spillt Rogaine i min kudde, fan vilket hårsvall helt plötsligt.

Morrissey ska spela på Renmarkstorget, Umeå.

American socialist party är på stark frammarsch.

Alla är plötsligt toleranta mot varandra.

Skönhetsidealen revideras.

Lägenheten är i utmärkt skick.

Rädda menige Ryan var fantastisk, och bara 75 minuter lång helt plötsligt.

Kurt Vonnegut är inte död, han skojade bara, så kan det gå.

Junji Ito gör nåt nytt makabert seriealbum.

Kylen är full med mat för hela veckan.

Jag kan sy trasiga gylfar.

Klimathotet är över.

Grannarna mitt emot har slutat vara dryga, det var viktigt för mig.

"Soldater i månsken" får dvd-släpp.

Jag njuter i fulla drag av min Playstation 3.

Bear Quartet släpper ny skiva idag.

Mitt manus är guldbaggenominerat.

Umeå open var jättekul.

Jag var på Umeå open.

Inspirationen flödar.

Ha ha, april april.