Pekpinnar om krigsfilm

Igår roade jag mig med att leta upp exakt vad den respekterade manusförfattaren William Goldman (Butch Cassidy och Sundance Kid, Bleka dödens minut, Alla presidentens män) sagt om den hyllade, Oscarsbelönade krigsfilmen Rädda menige Ryan. För jag hade hört att han bland annat kallat den "...a detestable piece of shit. But with brilliant stuff in it."

Svaret på frågan hittade jag på en annan blogg. Väldigt underhållande läsning. Rekommenderas.

Sedan upptäckte jag att hela filmen Rädda menige Ryan ligger utlagd på YouTube. Jag orkade inte se hela filmen, men det jag såg var nog för att övertyga mig om att Goldman antagligen har helt rätt. Filmen inleds inte med den ökända landstigningen. Den inleds istället med en bedrövlig scen på en kyrkogård. Den amerikanska flaggan fladdrar i vinden och en gubbe omgiven av fruntimmer stapplar fram till en grav och börjar gråta. Kameran zoomar in på hans ögon och en återblick tar vid. Och nu börjar landstigningen - den ökända, stilbildande landstigningen. Problemet är att gubben på kyrkogården inte var med om den. Filmen följer en grupp andra soldater, och kretsar kring dessa individers vedermödor. Gubben, då som en ung man vid namn Ryan, dyker inte upp förrän då endast 30-40 minuter återstår av filmen. Han har aldrig varit med om det han minns tillbaka till, och som gör honom så berörd.

Sen började den ökända landstigningen. Tyvärr gjorde den sig inte så bra på YouTube. Jag såg klart den, men utan att göra i byxorna. Då insåg jag att jag måste se den i ett annat format. Men jag kunde ändå konstatera att den inte tillför handlingen någonting. Ändå har landstigningen blivit något av landmärket för den här filmen. Om man ska lita på Goldman är filmen briljant efter landstigningen och uppdragstilldelningen, fram till dess att de hittar menige Ryan. Innan och efter det är det magplask. Men hela den briljanta delen har jag totalt glömt. Det ska bli intressant att se vad som faktiskt händer där.

Är det den våldsamma, realistiska, för handlingen onödiga landstigningen som gör Rädda menige Ryan till den populära film den blivit? Är det verkligen inte den briljanta del som följer? Ska vi bara strunta i de klantiga manusluckorna och fadäser som präglar inledningen och slutet?

Igår såg jag nya Rambo, som jag fått varma rekommendationer att se från många olika håll. Den har även accepterats av kritiker från flera olika håll. Med en obefintlig handling skiljer den sig bara från de andra, sågade, uppföljarna på ett sätt: realismen i våldet. Själva våldsinstrumenten är likadana som tidigare, istället är det själva skadorna som är brutalare och mer realistiska. Människor klyvs på mitten, förlorar armar, ben och huvuden, blodet formligen sprutar. Räcker det för att göra Rambo 4 är bättre än del 2 och 3?

Själva karaktärsutvecklingen hos Rambo i hans senaste historia är vedervärdig, och ska man börja leta budskap i Rambo 4 så hittar man inte mycket som gör annat än att försköna våld. I början lever Rambo en trist, tynande, bortglömd tillvaro som fredlig fiskare i Vietnam. Inte förrän han plockar fram bössan lever han upp och hittar "hem", något som övertydliggörs och utesluter alla andra möjligheter i filmens allra sista klipp.

Ja, jag tyckte att Rambo 4 var ganska underhållande. Men inte särskilt bra. Och när jag för första gången såg Rädda menige Ryan blev jag väldigt imponerad. Jag tänkte inte alls på de brister som nu lyser så klart. Men varför ser vi på krigsfilm egentligen? För att ta del av ett antimilitäriskt budskap, eller för att återigen stänga av hjärnorna och bli underhållna för stunden, glömma och förlåta? Borde vi inte tänka efter lite ibland, när filmen handlar om konflikter i världen vi lever i?

Gud, stålmannen och ninjor

Påsken är här, och har överrumplat mig totalt. På posten har vi jobbat som djur för att somliga vill skicka påskkort, som om det vore jul. Barn utklädda till påskgummor undvek min dörr hela skärtorsdagen, och när de äntligen tog mod till sig och knackade på hade jag gått till jobbet. Jag hade inga planer för påsken alls, men nu blir det god påskmat hos mamma imorgon i alla fall.

Apropå jobb, jag har sorterat brev till en del personer med anmärkningsvärda förnamn, där en topptrio sticker ut mer än övriga:

1. Gud Pettersson. Gud finns i Sverige. Jag minns inte efternamnet exakt, men det var ett klassiskt svenskt efternamn och Gud bodde i en mindre svensk stad. Guds son, Jesus Pettersson, var faktiskt med i en säsong av Expedition: Robinson, och avslöjade bland annat att han var bisexuell. Han visade sig också vara mänsklig och falsk när han gick med i en pakt som tog honom ända till finalen. Han vann dock inte. (Med reservation för att Gud kan ha varit en stressad felskrivning. Gun är ett vanligt svenskt namn, om än ganska häftigt i engelskspråkiga länder.)

2. Kalel Andersson. Minns inte efternamnet här heller, men det var också ett klassiskt svenskt efternamn. Kal-el var Stålmannens namn när han bodde på planeten Krypton. Din hemliga identited är avslöjad, Stålis. Du är inte död. Du fejkade bara för att få ut pengar på din livförsäkring. Du bor i Sverige, med ett korkat, lamt alias. Jag vill ha en miljon kronor i omärkta tusenlappar för att inte avslöja dig. (Här reserverar jag mig för att det kan ha varit en felskrivning av Kalle, det vanliga svenska smeknamnet på personer vid namn Karl.)

3. Ninja Gonzalez. Gissa vad, jag minns inte efternamnet här heller. Men det här hamnar sist på listan, för det var inte ett klassiskt svenskt efternamn. Men det här var antagligen ingen felskrivning, för jag såg exakt samma namn på två olika försändelser. Hade jag varit i lågstadieålder hade det här namnet legat etta på listan. Ninjor var det häftigaste som fanns för unga pojkar.

---

Jag har en bomb till dikt på gång, men orkar inte riktigt formulera den som jag önskar. Jag väntar på rätt inspiration, som brukar anlända när man jobbar natt, sover illa, är utmattad och lätt mottaglig för de stämningar som slår en i skallen via musik och video. Jan Johansson är (var, *snyft*) väldigt bra på sådant, liksom The Bear Quartet, Sigur Ros och Neil Young.

Grymhet börjar hemmavid

The Smiths i ett magiskt liveframträdande för tv 1984.

Låten Barbarism begins at home har aldrig varit någon personlig favorit på Meat is murder, även om jag har kunnat höra potentialen i dess funkighet, men här får den fria tyglar.

Det resulterar i att den skenar iväg lite strax efter 5:08, men de återtar snabbt herraväldet över låten på ett proffsigt sätt, som bara för att understryka hur otroligt tajta de är.

Morrissey låter som en trånande best.

I diskvattnet

Jag skriver en till dikt om äktenskapskris för att den ena parten lämnades ohörd i den förra. Jämställt ska det vara. Juryn vill höra bådas version. Och det gäller alla konflikter. Personligen har jag inget emot äktenskap. Många av mina bästa vänner och närmaste släktingar är gifta, ska gifta sig, eller har varit gifta.

---

I diskvattnet

I början tappas diskvattnet upp
och den intorkade maten löses upp,
medan min man sjunker i vår soffgrupp.
Diskvattnet sköljer över resterna av det vi åt,
varje oförrätt som skiljer oss åt,
och varje uteblivet förlåt.
Man får kippa efter luft konstant,
försöker bemöta det nonchalant,
men alla ofullbordade planer flyter till ytan.
Jag stoppar huvudet i den skitiga grytan
och vrålar ut all min frustration
över denna återkommande situation,
och inte förrän då rör han på sin feta röv.
Han darrar som ett asplöv
och undrar om allt är okej,
men att svara på det hjälper inte mig.

Han hade ryggrad förut,
fattade obekväma beslut.
Nu är jag full av obesvarade frågor.
Allt dränks i smutsiga vågor.
Han tar sig i kragen,
säger att vi snart har råd med diskmaskin.

Jag bevarar kommentarer han snart glömt,
ställer dem på rad, vårdar dem ömt,
som om de vore någon annans porslin.
Det blir bättre vad det lider.
Bortom stumma måltider
väntar alltid någon söt efterrätt,
någon sliskig moralkaka
som gör alla glada,
och fastän man redan är mätt
tvingar man i sig den på något sätt,
låter sig väl smaka.
I slutet drar jag ut min diskpropp,
och all skit cirkulerar i sitt omlopp,
tillkännager sin återkomst,
innan det åker iväg i mitt avlopp.

---

Framöver väntar med stor sannolikhet gladare dikter.

Kära dagbok

Jag har inte bloggat så mycket på sistone. Det har helt enkelt varit rätt så dött på mina löpsedlar. Det känns ungefär som när nyhetstorkan på Aftonbladet tvingar dem att köra med "Så slipper du glasögon och linser", eller "De 48 bästa gratisprogrammen till din dator" som dagens scoop för hundraelfte gången.

Den roligaste nyheten på sistone är att jag fick sms från tjejen som skickade mig ett brev tidigare. Om jag glömt berätta för någon så handlade det brevet om att hennes syster skulle fylla 25 i slutet av februari och skulle få nåt slags kollage med vänliga ord från hennes vänner och släkt. Till det skulle jag bidra men lite superlativ. En fin gåva från en syster. Det fanns bara ett problem: Jag hade, och har fortfarande, ingen aning om vem människan är. Hon måste ha förväxlat mig med någon med samma eller liknande namn i samma eller liknande stad.

Sms:et, som jag fick förra veckan, innehöll en upprepad förklaring till situationen, och en undran om jag överhuvudtaget fått det första brevet eftersom jag inte svarat. De andra Umeåborna som fått likadana brev hade inte heller svarat och sms:et innehöll således lite klagomål på Umeåposten. Lustigt, för där jobbar ju jag. Jag svarade och skrev som det var, att hon hade förväxlat mig med någon annan.

Hon svarade och beklagade sig, och använde bland annat det bortglömda uttrycket "ack o ve". Mycket charmigt. Tydligen finns bara en Henrik Sjöstedt i Umeå om man söker på hitta.se. Och till sist tackade hon för att jag hörde av mig.

Det kändes som upptakten till en film i stil med You've got mail. Om man har dålig fantasi skulle den kunna heta You've got sms. Ett annat alternativ skulle kunna vara 1 nytt meddelande mottaget, vill du låsa upp knapplås?

Men jag lever numera i verkligheten. Det är därför jag inte har svarat. Men tills jag raderar sms-minnet kommer jag att kunna leva på minnet av det mystiska numret bland alla sms från lillebror och påminnelsen från Telia om att samtalspotten snart är slut. Och kanske ännu lite längre än så, om det skulle visa sig att inte alla minnen är digitala.

Allt mitt tyg går sönder

Allt mitt tyg går sönder,
en textil i sänder.
De hänger fullständigt sönderstyckade
över allt de en gång utsmyckade.

Frugan grälade igår igen.
Jag bet ihop men
vaknade med strimlor av tyg på hakan.
I sömnen bet jag sönder mitt lakan.

Klädde på mig i all hast
då någon söm brast,
och trots ett uppriktigt ”förlåt!”,
brast frugan ut i hysterisk gråt.

För att bibehålla drömmen
tar hon till sömmen,
försöker laga alla världsliga ting
som hon tror livet kretsar kring.

Hur försiktigt jag än försöker fly
hittar hon alltid nya saker att sy,
medan äktenskapet sitter med ett nödrop,
det otyg vi båda måste lappa ihop.

I bilen på väg till arbetet
aktiverades samvetet,
slipsen blev en snara
och jag blev en trafikfara.

Jag körde till luften tog slut
och slet sönder min slipsknut,
en sorts syslöjd man aldrig lärde sig
och där brast någonting inom mig.

Med en slips full av tårar och snor
åkte jag tillbaka dit vi bor,
men där sov hon mot vårt köksbord,
så upprorssinnet miste sina slagord.

En dag är det dags
att jag tar min kontorssax,
strimlar vårt gamla tyg
och slänger det som serpentiner
över våra gamla rutiner,
så jag bidrar med något.

Men det är dags att torka bort snoret
för jag måste tillbaka till kontoret.
Arbetet ska bli ett sant nöje idag,
där jag sitter i varma träpanelers lag.
Jag törs ta mig större friheter
fjärran från allt vad tyg heter.

---

Det här är en svart komedi jag kanske ska göra film av någon dag. Inspirerad av stämningen från den lysande tv-serien "Boys from the Blackstuff".

Monstertraktor madness

I natt jobbade jag övertid för att kompensera för en karensdag i måndags, som berodde på att jag hade en lindrig ögoninflammation som gjorde att jag var extremt ljuskänslig. Stannade hemma och lät ögat rinna sig torrt.

17.30 tisdag kväll började arbetspasset och klockan 06.00 morgonen därefter var jag hemma igen. Jag åt några mackor och kollapsade i sängen, sov djupt ett par timmar och var på väg att vakna första gången klockan 09.30. Då drog det igång: Monstertraktor madness.

Alldeles utanför lägenheten började den åka fram och åter. Den skottade och skrapade minsta lilla snöflinga, och som det lät följde halva asfalten med som bonus. Fram och åter. Om och om igen. Jag menar, hur många uråldriga indianska begravningsplatser förstördes i processen? Även med vädringsluckan stängd kunde jag omöjligt sova. Men jag försökte, i flera minuter dessutom. Men sen gav jag upp, och hungrig var jag också, helt utan någon lunchmat i kylskåpet. Helt vimmelkantig började jag klä mig. Råkade riva ett hål i mina långkalsonger. Tog på mig fel skor. Sen gick jag ut, och fick se resultatet av traktorns ihärdiga harvande...

En liten bula av snö och grus som täckte vägens bredd, på ett par decimeters höjd i dess krön. Som en symbolisk gest var den placerad alldeles utanför min port.

Jag fick gå på gräsmattan för att undvika denna traktor, och ägnade inte föraren en blick när vi passerade varandra. Lunchen inhandlades på Statoil och bestod av en räksallad och drickyoghurt med smak av granatäpple. Den var inte särskilt god idag. Det får bli något annat nästa gång.

---

Börjar tycka att det är dags att komma igång med skrivandet igen. Jag har inte haft någon skrivkramp, har inte ens försökt på drygt en vecka. Huvudet bubblar med idéer och helst skulle jag vilja skriva på nästa film, som i så fall skulle vara en längre kortfilm, men det känns som det högsta berget. Då är korta dikter betydligt behagligare. Som små snöbulor i jämförelse.

På gränsen till otroligt pinsamt

Jag och lillebror var på bio igår, såg Cloverfield. Bra, ibland mycket bra skräckfilm. Inga allvarliga buggar, bara några små irritationsmoment.

På väg till bion hände något som kunde varit otroligt pinsamt. 19:08-bussen vi tänkte ta dök aldrig upp. Så vi väntade på nästa som skulle komma ungefär 20 min innan bion börjar. Och en normal bussresa ned till centrum tar 15-20 min. Men nu skulle antalet påstigande vara säkert det dubbla. På min hållplats stod bland annat två barnvagnar med liten unge och tillhörande mor och väntade. Såna som slukar busstid. Dessutom började folk gnälla och säga att de skulle vägra betala. Sånt tjafs som vi inte skulle haft tid med. Jag hade redan betalat biobiljetterna så att se en senare föreställning var det aldrig fråga om.

Aningen försenad dök iallafall nästa buss upp. Det blev motorhaveri på förra bussen, så vi som väntat länge fick åka gratis. Utan tjafs. Tur det. Men det var massor av passagerare som steg på vid varje station, och närmare stan skulle någon av vid varenda hållplats innan centrum. Och i sista korsningen innan centrum blev det... rött ljus! Precis när vi nådde dit.

När vi klev av bussen var klockan 19:58, filmen skulle börja 20:00. En promenad till bion tar kanske 3-4 min. Så vi sprang, kanske 80% av maximala kapaciteten. Det gällde mig i alla fall. Det var då jag kände det. Brallorna, vars fickor var fulla med småmynt, nycklar, mobil, och plånbok, började snabbt glida ned och var just nere i skinkbågarnas krön, dess bredaste område, och skulle fortsatt sin färd nedåt om jag inte illa kvickt lyckats fånga upp dem. Jag har tydligen avmagrat på sista tiden. Måste köpa nya jeans.

Framför oss sprang en annan försenad biobesökare. Tjugo meter efter honom jagade två unga män, varav den ene hade problem att hålla byxorna i styr. Jag undrar vad tonårsgänget vi sprang förbi trodde. Ringde de polisen?

Vi anlände i tid till bion. Lillebror fick rethosta av ansträngningen, försökte köpa något att dricka, men kön till snacksbaren var för lång. Väl inne i salongen hade filmen inte dragit igång. Det var lotteri på gång. Vissa i publiken fick priser för att de kom premiärhelgen. Ett av priserna var mineralvatten. Men vi vann inga priser. Därefter drog en massa trailers igång. Lillebror ville inte riskera att missa inledningen av filmen för att gå ut och köpa dricka, så han satt lugnt kvar och försökte hålla lungorna i styr.

Så här i efterhand vet vi båda att han hade hunnit, inga tvivel om det. Men vi satt kvar och fick se en trailer på Iron man, som inte såg ut som någon vidare film.

Cloverfield var stundtals breathtaking, och innehöll en massa springande. Det kunde åtminstone två i publiken relatera till.

Vinter i mitt rum

Jag kan inte uttrycka det oklarare än så här:

Vintern kommer och går,
snart parkerar ännu en vår,
avlämnar en busslass löften.
Skjutna från höften
träffar de aldrig sitt mål,
men lämnar mig full av hål.
Hur fan går det till?

Skotten har tagit slut,
hoppet slutligen ebbat ut,
alla mina gamla kärleksflöden,
ljusår närmare döden,
återbesöker mig då och då,
kanske försöker få mig förstå
hur fan det står till.

Välkommen till mitt stup.
Du ska ha dig en värmande sup,
för här har snön inte smält än.
Ute leker barn på gröna fälten
men det är vinternatt i mitt rum,
och månen viker sig inte en tum.
Här står det fan still.

I det skuggade hörnet av torget

En fruktansvärt solig dag
öppnar jag mitt svarta gitarrfodral
i det skuggade hörnet av torget,
där luften är behaglig och sval.

Alla möjliga mänskor passerar.
Alla har de någon oönskad femtioöring,
lite metallskrot att dumpa här,
för att rädda en musikalisk enstöring.

På den soliga sidan sitter leksaksförsäljaren,
min dagligen bittraste konkurrent,
och skruvar upp sina leksaksrobotar,
sina kära, egengjorda instrument.

Själv skruvar jag på gitarrstämningen,
försätter stämman i rätt stämningslägen,
söker upp mänskohjärtats ömma punkt
och jag vet exakt var den är belägen.

Avfyrar samma inledande sång som alltid,
följd av skramlet av mynt, prasslet av sedlar,
och därefter samma spellista som alltid,
med den enorma givmildhet den förmedlar.

Spellistan är kort med funktionell,
sången hörs över halva centrum.
Min förtjänst är inte alls dum.

Men min stackars lågmälde konkurrent
och hans ingenjörskonster,
verkar uppfattas som monster.

Och de ser verkligen hemska ut.
De går stelt som levande lik,
och har upprepade rörelsemönster
säkert ämnade som samhällskritik.

Och jag kan inte annat än hålla med.
För alla människor som går förbi
är alltid samma individer på samma rutt,
och det är alltid samma valör de slänger i.

Men vi kämpar om samma slantar
och de ska hamna i mina vantar.

Hans leksaksväska är lika tung vid dagens slut.
Men mitt fodral är tyngre än förut.
Och nu är det magens tur att spela sin sonat,
för den formligen vrålar efter mat.

Men när kvällen sänker sig över torget
och jag ivrigt packar ned mitt instrument
stegar plötsligt en robot upp till mig.
Vad, exakt, är dess incitament?

Den stannar en meter framför mig,
och plötsligt börjar den spela luftgitarr.
Situationen blir allt mer bisarr.

Rörelsen upprepas om och om igen.
I ögonvrån ser jag handlaren titta hit.
Men jag vågar inte titta dit.

För vem vet vad det egentligen är,
en utsträckt hand eller frän kritik..?
Jag klarar inte längre av att stanna här,
så jag ilar in i närmsta matbutik.

Då lommar leksaksförsäljaren äntligen hem,
ryggen krökt under en utnött axelrem.

Nu har han lämnat mitt synfält,
och i mitt hörn står inte roboten kvar,
men frågan lämnar den kvar.
Den som aldrig får något svar.

Och det är nog att föredra,
nu när allting går så bra…

Jag lämnar tankarna därhän,
för det är skräpmat på menyn återigen,
prisvärd näring för ensamma spelmän.

---


---

Hittar någon en Morrissey/Smiths-referens? 1:a pris är en bunt 50-öringar i brons.

Guldkompassen

Om man har läst boken finns ingen anledning att se filmatiseringen. Boken är en barnbok som jag gillar, men filmen är en barnfilm som är väldigt, väldigt ryggradslöst anpassad för barn. Det kyrkofientliga budskapet försvinner i det höga tempot. Kul om ungarna gillar det. Men själv känner jag mig utesluten. Det är sällan en särskilt trevlig känsla.

Jag är verkligen inte imponerad av just någonting, förutom det visuella och Nicole Kidman.

Och nä, jag gnäller inte på att filmen inte följer bokens handling slaviskt. Den var bara så... oengagerande. Och ospeciell.

Två av fem, kanske.

Dåligt lokalsinne?

Eller vad är det frågan om egentligen?

Förlorad i den europeiska solen

Solen bränner hjässan svårt
Det är omöjligt att tänka klart
Jag hade hoppats att klumpen i magen
skulle lämna mig i fred snart

Alla här är så exalterade
över sina grandiosa idéer,
som i slutändan bara leder fram till
sönderkompromissade klichéer

Det snackas aldrig om något annat här
i det främmande europeiska parlamentet
någonstans under den europeiska solen.
Placerad i den här obekväma stolen,
i syfte att bromsa den här skenande tjuren
Bespottad, hånad och helt utfrusen
från de starkast brinnande ljusen
som utgör vår europeiska sol.

Jag har inga kontakter kvar,
ingen känsla för mina gamla ideal.
Reducerad till en som bara sitter av sin tid
tills nästa avlägsna parlamentsval.

Kära familj, det är långt hem.
Jag hör knappt vad ni säger mer.
Det är för er skull jag nedlåter mig till det här.
Det skulle vara kul att höra nåt från er.

Ni måste ge mig vägledning,
något som liknar en instruktion.
För även om jag aldrig tillåts att skina som dem,
så kan jag alltid lysa upp en explosion.

Om ni laddar kanonen som är jag,
full med något som är värt att brinna för,
så riktar jag mig mot det mest sårbara stället
och inväntar det oundvikliga tillfället,
för stubinen antänds självmant här.

Fram till dess sitter jag på min stol
och gör allt som finns i min vanmakt
för att hålla min utfrysning intakt,
och inte avdunsta eller smälta bort
under vår europeiska sol.

Åh nej

OMG... Snälla, säg att det inte är sant...

En toppendag blev genast mycket mörkare.

Vila i frid.

Allt blev svart

Det är ett ämne jag inte vet hur man närmar sig,
men det har lämnat något obearbetat hos mig.
På andra sidan vägen växte ett mörker.
Bland unga pojkar som mig slog det rot
och växte upp till ett stort, ihåligt hot.

Vårt kvarter var omgärdat av mörk skogsmark
som i brist på annat fick agera lekpark.
Som liten trodde jag på märkliga saker,
som bara kan kopplas till inbillning,
en enorm fruktan utan urskillning.

Vi delade våra domäner med mörkrets kreatur.
Vid kvällningen återkom alltid samma procedur,
där vi samlade ihop våra vapen
på första ugglans hoande initiativ,
och flydde undan skogens nattliv.

Jag mötte några äldre barn på väg mot något uppsåt
sent en afton när vi alla hade skiljts åt.
Jag mötte samma rädsla i deras ögon
men de sa att de skulle fixa problemet
som orsakats av det här skitsystemet.

Jag var rädd och sa att jag skulle hem och se på teve
när de undrade om jag ville följa med.
De lämnade mig och började gå åt fel håll.
I den riktningen fanns inga hot mot barn,
bara flyktingförläggningen utanför stan.

Jag tänkte att de också var rädda och gick fel med flit,
eller också var det bara jag som kunde hitta dit.

Efter att deras röster tonat ut
kändes världen mycket mörkare än förut.

Jag höll ett krampaktigt tag om mitt trägevär.
Gatubelysningen bildade en barriär
som höll mörkret stången utan besvär.

Men det blev också mer kompakt
när man beskådade hela dess prakt
alldeles intill dess gränstrakter.

Jag började känna mig stor
som vågar gå där mörkret gror
medan äldre går på lönlösa häxjakter.

Nattens röster lät inte längre så illa,
några syrsor spelade stilla,
som ett efterspel till något otäckare.

Men jag började springa ändå,
det tog så lång tid att gå,
och jag ville hem till min favoritdeckare,

den jag idag förknippar med ett kul missförstånd -
att Miami var namnet på den coola polisen,
och Vice var namnet på hans svarta vän;
han som ofta kändes överflödig,
scenerna med honom kändes alltid sega.

Men det här avsnittet räddade han livet på sin kollega,
och fick sin länge efterlängtade revansch,
gjorde slutligen skäl för sin plats på min plansch.

---

Misstolkar ni den här är ni dumma i huvudet. Men det är sant att jag trodde att Don Johnsons rollfigur hette "Miami" och att Philip Michael Thomas' rollfigur hette "Vice", i samma anda som "Starsky & Hutch", "Turner & Hooch", "Cagney & Lace", "Bonnie & Clyde" - "Miami & Vice". Ja, ni förstår... Och ja, jag var tvungen att söka på imdb för att leta reda på Don Johnsons partners namn...

Felsökningen

Jag minns min härliga gymnasietid, fylld av dåligt självförtroende.

---

Felsökningen

Felet med dig är att du är intolerant och oförstående.
Mot mig är du alltid så förebrående.
Det ligger inte i det du säger,
men jag kan tyda ditt kroppsspråk,
den ständigt flödande monologen,
och det är ett välbekant stråk,
för jag är den stora psykologen.

Felet med mig är att jag kanske läser dig lite för bra.
Då blir tystnaden något att föredra,
för jag vill bevara den bilden.
Så vi kommer aldrig närmare varandra.
Inte förrän du försvinner in i bakgrunden,
en trygg plats bland alla andra,
kan du få förverkliga pratstunden.

Felet med min värld är att den har en framtid för oss,
(där vi är tillsammans förstås),
och jag vet exakt vad jag svara
på varenda liten replik du levererar.
Men du säger aldrig dessa saker i verkliga livet.
Du tillåter aldrig att jag briljerar.
Jag får aldrig ta det avgörande klivet.

---

Go'natt. I morgon vaknar jag upp ett år äldre. :-O

Stora framsteg i fallet Madeleine

Jag vet inte, men jag tyckte det här var ganska kul. Det här handlar om den översta nyheten på http://www.aftonbladet.se/ i skrivande stund.

Okej, glöm alla gamla bilder på Madeleine, såsom detta foto:



Nuförtiden tror nämligen experterna, med viss hjälp av avancerad datorutrustning, att hon ser ut som på denna bild:

Det har skett framsteg i fallet Madeleine. Nu blir hon nog funnen snart. Vilken tid vi lever i, med såna framstående FBI-experter som kan skapa såna fantastiska fantombilder utifrån en nästan identisk förlaga.

Experten i fråga tror alltså att Madeleines mun är aningen mer sluten nuförtiden, likaså ögonen, och att håret är stripigt eftersom det är oduschat. Men han är osäker. "Så här kan hon se ut nu". Kanske lite dumt att tipsa kidnapparna om att man kan duscha Madeleine, så att hon blir svårare för allmänheten att identifiera utifrån fantombilden.

Xvarts i Gnolls högkvarter

I förra inlägget skrev jag att jag skulle börja på nästa film. Det var en lögn. Jag har inte skrivit ett dugg. Hade god lust förra veckan, men då hade jag andra prioriteringar.

Hela denna helg har jag suttit och spelat Baldur's gate 1, det gamla datorrollspelet som kan ta, utan att överdriva, mer än hundra timmar att klara av. Man bör tillägga att jag redan klarat det en gång.

En festlig grej hände i Gnoll stronghold. Man kan ju förvänta sig att ett Gnoll stronghold svämmar över av Gnolls. Och mycket riktigt fanns där en massa Gnolls. Men djupast i dess innandöme, ja nästan i kartans andra ände, härjade ett gäng Xvarts. Har ni hört nåt så tokigt? Det måste vara en bugg. För inte skulle en Gnoll tillåta några Xvarts att springa omkring på sitt territorium. Det skulle ju vara rätt och slätt löjligt. Inte för att jag klagar. När man slaktat ett gäng Gnolls så blir ju några Xvarts ett välkommet avbrott, inte sant? Så det var bara att tacka och ta emot, och sen slakta några Xvarts istället. Men sen kom Gnollsen tillbaka, så då fick man ändra inställning igen, sudda bort flinet.

Ja, det var en minnesvärd episod av mitt liv.

---

Jag har även sett filmen som snabbt puttade ned Bron till Terabitia till silverplats. Men jag kan inte avslöja vilken det var. Se min filmtipset-profil för att se vilken.

Jag, en sängvätare

Så tidig morgon att staden är helt stilla,
ännu utan morgonblad om det vill sig illa,
för ännu är jag en sängvätare.
Anfallen kommer allt tätare
och jag måste läsa om elände;
klarar inte att göra ingenting
i väntan på tvättpassets ände.

Dagen kommer inte med några nya bud.
Arbetar så fukten dryper ur min hud,
strilar ned i munnen, en smak av salt.
Jag dyrkar dagen högst av allt,
även om jag upplevt den förut.
Trädgården är full av jobb
och det tar aldrig slut.

Vackra kvällen anländer insmickrande
och skiljer mig från mitt snickrande.
Tar mig ett glas, spiller lite vin,
ännu en utmaning för min tvättmaskin.
Somnar framför teveapparaten,
missar filmen jag somnat till förut,
och i stekpannan torkar middagsmaten.

Natten anländer, lågmält och kallt,
trots att den ljuder högst av allt,
och man vrider sig av och an,
svettas konstant, slumrar ibland.
Tills morgonen anländer med bättre väder,
när jag samlar ihop lakan, påslakan,
och örngott, fuktigast av alla sängkläder.

---

Nu hade jag tänkt börja på nästa filmmanus, så dikterna kommer kanske mindre frekvent framöver.

Och förresten, se filmen Bron till Terabitia. Av de få jag sett från 2007 är det den bästa. Enda som håller fyrstjärnig klass, förutom The Bourne Ultimatum. Terabitia är en film om två barn, två ensamvargar som finner varandra och skapar en fantasivärld när den riktiga blir för jävlig. Deras fantasi blir dock svår att hålla intakt när verklighetens allt större problem knackar på och stör. Mycket stark barnfilm, även för vuxna.

Jag, ett grubblande misstag

Här är ett försök att skriva något lättsammare, men den känns mest banal. Har grubblat hela kvällen om jag verkligen vill publicera den... Det kanske är ett misstag, så håll till godo tills jag ångrar mig. Men visst är jag en rimsmed?

Jag, ett grubblande misstag
----
Med saligt leende läppar
sken klasskamraterna ikapp runt omkring
medan munnen min formade en liten ring.
På kommando var jag redo att säga "omelett".
Allt var minutiöst förberett.

Jag, som den ende i hela lokalen
gapade efter den första vokalen,
den som aldrig hördes sen,
och på det fotot gapar jag än.

Det var varken första eller sista gången,
bara ett i raden av obetydliga misstag
som har format mannen som är jag.

Alltid minst halva distansen efter,
och försöker skrapa ihop mina rester.

Innan medvetandet kommit ikapp
har andra tillfällen redan flugit förbi;
en leende flickas snabba sorti.
Så jag låter minnena av dem sprida sig
för att försöka uppmuntra mig.

En inte alltför avlägsen dag
kanske jag lyckas, av misstag.
Någon tror det är denne jag avser
där jag går förbi, grubblar och ler.

För visst är jag ett levande solsken.
Jag bär det, stolt, som ett emblem.
Tar ni anstöt är det ert problem.

Jag förväntar mig mycket mer än misshag,
även om allt jag åstadkommer är misstag.
----

Tack till popgruppen Teenage Fanclub för inspirationen. De tillhandahåller alltid solsken.

Vi klipper bort dig

Utanför studion, under ett stilla regn,
står han och repeterar
och ger allt inför regissörens hund,
sin allra största stund.

Han har en kula i kammaren,
släpar bakom huvudrollen
med prestationen i släptåg, så lealös
och ständigt oförlöst.

Spelar tålamodet av alla andra
på ett helt annat plan,
alla kan förstå att det är hans tur,
men inte hur.

Men ingen fara, det går bättre nästa gång.
Ditt taffliga försök
kan gå upp i rök.

Vi kan klippa bort det.

Det är hans stund i rampljuset
men han speglar det ej,
och talangen han besitter
är bara chansen han försitter.

Och de kan inte klippa bort allt;
minnena från stunden,
kritiken som skulle ha förblivit ohörd,
drömmen som är förstörd.

Utanför studion, med färskt avskedsbesked,
klappar han regnhunden farväl,
utskriven ur filmens manuskript,

äntligen helt bortklippt.

Att belysa något nytt

Skägget är borta. Det gjorde inte ont. Käklinjen är inte längre accentuerad. Istället är det den nakna aknen på hakan som belyses. Nya kommer, består i ett par dagar och blir små missfärgningar. Det är alltid på hakan och ryggen jag har haft min värsta akne. Men inte nu längre, för det är inga problem längre, och det är jag glad för.

God jul!

Just nu: så mycket att göra. Drack två koppar kaffe och kroppen darrar-rrrr. Allt ska göras samtidigt och blir aldrig fullständigt. För varje bord man torkar lämnas ett hörn orört med en massa smulor kvar. För varje diskomgång som man fullbordar finns alltid en gammal mugg utan öra med ingrodd kaffesump under någon soffa. På varje shoppinglista finns en baksida man glömmer bocka för. Under varje räd ned på stan för julklappar står någon hylla tom och grinar en i fejset. Pengarna finns med råge, men räkningarna förblir obetalda. På jobbet upptäcker man att utandningsluften passerar en oborstad munhåla, och man försöker tala men munnen stängd. Kommunikationen är svår.

Det märks att det är jul. Jävla Jesus, var han tvungen att födas under den mest hektiska årstiden?

God jul på er!

Looking for MovieForumz

Visst känns det som ett stort hål i tillvaron efter MovieForumz flatline? Det blev plötsligt en sida mindre att rutinmässigt surfa in på.

Men detta ska inte behöva utgöra några problem. Det finns flera liknande sidor. Den jag helst skulle rekommendera är http://divxlive.com/channel-2, som har färre filmer och inte uppdateras lika ofta som MovieForumz gjorde. Men den fungerar som provisorisk lösning.

Alldeles nyss såg jag om första Pirates of the Caribbean via denna sida. Vad besviken jag blev - taffliga actionscener och svag handling. Spänningskurvan var knappast en berg-och-dalbana, snarare en segdragen dragkamp fram och åter mellan två mål, piratgrottan och därifrån, när plötsligt en tredje skådeplats dyker upp som illusion av variation. Där stannar de inte särskilt länge, dock. På väg tillbaka kommer någon på andra tankar och de vänder skutan mot - piratgrottan. Låt dragkampen fortsätta. Dialogen var ganska bra, men illa levererad av de flesta skådisarna. I slutändan är det endast Johnny Depp som håller betyg-trean intakt.

Julkort och sömn

Egentligen borde jag fotografera mig själv. Klockan är 06.20 en lördagmorgon och om 10 minuter måste jag gå och jobba. En lördagmorgon. Till saken hör att vi haft nattskift hela veckan, plus att jag jobbade 17.30-23 igår kväll. På ett dygn efter avslutad nattvecka ska jag ha lyckats ställa om till tidig morgon. Det gick inte. Och följdaktligen har jag inte sovit en minut i natt, om man bortser från lite ytligt slummer några timmar innan jag gav upp och steg opp.

Så nu känner jag mig som en statist i en George A. Romero-film. George A. Romero är en skräckfilmsregissör, känd för sina zombieskräckisar. I en av dem går zombisarna omkring planlöst i ett shoppingcenter, helt uttryckslösa och bara stönar och ser allmänt hjärndöda ut - precis som vanliga människor.

Och jag ser ut som en av dem just nu.

Till alla som råkar läsa: Sluta skicka julkort i konstiga former. Även helt kvadratiska är skit. Det ska vara rektangulära julkort.

Eller förresten: Sluta skicka julkort.

Tänk på det nästa år.

Stora lekparken

Här kommer en tidig julklapp från mig, en mastodontdikt:

Stora lekparken

Jag som var nästa generation
skulle härdas som person
i ett samhälle i miniatyr.

Fick en lekfull klapp på skinkan,
”Gå när du känner dig beredd.”
När jag gick var jag livrädd.

En av grabbarna där var som jag.
Två svaga blev en stark.
Vi beträdde ny mark.

I början var han sur och tvär,
ville inte ha mig där.
En fis från mig bröt isen.

För första gången hade jag en vän.
Bit för bit kartlade vi vår park
på vårt kodade pappersark.

Varje dag hämtade jag min vän
som lekte med sin farsas tomglas.
Mot parken sprang vi sen.

Jag fann ett antal blåmärken på min vän,
frågade vad det var för någonting,
men han låtsades som ingenting.

Så vi sprang skrikandes varje dag
genom parkens buskage,
mot stora barnens plantage.

Blev upphunna ibland,
blev slagna ibland,
huvuden doppades i sand.

Vi fann en trave porrtidningar.
Visade småbarnen allting
medan vi sprang omkring.

Och vi fann ett jordgetingbo
rakt under någons sko.
Och vi sprang iväg igen.

Men den argaste geting jag såg
var min slagne vän,
när han en dag fick nog
och började ge igen.

Det var hemskt att se
hur flamman plötsligt dog
chanslös mot dubbel längd
och tredubbel mängd.

Det var där varje dag tog slut.
Vissa grabbar gör som de vill,
så en annan stackare råkar illa ut,
och hans vän hjälper inte till.

Min vän började dra sig mot södra branten.
Själv drog jag mig till norra kanten.
Avlägsnandet gick smärtfritt.

Jag gömde mig bland minderåriga,
snoriga, rosiga, krullhåriga.
Jag tyckte de var äckliga.

Jag ledde dem enligt bästa förmåga,
men kunde aldrig tända min gamla låga.
Och jag blängde mot söder.

Ibland gömde vi oss i djupa diken
när vi hörde de vilda skriken
från andra sidan parken.

De satte alltid sordi över stämningen,
småglinen började jämra sig,
vilket jag tyckte var helt okej.

Somliga av skriken var djuriska, lät bekanta.
Vad hände egentligen vid södra branten?
Fantasin tog överhanden.

En dag tystnade det på andra sidan.
Tystnaden gjorde mig än mer vek.
Oron spred sig över vår lek.

Stunden senare blev vi invaderade.
Jag ledde oss vilt retirerande
undan en flock svartmålade bestar.

Jag sprang allt vad kroppen tål
undan ett bekant stridsvrål,
helt fri från ett bestämt mål,
i riktning mot södra branten
utan att se mig om, kvickt som en ljusstråle.

Men något släcktes där kartan tog slut.
Vid södra branten stod en spetsad påle,
och en till, och en till, och en till...

Det var de vapen som fanns att tillgå.
Det var plötsligt inte svårt att förstå
vilken väg min vän givit sig in på.

Nerför södra branten sprang jag,
på mark vi aldrig kartlade,
genom gårdar jag inte visste fanns.

Alla småglinen var borta, kanske kvar.
Själv visste jag inte var jag var.
Aldrig kände jag mig så ensam.

Sprang allt vad benen bar, hem,
sa till pappa att parken var sämst
och återvände aldrig dit igen.

I stora lekparken växte jag upp
till en löpstark kyckling
från en skalad vekling.

I stora lekparken lekte jag aldrig,
det var den som lekte med mig,
den drog mig till sig.

Det var ett annat liv för länge sen.
Men somliga av oss springer där än,
och ingen har lärt sig ett dugg.

Mer sån där emo-lyrik

Du ville egentligen aldrig ha bil

De går fort framåt och har backspeglar,
strategiskt placerade vart man än sneglar.
Vad är det för nåt som möter din blick,
en pösig gubbe i dåligt skick,

det kan väl inte vara du?
Kanske om tjugo år,
om du räknar årsringarna,
för han ser ut som du mår.

I mörkret finns bara stereon.
Den gör färden skön
när instrumentbrädans sken
gör spegelbilden grön.

En fin fest pågår någonstans.
Du fick en vänlig invit
och folket ropar ditt namn.
Men hittar du någonsin dit?

Nej, du har knappast någon chans.
Hittar du stället med tryck någonstans?
Jo, över bröstet känner du trycket,
det mest bekanta musikstycket.

Skuggorna i baksätet
ler aningen förmätet,
knackar dig på axeln.

Vad är det de vill?
Få dig att vakna till?
Eller köra dig av vägen?

Vänd dig inte om,
lyssna inte på dom.
Enda vägen går rakt fram.

Andas ut och spänn av en sekund,
förra natten sov du inte en blund.
Bortom nästa kurva ligger nog nästa stad,
där mörkret bryts av husrad efter husrad.

Uppdaterat min profil

Jag har uppdaterat min profil på blogger. Lol! Kolla bilden jag hittade i min bildmapp på hårddisken. Återigen: Lol! Who's playin' the banjo here?

Sånger från Jarmo

När jag skrev Extravagans-manuset skrev jag även en mängd sångtexter om vilken stackars sate huvudrollen Jarmo var, den ena texten pinsammare än den andra. Några av dem har jag kvar, men de flesta kunde jag inte behålla för den mentala hälsans skull. Som det slumpade sig blev de första och sista försöken bäst.

---
Jarmos första sång

Sen kväll vid dukat bord
bland törstiga vänner,
som parerar de ord
som aldrig sägs högt.

Kamrater till varje pris,
var och en indoktrinerad.
Våldet hänger i luften,
lokalen är kontaminerad.

Hon förutspådde det som slutligen hände.
Någon ringde en taxibuss,
men hon stiger in där själv,
meddelar vart hon vill ha skjuts
och ser dem rakt igenom fönsterglasen,
sitta kvar där inne och bråka.
Hoppas ödet ger dem nådens hand
innan taxin hinner åka.

”Dom som kommer här ska inte med”,
säger kvällens sista kund.
Natten kryper in och gör sig hemmastadd,
tystnaden får tala en stund.

Hon hoppar av framför ett rivningshus
som hon levde i förut,
där ljusen och färgerna från stan
på håll ser så tama ut.

Den första snön dansar ned i hennes hår,
fuktar skorna, förfryser hennes tår.
Det är nog dags att gå,
men det är mer än hon förmår.
”Jag ska bara stanna här en liten stund.
Natten är ung, jag likaså.
Det är så många olika vägar
som kallar mig härifrån”
---

---
Jarmos sång (Mina dagar vid grustaget)

Jag är där för jag bor i trakten.
Inte för att jag trivs,
jag hatar mitt liv,
men som jag låter och ser ut
är det min lott
att hållas långt bort
från storstadens ljus.

På jakt efter ödlor i grustaget.
Jag fångar dem ibland,
det enda jag kan.
Jag vet var de gömmer sig,
plockar svansar och ler,
känner mig förmer
bland smådjur i bur.

Mor gav mig ett fult gammalt namn
för att tvinga mig kvar,
jag är allt hon har.
Men ett par år provade jag på,
och tog en examen,
och åkte hem igen
med grava sömnbesvär.

Som barn fanns sällskap för mig.
Men bygden avfolkades,
tillvaron urholkades,
sommarstugor förföll i glömska.
Kvar är ett överlevande,
försiktigt trevande,
barn till en ensam mänska.

Blytunga moln i horisonten
har hängt där hela dan,
rasat ner över stan.
Hoppas att de når mitt grus,
så jag kan dansa i det regn
som tvingar dem i hägn
där borta i storstadens ljus.
---

Till saken hör att jag har tänkt ut en hel föregångare till Extravagans, om de unga pojkarnas uppväxt till utanförskap i ett litet samhälle, hur deras fåtaliga vänner flyttar till staden, och hur Jarmo och den blivande Extravagans-sångaren lämnas försvarslösa kvar bland brutala mobbare. Den enes brott mot konventionerna är en androgyn framtoning, den andres en klen fysik i kombination med ett ovanligt namn. De mer eller mindre tvingas att bli vänner. De växer upp tillsammans. De identifierar sig med ikoner inom popmusiken, och sporrar så småningom varandra att börja komponera musik. Men de är och förblir inte särskilt likasinnade...

...och efter grundskolan börjar de glida ifrån varandra. Vänskapen behövs inte längre. Deras konflikt kan yttra sig på en mängd olika sätt: den enes avundsjuka över den andres talang, svartsjuka, den ene blir olyckligt förälskad i den andre, etc. Något oåterkalleligt, som urartar i den musiktävling som blev kortfilmen Extravagans, och gör separationen definitiv.

Format: långfilm, eller kanske en hel miniserie.

Att omvärdera en film

Nyss, på SVT2, gick Eternal sunshine of the spotless mind, en film vars betyg har hemsökt mig vid många filmdiskussioner. Den har underminerat min trovärdighet som cineast. Det har varit hemskt att bevittna från mitt eget perspektiv, chocken i de andras ögon när jag så försiktigt som möjligt gått fram med motorsåg på helig mark.

Så det var med glädje jag 21:04 denna kväll såg att om en timme börjar Eternal sunshine of the spotless mind på teve.

Med nyrensat sinne såg jag om denna pärla från början till slut. Det var en märklig upplevelse, att inse hur fel man prickade vid första försöket, men samtidigt förstå varför det blev så. Filmen är ett originellt romantiskt drama som till allra största delen rör sig i ett drömlandskap. Tidigare tyckte jag att filmen fastnade under dessa drömscener, som när man fastnar i en jobbig feberdröm.

Samma känsla nu, jag minns hur det var i biosalongen. Skillnaden denna gång var att jag tyckte om det - det tragikomiska i situationen. En känsla som höll i sig filmen igenom, även om den kunde berättats bättre. Jag förstår varför manusförfattaren använde sig av en sidohistoria under denna del av filmen, men den tillförde inte så mycket. Det blev nästan bara mer av samma vara.

En annan sak som störde mig första gången var hur jag förutsåg hur det skulle sluta. Vad som kommer att hända när Jim Carrey (eller Joel som han heter i filmen) så småningom vaknar. Vad dumt - det var ju garanterat avsiktligt. Slutet gick ju faktiskt bortom detta till något oerhört rörande och smart. Jag kan bara tänka mig att jag första gången inte tyckte jag blev tillräckligt belönad för att ha genomlidit den oändliga drömsekvensen.

Så, resultatet? En höjning från 2 till 4 (på filmtipset). Den största förändringen jag gjort av ett filmbetyg någonsin. Och jag är glad att jag kan göra den från hjärtat, av egen fri vilja, utan att känna det som ett tvång. Det är därför jag skriver om det här.

Den största sänkningen jag gjort är på Deep blue sea, från 4 till 2. Men det skedde i etapper. Jag ryser vid tanken på att jag faktiskt sett den tre gånger.

Och nu har jag gjort det: analyserat en tidigare filmanalys, om än bara lite ytligt. Ni borde prova det någon gång.

Acting lesson # 4

Det här är tredje försöket att publicera det här inlägget. De övriga försöken kanske kommer så småningom. I såna fall blir det en pinsam trippelpost som jag får åtgärda eftersom den dyker upp.

Är "Garbage day!" möjligen världens sämst levererade replik?

Acting lesson # 3

Min förra lektion har redan börjat få genomslag. Här ett klipp från verkliga livet.

Läs- och skrivsvårigheter

Den här bilden såg jag på www.aftonbladet.se idag. Det tog några rediga sekunder innan jag fick meningen att gå ihop:

Radiorapporter om brittiskt väder

Min radio skvallrar om regn längs norra norrlandskusten.
Ett tätt regn som skymmer sikten över viken
och översvämmar mina rostigaste diken.
Min radio ljuger aldrig, gör mig aldrig besviken.

Hon och jag fann samma frekvens på ett helt annat band än resten av mänskligheten.

När jag skulle tala med andra tvingades jag kalibrera,
misslyckades och tvingades retirera.

Och när jag lyckades hörde jag hur sången de sjöng ändå blev till brus i mina öron.

Min radio avslöjade en dimma över det öppna havet,
som nu rullar in över min gulnande trädgård,
fuktar skjortan och stripar mitt tunna hår.
Min radio missar aldrig att förmedla hur jag mår.

När sirenerna från öppna havet ljöd, lämnade hon hamnen och följde efter.

Och när jag bommade igen deras sjöbod,
det var faktiskt inte förrän då jag förstod…

…att kvar på bryggan blev en ensam stenstod.

Hon och jag kommunicerar ännu på distans, en sträcka lika lång som kusten.

Saker har börjat gå snett oss emellan,
men jag är van - det händer mig inte sällan.

Dessutom har jag pejlat nya signaler i dess ställe, medan hennes tonar ut.

Min radio avstår aldrig från att vara progressiv.

---

Acting lesson # 2

Att dö på film är ju ingen konst. Försök göra det till något mer. Fördjupa upplevelsen för åskådaren genom att ifrågasätta det meningslösa våldet medan du ser chockad ut och givetvis även skriker av smärta.

Acting lesson # 1

Här har vi en lektion i hur man förmedlar fysisk ansträngning. Jackie Chan är denna skolas främsta förespråkare.

Klippet är från filmen Turkish Star wars

Ett lådbilsrace i ensamt majestät

Jag är ung och jag kan allt
Lärde mig snickra av en orsak
Min ingenjörskonst är bara min
Din beundran delar jag med dig
Men din avund är bara din

Jag är ung och jag kan måla
kunde alltid liva upp byns väggar
Men fick aldrig några uppskattningar
Även min omsorgsfulla lådbilsdesign
är föremål för missuppfattningar

Det finns några personer
Med makten att få mig att må sämst
De flesta skulle låta bli
Men några gör det obönhörligen
Varenda gång jag kommer förbi

Så nu känns det så där igen
Det är en dag som följer en bättre
Kortet som välter alla andra kort
Känslan när bromsarna släpper
och man åker utför fort

Ni som står kvar på krönet
Säger, lite på allvar, mest på skämt
med illa förställd gråtbruten röst
”Där försvann den bästa pojken som levat”
som om det vore någon tröst

När jag åker bort härifrån
Så ska vägen vara oändligt lång
Och helt omöjlig att följa
Ensam vill jag släppa lös alltihop
som jag hittills tvingats dölja

Och nu håller jag på att spricka
Om bara backen aldrig ville plana ut
och ingen hindrade mig från att vinna
Om jag förenade mig med horisonten
och ni såg mig gradvis försvinna

Mållinjen är dragen i fjärran
Där solen stiger bortom grantopparna
och grusvägen blir till asfalt
Där jag kan göra mig förstådd
och bara glömma alla och allt

---

Den här texten skrev jag idag. Det var en filmidé jag hade, men den hade ju redan gjorts tidigare av en känd svensk regissör. Så det fick bli en "Fucking Åmål" i fickformat istället.

10 minutes

Och den andra filmen heter 10 minutes, prisbelönt 10-minutersfilm om skillnaden 10 minuter kan utgöra i två vitt skilda liv.

The man with the beautiful eyes

Jag gör ett nytt försök )det första blev ett magplask) att posta två kortfilmer som jag hittat på youtube. De två bästa jag sett, antagligen.

Den första heter The man with the beautiful eyes, och är en fin dikt av Charles Bukowski som illustreras med barnteckningar. Handlar om den främmande, obegripliga vuxenvärlden genom ett barns ögon.

PS2 no morez

I och med att jag klarade Okami nyligen så tog en fin tevespels-era slut för mig personligen. PS2 har varit bäst hittills. Eller åtminstone lika bra som Amiga-eran, som nog innehöll sämre men betydligt fler spel, eftersom man lättare kunde få tag på dem då tack vare popiroratotkokopopierorinongog.

Och vilken avslutning det blev! Finalen i Okami var mäktig, en hejdundrande succé som inte kommer att vara några problem att visualisera i framtiden, när jag vill vara lite sentimental över hela denna epok.

Sammanfattning - PS2 - vilka spel man får man inte missa (utan inbördes ordning):

Beyond good & evil - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Final fantasy X - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Ico - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Shadow of the colossus - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Deus ex - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Resident evil 4 - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Metal gear solid 3: Snake eater - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Pro evolution soccer 4 - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Prince of Persia: The Sands of time - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Kingdom hearts - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Kingdom hearts 2 - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Devil may cry - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.

Uppdaterat 21 okt 2007 (en dag senare):

Lol, jag glömde ju att inkludera själva triggern för detta inlägg i listan.

Självklart platsar även...

...Okami - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.

7. Vägvisaren

7. Vägvisaren (Dersu Uzala, 1975, Akira Kurosawa)

Senaste mästerverket jag såg om var Akira Kurosawas Vägvisaren, med originaltiteln Dersu Uzala. Mestadels förlagd till Sibirien, med sitt ursprung i den ryske upptäcksresanden Vladimir Arsenevs memoarer. Han ska kartlägga Ussuri-området när hans expedition stöter ihop med Dersu Uzala, som är en gammal golder och jägare. Arsenev övertalar Dersu att ikläda sig rollen som deras vägvisare för att underlätta kartläggningen, och utifrån dessa premisser utformas en djup och nära vänskap, som under de mest extrema förhållanden ska visa sig rädda liv.

Vägvisaren var Kurosawas comeback efter publikfiaskot Dodeskaden. I Vägvisaren är han i högform. Rollfigurerna är mestadels skildrade på avstånd, för att inte stå ivägen för det formidabla natursceneriet, som i sin tur symboliserar och sätter ord på huvudrollernas nära vänskap på ett sätt som vanlig dialog skulle haft svårt att åstadkomma. Kurosawa berättar genom att visa på ett sätt som en gång för alla bevisar hans storhet. Känsloyttringarna på skärmen är små men växer sig stora inom oss.


Själva handlingen består av kortare incidenter, små äventyr på den ryska tundran, som fogas samman till en helhet. Det hade lätt kunnat bli splittrat och repetitivt, men filmen skrider framåt som helhet tack vare en fin karaktärsutveckling, och då främst hos Dersu. Men det udda med denna utveckling är att den snarare finns där som ett hinder hos vår hjälte. Som om Den rena naturmänniskan, som Dersu faktiskt framställs som, är fulländad och varje vidare utveckling skulle vara i negativ bemärkelse.


Vägvisaren är naturfilosofisk utan att vara svårbegriplig. Det som talar emot den är dess långsamma tempo som kommer att få många att ge upp strax efter startskottet. Men för att inse filmens storhet krävs att man fullföljer ända till slutet. Precis som Oscarsjuryn gjorde, och tilldelade den priset som Bästa utländska film 1976.

No one's going to say it out loud

"No one's going to say it out loud

Wherever you go, there’s always something that hurts more or less. All your early dawnings, are they souvenirs or warnings, debts to curse or something worse?

Skip days and hide away, there’s always someone who’ll drag you down. I’ll be there, can you hear, desolation reach for what is most near. Everyday’s little miseries and everyday’s little apologies can’t compare with the grand scheme coming at us. Sometimes we oblige it, revive it - sometimes we can’t hide from it.

Been through all the choices, all bad or worse walk on by. The murmur of voices, what are trying to say, trying to sell this time?

Skip days and come out again, life will always hang around. I’ll be there, the coast is clear, desolation reach for what is most near. Everyday’s little miseries and everyday’s little apologies can’t compare with the grand scheme coming at us. Sometimes we outrun it, laugh at it - sometimes we get away with it.

Skip days and make it easy on yourself, by making it easy on someone else. There’s still enough great things hiding to make a difference between this mess and dying."

Nej, det är inte jag som har skrivit. Det är Peter Nuottaniemi förstås, i en av de mest okända låtarna i Bear Quartets obskyra låtkatalog. En av mina absoluta favorittexter som hade förtjänat ett bättre öde, och fick viss upprättelse när den inkluderades i BQ:s Early years-samling.

Jag önskar jag hade kommit på det själv före (idiot)

Här en stjärna från i förrgår som hade en del vettiga åsikter (idiot).

Familjen Dafgårds sojakorv

Jag skrev följande inlägg på loadings forum (med vissa modifikationer), men det väckte ingen respons överhuvudtaget:

Sojakorv till middag...

Konsum hade bara Familjen Dafgårds enorma sojafallos, som är helt färglös, oinbjudande och går av på mitten när man försöker plocka upp dem med sin korvtång. När de ligger där på min tallrik mitt i en helig blandning av bulgur, skivad gurka, krossad tomat smaksatt med chili och curry - en makalös färgkombination - blir inte anrättningen tillstymmelsen till uppiffad, istället liksom suger korvarna ur allt liv i allt runt sig som ett svart hål. Fast korvarna är inte svarta, de har ingen färg - jag vet då inte hur den ska beskrivas.

När man sitter där och långsamt karvar bit för bit från korven och stoppar dem i munnen, liksom sjunker man ihop och förlorar all den kroppshållning man byggt upp under alla sina levnadsår. Genom fönstret börjar löven på träden gulna och falla till marken. Någonstans hör man åskan mullra. Ovanifrån hör man grannen spela på sin fiol, hon håller på att träna för sin första spelning på en begravning. En känsla av deja vu infinner sig. Man dagdrömmer sig bort till höstdagarna med Skogsmulle, ditskjutsad av morsan, då man kände sig helt vilsen i sällskap med så många andra.

Tio minuter senare tar man med slokande axlar tallriken till diskbänken, och försöker återkalla smaken på det man just ätit, men det går bara inte. Var det gott? Omöjligt att svara på, det går bara inte, man minns knappt att man ätit. Man kanske borde prova produkten igen, en annan dag...

Det är så Familjen Dafgårds sojakorv kan fortsätta att säljas i butiken. Det är den enda logiska förklaringen. För om Familjen Dafgårds sojakorv vore en person, så vore den Margaret Thatcher.

Katastrofala skivomslag

http://katastrofalaomslag.blogspot.com/

Den här bloggen är den roligaste jag läst, i konkurrens med Konsumbloggen. De gamla lp-skivorna med sina stora pappfodral gav verkligen smaklösheten fritt spelrum. På bloggen kan man klicka på varje omslag och se dem förstorade, vilket tillför en extra dimension. Varje omslag åtföljs av skarpsynta kommentarer.

Några favoriter (det finns många fler):

Star city - I'm a man

Fendox - Puss & kram

Trivs me' Brogren's - Stäm fiolen Brogren

Jag behövs till nåt

Kolla vad som damp ned i brevlådan i torsdags:

Under en månad ska jag spegla Sveriges musiksmak. Det känns kul att göra något i nationens tjänst, som anstår en riktig medborgare av vårt avlånga land.

Nu vet jag att när allt annat har misslyckats har jag i alla fall under en månad lämnat mitt avtryck i den svenska kulturen.

Smörgåspålägget skinka

Jag kan inte längre äta smörgåspålägget skinka, i alla fall inte i den form de säljs på butiken: mamma scan piggham i alla dess varianter, ica gott liv - känner ni att de smakar kadaver? Så smakade de aldrig innan jag blev vegetarian. Sedan jag började käka kött igen har jag gång på gång upplevt den fräna, kväljande smaken av härsknande grissaft. Uuuu.

Jag åt några tuggor till frukost nyss men var tvungen att slänga dem och sedan hela paketet. Istället la jag på några salladsblad, men smaken satt kvar i hårdbrödets innandöme.

Ska jag käka skinka i fortsättningen får den vara fascistisk, superdür, saftig och fet och specialimporterad i långa omvägar genom Europa. Eller ersätta med leverpastej, stark ost, hemmagjord hummus, mesost eller tartex.

Extravagans

Det första utkastet till mitt första kortfilmsmanus, Extravagans, är nu klart.

Förutsättningen: Det är sen januarikväll i en norrländsk stad. Mitt i midvinterkylan finns denna kväll en smältdegel, en lokal musikscen där ett antal ungdomar samlats för bevittna framtidshoppen i den musikbransch som befinner sig i kris. Skivförsäljningen är i fritt fall, och det är dags för branschen att ta tag i tyglarna. I vilken riktning vill man styra musiken i framtiden? Till årets talangjakt har bland andra glamrockbandet Extravagans och singer-songwritern Jarmo anmält sig. De får representera ytterligheter, och som det slumpar sig hamnar de båda uppträdandena sist i startfältet. Det hela utvecklar sig till en duell de båda bidragen sinsemellan.

I publiken sitter ett antal personer vi får följa, en del av en större massa som kommer att ha stor påverkan på utgången av denna tävling. En tävling som också kommer att påverka dessa individers framtid närmare eller bort från varandra.

Fortsatt semester

Under semestern ska här skrivas. Fyra kortfilmsidéer ska utvecklas. Vad kul det ska bli - jag har inget annat än tid just nu. Jag vill prova på allt:

EXTRAVAGANS (om en duell på en scen i samband med en musiktävling för ungdomar, och hur den påverkar artisterna, åskådarna och deras inbördes förhållanden, gamla band byts mot nya, ungdomsdramakomedi, nästan klart manus)

AMBULANS (om den kioskägande invandraren som mordhotas och köper ett skjutvapen, thriller, de grova dragen klara i skallen)

JAG ÄR EN SOPSTATION (om den unge mannen som alla dumpar sitt själsliga avfall på, tills han tar mod till sig och beslutar sig för att göra motstånd, svart komedi, blodigt slut, synopsis klar)

OFÖRLÖST (om hon som återvänder till platsen för sin brors ouppklarade försvinnande, psykologisk skräck, det grova händelseförloppet klart i skallen)

Istället för att bara sitta och gnälla på svensk film kan man ju försöka göra något åt den.

Semester

Första semesterdagen.

Det regnar ibland och jag har tråkigt. Har laddat ned ett knippe låtar av Nina Simone, som kan vara för jäkla bra ibland. Har försökt hitta den gamla tecknade valfilmen "Samson & Sally" på någon webbutik, utan större framgång. Men jag hittade "The Importance of being Morrissey" på youtube. På movieforumz kan man nu se Mikael Håfströms senaste film, en psykologisk skräckis baserad på Stephen King, med fint betyg på imdb; 7.8 senast jag såg.

Dagens låt är Master Kilby av Alasdair Roberts.

Last.fm

Har ni någon användare på http://www.lastfm.se?

Vet ni vad det är?

Det är som filmtipset, fast för musik. Fast man får faktiskt höra hela låtarna istället för den namedropping som filmtipset kretsar kring, och som är så jäkla jobbig.

På lastfm heter min användare uzala.

lamotta var upptaget.

Full Metal Jacket till Nintendo Wii

Har ni sett Stanley Kubricks antikrigsfilm Full metal jacket? Då kanske ni minns hur vilken omtumlande och oförglömlig upplevelse den filmen var.

Nu har ni chansen att återuppleva historien, ännu ett steg närmare händelsernas centrum, när Full metal jacket släpps på Nintendo Wii. Här är ett smakprov ur spelet.

:D

6. Withnail och jag

6. Withnail och jag (Withnail & I, 1987, Bruce Robinson)

Den här filmen har jag inte vetat hur jag ska närma mig. Jag har inte ens velat närma mig den. Den är så svår att haussa.

Det är en komedi. Men läs det här:

Marwood och Withnail, Två arbetslösa skådespelare i Camden town (London) under slutet på 60-talet lever i fullkomlig misär i en förfallen lägenhet de delar. Den tomma tillvaron är fylld av sprit och piller. Under förtexterna får den ene av dem (Marwood) en panikångestattack och i dess kölvatten börjar han grubbla på något sätt att fly undan eländet. Han föreslår för sin vän att de ska låna dennes farbrors stuga på landsbygden under en helg. Vilket de gör. Väl framme upptäcker de hur illa lämpade de är för livet på landet. Dåligt väder såväl som lokalbefolkning och matbrist förpestar varenda minut av tillvaron. Allt håller på att rämna när Withnails farbror, den kärlekskranka gamla bögen Monty, kommer på besök en kväll, för att återuppta ett gammalt intresse: unga pojkar.

Att beskriva handlingen är inte så svårt eftersom filmen egentligen inte har någon. Målen känns vaga och förvirrande. Det är avsiktligt. Man bryr sig egentligen inte. Vi lär istället känna en radda välskrivna rollfigurer, somliga av dem lite extrema, andra mer levande. Men man tror på dem alla, karikatyrer eller ej. Och de gestaltas av klasskådespelare som får leverera dialog av högsta klass. Richard E. Grant har mottagit mest beröm för sin insats som den bittre snobben Withnail.

Men Richard Griffiths är lika bra som den pretentiöse Monty:

---
Monty: "Longtemps, longtemps de teau cheveux. Oh, Bodelair. Brings back such memories of Oxford. Indeed I often wonder where Norman is now. Probably wintering with his mother in Guilford, a cat, rain, vim under the sink and both bars on. But old now, there is no true beauty without decay."

Withnail: "Legium pro Britania."

Monty: "How right you are, how right you are. We live in a kingdom of reigns where royalty comes in gangs. Come on lads, the sky's bruising, night must fall and we shall be forced to camp."
---

En komedi som kanske inte lockar så många skratt. Men man har trots allt en trevlig stund framför filmen. De mörka undertonerna man upplever i början av filmen återkommer mot slutet. Jag ska ju inte avslöja vad som händer, men när en era är på väg mot sitt slut kanske somliga har svårt att lämna den, åtminstone utan en hel del separationsångest. Och när eftertexterna närmar sig skildras detta på ett lysande sätt där en av skådespelarna får leverera sitt livs rolltolkning i regnet framför en flock vargar, som knappast låter sig imponeras.

När allt är över inser man att det finns åtminstone ett par riktigt mörka levnadsöden inbäddade i historien mellan raderna. Men det är en annan historia. Författaren Bruce Robinson har valt att skildra några dagar som inte är lyckliga, inte heller svarta, utan i en övergångsfas däremellan. Och personerna man följer levandegörs i ens huvud när man funderar på vad de gjorde tidigare och framför allt vad som kommer att hända efter bilden har tonat ut.

Alltså, på bekostnad av en del skratt och underhållning för stunden erbjuds vi något mycket mer intelligent och långlivat, som också väcker mer känslor än det mesta. Jag tycker inte det låter som ett nedköp. Tror du ändå att det är ett nedköp så finns tusentals mer lämpliga alternativ. Se dem istället.

Wolf's rain

Nu har jag sett klart Wolf's rain. Jag gillade den. Vissa delar, framför allt i början och slutet, var väldigt bra. Somliga animeprodukter har ju en tendens att flippa ur mot slutet men Wolf's rain gjorde mig inte besviken. Musiken, frånsett det hemska ledmotivet under förtexterna, är fin och sätter en vacker prägel.

Ändå tror jag inte jag skulle rekommendera den, med den enkla anledningen att den inte var mästerlig. Att spendera så lång tid (30 avsnitt á dryga 23 minuter) framför nåt som inte är mästerligt är inte värt det. Dessutom kände jag inte att jag tillhörde målgruppen riktigt. Den något pretentiösa tonen passar nog bäst för intelligenta och osäkra tonåringar.

Så jag kan rekommendera den till osäkra tonåringar som inte vet vad de ska göra på sin fritid.

Är du osäker på om du är osäker? Ja, det är inte lätt att veta ska du veta. Så här kan en osäker tonåring se ut:

Fula, skitiga & elaka

Jag lånade Fula, skitiga & elaka på Umeås förträffliga stadsbibliotek. Som jag hade längtat!

"Grotesk", "mustig", "rå och frustande"... Ingen vågar ta ordet "buskis" i sin mun när man beskriver Ettore Scolas guldpalmsvinnande film Fula, skitiga & elaka, men det är ju precis vad det är. En filmtipsare på http://www.filmtipset.se/ jämförde den med Stefan & Krister, och det var huvudet på spiken. Att se Fula, skitiga & elaka på sin teveruta är som att ha buskisparet stående en och en halv meter framför sig och vråla samma jävla skämt i nästan två timmar.

All form av framåtskridande handling har strukits. Det är ju resan som är viktigare än målet. Efter nästan en timme tar filmen några stapplande steg mot en karaktärsutveckling hos huvudpersonen (den arge gamle gubben), men får stora skälvan och återgår till utgångspositionen. När allt är över har jag skrattat en enda gång. Ett litet fniss när gubbens son (som är transa) tar en svägerska bakifrån, samtidigt som gubben ser på genom ett fönster och filmmusiken blir en funkigare variant av ledmotivet.

Ett fniss rikare och två timmar närmare döden. Guldpalmsjuryn var det här året en samling jävligt gubbsjuka skithögar.

Se på film

Om ni kan engelska språket så pass bra att ni kan se en film otextad, så finns den här forum-sidan till er tjänst:

http://movieforumz.com/index.php

Det bästa stället på det här forumet är Stage6 DivX movies, där man kan se filmerna i fin .vid-kvalitet, om man bara installerar en divx-codec, vilket inte är särskilt jobbigt.

Några filmer måste man registrera sig för att kunna se, och några plockas bort efter ett tag. Men de flesta ligger bara och väntar på att ses. Ingen nedladdning krävs. Så det är inte olagligt.

Bra, va!?

"Frodo of the nine fingers, and the ring of doom".

Det finns ett par gamla (från 70- & 80-talet) tecknade tv-versioner av The Hobbit och Return of the king på YouTube. Jag har haft nöjet att se dem i hela sin prakt. Nöje, även fast det är barnfilm och musikal. Klippet som jag länkar till kanske förklarar varför det är ett nöje.

"Where there's a whip, there is a way!"



http://www.youtube.com/watch?v=N6RCyYHJskA

5. Långdistanslöparen

5. Långdistanslöparen (The Loneliness of the long distance runner, 1962, Tony Richardson)

”Running’s always been a big thing in our family, especially running away from the police.”

Långdistanslöparen är en av urfäderna till brittisk vardagsrealism skildrat på film. Inledningen skildrar en fångtransport till en ungdomsvårdskola. I fordonet sitter Colin Smith, som har åkt dit för inbrott på ett bageri. Institutionen han hamnar på är grå, trist och uppfostrande. Men Smith får chans till upprättelse när skolans rektor upptäcker en löpartalang i honom. Han blir utvald till att representera skolan i långdistansloppet i en idrottstävling mot en finare skola. Han drillas hårt av tränare och måste stiga upp tidigare än sina kamrater, men får privilegiet att lämna skolans murar utan bevakning för att träna i naturen. Och under långa träningspass helt ensam kommer hans tankar på drift. Hur hamnade han i sin situation? Vem har han att skylla på?

Svaren skildras i form av långa tillbakablickar. Colin Smith kommer från en familj med tre syskon, en döende far och en otrogen mor. Hemmet verkar deprimerande och helt kärlekslöst. För att leva upp driver han omkring på stan med en kamrat, och under en sån session träffar han en flicka, med en ömsesidig önskan att lämna den miserabla tillvaro de lever i. I en serie tillbakablickar får vi följa händelsekedjan som leder fram till inbrottet.

Filmens atmosfär sammanfattas ganska tydligt när huvudpersonens namn ska presenteras:

- What’s your name?
- Smith.
- Say ”sir” when you answer the governor!
- Sir Smith.

Problemet med Långdistanslöparens generationskamrater, filmer som Lördagnatt och söndagmorgon, eller den franska Till sista andetaget, är att de huvudpersonernas upproriskhet knappt blir satta i någon kontext. Varför är de så jäkla förbannade? I miljön de rör sig i ser man inga orsaker. Det blir för abstrakt. Om man är en allmänt arg person själv kan man förmodligen lätt sympatisera med dem, men alla andra lämnas i sticket. Långdistanslöparen hjälpte inte mig att forma en politisk övertygelse eller en upprorisk personlighet. Men det är en film om rebellisk ungdom som fungerar, mycket tack vare att den är förlagd till en miljö med auktoriteter som är lätta att som åskådare ta avstånd från. Då tänker jag förstås på ungdomsvårdskolan. Och ändå skildras den inte som en särskilt hemsk plats. Individerna som får representera den framställs som lite tröga men välvilliga gentemot internerna. Men det är inget värdigt liv att leva, det är självklart.

Filmen väcker kanske inga större känslor, utan är en lågmäld och sansad protest mot något som man får avgöra själv.

Nons

Igår var jag på skivbolaget Nons 15-årsjubileum. Eller jag tror det var 15-årsjubileum. Och jag tror de heter Nons. Det jag vet är att datumet var 27 april och att de som spelade var Isolation Years, Carpet people, The Perishers och Doktor Kosmos.

Isolation Years och Doktor Kosmos var bra. Det var så klart mest drag på Doktor Kosmos, och de var bäst. Mycket bra, till och med. Men när de skulle spela På låtsas och på riktigt tappade sångaren Uje bort sig i texten på andra versen. Det är inte så konstigt, eftersom den låten har ett ordflöde i Papa Dee-klass. Jag har faktiskt aldrig hört Uje klara den texten live. Den är svår, så svår.

Innan vi gick på skivbolagsfesten gick jag och kamrat Oskar på bibblan för jag skulle lämna igen en film jag lånat där. Då kom David Sandström fram och började snacka med min vän, eftersom de har råkats i tidigare sammanhang. Han skulle också på Nons-festen, och mycket riktigt var han där också. Vi var mitt i Umeås kändissmet, och det var rätt kul faktiskt.

Men man blir alltid less när det är en så lång kväll. I alla fall när banden spelar musik i ett så lunkigt tempo som The Perishers gjorde stundtals och Carpet people gjorde hela tiden. Om stämningen var magnetisk då så hade jag samma laddning som de på scenen och repellerades därifrån. Till baren.

När kvällen var över började jag gå hem, men det tog så lång tid att jag sprang istället. Det var rätt skönt och gick fortare.

Väl hemma tänkte jag att nu har jag i alla fall gjort något speciellt av den här helgen, men ganska snart kändes även det speciella som om det gått på trygg rutin. Bara ett kallt konstaterande. Särskilt mycket mer hann jag inte tänka innan jag somnade, och som vanligt sov jag inte särskilt bra efter att ha druckit alkohol. Jag tror det beror på att kroppen arbetar så febrilt för att förbränna det.

Geting blues

Årets första geting har hälsat på hemma hos mig. Den var i mitt müslipaket och härjade, och grejen var att jag just hade käkat fil och müsli. "Oj då!", tänkte jag. Sen funderade jag på hur jag bäst skulle kunna ta hand om min gäst. "Hmm!", tänkte jag. Sen gick jag och hämtade det stora, röda kuvertet till senaste pensionsprognosen och lät getingen kliva ombord, och så styrde jag skutan mot ytterdörren. "Det var trevligt att du hälsade på!", tänkte jag.

Väl framme vid ytterdörren tänkte jag: "Hmm, jag har ju inga brallor på mig. Tänk om någon granne ser mig, halvnaken, ytterst försiktigt handskandes med pensionsprognosen. Vad skulle de tro?" Så jag gick på toa istället, fällde upp locket på toastolen och skakade ned getingen i det klara vattnet. "Fan, vad pissnödig jag är!", tänkte jag eftersom jag var pissnödig som fan. "Det är bättre för miljön om jag pissar innan jag spolar bort getingen. Då kan jag få bort pisset och getingen i en och samma spolning!" Så jag gav getingen en gul varmvattendusch. Därefter skickade jag iväg den lille rackaren på sitt livs åktur. Och jag tror bestämt att den vinkade farväl åt mig med alla sina extremiteter när den låg på rygg där i sin bassäng och allting började snurra runt, runt, runt...

Turkish Star wars

Jag hittade en skum film, Turkish Star wars, på en sajt. Tyvärr är den helt otextad, men den verkar helt störd. Fina betyget 6.2 på imdb dock. Tills det sänks.

http://www.tv-links.co.uk/show.do/4/1800

Alasdair Roberts

Om jag vore Stockholmare, och Om jag icke skulle iväg på bröllopsresa eller nåt sånt...

...då skulle jag gått på kinesiska teatern och sett Joanna Newsom söndag 22 april. Eller rättare sagt bara hennes öppningsakt Alasdair Roberts. Vaför då? För att han spelar briljant bra Georg-musik. Det är som lillebror sa: "Vilken tidsålder tror han att han lever i?" En bättre tidsålder verkar det som.

4. Harmonica - en hämnare

4. Harmonica – en hämnare (C'era una volta il west, 1968, Sergio Leone)

Kanske dags för en film till.

Kring järnvägens expansion västerut i vilda västern byggs ett drama upp. En man med munspel anländer med tåget till en liten stad. Han ska träffa Frank, men istället utgör tre beväpnade och skjutglada män välkomstkomittén. En kvinna vid namn Jill anländer med ett annat tåg. För henne utgörs ingen välkomstkomitté, för den har blivit mördad av Frank, som vill ge banditen Cheyenne skulden för morden. Vilket gör Cheyenne upprörd. Och snart kommer den: sammandrabbningen. Lita på det. Men innan ska några saker redas ut. De fyra rollfigurerna bär på många hemligheter som ska presenteras. De har dunkla motiv som målas upp sparsamt.

I Once upon a time in the west, eller Harmonica – en hämnare som titeln mycket illa översattes till svenska, hålls åskådaren på halster in i det sista. Tempot i historieberättandet är mycket lågt och ryckigt. Enbart förtexterna varar i 14 minuter och ackompanjeras inte av någon musik, utan av ett febrigt gnissel från en vindsnurra, surrandet från en ihärdig fluga, droppandet från en läckande vattentank och smattrandet av en telegraf. Allt medan tre män väntar på ett tåg. Filmen hade antagligen kunnat vara under en timme lång istället för två och en halv om Sergio Leone hade velat berätta historien rappt och effektivt. Men han valde att göra den bra istället.

Varje viktig rollfigur har ett eget ledmotiv, komponerat av Ennio Morricone. Mannen med munspelet och Frank delar på samma, eftersom de till viss del har en gemensam bakgrund. Musiken blir till en viktig del i karaktärsuppbyggnaden eftersom figurerna presenteras så långsamt och knapphändigt. Franks uppdragsgivare, en helt oförklarligt grym och skoningslös järnvägsherre med skelettuberkulos, får på ett ögonblick mänskliga drag när hans ledmotiv för första gången spelas upp. Detta samtidigt som han tittar in i en tavla, och motivet till hans kompromisslösa expanderande av järnvägen plötsligt blir klart, samtidigt som man ser tavlans motiv. Det är min favoritscen. Den är helt fantastisk.

Det finns andra fantastiska grejer i filmen också, som fotot och massor av one-liners. Och Claudia Cardinale som spelar Jill. Hon är en uppenbarelse i sig. Men allt detta får ni upptäcka själva.

En riktigt mörk dag

http://aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1043744,00.html