Här har du mitt liv

41 frågor, 1 personlighet. Självkännedom för otåliga.

(Klicka på bilden för att se den förstorad)

Introvert eller bara surkart?

På sistone har jag och några likasinnade hamnat i situationer där våra personligheter ifrågasatts. Det har vi inte upplevt sedan skolgången. Det kulminerade under och efter de lönesamtal på jobbet vi var tvungna att genomlida på löpande band. Ett missnöje började cirkulera bland oss som känner och kallar oss de tillbakadragna, de blyga, de anspråkslösa eller de introverta...

"Du måste börja ta för dig mer." "Visa framfötterna." "Var inte så osynlig." Så länge jag kan minnas har agendan satts av den andra sorten. I vårt samhälle härskar de över det offentliga utrymmet, den extroverta delen av befolkningen, för det är ju deras värld.

Som en följd har det sättet att vara blivit en slags norm, som avspeglas dagligen i vår gapiga kultur. Och våra tillbakadragna personligheter - våra fundament - anses vara något vi behöver träna bort. De vill att vi spelar det sociala spelet på deras villkor. Men vi kan inte göra det och förvänta oss att må särskilt bra. Ibland har jag försökt, det ska gudarna veta, men jag är misslyckad på området.

Att anmodas att ständigt vara spontan är oerhört krävande för oss som föredrar att lyssna in samtal, behandla vad som sägs och vänta in vår chans att säga vårt - dvs om vi har något att bidra med. Och om vi får en syl i vädret. De tror de gör oss en tjänst, genom att tuffa till oss. De tror de kan göra oss till "bättre" personer...

I ett anfall av vemod googlade jag på ämnet introversion. Jag hittade denna artikel, som bit för bit presenterade en i grova drag korrekt beskrivning över hur jag fungerar som person. Den gav min självinsikt en rejäl knuff i nån riktning. Rätt riktning? En bra riktning? Äh, huvudsaken var att den rörde på sig.

Må kraften vara med oss!

---

Artikeln säger - i generaliserande ordalag - lite nytt, men mestadels sådant jag redan anat, här kortfattat återgivet:

- Andelen extroverta/introverta i samhället (studien gjord i USA) är jämnt fördelad. (Detta trodde jag i n t e !)

- Introversion är inte detsamma som blyghet.

- Introverta är inte mer intelligenta än extroverta. I varje given situation behandlar vi dock mer information.

- Introverta förbättrar humöret med hjälp av sin egen tankevärld. Extroverta utnyttjar den yttre, sociala världen för sådana ändamål.

- För att må bra är vi mindre beroende av sinnesintryck. Vi söker mening och innehåll snarare än glädjerusher. Vi är inte heller särskilt mottagliga för belöningar.

- Ivrandet för den ständiga jakten på lycka är smått obegriplig för oss, men påtvingas oss kulturellt.

- Samhällets alltmer uppskruvade tempo och tävlingsinriktade kultur fjärmar oss från vår egen inre värld. Detta är en riskfaktor för en introvert persons mentala hälsa. Depression och ångest är mer vanligt bland oss.

- Introverta föredrar långsamma samtal som ger dem tankeutrymme. Extroverta föredrar spontanitet.

- Introverta har uppvisat högre hjärnaktivitet i såväl vila som kognitivt ansträngande situationer.

- Båda personlighetstyperna kan uppvisa humörförbättringar i sociala situationer. Det fungerar dock mer utmattande på introverta.

- Introverta personer i avskildhet kan bokstavligen höra sig själva tänka. (När jag läste det kunde jag bokstavligen höra mig skratta!)

- Man har uppmätt storleksskillnader i de delar av hjärnan som reagerar positivt på externa stimuli. Hos introverta är dessa områden mindre, och kan således inte producera lika mycket dopamin.

- Båda personlighetstyperna är lika fantastiskt underbara, gulliga och nödvändiga för samhället!

- Och mycket, mycket mer, men läs själva för jag måste gå till sängs. Studierna är gjorda i USA, men som vi alla vet är vårt land, kulturellt sett, en amerikansk koloni så det borde gälla här också. Det är en ganska lång artikel, men för tusan, du har ju hela helgen på dig...

---

Äntligen såld på nåt

David på jobbet var vänlig nog att rekommendera lite Nyzeeländsk musik. Var som helst i samhället skulle din musiksmak gynnas i anseende genom att omfatta The Bats, men nu jobbar vi på Umeå brevterminal och där är spelreglerna helt annorlunda. Jag är såld på ett nytt gammalt band, äntligen, för första gången på länge. Men vem är med mig?

Game of Thrones

Så vad tycker vi om HBO:s nya fantasyserie, Game of Thrones?

Efter ett avsnitt - "Det blir nog bra det här. Just nu har jag ingen åsikt."

Efter två avsnitt - "Det blir nog bra det här. Just nu har jag ingen åsikt."

Efter tre avsnitt - "Det blir nog bra det här. Just nu har jag ingen åsikt."

Efter fyra avsnitt - "Just nu har jag ingen åsikt."

Serien har ännu inte börjat röra sig i någon riktning alls. I sin iver att skapa spelpjäser i spelet om tronen, reducerar upphovsmännen alla figurer till biroller. De får nåt utmärkande drag och lämnas vind för våg. De finns i mängder nu och väntar ännu på att blomstra som personer. Istället för att vidarutveckla dem, introducerar de nya i varje nytt avsnitt. Det är som om de bara rekryterar slagskämpar till sammandrabbningen på slutet. De små sidospåren till bihandlingar ebbar ut i intet.

(Framstod de inte som så onda skulle jag som slutsegrare tippa på de som har uråldriga drakägg i sin ägo. Dessa skyltas det med i varje avsnitt. Och hur lyder den gyllene regeln för manusförfattare: Om du i första akten visar ett drakägg medan någon kvinna blir tagen bakifrån av en reslig barbar, så måste kvinnan i nästa akt bära en blivande monstruös härförare i sitt sköte?)

Det stör mig att begreppet fantasy har blivit synonymt med stort fältslag på slutet. Men vad vet väl jag? Jag har inte läst förlagan, Sagan om is och eld av George R R Martin (Vill du bli framgångsrik fantasyförfattare behöver du faktiskt inte fler än två 'R' i initialerna, vilket Tolkien aldrig avslöjade). Kanske har jag rätt, eller kanske blir jag överraskad? Snart orkar jag inte längre ta reda på vilket. Inriktade på att skapa odödlighet har de glömt den grundläggande ingrediensen - liv.

Med undantag för den där dvärgen så klart, den machiavelliske (här var jag tvungen att googla namnet) Tyrion Lannister. Vi vet ännu inte var vi har honom. Kanske beror det på att Peter Dinklage spelar honom så bra? Jag hoppas på att han blir en Claudius för 2000-talet, en skuggfigur som ingen tar notis om förrän det är för sent, när han sätter sig på tronen och kommenderar alla andra att också utveckla färgstarka personligheter. Men det är klart, efter senaste avsnittet... nej, inte en chans.

Medan mesosten svettades

För ett par år sedan började jag snickra på en liten berättelse om fyra män runt ett litet cirkulärt köksbord, alldeles belamrat med ölburkar och - där mitt i brännpunkten - en öppnad förpackning mesost. De vistas i en villa som tillhör en av männen, och på övervåningen sover dennes son. Det är pojken som har glömt osten framme efter kvällsfikat.

Meningen var att osten skulle fungera som bärande metafor för grabbens känslotillstånd, där han ligger och hör pappans och hans kamraters fylleslag, som slutar med att de börjar häckla mesosten, pappan hamnar i försvarsställning, sedan kommenterar hans vänner sonens beskaffenhet och blaha blaha...

När jag läste Klas Östergrens f a n t a s t i s k a roman Den sista cigarretten dog mina grandiosa planer. I sin bok beskriver Östergrens alter ego en idé till en novell/pjäs, jag minns inte vilket, vid namn "Medan avokadon svartnade". Idén med en matvara som metafor för humör stulen mitt för mina ögon. Om än en annan matvara. Om än ett annat slags förhållande.

Men jag kan här och nu åtminstone presentera resultatet av mina efterforskningar:

Mesost som får stå framme börjar så småningom att svettas och svartna.

Stora känslor i sänghalmen

Ett klipp från filmen Blood for Dracula, från 1974. Joe Dallesandro i rollen som Mario Balato, mannen med silvertungan.

---

SAPHIRIA
...In the meantime, my dear, you're living on our land.

MARIO
I'm tired of you two tramps. What about your sister, what does she so all night? I'd like to rape the hell out of her.

SAPHIRIA
She's only fourteen.

RUBINIA
You haven't got a chance with that one. She's a goody-goody just like Esmeralda.

MARIO
I'd treat her real sweet.

---

Stora känslor på stranden

Dialog skriven av Norman Mailer, tvåfaldig vinnare av Pulitzerpriset:

ISABELLA ROSSELLINI (V.O.)
My husband is having an affair with your wife. I don't think we should talk about it, unless you're prepared to kill them.

RYAN O'NEAL
Oh man! Oh God! Oh man! Oh God! Oh man! Oh God! Oh man! Oh God, Oh man, Oh God!

Magplasket

Du sover när du är vaken. Det stämmer, fråga mig. Slumrade i soffan framför teven igår, vaknade strax efter 23 och stapplade till sängen för att lägga mig till rätta. Tyvärr var jag tvungen att göra det med stil. Kan min själ inte begripa varför. I någon form av skådespel - för vem? kan man ju undra - slöt jag ögonen och anlade en plågad, trött min. Så trött var jag ju i själva verket inte. Sen föll jag framåt och öppnade ögonen igen, redo att dyka ned i min bassäng - mina sängkläder är blå - för att sjunka ned i nattens slutgiltiga skönhetssömn, och upptäckte att vinkeln inte stämde.

Innan jag hann parera brakade jag in i sänggaveln och mosade revbenen, lågt på vänster sida, mot träet. Nu vet jag inte om något bröts itu, men i morse när jag sträckte ut mig i sängen frasade det till. Och det var inte gaveln som slutligen brast.

Som vid alla praktfulla magplask var det stoltheten som fick motta den värsta kyssen. "Sån tur att persiennerna är fördragna", tänkte jag men lyckades inte somna om. Nu gör det inte särskilt ont längre, så länge man håller klåfingrarna borta. Tafsar du får du en örfil. Så självklart kunde jag inte låta bli. Om man kan likna revbenen vid ett stränginstrument låg jag sömnlös hela natten och spelade banjo. Och om sensoriska intryck är musik hörde jag en dunkande discodänga med en text om smärta, den var inställd på repeat och tystnade inte förrän strax innan gryningen. Det var den sämsta låt jag hört.

Hur ska jag kunna välja?

Det är första april. Dagen till ära presenterar Aftonbladet stolt - Världens vitaste, mest maskulina, mest angelägna icke-omröstning. ;)

Ett obekvämt gammalt minne

Ett av mina tidigaste minnen - de finns i rikliga mängder, men i ett kronologiskt virrvarr - är så surrealistiskt att jag inte är säker på att det faktiskt har ägt rum. Kanske var det en dröm.

Jag befann mig i stora lekparken, som låg ett par stenkast ifrån vårt hus på Matematikgränd i Bureå. Den var ett nav för barnen på ett stort antal gator. Där träffades vi, lärde känna varandra och blev bästa vänner. Där hamnade vi i bråk, slogs, och sprang hem till mamma. Ibland hände allt på en och samma dag.

Parken var indelad i sektioner. Närmast mitt hem låg det lugna området med tre små stugor av glest timmer, en trähäst, en grävskopa och ett gungbräde. Exakt hur gammal jag var törs jag inte ens gissa, men så pass ung att jag ännu höll mig fast vid dessa stugor. Längre hade jag inte kommit i min utveckling.

Det var där jag denna dag stannade upp mitt i leken och såg mamma gå längs den angränsande gångbanan som löpte parallellt med området där jag vistades. Hon gick i riktning bort från vårt hem, och i riktning mot en del av Bureå jag ännu inte hade upptäckt. En rad villor övervakade lekparken från en kulle, och hindrade insyn från vårt perspektiv.

Vägen som mamma gick letade sig uppför en kulle och trängde sig in mellan två av dessa främmande villor. Där bortom låg outforskad förortsterräng. Ingen som familjen kände bodde där. Ingen av mina kompisar kom därifrån. Vad hade mamma för ärende där? Och ännu märkligare var att hon hade på sig en sjal som hon aldrig tidigare burit. Så länge jag hade funnits hade den alltid hängt obegagnad i klädhyllan i groventrén. Nu hade mamma den över axlarna. Möjligen var den virad runt huvudet. Jag ropade efter henne, men hon hörde mig inte. Jag ropade igen - "Vart ska du, mamma?" - men hon reagerade inte. Det fanns ingen möjlighet att hon inte kunde ha hört mig. Eller hördes det inte genom den där sjalen?

Så jag gick ut till vägen. Upprepade gånger ropade jag efter henne. "Vart ska du?". Pappa var på jobbet och storebror på skolan. Utan mamma fanns ingen hemma. Vad hade jag att återvända till? Jag började småspringa och hoppades att hon skulle höra. Hon anlände till en fyrvägskorsning. Om hon vek av i någon riktning, höger eller vänster, hade jag kunnat nöja mig med det. I de riktningarna fanns alltid något dunkelt ärende.

Men hon fortsatte rakt fram, uppför backen mot det okända. Jag gjorde ett sista försök att göra mig hörd. Men bara den nygamla sjalen besvarade mig med sitt stumma hånflin. Så jag satte av efter henne. Det var svårt - hon höll ett högt gångtempo och mina ben var korta. Väl framme vid foten av backen såg jag henne vika av åt vänster strax efter krönet högt där uppe. Jag glömmer aldrig när mamma slukades upp av villorna.

Egentligen ville jag bara glömma bort allt, vända om och återuppta leken. Men hur skulle jag kunna det? Som barn ägnar man stor energi åt att skapa fantasivärldar av alla möjliga slag. Som en slags livlina använder man sina leksaker för att utforska dem, istället för att i egen hög person dyka huvudstupa ned i dem. Den lilla världen blir genom de små plastfigurernas perspektiv ofantlig. Varje gräsmatta blir en djungel. Varje sandlåda blir en öken. Dessa äventyr kan man uppleva i trygg förvissning om att man när som helst kan avbryta dem och återgå till verkligheten. I den situation jag nu hamnat i hade jag inget att återvända till. Jag kände mig som en leksak som förlorat sitt barn. Även om jag inte förstod det då.

Jag såg mig om där uppe på den nya gatan. Ett par huslängor försvann bakom ännu en krök. Villorna liknade inte Matematikgränd 8 det minsta. Dessa var mindre och tätare uppresta. Gräsmattorna var mycket mindre. Och där var mamma. Hon hade vikt av åt höger och var på väg längs en garageuppfart, hon drogs in mot någon totalfrämlings allra mest privata. I övrigt var gatan folktom. Slukade villorna här människor?

Återigen började jag ropa och sprang fortare än någonsin. Varför ville hon inte veta av mig? Kanske var jag panikslagen, jag minns inte. Vill man se det här som en historia med sensmoral var jag det. Mamma gick mot ytterdörren, grävde i fickan och plockade upp sina nycklar. När jag nådde fram till garageuppfarten låste hon upp dörren och öppnade. Jag ropade en sista gång. Då vände hon sig mot mig och gav mig en hastig blick innan hon försvann in i dess inre.

Och tur var väl att hon gjorde det. För det var ju inte mamma. Kvinnan som blängde på mig var mycket äldre och inte alls särskilt lik min mor. Bara sjalen var densamma. Och det var en sjal som mamma mig veterligen än idag aldrig har burit. Exakt vad denna kvinnas ansikte röjde för känslor var jag för ung för att uttyda. Det är bara långt i efterhand jag har undrat.

För där och då blev jag först bara förbluffad. Jag var nu helt ensam på ett främmande område. Men innerst inne började en känsla av trygghet att sprida sig. För även om jag fortfarande var en leksak på äventyr i främmande land, så hade jag fått något att återgå till. På väg tillbaka sprang jag så fort jag kunde. Men jag stannade inte vid lekparken. Jag stannade inte förrän jag var hemma.

Det här har jag aldrig berättat för någon i familjen tidigare. På den tiden var jag för liten för att förklara hur det gått till, och jag antar att jag skämdes ganska mycket. Sedermera glömde jag bort hela incidenten. Men en dag på jobbet, så sent som i förra veckan, återkom denna lilla historia till mig igen.

Att känna sig övergiven är hemskt. Det är riktigt vidrigt. Är det därför vi har så svårt att förlora oss i andra och sätta oss i beroendeställning? Är det inte värt risken? När man är barn är det dock en del av ens liv. Vi tränar hela uppväxten inför den dagen vi är redo att bryta oss fria och skapa egna liv. Den postmoderna människan svarar inte väl på beroenden. Om hon bara visste... Men mer om det en annan gång.

Men, fan, visst var livet spännande en gång i tiden?

Ett litet peptalk inför dagens strapatser

Med utgångspunkt från min bostad - vilken butik ligger lägligast till för att handla hörlurar? Elgiganten? Måste man gå till Strömpilen? Vilket jämmerligt område det är. Jag sitter här och gruvar mig. Mat behöver jag också. Vilken butik ligger bekvämast till för mat? Förutsatt att jag även handlar hörlurar?

Ska jag måsta gå på Ica Maxi?!

Vid ett av mina senaste besök på Ica Maxi hamnade jag framför en kvinna i kassakön. Så fort kön rörde sig framåt körde givetvis även hon sin kundvagn framåt - rakt in i mina hälsenor. Som om det skulle gå fortare att komma till betalning genom att bete sig så. Smärtan var påtaglig, om än inte outhärdlig, om än inte helt nödvändig. Men eftersom jag är så beskedlig sa jag aldrig ifrån. Jag tänkte väl att: "Det här var nog sista gången, hädanefter skärper hon sig säkeAAAJ!"

Ica Maxi är ett monster.

Vid närmare eftertanke så offrar jag hellre en större dos av min ovärderliga fritid på att gå omvägen förbi Ålidhem Centrum på väg hem. Väl där lär jag väl upptäcka att de har utförsäljning på hörlurar.

Grattis, alla kvinnor

Grattis, alla kvinnor, på Internationella Kvinnodagen! Här är er nationalsång:

Inget innehåll

Tro inte att jag inte har märkt. Du tjyvläser min blogg. Men det är helt i sin ordning. Jag skriver för dig. Du är den ende som hemligen ser mig. Ge dig aldrig tillkänna, om du inte redan gjort det. Jag förbjuder dig.

Hade jag något att skriva skulle jag kunna uppdatera oftare. Den blanka sidan är dock det lämpligaste uttrycket för stiltje, och jag kan inte ljuga.

Ooo, vilka idéer jag hade en gång i tiden. De ligger lättöverskådliga där i en mapp bland alla andra löjliga dokument på laptopen, dolda för omvärlden, lika färdiga som ofullbordade, lika löftesrika som hopplösa, vad som helst är att föredra framför det blanka. Men att dyka ned i den mappen fordrar energi och tid. Hur mycket som krävs av det ena står i omvänd proportion mot det andra. Ju mer energi, desto mindre tid och vice versa. Resurser som båda är en bristvara nu för tiden. Det är rätt elementärt. För blotta ansträngingen att hamna i rätt stämningsläge krävs åtminstone 45 minuter. Sen är det dags att gå och lägga sig.

I förra inlägget skrev jag om Miyazaki, som skapar ett nytt mikrokosmos för varje ny film han gör. Det var egentligen ett överflödigt konstaterande, då det gäller vilken historieberättare som helst. Ibland sitter man där och dagdrömmer sig bort i en värld man fantiserat ihop. Man laborerar, införlivar fragment av omvärldens sakförhållanden i den lilla sfär man fabulerat ihop för sig själv, upptäcker nya hypoteser och snubblar över små sanningar om verkligheten. En historia börjar ta sin form och man skriver så fort man kan för att hinna med i hjärnans ostrukturerade pusslande.

I all kroppsmotorisk overksamhet eller automatik kan man utföra mycket mentalt arbete. Man kan befinna sig var som helst där man känner sig trygg; hemma eller på jobbet. När den mentala verksamheten slutar att fungera, blir man så besviken.

De finns överallt, dessa fönster; skildrare av vardagen, oavsett om man tittar in eller ut. Man fokuserar på ett, fast på själva glaset. Den blanka rutan får agera målarduk, så man stirrar djupare och djupare in i det i hopp om att man åter ska lyckas försvinna i sig själv. Då upptäcker man att rutan stirrar tillbaka på en själv. Det är den förvrängda självreflektionen genom dubbla fönsterglas. Dubbel dos blir för mycket. Hur ser du ut, människa? Och där i periferin nalkas Du och frågar: "Vad tänker du på?"

"Inget." Du tror mig inte, jag kan se det i din blick, och jag önskar att du hade rätt. Men jag funderar inte särskilt mycket längre, för det kommer med en bismak av vardag.

~ Princess Mononoke ~

"Det är inte dåliga människor som förstör skogar" - Hayao Miyazaki, 1997.

Citatet ovan är ledorden som lotsar oss igenom den komplexa värld som utgör arenan för den legendariske animatören Hayao Miyazakis mästerverk Princess Mononoke, som släpptes 1997. Det är en modern saga - komplett med prinsar, prinsessor och mytologiska väsen - berättad via ett modernt medium, med en modern sensmoral.

Visst - det är en film för barn. Men få motsvarande filmer för vuxen publik kan matcha dess nyanserade syn på människan; både hennes förtjänster och svagheter. Att våra barn får växa upp med filmer som denna borde ge oss hopp om en ljus framtid.



Den utspelas i Japan på 1400-talet, men befolkas av människor och varelser med de disparata värderingar som världen brottas med än idag. Alltså finns ingen ondska och godhet i Princess Mononoke, bara polarisering och stridigheter. Konflikten är den mest grundläggande av dem alla; civilisation mot natur. Vilken rätt har människan att bereda sig plats på bekostnad av annat liv?

Princess Mononoke inleds med ett brott mot vardagslunken i en icke-namngiven by någonstans i östra regionen av landet. Något inkräktar på friden i den angränsande skogen, fågelsången tystnar och vaktposten i ett högt torn blir tillsammans med filmens hjälte, prins Ashitaka, vittne till hur byn angrips av en rabiat demon i form av en vanställd vildsvinsgud:



Ashitaka lyckas avstyra angreppet men hans arm blir märkt av demonens förbannelse under striden. Byäldsten förklarar att ärret kommer att spridas, fördärva hans kött och åsamka prinsen en sådan vrede att han kommer att dö. Han "kan inte förändra sitt öde, men välja att bemöta det" om han så vill. En järnkula, som upptäcktes insprängd i demonens kropp, antas vara upphovet till förbannelsen.

Enligt uråldriga traditioner måste Ashitaka lämna byn med omedelbar verkan. Så han bestiger sitt riddjur och tar upp spåret som demonen efterlämnat sig. På jakt västerut...

I dess spår stöter han på krig och barbari. Vid ett tillfälle tvingas han till och med döda i självförsvar. Spåret slutar vid en liten stad, där han träffar munken Jigo, som när han ser järnkulan berättar om järnverken i ett nyupprättat samhälle i ett land långt i väster där skogarna är hemvist åt uråldriga djurgudar. Påföljande dag rider Ashitaka mot sitt nya mål; Järnstaden, som också blir ändstationen för denna resa. I och omkring Järnstaden utspelas resten av detta drama.



Ashitaka finner ett samhälle som har överhanden i ett pågående krig mot naturen. För att komma åt den åtråvärda järnsanden i området, har människorna avverkat den överväxande skogen. Då har förstås djurgudarna i sin tur rasande försvarat sina hem, varpå människorna tvingats till reträtt. In på arenan har då en ny aktör trätt in, Lady Eboshi, beväpnad med gevär - och ammunition identisk med den kula som var upphovet till Ashitakas förbannelse. Krigföringen togs i och med detta till en ny nivå. När användningsområdet för järn utvidgades till att omfatta eldvapen spreds en ny form av vrede över landet, som så småningom alltså nådde Ashitakas hemby.

Den glasklara moraliska segraren är naturen, men detta faktum grumlas en aning av att Lady Eboshi visar sig vara en humanismens förkämpe. Hon leder ett samfund av människor där alla är jämlikar, man som kvinna, sjuk som frisk - alla bidrar till samhällsnyttan enligt bästa förmåga. Ser man på Järnstaden utifrån är det en imponerande men motbjudande åsyn. Insidan är betydligt mer mänsklig - med alla det ordets innebörder.



Järnstaden som uppenbarelse är analog med den inställning som dess befolkning tvingas ta - alla taggarna utåt. De är inte bara under angrepp från djuren. Områdets fyndigheter attraherar en lokal krigsherre som förblir ansiktslös filmen igenom. Men det viktiga är inte identiteten. Skulle Lady Eboshi avsättas - på fredlig eller icke-fredlig väg - så kommer någon ny att ta hennes plats. Och då kommer skogsskövlingen likafullt att fortsätta. När processen väl satts igång tycks den vara ett mänskligt normaltillstånd, ett arbete som måste utföras. Det är en av de första insikterna som Ashitaka kommer fram till.

Vår mänskliga länk till djurvärlden blir San, djurprinsessan som är en människa, som uppfostats av vargklanen efter att människorna slängt henne åt dem som lockbete för att klara sig undan ett angrepp. Vargguden Moro har uppfostrat henne som sin egen, och kallar henne sin "dotter". San hatar alla människor, och vill ingenting hellre än att dräpa härskarinnan över Järnverken. Mötet med Ashitaka får henne att se på mänskligheten i ny dager.

Filmen heter på sitt originalspråk Mononoke-hime, som kan översättas till något i stil med "monsterprinsessan" - människornas benämning på flickan de övergav till naturen, och som blev dess förkämpe. De skapade själva sin egen stora antagonist.



Ashitaka blir en centralgestalt i allt detta; en slags medlare, en diplomat som får oöverträffad styrka av samma förbannelse som hotar att förgöra honom. Han är en melankolisk ung man, som så fort han lämnar sin hemby i inledningen får ta del av en omvärld som är svårare att förstå än vad han delgivits. Han för en helt ensam kamp. Ingen tackar honom för hans insats. Ingen finns som kan bevittna hans små segrar. Men om han klarar att tygla sin vrede kan han nyttja den till sin fördel, och skipa någon form av rättvisa. Om det ens är möjligt.



Att vi i en film av denna sort får följa en aktiv protagonist som in i det sista kämpar för att motverka strid har jag troligtvis aldrig sett förr eller senare. Första gången jag såg Princess Mononoke överrumplades jag av dess humanism. Jag lurade mig själv att bristen på en uttalad skurk var en brist också för filmen. Det kändes helt enkelt som om någonting saknades. Så indoktrinerad jag var!

Exakt hur filmens handling utvecklas härifrån vill jag, bör jag, och kan jag inte skriva så mycket mer om. Mot en så visuellt orienterad filmskapare som Miyazaki vore det en skymf att ens försöka. Han har förklarat att han strävar efter att hämta inspiration från sitt eget undermedvetna. Med en närmast drömlik logik pusslar han ihop ett eget mikrokosmos till varje film han gör. Hela berättelsen finns där i hans fantasi. Och när han leder arbetet med filmen har han inget val annat än att följa den. Han bemödar sig aldrig ens att skriva ett manuskript, vilket jag kan förstå. För ni kan ju se Princess Mononoke, eller exempelvis Det levande slottet. Försök sedan sätta ord på det obeskrivliga:


Naturen har sällan skildrats med en sådan lockande såväl som förödande kraft som denna.

Civilisation och natur; varför måste det vara en dikotomi? För att det inte spelar någon roll vad vi tar oss till. Som Miyazaki själv uttryckte det i en intervju: "... vi förstör [naturen] när vi blir giriga. När vi sedan upptäcker att till och med anspråkslöst leverne förstör naturen, vet vi inte vad vi ska ta oss till." Genom att utnyttja resurserna som Jorden erbjuder kan vi göda och hysa en större civilisation. Men genom att anta erbjudandet och skapa åkermark förändrar vi också förutsättningen för allt annat liv på platsen. Men vad kan vi göra? Passivisera oss totalt, tyna bort och stilla åse hur naturen sakteliga återfår balansen?

Miyazaki gör filmer med en yngre publik i åtanke, alltid positiva berättelser med hopp om en bättre värld. "Jag är faktiskt en pessimist", förklarade han vid utfrågningen i samband med den europeiska premiärvisningen av Spirited away 2001. Men han vill inte förmedla denna pessimism via sina verk: "Barn är i hög grad kapabla att skapa egna världsåskådningar."



Med barnen som publik lyckas han på något vis åskådliggöra det positiva som mänskligheten har åstadkommit åt dem, såväl som alla de negativa bieffekter detta har medfört, varpå det rundas av med en upplysning om att de ställa sig över allt det där. Och kanske till och med hitta egna vägar att ställa allt tillrätta. Med andra ord underskattar han inte barnens intelligens. Det är också en anledning till att så många vuxna har tagit honom till sig. Hans icke-förmanande gör honom till ett unikum i medieklimatet.

När Miramax fick sina vantar på Princess Mononoke försåg de den med engelsk dubbning av skådespelare av rang. Ashitakas röst gjordes av Billy Crudup, San spelades av Claire Danes, Lady Eboshi av Minnie Driver och i andra roller hördes bland andra Gillian Anderson, Jada Pinkett-Smith och Billy Bob Thornton. Det är föga förvånande - animatörer och animationsstudior världen över har sedan länge högaktat Miyazakis verk. Så fort de får chansen ger de honom sitt helhjärtade stöd. Detta inlägg får väl bli mitt bidrag till lovsången. Även jag har länge varit ett stort fan, och kommer förhoppningsvis att få möjlighet att skriva ännu fler inlägg om hans filmer.

Idolsyndrom

Drygt fem år med en blogg. Det är en ansenlig mängd tid det, och när jag skummar igenom innehållet så kan jag uttyda två saker - 1) livet pekar inte i någon riktning alls och 2) jag skulle behöva en redaktör eller åtminstone en korrläsare för det går ju knappt ett inlägg utan att någon underlighet eller direkt felaktighet smyger sig in. Det är ju så att man skäms. Men bara för ett ögonblick. För skriver man långt så gör man. Det kanske är en försvarsmekanism - skriv så långt att misstagen drunknar bland all grammatisk och politisk korrekthet.

Men varför måste man vara så förbannat felfri hela tiden? Visst, det är väl inget fel på drömmar och ambitioner, så länge man är medveten om att man kommer att begå misstag i sin strävan att nå fram. Vi som är vuxna, har vi några idoler kvar, såna som redan är där vid våra drömmars mål? På väggen bakom tv-soffan hänger i alla fall en erinran om en tid då jag hade en. Det är ett inramat fotografi av skådespelaren Rutger Hauer i en dramatisk pose från scifi-dystopin "Blade runner".

Mot en fond av kompakt mörker står han där med bar, muskulös överkropp, denna halvt om halvt överskuggade idealmänniska och blänger mot någon underdånig krake bortom kameran. Vem som får mottaga hans blick är oväsentligt, vem som helst skulle vara i underläge gentemot Roy Batty, som han hette i "Blade runner". Bilden var en julklapp från storebror, som träffade Hollywoodstjärnan på en scifi-mässa för många år sedan. Han satt vid ett bord och signerade idolporträtt på löpande band. Rutger gjorde sig till och med omaket att tillägna mig den.

"To Henlik" står det.

Detta ideal slarvade alltså med r:et i mitten av mitt namn så till den grad att det objektivt sett blev ett l. Jag betvivlar inte att han ämnade skriva "To Henrik". I Rutgers stressade föreställningsvärld skrev han nog det också. Men en brådstörtad handling i form av en utebliven handvickning förvanskade mitt namn till transkriptionen av hur det skulle uttalas av en japan. Hur förhåller man sig till denna miss, när den orsakas av en idol? Går man till skatteverket och ber om att få sitt namn utbytt till "Henlik"? Ett namn är trots allt bara en etikett...

...men det är en etikett som familj, vänner och bekanta har länkat samman med en massa egna värderingar och egna tolkningar av attribut de tillskriver mig, i den mån de bryr sig alls. Att förändra det vore inte bara onödigt, det vore helt enkelt omöjligt. Inse, det finns ingen idealmänniska. Inte ens du själv. För vad är egentligen idoler för oss? De är väl bara externaliseringar av våra egna ambitioner i fråga om karaktär, utseende, åsikt, ja - vad som helst. Varje fläck på den bilden för oss bara närmare dem, tills vi kanske kan möta dem någonstans halvvägs.

Så tack, Lutgel Hauel, för att du skrev mitt namn fel.

Och kanske kan ni nu begripa (men snälla, det har ni väl redan gjort?) varför man kan ringakta ett sådant till synes harmlöst fenomen som Idol? Det förbannade nagelfarandet - inte av vad som uttrycks, utan hur det uttrycks - och detta i form av en tävling... Kriterierna sätts av en "expertpanel" och ett medborgargarde i form av en fanatisk publik... Resultatet antas väl bli någon slags objektiv sanning beträffande hur den mest perfekta idolen ska se ut, röra sig och låta - om pöbeln får tala.

Varför skulle man vilja utsätta sig för något sådant? Är det inte tillräckligt att man titt som tätt skärskådar sig själv på just det sättet? Den överdrivet kritiska stämningen i Idol är befängd, helt och hållet forcerad. Jag menar, det är ju inte direkt livsavgörande samhällsfrågor som kommer på tal i Idol. Det är ju bara en lek. Där finns inget som helst innehåll.

---

Men visst var det en synnerligen perfekt julklapp, även om den innehöll ett misstag?

Ett misstag som sedermera gav upphov till namnet på en blogg - "henlik goddammit" - ännu en operfekt blogg bland alla andra operfekta bloggar. Det är i alla fall något man får förmoda. Det var nämligen inte jag som namngav den. Jag har min brors fru att tacka för den. Utan henne hade jag antagligen aldrig uppbåda ett sådant engagemang att jag skapat en blogg. Och utan den hade jag nog aldrig skrivit någonting alls.

Den fortsätter att vara ett verktyg för en blyg krake som uttrycker sig bättre i skrift än i tal. Men nej, vänta ett slag, man ska ju inte göra såna jämförelser... :P

~ Withnail och jag ~

"Withnail och jag" är en komedi från 1987 med ett stort kultfölje i sitt produktionsland England. Filmtiteln åsyftar de två vänner, tillika sambos, som med växande indignation försöker manövrera genom tillvaron som arbetslösa skådespelare i Camden Town, London, i slutskedet av 60-talet.

Rollfiguren Withnail är en gänglig uppenbarelse som bakom en förfinad, oklanderlig fasad döljer en fullfjädrad sardoniker. Richard E Grant i rollen spottar ut sina repliker med minutiös precision med sikte på vad som råkar irritera honom mest för stunden. Alla tysta stunder tycks han utnyttja till att fylla munnen med sitt starkaste gift. Minsann, i sin första scen blottar Withnail sin anfrätta, giftgula tunga för sin egen spegelbild. En "grågul socka", som han beskriver den. Han använder den mycket skickligt i denna historia - till publikens stora nöje. Grants prestation i denna roll har resulterat i bestående hyllningar, inte minst för hans förmåga att spela full.



Titelns "jag" är i själva verket en slags sidekick vid namn Marwood, spelad av Paul McGann, som inledningsvis ses ständigt hukande och skyddad någonstans snett bakom sin pråliga vän. Det är också ur hans perspektiv som historian utvecklas. Filmen inleds med ett av hans talrika ångestanfall, som utlöses av en alltför stor portion av vardagen, ett liv bestående av arbetslöshet och förfall.

Den lägenhet som duon delar är gravt ovårdad, rökig och ett enda stort kaos, och ger inte själen någon ro - "Hela diskbänken har ruttnat!" konstaterar de och beger sig ut i en park. När Marwood har sansat sig, delger han en längtan om att fly storstaden, lägenheten och det arbetslösa dödläget för en stunds rekreation på den engelska landsbygden. Withnails farbror Monty äger nämligen en gård på ett sådant ställe.



Denne farbror, som spelas helt lysande av Richard Griffiths, är ett kapitel i sig. Visst går han med på att låna ut stugan. Han är själv en avdankad skådespelare och kan förstå de unga männens situation. När han får reda på att Marwood också är skådespelare spänner han blicken i honom och påbörjar en utfrågning rörande detta. Han yttrar sina repliker som genom ett nostalgiskt skimmer, som vore han nån slags levande åminnelse om sedan länge svunna glansdagar för den brittiska finkulturen.

Och så får vi ta del av en scen fylld med metaforer: först för homosexualitet - "En morot är mystisk ... Det är något väldigt speciellt med en fast, ung morot." Följt av ett hatiskt utbrott mot hans kissekatt, en vanligt förekommande metafor för kvinnlighet på film - "Din bestialiska parasit! Hur understår du dig!", "Den ska dö! Den ska dö!"

Men Monty, Monty, vad är det du säger?

Han blir i Griffiths gestaltning en riktig särart, möjligtvis en symbol för den brittiska (och kanske i förlängningen europeiska?) kulturens närmast narcissistiska förtjusning i sig själv. Och som sådan är den både oerhört rolig och tragisk att följa. För när Monty går med på att låna ut sin stuga, gör han det med en baktanke... Ja, ni förstår säkert.



Sagt och gjort; genom en skum uppgörelse fixar Withnail nyckeln till Crow crag - farbroderns sommarställe som är helt obesökt sedan flera år tillbaka. Och här utkristalliserar sig filmens tema - verklighetsflykt - i alla fall enligt vad jag själv kan utläsa. 60-talet var förstås långt före min tid, men för protagonisterna fungerade decenniet som en lång, utdragen berusning.

De båda är alkoholiserade och idoga användare av droger i rekreationssyfte. Vi träffar dem när övergången till ett nytt decennium nalkas och verkligheten börjar komma ikapp dem. Konflikten i denna film är inte uppenbar, men i detta tema finner man den - mäktar de med övergången till de nya tiderna?



Prövningen kommer i form av vistelsen på landsbygden, som inte alls blir som planerat. Alla livets bekvämligheter är som bortblåsta på gården. Där finns ingen mat, ingen elektricitet, ingen värme, ingen vänlighet, ingenting. Det är en återgång till en tillvaro de inte är tränade för - brutal verklighet. För att överleva tvingas de anpassa sig, anstränga sig, och köpslå med ortsbefolkningen. Det är en utmaning de genomgår med väldigt skilda resultat. På sätt och vis är det en uppväxthistoria. Det är bara det att den kommer en sisådär tio år senare än normalt, på grund av att Withnail och Marwood levt ett decennium i verklighetsflykt.

Även deras yrkesval tyder nämligen på just det - en strävan att fly verkligheten - och skådespelarnas agerande i filmen förefaller vara just vad det är - ett agerande, en ständig repetition inför provspelningen för den stora roll som ska bli det stora genombrottet. Resultatet blir sällan övertygande, men frågan är om de förstår det själva. Frågan är om de ens bryr sig. De vill väl bara ha kul som omväxling. Här är ett exempel:



Skulle du tro på att de var multimiljonärer?

Exakt vad som händer i Crow Crag vet jag inte om jag borde orda så mycket om, trots att jag har god lust. Det har ni så mycket roligare åt på film än om jag återger det här. Hur det skildras är en annan femma. Regissör och manusförfattare Bruce Robinson baserade Marwood och Withnail på sig själv och en av sina vänner som mer eller mindre söp sig till döds. Han skriver dem som ett radarpar i interaktionen med utomstående, men bittra rivaler när de är på tu man hand. De är ju skådespelarkollegor, och den bittra verkligheten är att de konkurrerar om samma jobb. I inledningen av "Withnail och jag" har Withnail överhanden. Han får alltid sista ordet. I nödsituationer är han till och med redo att använda sin vän som lockbete medan han själv undflyr eller får sin vilja igenom.

Allteftersom filmen rullar lär sig dock Marwood att hävda sig själv. Oddsen jämnas ut, och man får intrycket att de två aldrig kan låta bli att yttra sina allra mest bitande sarkasmer, som om de konstant tävlade sinsemellan. Det är inget ovanligt fenomen - umgänge män emellan har inte sällan kompetitiva drag. Det kan yttra sig i de mest märkliga former. Detta är mycket till vårt nöje - dialogen är underbar och filmens trumfkort, och samtliga skådespelare, inklusive minsta biroll, är helt med på noterna.



I några få, ytterst väl valda ögonblick krakelerar dock denna fasad, och verkligheten skiner igenom - framför allt mot slutet av filmen. De båda vännerna inser att saker och ting börjar glida dem ur händerna, och de visar sina sanna ansikten, som vittnar om den djupa vänskap som prövats hårt tidigare under filmen. Det är en vänskap som förklarar hur de faktiskt kunnat stå ut med varandra så länge när de troligen har dåligt inflytande på varandra. Detta ger hela spektaklet ett underliggande allvar som gör att filmen expanderar organiskt i tankarna. Rollfigurerna blir till levande enigman vars livsöden pekar i vitt skilda riktningar.

En av deras bekanta, droghandlaren Danny (spelad av Ralph Brown), dyker upp i deras lägenhet vid två tillfällen i filmen - före och efter besöket i Crow Crag. Här är ett exempel - han är den ovårdade mannen i sängen:



Via hans sluddrande stämma hörs ett knappt urskiljbart nonsens. Och om Monty var en symbol för sedan länge svunna tider så kanske Danny fungerar som en lika tragikomisk bild för 60-talet - den ännu inte svunna tiden, det decennium de nu har en sista chans att försöka lämna, eller kanske för evigt bli kvar i. Danny fungerar som ett avskräckande exempel på varthän det barkar för den som stannar, eller "håller fast i ballongen" som han själv uttrycker det.

Den ene är jag inte det minsta bekymrad för. För den andre ser framtiden inte så ljus ut. 60-talets eskapism tycks för evigt inpräntat i honom och kommer väl att begrava honom också. Separationsångesten i slutet av "Withnail och jag" är oöverträffad på film om du frågar mig - även om det avslutas med eftertryck, med en Hamlet-monolog levererad av en skådespelare som aldrig fick chansen att hävda sig annat än inför sig själv, sin bäste vän, och en flock vargar under ett skyfall.

Men de förblir alla lika oimponerade.



Även "Withnail och jag" finns som Criterion. Men den finns också i en mycket fin, och mycket billigare, utgåva t.ex. här. Den finns även som Blu-ray. Eller så kan du se den i sämre kvalitet och otextad och obegriplig här.

Lyster

Hittade ett gammalt skelett till en dikt på hårddisken, som jag har ägnat en procentuellt stor del av 2011 (inte så länge alltså) åt att bearbeta. Gott nytt år!

En strimma solsken
hittar sig en väg
in i någon vindsvåning
Gryningsljusets lågor
bleker alla dessa lådor
med saker jag förträngt
dit det osar instängt
En gammal, repad vinyl
tonsätter levernet
och en avstannad pendyl
klockar skeendet
för alla dessa pinaler
som mötte sin final här

Ett lager av damm
värnar om ett fotografi
som bevarar ett ögonblick
då jag var skinande glad
men ljuset inkapslar likafullt
allt som var värdefullt
Det ligger fullt synligt
men helt oåtkomligt
bland alla andra meningslösa ting
attiraljer som betydde någonting
men har tappat sin lyster
och vistas i det fördolda nu
de är internaliserade nu

Vi kan prata om dem ikväll
hur de formade min värld
du kan missförstå allting
gäspa mitt i en mening
och somna mot min axel
så när nya dagen gryr
kan vi återuppta våra bestyr
med att slänga gamla föremål
vi kan äta nåt morgonmål
och sedan åka någonstans
där vi har en chans
att hitta och handla nya ting
som kanske betyder någonting

Världens konflikter

28 minuter och 48 sekunder - mer tid behöver du inte investera för att få en mycket mer nyanserad bild av en islamisk republik, dess historia och framför allt de grupper av människor som bor där eller har flytt hit, än vad kommersiellt gångbara filmer producerade i väst väljer att skildra på biograferna. På SVT Play kan du nu se en översiktlig genomgång av Irans moderna historia.

Världens konflikter är ett underverk. Nu är ännu en säsong av dokumentärserien till ända. Varje program tillägnas en av de ständigt aktuella konflikterna i världen. De är fler än du kan ana eftersom ytterst få av dem är av något intresse för västerländska medier. Och så länge vi lever under den rådande världsordningen så kommer, beklämmande nog, nya avsnitt ständigt att kunna produceras och följas upp.

Men hur uppstod de? Är du äldre än mig och kan din historia har du inget nytt att hämta ur dessa program. Men vi övriga får på ett lättfattligt sätt ta del av de historiskt kritiska ögonblick som resulterade i situationen som den ser ut idag. En representant bjuder in oss i sitt hem och förmedlar sina personliga erfarenheter och hur dessa påverkade dennes val att fly till Sverige.

"Världens konflikter" borde väl helst sändas för en amerikansk publik, men eftersom det är helt otänkbart så får vi hålla oss tillgodo med svenskar. Det är kanske inte helt uppåt väggarna förresten. En väljarskara som röstar in ett främlingsfientligt parti i riksdagen behöver kanske lära sig att infoga en historisk faktor i bedömningen av sina medmänniskor, och framförallt inse att den inte syns utåt, i vare sig beteende eller utseende. Vi måste hålla käften och lyssna. En knapp halvtimme, mer behövs inte.

~ Himmel och helvete ~

Toshiro Mifune, en av mina favoritskådespelare, får anledning att fördjupa sina bekymrade pannrynkor ordentligt i Himmel och helvete, Akira Kurosawas post-noir från 1963, som han baserade på Ed McBains kriminalroman Hotet. Vi kommer in just som ett komplicerat maktspel är på väg att ta skepnad.

Mifune gestaltar den pressade affärsmannen Kingo Gondo, som i filmens inledning hamnar på kant med de övriga styrelseledamöterna i Förenade Sko, företaget som han har arbetat för i tjugo år. Det hela bottnar i en intressekonflikt. Gondo vill tillverka robusta, dyra skor som håller i längden för att styrka företagets anseende. De övriga vill tillverka billiga, fashionabla skor som snabbt slits ut och följaktligen säljer mer.



För att få sin vilja igenom sätter Gondo sin personliga framtid på spel genom att belåna huset. För pengarna planerar han att köpa sig aktiemajoritet, och sålunda bli företagets envåldshärskare. Inledningen utmålar Gondo som ett principfast, starkt och renhårigt familjeöverhuvud som strävsamt har arbetat sig upp genom samhällshierarkin ända från botten. Kanske känner han därför ett släktskap med de lägre klasserna. Kanske känner han sig därför förpliktigad att inte lura dem. Kanske betraktas han därför misstroget av sina kollegor i styrelsen, och vice versa.

Men just som belåningen av huset accepterats mottar Gondo ett telefonsamtal. Mannen i andra änden meddelar att hans son har kidnappats. För hans frisläppande krävs Gondo på en lösensumma av sådana proportioner att den skulle ruinera honom. Men han är redo att betala vad som helst för att rädda sin pojke. I nästa ögonblick stegar emellertid sonen in i rummet. Vad är det frågan om? Har någon spelat honom ett grymt spratt?

Gondos privatchaufför meddelar att han är redo att åka hem för dagen. Om han bara hittar sin son. Men han syns inte till någonstans. De båda pojkarna hade lekt kurragömma, och är förvillande lika varandra. De båda männens blickar möts...



Mardrömmen är ett faktum. Kidnapparen har förväxlat de båda pojkarna. Gondos glimt av himmelriket blir till ett helvete för honom personligen. Ska Gondo betala lösensumman, vilket skulle ödelägga hans livsverk? Trots att kidnappningen inte rör hans familj? Eller ska han vägra i förhoppning om att polisen hinner reda ut brottet innan det är för sent? Men hur skulle allmänheten betrakta hans företag om han vägrade? Hur skulle det påverka försäljningen av hans dyra, hållfasta skor? Ska han istället betala och hoppas att polisen finner pengarna innan de hunnit spenderas? Men tänk om kidnapparen flyr staden eller landet. Svaren betas av ett efter ett i en mardröm vars motor drivs av detta barnarov - upp till en viss gräns.

'Himmel och helvete' är uppbyggt som ett drama i två akter, där den första nästan uteslutande utspelas i ett rum i Gondos villa. Med hamnstadens trafik, fabriker, bostäder, kajplatser, barer och människor på behörigt avstånd, residerar han i sitt himmelrike beläget på klippan som överblickar staden. När han öppnar fönstret möts han av en kaotisk ljudvägg av larm och lockrop.

Från sitt Gudsperspektiv stirrar han ned på sitt klientel och ställer sig berättigade frågor: "Vem kan ha gjort något sådant?", "Varför mot just mig?", "Varför just nu?" - frågor han kan grubbla sig sömnlös över i all evinnerlighet, men som endast kan besvaras om han lämnar klippan, beger sig ned dit han helst inte vill återvända och ser saken ur ett nytt perspektiv.



Första akten är filmad teater, med många aktörer som representerar skilda intressen. Ibland syns de alla i bild samtidigt, och ytterst sällan vågar en person möta någon annans blick. Trots det distanserade fotot kan man ana varje individs flackande blick, när denne söker efter något objekt, något dött ting att vila ögonen på, en frihamn i denna ocean av moraliska dilemman. 'Himmel och helvete' är en psykologisk maktkamp, ett stiltje som bara kan kullkastas så fort kidnapparen ringer och delger nya direktiv. Bit för bit får vi se Gondo närma sig ett beslut. Rätt eller fel - ingen kan i alla fall kalla det annat än överlagt.



Den andra akten återger polisutredningen, som leds av polisintendent Tokura (spelad av Tatsuya Nakadai.) Hans team dyker huvudstupa ned i filmens smogindränkta helvete - staden - för Gondos räkning. Polisstyrkans metodiska målmedvetenhet förblindar dem för vad vi som åskådare identifierar som smått miserabla levnadsförhållanden. Det är det gytter av ytlighet, oljud, droghandel, skräp och dekadens, samma ovärdiga leverne som Travis Bickle sedermera revolterade mot i Martin Scorseses Taxi Driver.

När Kurosawa väljer att gradvis låta oss ta del av gärningsmannens situation börjar motivbilden klarna. Från sitt skrymsle kan kidnapparen beskåda Gondos villa; prålig, otillgänglig och bokstavligen höjd över resten av mänskligheten. Genom en kikare kan han till och med övervaka deras dygdiga tillvaro genom de stora fönsterrutorna. Vi känner inte till gärningsmannens historia, men vi börjar få en känsla för motivet.



Och under tiden får Gondo, i egenskap av rättskaffens och välsituerad, åtnjuta en uppbackning som är ytterst få förunnade. Hela poliskåren tycks involverad i ett och samma fall, och hela arbetslag tilldelas särskilda infallsvinklar att arbeta utifrån. De lyckas till och med få den samlade pressen att för ett ögonblick samarbeta till gagn för utredningen. Hela befolkningen börjar sympatisera med den drabbade, och alla bidrar med sin del så gott de kan. Snaran dras åt. Intrigen tätnar, och vi dyker allt djupare ned genom samhällsskikten. Alla vill se brottslingen gripen.

Filmen har en lång speltid och är fotograferad i ett väldigt brett format, som närmast påminner om ett panoramafönster. Som en följd breder den ut sig i tid och rum på ett sätt som inte kan motiveras av en simpel kriminalhistoria. Kurosawa skildrar inte handlingen genom ögonen på en enda protagonist. Han låter stafettpinnen vandra på ett högst naturligt sätt från offer, via detektivarbete, till gärningsman. På så vis skapar han händelsekedjan som blir berättelsen om människorna som drabbas, snarare än enbart brottet och dess lösning. Han spinner snyggt in en social kommentar i denna redan så intrikata väv.



"Varför måste vi hata varandra?"

I en rafflande scen närmar vi oss ett tillfredsställande svar. Men då åker ridån bokstavligen ned, bryskt, i form av en metalljalusi, och i det tillståndet lämnar Kurosawa oss - frustrerade, blåsta på ett svar vi känner oss berättigade till. Vi kan välja att själva formulera det, sammanfatta det i ett ord som är lika lätt att yppa som att komma på, och sedan nöja oss med det. Och varför inte - har vi inte fått inpräntat i oss att ett brott inleds med gärning och avslutas med straff? Det är en enkel utväg. Men efter en sådan komplex historia vore det ovärdigt.

Istället finns här anledning att dröja kvar. Medan eftertexterna rullar får vi en känsla av att stoff värdigt en hel långfilm finns inbakad mellan raderna i manuskriptet - en film som skulle låta oss ta del av den andra sidan av myntet. Vi har delgivits en oerhört stark drivkraft bakom brottet, vars motiv grundläggs i en hel livshistoria som inte borde få förbli outsagd. En tragisk berättelse, vars olycksaliga innehåll delas av flera andra människor. För varje framgångssaga som Gondos liv var fram till kidnappningen, finns åtskilligt fler levnadsöden med värre slut. Vi får se slutstationen för en del av dessa i den scen där kidnapparen besöker en knarkarkvart:



Men är vi intresserade av dessa människor? Eller kan inte film tjäna andra syften än verklighetsflyktens, som sondmatare av fantasier och drömmar? Kurosawas film vägrar i alla fall att simplifiera sina rollfigurer genom att avskriva dem som stereotyper. Istället är de produkter av samhället som omger dem, och formade av ett helt liv under dessa omständigheter. Omständigheter som så småningom för dem på kollisionskurs med varandra, såväl som med den härskande klassen. Men på en punkt kan till och med Gondo och kidnapparen känna sig eniga - de anser sig orättvist behandlade. Så var inte fallet i inledningen, inte för Gondo.

'Himmel och helvete' är i USA känd under titeln 'High and low', men dess japanska originaltitel lyder 'Tengoku to jigoku'. Du kan se den här, men The Criterion Collection har en alldeles utmärkt utgåva till buds i sitt sortiment, fylld med högintressant extramaterial såsom intervjuer, en essä och en dokumentär. Köp den om du har råd och intresse.

Och kolla in denna ovanligt bra trailer:

Den tiden på månaden

Det är inget nytt - jag kan inte sova efter nattskiftet. Jag kommer hem, käkar, borstar tänderna, går och lägger mig runt halv sju, slocknar omedelbart och försjunker i djup, drömlös sömn och vaknar tio, utmattad men klarvaken. Det är vedervärdigt. Nattarbete är en styggelse enligt min livsåskådning. Det brukade inte vara så. Arbetet ser inte längre ut som det brukade. Själv jobbar jag, gudskelov, endast tre nätter per månad. De övriga, som jobbar fler nätter, får således bestämma ordningen, och så får man sälla sig till den lägre rangens medarbetare och lyda blint. Man får se till att sköta sitt jobb helt enkelt, snabbt och snyggt. För invektiven bubblar under varje medarbetares stressade yta.

Och så kommer man hem, sover för lite och inför ens inre tar ett skådespel vid:

"Du sover till tio, som vore det vilken dag som helst."
"Varför?"
"Därför!"
"Men jag är trött!"
"Varför?"
"Därför!"
"Stig opp, så du hinner fånga dagen."
"Jag orkar inte fånga dagen."
"Slipp då."
"Det har gått tre timmar. Jag ligger bara här, låt mig somna om."
"Du kan inte somna om, ligg inte bara här."
"Det finns inget som lockar."
"Du kan stiga opp och brygga en kanna kaffe"
"Då finns ingen chans att jag somnar igen."
"Kaffe smakar gott. Kaffe gör dig gott."
"Och det hjälper kroppen återhämta tankens försprång."
"Det var du som sa det."

Han stiger opp. Klär sig huttrande. Brygger kaffe. Morgonjympar mentalt. Vrider upp persiennerna. Dunig snö singlar ned mot marken. Tio minuter senare sitter han vid datorn, med bordet dukat bredvid. Fil med müsli, smörgåsar och hett, nattsvart kaffe. Webben vecklar ut sig. Det rapporteras om fängslade visselblåsare och isande snålblåst. Han blåser försiktigt över det ångande kaffet. Glasögonen immar igen.

"Tvi vale. Vilket äckligt kaffe."
"Gå och lägg dig nu om du kan. Hehehe."

På andra sidan gården uppför byggentreprenören miljövänligt, hållbart, långsiktigt boende. Själv vrider han igen persiennerna, och lyssnar på någonting lugnande i drömmande förhoppning om ett framtida hållbart, långsiktigt leverne.