The Future Is Unwritten (DVD)

Joe Strummer: The Future is unwritten är mer eller mindre en film, mer eller mindre en kärleksfull dödsruna över Joe Strummer, sångare och kompgitarrist i The Clash. Han avled med ett medfött hjärtfel alldeles för tidigt, endast 50 år gammal, i december 2002.

Med sitt rödfärgade samhällsengagemang bildade han skola som få eller ingen rockstjärna skulle komma att anamma idag, bara 20 år senare. Det är synd och skam. För att vinna andelar av publiken krävs idag en komplett neutralitet för att skivbolagsdirektörer ska kunna överblicka en så stor marknad som möjligt. Istället för politik fylls låtarna med passioner av andra slag - kärlek, humor, sorg, sentimentalitet - som kan vara äkta eller påklistrade, men har en sak gemensamt: de är förbrukningsvaror. När publikens intresse falnar måste de gamla rostiga passionerna ersättas; genom nya låtar, eller om inte det fungerar; nya artister, medan de gamla placeras i frysboxen tills tanken på något samlingsalbum motiverar en nyprövning.

En trallvänlig melodi raderar alla krav på innehåll:



Vad skivbolagsherrarna har glömt är att The Clash var enorma, och på god väg att bli ännu större, när inbördes splittringar så småningom tvingade dem att gå skilda vägar. De nådde till toppen mycket tack vare fantastiska melodier och stor karisma, och deras passion för mänskliga rättigheter stod inte ivägen. Istället fanns där en oantastlig själ som gjorde musiken tidlös. Som Bono uttrycker sig någonstans halvvägs genom filmen: "Det som gör mig förbannad angående The Clash, är att detta fantastiska band fortfarande borde finnas."

De nådde toppen trots hårt prövade fans, musikjournalister och skivbolagsdirektörer. Skådespelaren Steve Buscemi berättar att Joe Strummer skällde ut honom och resten av publiken i början av en konsert, eftersom publiken hade kastat burkar och buat förbandet av scenen. Trogna skivköpare fick stå ut med små genreskiften från ett album till ett annat. De som förstod utvecklades med bandet, de som missförstod stannade kvar och vrålade efter "Punk!". Och under tiden var The Clash punkare på riktigt genom att döpa ett album till Sandinista!, dedikerat till en socialistisk gerillarörelse i Nicaragua som lyckades rasera den USA-stödda Somoza-dynastin som hade kontrollerat landet sedan '36. Skivbolaget gillade inte den experimentella stilen, och framförallt inte att man "slösade" bort låtmaterial som hade kunnat fylla tre album.

The Clash blev populära genom att ta död på rockmusikerns status på stjärnhimlen och återbörda honom till folket där han hör hemma. En autenticitet genomsyrade frontfiguren Joe Strummer. Filmen återkommer ständigt till denna äkthet och hur Strummer ständigt försöker vara den trogen. I takt med att The Clash växte i popularitet, började saker och ting också glida dem ur händerna. Bandmedlemmar knarkade, varpå bandmedlemmar sparkades. I takt med att publiken växte, spellokalerna utvidgades, och scenen höjdes till en nivå över publiken, försvann bandets kärna någonstans i horisonten. På bilderna från den här tiden ser Strummer allt mer ut som en punkare. Och det var där som han för första gången började tvivla på sig själv. När The Clash slutligen splittrades 1986, efter tio år, var Strummer introverterad med stukat självförtroende. Känns detta symptom igen? Många stora stjärnor har drabbats av samma vansinne när de förlorat kontakten med ett normalt liv.

Strummer var inte sämre än att han förstod detta. Han påbörjade en geografisk resa för att hitta hem, och hans karriär var inte slut.



Jag vill inte berätta så mycket mer. Filmens kärna är en radioshow med Strummer som narrator, och kring denna berättas hans biografi genom intervjuer med musiker, skådespelare, regissörer och vänner han hade arbetat nära. Detta varvas bland annat med sällsynt 8mm-matieral från hemvideoutrustningen hans föräldrar förfogade över när Strummer var ett litet busfrö. Och annat. Allt berättas brutalt rappt, i synnerhet den inledande halvtimmen som behandlar hans rotlösa uppväxt. Helt rätt känsla sitter cementerad i varje kapitel.

Det enda som saknas är partier med lugnare tempo. Joe Strummer var mer än en agitator. Intervjuobjekten i filmen talar sig varma om vilken inspiratör han var. Filmen lyckas projicera detta också på sin publik, men gör sig själv en björntjänst när vi inte ges tid att reflektera över detta. Diverse idéer börjar cirkulera, men innan vi hinner fånga någon av dem har filmen för länge sedan gått vidare mot nya horisonter. Vi kämpar för att hinna ikapp, lämnar tankarna därhän och låter dem gå om intet. Vilken förlust! När jag ser filmen igen ska jag låta tummen vila konstant på fjärrkontrollens pausknapp.

Vill man förändra sin publik i grunden måste man ge den tid att bearbeta nya intryck, låta dem slå rot genom att låta åskådaren själv utföra ett litet jobb: pussla ihop intryck och till fullo förstå sammanhanget. Annars finns risken att vi känner oss manipulerade och utsatta för någon form av propaganda, och en människa gör inte fel i att ifrågasätta propaganda. När jag tänker efter: är det inte en del av punken?

Några kanske jämrar sig över att filmen är för lång, 120 minuter. Själv önskar jag att den hade varit längre. När Joe Strummer dog, alldeles för ung, hade hans återkomst bara börjat, och den här biografin borde ha innehållit åtskilliga kapitel fler. Jag kan självfallet bara dystert konstatera att den alternativa framtiden förblir oskriven. Tack för den passningen, filmtitel.

Andra utkastet av en gammal historia

För att komma i rätt stämning så börjar vi med världens bästa låt, de dagar då Born to run, eller It's all in my mind, eller If I needed you, eller There is a light that never goes out, eller någon annan fantastisk låt inte riktigt fungerar:



---

På nattduksbordet: Att skriva för film av Kjell Sundstedt. Ja, vart går jag härifrån? Ångan att börja skriva har återkommit och nu - nu jävlar - ska jag fullborda det jag en gång påbörjade. Jag måste lätta på trycket litegrann.

För två år sedan skrev jag mitt första manuskript till en påtänkt film som skulle heta "Extravagans". Ett första utkast fullbordades, och även om jag inte blev helt nöjd med resultatet så var det härligt att få slutföra någonting för en gångs skull. Saken fick sedan bero och glömmas bort totalt för att en dag återvändas till. Det tog alltså två år. Min gamla historia är nu åter främst i mina tankar. I min vardag har jag blivit helt och hållet disträ. Jag tackar Kjell Sundstedt för den inspirationen.



Extravagans är en kortfilmsmusikal på samma sätt som filmen The Commitments är en långfilmsmusikal. Här finns inga spontant krystade sång- och dansnummer på öppen gata mitt i all kommers. Men musik finns. Den spelas i lämpliga lokaler - på en musikscen - under olämpliga omständigheter - en musiktävling. Vi vet alla att man inte kan tävla i musik, men detta till trots tävlas det ändå, och när en hel företeelse är fel kan vi inte räkna med att maskineriet ska kunna producera en överhuvudtaget användbar produkt. Det är i detta spänningen ligger med Extravagans.

Det hela bottnar i en grundläggande konflikt. (Alla filmer handlar om en mer eller mindre uppenbar konflikt.) Huvudrollen i Extravagans, Jarmo, måste strida mot de tvivel som ryms i hans eget huvud, som kan kopplas till misstro till egen förmåga och bristande självförtoende. Och när han väl lyckas ta sig fram till denna skärseld i form av musiktävlingen, så förkroppsligas dessa tvivel i form av en av hans motståndare i tävlingen: det glamorösa, naturliga, och helt fantastiska rockbandet Extravagans. Därav filmens titel. "Tvivel" hade varit en alltför uppenbar titel. Övertydlighet ror du sällan i land.

---

Den reviderade versionen ska börja helt annorlunda:



I en strängt kylslagen midvinternatt i någon av Norrlands större städer står ett gäng hemlösa, fem-sex stycken, runt ett öppet oljefat, som innesluter en brasa. En kliché, kan man tycka, och visst - dessa människor är romantiserade exemplar av arten hemlösa, såsom de framställts på film genom alla tider, av till exempel Jack Nicholson och Meryl Streep i filmen Järngräs:



Ömsinta porträtt av ömkansvärda människor som hamnat nere på botten på grund av sorgliga omständigheter i sin bakgrund. De är ack så efterkloka och bittra. Men de bryr sig innerligt om varandra, nästan lika mycket som whiskyn i vänster innerficka. Den finns alltid belägen någonstans i trakterna kring hjärtat.

Dessa hemlösa värmer sig runt brasan. Stämningen är hög. De skrattar med varandra, och dricker förstås. Plötsligt vill en av dem höra en sång: "Hörru Dante, sjung oss en stump!", och Dante svarar såklart "Nä, jag har ingen lust, jag uppträder inte längre har jag sagt tusen gånger, gud förbannat", men kort därpå, utan att han egentligen vet hur det gick till, står han hur som helst och uppträder. Det låter förskräckligt, rösten bär inte längre, men när sången är över är åhörarskaran ändå fullständigt tagen och mer efterklok än någonsin. De har just hört Dantes första låt, som han skrev som tonåring med hela världen för sina fötter. Det är en munter sång, full av försiktig optimism inför vuxenlivet, men i skenet från just den här brasan är den bara en påminnelse om en tid då framtidsutsikterna lyste oändligt mycket mer än så. Vid vägskäl efter vägskäl har de valt fel, och nu står de i det bistra norrländska midvintermörkret och kämpar för att hålla värmen.

(Nej, jag har inte skrivit låtens text ännu.)

Just när sången börjar går huvudrollen Jarmo förbi. Han är på väg till ett första vägskäl i sitt liv; den lokala musiktävlingen som är den årliga talangjakten (Vad ska den heta egentligen? Even Norrland's got talent?). Gitarrfodralet hänger i en axelrem diagonalt över ryggtavlan på honom, för att det ser tuffast ut. Han är mycket väl medveten om hur viktig den här kvällen är för honom. Han är redan försenad, men stannar ändå på halvdistans för att lyssna på spektaklet. De flesta skulle skratta när de hör den miserabla sångrösten, men Jarmo vet att en sång består av så mycket mer än välslipade stämband. I sin situation har han inte råd att vara nedlåtande.
När Jarmo har hört detta budskap stegar han raskt vidare, inspirerad och fylld av optimism inför sitt eget öde.



När sången har tystnat och Jarmo har vänt de hemlösa ryggen, plockar Dante fram sin whiskyflaska och stirrar intensivt på den. Greppet kring flaskan hårdnar, som om han skulle vilja krossa den med sin blotta handkraft. Uppgiften är en enda människa övermäktig. Han för flaskan till munnen och tar några rediga klunkar istället.

Filmen har bara börjat. Sedan tar Jarmo över stafettpinnen, och resten av filmen skildrar hans insats i tävlingen, konkurrensen med rockbandet Extravagans, och framför allt bataljen med den barbariska skara människor som kallas publik. Ett av uppträdandena får (nästan) hela publiken att dansa och jubla, medan det andra lyckas sammanföra två blivande själsfränder för livet. Och frågan är vem som har lyckats bäst då?

Nästa gång han återser Dante och hans sällskap är tävlingen avslutad och Jarmo på väg åt motsatt håll. Han har hela framtiden utstakad för sig. På vilket sätt tänker jag inte avslöja här, men låt oss säga att han skänker en stunds värme åt de hemlösa runt oljefatet. Kanske är Dante en äldre upplaga av Jarmo själv, som ger sin unga upplaga en förvarning om vad som står spel om han fortsätter att jaga sin dröm. Men ack, vad han har fel. Kanske Jarmo inser detta. Eller kanske inte.

En liten film om en kille som jagar sina drömmar, från en annan som drömmer om att jaga sina drömmar. (Ja, jag har tänkt igenom den åtskilliga gånger nu, och är egentligen ganska less på den, men måste få den ur världen så jag kan gå vidare.) Förutom en helt ny inledning och avslutning tänker jag revidera dialogen totalt och såklart tillföra en ny låttext. Konflikten ska betonas i större grad än tidigare, och en viss grad av realism ska offras för att spetsa till situationen på tävlingen och få den att framstå som så hotfull som den bör se ut ur Jarmos perspektiv.

Nu måste jag stretcha skrivfingrarna en stund.

Inför Umeå Open 2009

Dessa dagar väntar jag bara på att någon sjukdom ska hitta sin väg till mig så att jag måste lämna återbud till årets Umeå Open. I år ska jag spana in följande akter närmare:

---

Fever Ray



Medan jag skriver detta lyssnar jag på låten i bakgrunden, och är så uppspelt att jag hoppar med benet. Det är mörkt, annorlunda och mystiskt, sånt som jag lätt blir förtjust i. Hur scenframträdandet ska bli kan jag inte ens föreställa mig. Men jag ska vara där.

---

Loney, Dear



Större utomlands än i Sverige, vilket gör mig och alla andra svenskar som lyssnar på honom exklusiva. Fredagkvällens första spelning på Äpplet, och det är ju synd att man måste vara där så tidigt. Det blir en lång kväll. Men jag har lärt mig att hantera såna.

---

Frida Hyvönen



Nu hoppar jag med båda benen.

---

Det blir bara fredagkväll för min del, alla tre akterna spelar då, och jag hoppas de har planerat kvällen enligt mina önskemål så att inga av dem spelar samtidigt. Och jag har bett vakterna att slänga ut mig från puben när respektive spelning startar, så jag inte sitter och pratar misär med nybekanta medan dess botemedel spelar på andra sidan byggnaden.

Nu ska jag gå och tvätta ren den t-shirt i tvättkorgen som lyser mest indie. Se den skina, Folkets hus, fredag kl 20:00-02:00, och sedan vidare ute på stan.

Den mellersta baksidan

För tillfället läser jag en bok som är skriven av kultikonen Charles Bukowski. Det är min andra eskapad in i hans värld, och ironiskt nog heter boken Postverket och handlar om, just precis, postverket. Inte mycket till äventyr. Verkligheten tränger sig in i mina verklighetsflykter, fifan. Postverket visar en baksida till det vi arbetar med som hade kunnat vara verklighet om vi inte haft våra rättigheter. Tolvtimmarspass med ett par tiominutersraster, arbetsprov för att behålla anställningen, och så vidare. Det här var i USA för sisådär en femtio år sedan.

Den första Bukowski jag läste var Kvinnor, som var och fortfarande är den grisigaste bok jag någonsin läst. Såhär såg omslaget ut (klicka på bilden om ni vill se den förstorad):



Det är författaren själv till höger. Vem kvinnan vid hans sida är vill jag inte veta. Vem skulle du helst hoppa i säng med?

Postverket är - hittills - inte i närheten av så grisig som Kvinnor. Men den innehåller i alla fall citat som detta:

CAPS LOCK

"VAD ÄR DET FÖR FEL MED ARSELHÅL, BABY? DU HAR ETT ARSELHÅL, JAG HAR ETT ARSELHÅL! OM DU GÅR TILL AFFÄREN OCH KÖPER EN BIT OXFILÉ, SÅ HAR DEN HAFT ETT ARSELHÅL! ARSELHÅL ÖVERSVÄMMAR JORDEN! TRÄD HAR ARSELHÅL PÅ SÄTT OCH VIS FAST MAN INTE KAN HITTA DOM, DOM BARA SLÄPPER SINA LÖV. DITT ARSELHÅL, MITT ARSELHÅL, VÄRLDEN ÄR FULL AV MILJARDER ARSELHÅL. PRESIDENTEN HAR ETT ARSELHÅL, KILLEN SOM TVÄTTAR BILAR HAR ETT ARSELHÅL, DOMAREN OCH MÖRDAREN HAR ARSELHÅL... TILL OCH MED PURPURNÅLEN HAR ETT ARSELHÅL!"

Författarens alter ego har serverat sin fru en middag med bland annat sniglar, och hon beklagar sig över att man kan se deras arselhål. Hon går in på toaletten och spyr. Vem Purpurnålen är? Det får ni ta reda på själva.

Inland Empire (DVD)

Lillebror och jag såg Inland Empire igår, David Lynchs senaste film från 2006. Jag orkar inte längre recensera på samma sätt som förra årets essäer, som jag ytterst seriöst komponerade i Word-dokument och klistrade in här. Nu skriver jag direkt för Blogger, direkt från hjärnan, några tankar kring filmen. Det tar för lång tid annars.

Temat kändes bekant från Mulholland Drive, en av regissörens tidigare flmer: Nikki, en kvinnlig skådespelare (Laura Dern) erbjuds sin drömroll, huvudrollen i en storfilm regisserad av en välrenommerad filmskapare (Jeremy Irons). När alla har skrivit på kontraktet för filmen upptäcker regissörens assistent (Harry Dean Stanton) att producenterna har undanhållit dem viss information. Filmen i sig har en makaber historia. Den är en nyinspelning av ett tidigare ofullbordat projekt, som aldrig slutfördes eftersom båda huvudrollsinnehavarna dog under inspelningarna.

Allteftersom inspelningarna fortlöper blir Nikki allt mer integrerad med sin rollfigur, tills deras öden och identiteter sammanflätas. Hon förälskar sig i sin motspelare (Justin Theroux), och mot bakgrund av en hotfull och övervakande make blir situationen extremt obehaglig.



Så långt allt väl. Men att sedan bena ut händelsekedjan är inget man gör lättvindligt under en livstid, än mindre efter första titten. Inledningsscenerna är i sammanhanget helt obegripliga. Vi får se en obekant kvinna i det närmaste våldtas på ett hotellrum i någon Baltisk stat, och i efterdyningarna sitter hon på sängkanten och gråter i ett starkt ögonblick, med blicken fixerad på en tv-skärm som bara sänder vitt brus. När sändningarna plötsligt börjar, och de blir så svårbegripliga och osammanhängande som de faktiskt blir, så antar jag att hela filmen berättas genom denna kvinnas plågade fantasier. Låt föreställningen börja.

Resten av filmen är alltså berättelsen om Nikki, skådespelerskan jag berättade om i inledningen, och man kan anta att kvinnan på sängkanten är huvudrollsinnehaverskan från den tidigare inspelningen av samma film. Nikki kanske är en produkt av hennes fantasier, en dröm om en andra chans att ställa allting som gick fel tillrätta?

Är ni med så långt? Nähä. Det är inte jag heller.

Efter den första timmen försvinner all form av berättarstruktur. Det vi ser tar formen av experimentfilm. Förut avskydde jag hela konceptet experimentfilm. Numera kan jag förstå och acceptera syftet. Tanken är att förmedla starka känslor och etablera dem hos publiken direkt, utan någon form av filter i form av berättelse. Sorg, skräck, ångest, kärlek och sånt ska drabba oss direkt, inga fingrar läggs emellan och ibland fungerar det, ibland inte. Det hela görs i egentligen i publikens tjänst, så att vi inte ska behöva aktivera vår empatiska förmåga. Detta är så ovanligt förekommande i den här formen, av en regissör av David Lynchs kaliber och status, att vi inte begriper någonting när vi ser Inland Empire.



När man ser såna inslag i filmer kan man antingen: 1) avfärda dem och bli förbannad, eller 2) försöka klura ut vad regissören vill ha sagt. Man kan väl säga att David Lynch gör detta väl efter mångårig erfarenhet. I Inland Empire finns enskilda scener som åstadkommer stillbilder i min hjärna som är förknippade med ett obehag jag önskar jag kunde förtränga. Bilder jag aldrig glömmer. Ni kan skymta ett exempel i trailern nedan. Och den baltiska kvinnan i inledningen ackompanjeras av ett ambient soundtrack som etablerar hennes sinne hos vem som helst som ser på. Och just filmmusik har genom tiderna varit en klassisk metod för att hitta genvägarna till vår empati. I Inland Empire har Lynch valt att inkludera även bilden på den vägen. Kvar finns bara fragment av en berättelse, som i sammanhanget inte känns särskilt viktig längre.

Problemet med filmen är att nästan hela filmen består av experimentellt berättande. Det är en emotionellt berättad historia. Logiken är ämnad att vila ett tag. Prexis som när man drömmer. Jag har hört att hjärncentrat för det logiska tänkandet vilar när man drömmer (källa krävs). Det är därför man kan acceptera de mest osannolika saker i en dröm. Så vårt omdöme om filmen försämras av att vi försöker förstå den. Men vi människor är ju präglade att göra just det. Människan är präglad att förstå och kategorisera och sätta saker i sitt sammanhang. Vi vill förstå hur världen fungerar, och vi är precis likadana när vi ser på film. Spelregler krävs. Lynch är skrämmande eftersom vi inte förstår hans värld. Det är därför vi tycker att Inland Empire är dålig.



För mig är det ett bekymmer att jag aldrig lyckats stänga av mitt jäkla resonerande när jag sett en film. Jag klarar aldrig av att nollställa mig och bara matas med intryck. En dröm på film blir aldrig en dröm på riktigt. Man vet om att filmen drömmer. Och Lynch lurar oss här genom att göra den första timmen av filmen till en strukturerad berättelse. Han inbillar oss att Inland Empire är en traditionellt strukturerad film. Och när han är klar med det, efter en timme alltså, återstår två timmar av ostrukturerat experimentellt intrycksbombarderande. Det är en närmast chockartad upplevelse. Klarar ni av det? Det gör inte jag. Det är ingen ordinär upplevelse.

Det största problemet är alltså filmens längd. Inte kan man matas med så extrema känslointryck under två timmar utan att bli avtrubbad och fjärma sig. Detta uttryckte jag genom att slumra till i några sekunder efter lite drygt två timmar av filmens längd. Och jag kommer aldrig i hela mitt liv att se om Inland Empire. Inte en chans. Om där fanns något livsavgörande budskap, nåt David Lynch-evangelium, så kommer det för alltid att gå mig förbi. Sorgligt.

Lillebrorsan hatade den, och jag tyckte den var fruktansvärt jobbig. Jag antar att ni kommer hamna någonstans mitt emellan. Men jag antar också att ingen av oss någonsin kommer att glömma Inland Empire som företeelse. Den tar oss nämligen hela vägen till emotionella områden vi sällan eller aldrig besöker. De allra flesta av oss har inga erfarenheter av att bemöta ett sånt obehag, och frågan är om man bör vänja sig vid det, eller om vi ens kan vänja oss? Egentligen tycker jag ju att svaret är JA. Vi kan känna obehag av en anledning, och det är väl bättre att uppleva dessa känslor på grund av en film, och träna upp en respons mot dem utifrån något fiktivt, än att bli chockad av verkliga händelser och inte veta hur fasiken man ska bearbeta dem.

Självklart värjer de flesta av er ifrån denna film. Den här filmen är inte riktad till er, den riktar sig till en annan skara. Och självklart har den sitt existensberättigande.

Så jag antar att Inland Empire är fullt godkänd, kanske till och med bra. Men inte just idag. Den får ligga i de dunkla områdena av hjärnan och jäsa, växa till sig litegrann.

2 av 5

Jädrar vad långt det blev! En essäjävel! Lovar att aldrig göra om det.

En egen isbjörn

Det är skönt med en äkta vinter. En jävla vinter. Jag trodde inte längre de kunde inträffa. En enahanada vinter. Snön faller alltid i samma riktning - ned i kragen. Vinden blåser alltid åt samma håll - mot ansiktet. Snödrivorna tvingar en att prova nya vägar mot sina mål. Genvägarna är inte längre framkomliga. När man kommer innanför dörren och ser sig i spegeln så ser man så varmblodig och frodig ut. Utom runt ögonen, där årsringarna skiner blåa. "Gå och lägg dig, du måste sova!" tycks de vilja säga en. "Du borde gå i ide."

Inte konstigt att man då känner att man vill bli fadder åt en isbjörn. De stackarna håller på att dö ut på grund av att isarna på Arktis smälter. Deras hem försvinner. "Under de senaste två åren har utbredningen av Arkits havsisar minskat med mer än 34% jämfört med åren 1978-2000." Jag beställde autogiromedgivandet idag. Hundra spänn varje månad ska jag skänka min isbjörn. Lugn bara, jag har råd - än så länge. Har fått reda på att min heltidsanställning förlängs till juni. Men därefter blir jag åttioprocentare.

Initiativet kommer sig av en inskränkt kollega som ifrågasatte allmänt ekologiskt tänkande. Han hade i fulla drag accepterat att den globala uppvärmningen förekommer, men han omfamnade den - "Det blir ju varmare. Det blir ju bara skönt." Samma kille röstar på Sverigedemokraterna, och ska tydligen ha värvat sina svärföräldrar till sin skara på grund av alla utländska bärplockare som ränner omkring i skogarna i deras by. Så länge den mannen har makt att manipulera sin omgivning, så måste han motverkas. Jag klarar inte längre att bara prata om ämnet. Det finns ingen som lyssnar. Min lön räcker och blir över med råge. Vad fan ska jag med den till då?

Den flathänta inställningen är så bekväm för en människa. Vi väljer att inte spendera vår dyrbara tid med att bekymra oss om sånt som vi inte tror att vi kan påverka. Känner ni likadant? Jamen, skänk en liten slant då, så kan någon annan göra jobbet. Om ni har råd.

http://www.wwf.se/insamlingsportal/show.php?id=1226906

Apropå ingenting och björndjur, här kommer en panda som får en nysattack. Syftet är givetvis att få er att lämna det här inlägget glada i sinnet, med välgörenhet i gott minne, och att sätta en punkt på detta förbannade koketteri:

Nu är jag på linan igen

I dagarna sju har jag levat utan Internet. De senaste månaderna har jag verkligen inte haft tekniken på min sida. Slaktade mp3-spelare, brinnande skärmar, trilskande mobil, virus, trojaner, och nu var det alltså modemet som hade gått in i väggen. JAG ORKAR INTE MER NU! Jag har i skallen litet lyrik, en liten historia om fallerande teknik på liv & död. Nu ska den bara på pränt också.

Djävulen och jag

Idag lekte djävulen med mig igen, drog i mina trådar och fick Sankte Per att anlägga en bekymrad min någonstans i framtiden vid pärleporten. På frukostrasten upptäckte jag att frukostbrödet låg kvar hemma och jag bara hade förmått ta med själva pålägget till jobbet. Köpte en dubbel Wasa Sandwich Skogens Skatt, men den agerade bara aptitretare. Magsäcken i mig låg och gapade som en värnlös fågelunge som bara blivit serverad en spottloska. Klart man blir lite irriterad. Och hungrig.

Jag klagade såklart inför min omgivning med glimten i ögat – se vad jag är klantig – och när jag omsorgsfullt packat ned smörgåsbordet igen ställde jag en icke allvarligt menad fråga: ”Vill någon ha pålägg?” De satt där med sina pajer och panpizzor, vad tusan skulle de med pålägg till? Då hörde jag en tyst röst från det hörn av bordet man alltid glömmer: ”Ja, tack”, och där satt han såklart; den icke-svårbjudne, mannen som aldrig tackar nej, och visade upp en bit snustorr Runda bords med en liten klick smör. En jädra fiberplatå som såg ut att genomgå en mindre livskris. ”Vad är det för pålägg?” blev följdfrågan.

Jag hade ju redan packat ned det igen, rasten var på väg att ta slut och jag orkade inte plocka fram allt bara för att återigen omsorgsfullt placera allt i påsen så att burken med smörgåsgurka inte skulle tippa och läcka ut i påsen och besudla allt. Så jag svarade, och jag citerar: ”Äh, orkar inte, jag skojade bara…”, varpå jag skrattade rått och gick därifrån. Sedan var rasten över. Men i mitt minne lever den kvar. Tänk vad man kan vara nedrig. Hela incidenten påminner om en annan, då jag pluggade till Medieproducent. Jag och en klasskamrat hade genomfört ett grupparbete och skulle redovisa tillsammans inför klassen… Nä, det får bli en annan gång. Andra saker pockar på min uppmärksamhet. Ventrikeln gapar fortfarande efter innehåll, och burken med smörgåsgurka längtar efter att öppnas.

Lalehklubb

Det är coolt att Laleh sjunger om sitt smultronställe Bjuröklubb på nya skivan. Hur länge dröjer det nu innan trånsjuka ynglingar börjar hänga på klubben i hopp om att få träffa sin idol? Törs man åka dit igen? Ungdomar är ju livsfarliga. Hur länge får min far och company ha sin skog ifred innan Lidl utökar sin norrlandsmarknad till Brattåsskogarna?

Hur som helst är Laleh hemskt välkommen åter när som helst. Om hon vill får hon uppträda i bönhuset, även om jag inte kan betala särskilt mycket. Här sjunger hon låten live på teve. Och förresten: blåvalen hon sjunger om, det är min lillebror ;-)

Ett besök hos floristen

När allt mellan er känns rätt
säg det med en blombukett
syresätt samvaron en liten stund
Det finns inget bättre sätt
att dela en stor sekund
som slår rot i ett ögonblick,
gror över tvivlen som föregick
och gör sekunden lång

Och när allting känns fel
säg det då med en kaktus
så lättskött på en fönsterkarm
Ett långfinger mot all konsensus
arm i arm med ett inbrottslarm
bevattnad var fjärde vecka
som om det skulle räcka
Taggarna utåt till nästa gång

Köp växter av plast
när omkostnaden blir en last
och nöden är akut
Falsk syresättning livet ut
två till priset av en

Känslor på entreprenad
idag blomstrande i högsta grad
men vissnande nästa dag
Det är väl bara ödets dråpslag
Kom, köp nya hos mig
de finns alltid på lager hos mig

---

Saker i det nya året

Nu är julepausen över, dags att börja skriva igen. Jag vet inte vad, känner mig ringrostig och helt tom på, eh, ord.

I år kommer två nya album med Morrissey. "Jag omfamnar hela Paris, för bara sten och stål accepterar min kärlek." Hans en gång så poetiska lyrik har ersatts med allt rakare rör. Han behandlar fortfarande samma ämnen, men nu med en rakare och helt otvetydig jargong, som vilken nischad artist som helst hade kunnat åstadkomma åt hela världen att förstå. Jag både gillar det och ogillar det. Morrissey är större än någonsin och för det är jag glad, men förut kunde man hitta omedelbara själsfränder i människor som hade lyssnat och tagit till sig. När nu alla kan lyssna utan att behöva ta till sig och inse saker och ting, så fungerar den metoden inte riktigt längre.

Men den här melodin från den kommande skivan är väl fin i alla fall, trevlig att lyssna på medan man omfamnar Umeå:



Ja, jag ska köpa nya skivan. Years of Refusal heter den. Februari kommer den. Dessförinnan kommer en nyutgåva av den underskattade Southpaw grammar, en av hans bästa skivor om ni frågar mig. Men det ironiska är att Morrissey 1987 skrev en satirisk text om den cyniska skivbranschen där han fördömde just nyutgåvor. Han har med andra ord sålt sin själ till satan:



I övrigt hoppas jag att det nya året behandlar er väl, och så även mig. Det ska bli det bästa någonsin. Jag skulle vilja genomföra en del förändringar i mitt liv och det skulle väl vara gud förbannat om jag avslöjade något här och nu som jag sedermera misslyckades med. Inget drastiskt, bara något att sträva efter.

En sak kan jag avslöja; jag har rökt min sista cigarett. Det skedde på nyårs. Mina vänner filmade det historiska ögonblicket:

Decembermelodi

Som ni märker lever den här bloggen en undanskymd tillvaro just nu. Juletid är inte sinnesfrid, sinnesstörning är min decembermelodi, en sång om disharmoni, ständigt pockandes på min uppmärksamhet. Till och med när jag sover fastnar den jäkla låten i skallen. Det var likadant förra året, jag hade kaffe i mina blodkärl då och alldeles nyss färdigställde min bryggare ännu ett par koppar åt mig allena. Jag tackar för i år och hoppas att vi ses i det nya året istället, då jag återupptar allt jag har påbörjat och som jag vill fortsätta med.

Januari brukar jag lugna mig igen, och jag kan hur som helst vara stolt över årets inläggsskörd: sextionio stycken, elva inlägg fler än 2007. Var ska det sluta?

God jul och gott nytt år, kära vänner!

Ett livstecken

Igår ringde min ömma moder och frågade om jag var vid liv. Jag har ju inte skrivit någonting här på ett tag, och att ringa till folk existerar inte som aktivitet i min tydligt inrutade var- eller helgdag. Och om det är så att ni tror att jag undviker er, så ber jag er att spola ned de tankarna i toaletten. Vill ni höra något från mig, så ring - jag blir lika glad varje gång som jag inte sover, även om det inte alltid låter så på rösten. Jag har alltid varit en kontaktssökande person inställd på mottagning, men som aldrig avger några signaler. Vill ni vara ensamma, så vill jag inte störa. Jag väntar på er istället.

För övrigt har jag en massa idéer som trängs i skallen i sådan mångfald att de ibland hoppar ut på tangentbordet. Det är små frön till berättelser som jag måste spara någonstans för att inte glömma bort, och som sedan får gro och växa ut till hela skapelser. Jag har en hel trädgård med såna plantor, i form av ett hemligstämplat Word-dokument som jag sköter om lite sporadiskt. Jag känner mig som en trädgårdsmästare. Jag har även tre krukväxter och två kaktusar som syresätter lägenheten, mina lungor och i slutändan min hjärna. De är så lättskötta att jag glömmer bort dem. Men ännu är de vid liv, även om de ser lite molokna ut. Kanske borde jag kontakta dem på nåt sätt. Hur gör man?

Apropå skrivande: det som får fart på en är när man upplever en idéstöld mitt för sina ögon. Igår såg jag och lillebror den spanska skräckthrillern Barnhemmet, som lika gärna hade kunnat vara en färdigutvecklad version av min egen historia "Oförlöst", som jag aldrig orkade skriva. Barnhemmet har blivit otroligt hyllad, och är producerad av Guillermo Del Toro som kommer att bli ett av världens största filmnamn i samma veva som filmen The Hobbit får premiär.

Ja, det är Del Toro som ska regissera uppföljaren/föregångaren till Sagan om Ringen-trilogin. Och till saken hör att jag inte tyckte särskilt bra om Barnhemmet. Jag gillade inte hur de massakrerade min berättelse. Hur rollfigurerna inte agerade som de borde, och hur ett hett spår i filmens mysterium lämnades helt outrett. Jag ogillade hur dörrar som öppnas och stängs utan anledning används i sådant överflöd att det blir tröttsamt, nästan komiskt.

Och framförallt avskydde jag att slutet var så pass identiskt med mitt eget att jag aldrig kommer att kunna genomföra det, utan att anklagas för att plagiarisera. Än värre var att slutet fungerade riktigt bra, även om det drogs ett steg för långt med syftet att få en ordentlig avslutning, vilket faktiskt inte gjorde filmen bättre. Det fanns inget mysterium kvar när filmen var över, ingen anledning att grubbla över Barnhemmet i efterhand. Det finns egentligen ingen anledning att se om den. Inte ens på Sjätte sinnet-manér. Har ni sett Sjätte sinnet förstår ni vad jag menar.

I en bättre värld hade jag varit först ut, och hade sedermera blivit kontaktad av New Line Cinema angående inspelningen av en viss Hobbit-film. Och jag hade sluppit ångra mig bittert, en sida av mig själv jag inte tycker om att visa opp. Men jag är ärlig här och nu.

Om ni undrar

Har det här förvandlats till en filmblogg? Nej, inte en chans, så länge jag orkar skriva här så kommer jag att skriva om allt som händer och för närvarande ser jag uteslutande på film. Jag försöker skriva en hel del annat men jag lyckas aldrig fullborda något förrän jag blir distraherad. Man måste hålla efter hemmet och kroppen så att inget av dem förfaller.

Det har snöat sedan igår och nu finns faktiskt förhoppningar om en vit jul. Hela lägenheten är kylslagen, luften under täcket är skön och jag sover alltför länge på morgnarna, vaknar i fosterställning och väntar på att livet ska börja någon gång. Jag skulle vilja resa någonstans någon gång, se världen lite för mycket och längta hem igen.

Varje ledig dag är rutin, och medan det självklart finns en - åh herregud - trygghet i det, så drivs vi framåt av nya erfarenheter, nya upplevelser att urskilja, begripa, kategorisera - och göra rutin utav. När jag inte kan resa någonstans, på grund av pengabrist, jobböverflöd eller för att jag inte vill åka ensam, så vänder jag mig ofta till film, ibland till litteratur och alltid till musik för nya upplevelser. Vad är er ursäkt?

När jag nu har sett så sjukt mycket film, så finns inget nytt att hämta i att uppleva samma gamla actionfilmsmall för tusende gången. Upplevelsen är rutin, analysen av den är gammal skåpmat och det är därför jag gärna ser något annat. Och det är därför jag skriver recensioner, inte bara för att träna på att klä mina tankar i ord och dela med mig av dem, utan för att träna på att läsa in mer än vad som syns vid första anblicken. Sånt som kan göra upplevelsen meningsfull och långlivad hos åskådaren. Så då vet ni det.

Allt bottnar förstås i att jag skulle vilja livnära mig på att skriva, och att allt jag sysslar med är träning inför det. Men tillvaron är så bekväm och trygg nu att jag inte drivs framåt mot det målet. Världens finanser är i kris, varslen massproduceras, och mitt i allt detta har jag ett simpelt arbete som jag trivs med. Och lägenheten känns inte så kall längre när man fått på sig tre lager kläder och druckit två kannor kaffe.

Die Hard 4.0 (DVD)

Välkommen tillbaka till machograbbarnas himmelrike, filmserien Die Hard. Huvudroll John McClane (Bruce Willis) skenar som en buffel rakt igenom tillvaron i sin fjärde film, Die Hard 4.0. Han har blivit gammal, har givit upp det mesta i tillvaron inklusive relationen till fru och dotter (Mary Elizabeth Winstead). Den finess han uppvisade i sin barbarism i de två första filmerna har han också kasserat. Är det där en vägg? Inga problem, jag springer igenom den. Är det där ett ventilationsschakt? Jävlar, jag får inte plats längre.

När saker börjar trilskas agerar han på ren beskyddarinstinkt. Tidigare filmer i serien har hans familjemedlemmars liv stått på spel. Nu står hela USA som nation på randen till undergång, när ett gäng hackers och legosoldater börjar överta hela landets datorsystem och vad som helst som är uppkopplat mot det: allt. Hela infrastrukturen är på väg att rasa samman. Hur nu detta kan vara möjligt får sin förklaring en bit in i filmen, och mot bättre vetande får jag väl acceptera den förklaring som ges.

John McClane är en snut av det gamla gardet vars råbarkade metoder inte biter på elektroniska kretsar. Därför förses han, liksom i föregående del, med en partner i form av den unge hackern Ferrell. Han spelas bra av Justin Long, men leder handlingen in i vad som måste vara nytt rekord i hackeronani - scener där filmrollerna oroligt stirrar in i otroligt svåröverskådliga datorskärmar, smattrar stressat på tangentbordet och genererar ren grekiska på samma skärm, vilket leder till att något helt godtyckligt händer på annan ort.

Dessa scener är otroligt sterila till och med i teorin. Hjältarna sitter och berättar, via varandra, för publiken vad som händer på skärmen, de rör inte en fena och det som står på spel händer långt därifrån med statister som bara suckar uppgivet när skurkarna framkallar ett – åh herregud – strömavbrott. Eller så lyckas Ferrell förhindra det och ingenting händer och reaktionen från statisterna – åh herregud - uteblir.




Det är som att titta på när någon spelar datorspelet The Sims eller Sim City och visar hur man kan – åh herregud - jävlas med sina simmar.

Då kommer ett flertal extremt välregisserade actionscener av Chuck Norris-stuk som ett välkommet avbrott. Dessa är å andra sidan så överdrivna att de är svåra att acceptera som något annat än filmaction. De är så extrema att vår hjälte aldrig är i fara. Hade jag kunnat tro på dem, hade jag också kunnat tro på att hjälten faktiskt är sårbar, vilket hade kunnat bli ganska spännande. När man ser senaste delen i en filmserie så vet man ju aldrig om det är ämnat att bli hjältens sista äventyr. Men tro mig när jag säger att John McClane aldrig kommer att avlida mitt under en biljakt. Och förutom hackeronani är biljakt det ledord jag tar med mig från Die Hard 4.0.

Men ändå så måste jag tillstå att actionscenerna är otroligt välgjorda och konsekventa i sin bufflighet, precis som de ska vara när McClane ges fria tyglar att agera som han vill nuförtiden. Filmmakarna har valt att föra sin hjälte längs den stigen, med väldigt lite respekt för människoliv (eget såväl som andras) och de följer den stigen hela vägen ut. Han har alltid varit den motvilliga hjälten, och nu är det som om han accepterat sin motvillighet och börjat njuta av den. Som en konstnär som vill plågas för konstens skull.



Filmens ärkeskurk, Thomas Gabriel (Timothy Olyphant), är en feg krake som gömmer sig bakom lejda hejdukar av olika icke-amerikanska ursprung - mest europeiskt faktiskt. Det lustiga är att han i en av sina första scener citerar – åh herregud – Lenin, för att publiken direkt ska ta avstånd från hans handlingar. Jag minns inte exakt vilket citat han använder, men på mig har det nästan motsatt effekt. Mest för att det är så utstuderat.

Handlingen skildras i ett sådant furiöst tempo att det är helt omöjligt att urskilja några manusluckor. Tyvärr får det som följd att handlingen på det stora hela är orimligt svår att hänga med i. Eftersom filmen till så stor del handlar om elektronisk terrorism så faller man ned i en stor kunskapslucka. Vi vet ingenting om ämnet, men försöker febrilt att skapa ett vettigt samband mellan allt som händer. Men så fort vi försöker slår Die Hard 4.0 oss i ansiktet med motsägelser och märklig logik. Hela nätet för mobiltelefoni slutar fungera, varpå någon strax därpå ringer och lämnar viktig information på ett alternativt telefonnät som fungerar, varpå det släcks, och någon går tillbaka till det gamla, som helt plötsligt – åh herregud - fungerar.

Avsikten är nog att vi inte ska begripa, utan bara luta oss tillbaka och njuta av åkturen i en värld på gränsen till totalt kaos. Men den blir inte särskilt hisnande på en liten tv-skärm. Nej, jag tänker inte nämna en eventuell förhöjning av upplevelsen på maffigare format som förmildrande omständighet.



Alla syn- och hörselintryck vi matas med leder till att vi konstant glömmer både protagonisters och antagonisters delmål under filmen. Inledningsvis känner vi inte till skurkarnas ultimata mål, men vi vet att McClanes mål är att stoppa dem. Och eftersom vi drabbas av konstant sinnesförvirring, glömmer vi hur han ska göra det och väntar istället bara på att han ska göra det. Och det dröjer, kan jag avslöja. Filmen är hundratjugoåtta minuter lång. Det är två timmar och åtta minuter.

Om vi missar alla eventuella manusluckor, beror det på att hela filmens handling känns som en lucka, ett stort svart hål. Jag har upplevt tv-spel med bättre handling. Ganska många, faktiskt.

Jag tycker att Die Hard 4.0 suger, men inte för att jag hatar action (Iron Man är och förblir en av de bästa filmer jag sett i år), utan för att den inte vet vad som gör genren spännande, underhållande och framförallt bra. Die Hard 4.0 är den där steroidpumpade broilern som tror att han kan få flickan på fall genom att golva alla konkurrenter med råstyrka. Och sedan golva flickan. Man ser dem inte så ofta nuförtiden och jag vill inte verka dryg eller så, men jag har svårt att ta såna på allvar, förutom när han – åh herregud - spänner blicken i en och man vill komma undan till varje pris. Men Die Hard 4.0 känns inte farlig alls.

1 av 5

Artificiellt julbak

I fredags hände precis det jag förutspått - skärmen dog mitt för mina ögon. När det inträffade tillagade jag en middag jag aldrig lagat förut, och en saffransdoft började sprida sig i lägenheten trots att det inte var en ingrediens i maten. Jag började se fram emot middagen som doftade så exotiskt och satte mig framför datorn, hungrig att möta omvärlden. Musiken jag spelade i WMP-programmet, den välbekanta Festival av Sigur Rós, fick helt plötsligt en obekant ny rytm. Det var en döende skärms sista galopperande läte innan den segnar ihop och kollapsar. Allt blev svart. Jag trodde jag träffats av blixten.

Doften av saffran härstammade alltså från den rykande skärmen, och den satte sig i tapet och tak. Man kan ana Intelliscans tillverkningsland utan att läsa produktmanualen: Iran, saffranskrokusens förlovade hemland, där den dyrbara kryddan produceras i sånt överflöd att de används i tillverkningen av bildskärmar.

Middagen smakade skit. Jag blev irriterad. Varje gång sedan dess, som jag kommit hem från någonstans och längtat efter att skriva någonting snyggt har saffransdoften direkt knäppt mig på näsan.

Utan datortillgång inser man vilken central hub den utgör i vardagslivet. Jag var tvungen att genomlida en regression från MP3 till det begränsade CD-utbudet. MP3-spelarens halvmesyr till låtlista har fått ligga oförändrad och oinspirera mig till stordåd. Hårddiskens osedda filmfiler har varit oändligt mycket mer lockande än de ännu plomberade DVD-filmer som står i hyllan.

En av nätterna sedan i fredags vaknade jag av att fingrarna krökt sig i nittiogradig vinkel i riktning mot tangentbordet, som ett förstadium till någon sjukdom som bara existerar i Junji Itos eller David Cronenbergs fantasier. Och nu även i min, för det där hände ju inte på riktigt.

Men idag har jag alltså köpt en ny skärm, ett högteknologiskt vidunder. Nu känns allt bättre. På köpet går tangentbordet mycket snabbare än förut, högtalarna spelar bättre låtar, jag är inspirerad och ledig ända till på onsdag. Genom fönsterrutan hör jag ett ymnigt snöfall.

Låt mig nu vara, för jag har så mycket att ta igen: fem dagars slösurfande. Och efter idag: fem dagars ledighet kvar. Varför ska det gå så jämnt ut? De närmaste dagarnas huvudsakliga sysslor är obönhörligen utstakade.

Arkiv X: I want to believe (DVD)

Först och främst: se vilket gräsligt, ofullbordat jobb vid översättningen av titeln. Låt mig fullborda – Arkiv X: Jag vill tro. Jag kräver ingen ersättning för detta.

Jag blev ganska intresserad när jag hörde att den här filmen var i görningen. Jag följde fascinerat tv-serien Arkiv X i lite drygt två långa säsonger innan den hade krämat ut det bästa ur sig själv. Några genuint läskiga avsnitt visades, och serien utnyttjade den vanliga amerikanske medborgarens misstro till staten genom att låta en massiv konspiration lura bakom kulisserna, som höll serien vid liv längre än vad som borde ha varit möjligt genom att löpa som en röd tråd genom säsongerna. Den manliga huvudrollen, Fox Mulder (David Duchovny), var en nörd och såg trots det bra ut, och fick en kvinnlig assistent, Dana Scully (Gillian Anderson), vid sin sida, lika läcker som trofast. Självklart kunde jag identifiera mig med honom. Jag var ung, och jag var ett fan.

När jag insåg att serien behövde läggas ned för att konspirationsteorierna skulle avtäckas, så slutade jag se. Paradoxalt nog stödde jag min egen nyfikenhet genom att sluta vara nyfiken, om ni förstår vad jag menar. Det sista avsnittet sändes 2002, nio år efter att den startade. Det hette The Truth och väckte viss massmedial uppmärksamhet, men Sanningen gick mig helt förbi, och än idag vet jag inte vad som egentligen hände.

Så när jag tog del av den här nya filmen, så gjorde jag det med jämnmod. Eftersom den visades på bio förväntade jag mig att det är en film som är begriplig utan förkunskaper. Och visst hade jag rätt. Arkiv X: I Want to believe presenterar ett helt nytt mysterium för oss, och involverar sina gamla motvilliga protagonister – de alla vill se – Fox Mulder och Dana Scully.



Men det börjar med en katolsk präst (Billy Connolly), som stapplar genom ett snötäckt fält i fronten för en räcka FBI-agenter som söker efter en försvunnen kvinnlig FBI-agent. Prästen leder dem till en avhuggen arm, grunt begraven i snön. Tillhör den FBI-agenten? Hur kunde han veta var den låg? Är han gärningsmannen, eller är han verkligen synsk som han själv påstår? För att få svaren vänder de sig till forne FBI-agenten Dana Scully – för att få hjälp att hitta forne FBI-agenten Fox Mulder. Hon borde känna sig åtminstone aningen negligerad.

Mulder accepterar motvilligt uppdraget, och vill desperat ha sin forne partner vid sin sida, och sedan jag lämnade dem åt sitt öde har deras utveckling uppenbarligen utvecklats. Under de två säsonger jag såg hölls de båda agenternas relation på en strikt professionell basis, tills deras respekt för varandra utvecklades till vänskap, som utvecklades till… ja, vad? Jag avbröt innan jag hann se resultatet. En bit in i filmen får jag svaret när de två, eh, kramas i sänghalmen.

Filmen har exakt samma mönster som valfritt avsnitt av tv-serien. Scully, som söker efter rationella förklaringar, försöker lägga band på Mulders iver när han får korn på något oförklarligt. Prästen påstår att han får syner som rör kidnappningen av den försvunnna FBI-agenten, och han lyckas konstant leda agenterna till rätt platser. Det finns inget i filmen som tyder på att prästen ljuger, men skumma detaljer i prästens bakgrund utmålar honom som den värsta av filmskurkar, med dömda pedofilbrott i bagaget.



Mulder är helt ensam i sin tilltro till prästmannens syner, trots att flera omständigheter pekar på att han faktiskt talar sanning. Vilket kan föranleda frågan: varför anlitades Mulder, om hans teorier konstant avfärdas? Han får sina händer fulla med att både lösa fallet och att övertyga andra om sin hjälp, och det är precis som det ska vara. Problemet är att hans medverkan inte motiveras helt tillfredsställande i det här fallet.

Det är en rätt magstark historia, som tar oss på turer kring svartabörshandeln med mänskliga organ. Kroppsdelar hittas här och var. Tiden talar emot den stackars kidnappade FBI-agenten. Scully, som jobbar på sjukhus, snubblar av en slump på en vital ledtråd när hon sysslar med något helt ovidkommande. Var det prästen som påverkade Scully? I så fall, fanns det en högre mening med denna upptäckt? Om så är fallet, tror ni att vi får ett definitivt svar? Och framför allt: är detta särskilt intressant?

Allt detta skildras inte speciellt märkvärdigt. I dagens avtrubbade tv-klimat, med tolv deckare på varsin kanal varje kväll, har den kraftig konkurrens. Spänningen finns där för alla som inte kan få nog av deckare. Men filmen räcker lång näsa till alla som valde att släpa sig hemifrån för att se något eljest på bio.

När mysteriet inte intresserar så har Arkiv X alltid haft möjlighet att falla tillbaka på relationen mellan agenterna. Den har utvecklats långsamt genom åren, på det obönhörliga sätt som det kan göra mellan somliga människor. För Mulder och Scully har arbetet varit ett hinder, eftersom de alltid haft två vitt skilda utgångspunkter, vilket gjort dem till helt olika personer. Hon är skeptikern som håller Mulder i strama tyglar och hindrar honom från att skena iväg. Men det är ju alltid han som har rätt till slut.

Man kan ju fråga sig varför hon aldrig lär sig, och i den här filmen antyds det att hon faktiskt sedan länge vetat att Mulder har rätt, och att hennes skepsis i själva verket härstammar från hennes oro för honom. Hon vill inte se honom gå förlorad i sitt arbete. Hon vill dra honom bort från mörkret. Det är ganska rörande.



Det jag just beskrivit är faktiskt det mest spännande med Arkiv X: I want to believe. Är Mulder och Scully en romantisk relation som är dömd att misslyckas? Lyckas hon rädda honom från mörkret, eller är detta hans sista äventyr? Mysteriet med kroppspusslet glöms bort snabbt, och hade enkelt och snabbt kunnat modifieras att passa vilken deckarhistoria som helst. Den mystik som leder till att fallet får Arkiv X-klassifiering rör delvis religiösa spörsmål - knappast vad som gjorde tv-serien till succé. Det är inte sånt jag vill tro på. Jag vill tro på Mulder och Scully.

I Sverige släpps filmen på DVD den 26 november. Ni behöver knappast vråla hysteriskt framför barrikaderna den dagen. Klarade ni att vänta på nästa avsnitt i en vecka, så klarar ni att vänta ett par år på att filmen visas på TV4. Vid det laget har ni glömt bort dess existens, och kan få en trevlig överraskning som gör er besvikna.

2 av 5

So long, Bush

Inte för att jag tycker han är värt något, men jag skulle vilja dedikera en sång till George Walker Bush, nu när "åtta års elände" är över, som Lars Ohly uttryckte det.

Jag tycker att Townes Van Zandt får uttrycka resten. Den här sången skrev han i början av 70-talet. Nyårsdagen 1997 avled han, drygt tio år innan han hade fått se sin gamla sång, på ett nästan kusligt träffsäkert sätt, sammanfatta åtta års elände:

---

Tower song

So close and yet so far away
And all the things I'd hoped to say
Will have to go unsaid today
Perhaps until tomorrow
Your fears have built a wall between
Our lives and all what loving means
Will have to go unfelt it seems
And that leaves only sorrow
You built your tower strong and tall
Can't you see, it's got to fall someday

You close your eyes and speak to me
Of faith and love and destiny
As distant as eternity
From truth and understanding
The wind blows cold outside your door
It whispers words I've tried before
But you don't hear me anymore
Your pride's just too demanding
You built your tower strong and tall
Can't you see, it's got to fall someday

The end is coming soon it's plain
A warm bed just ain't worth the pain
And I will go and you'll remain
With the bitterness we've tasted
A mother's breast, a newborn child
A poet's tear and drunken smile
I can't help feelin' all the while
Their meaning won't be wasted
You built your tower strong and tall
Can't you see, it's got to fall someday

---

Nu ber jag bara imeem om att inte göra det här till ett 30-sekundersklipp. Det skulle vara dödsstöten mot mitt eget torn. Det krävs så lite.

Låt den rätte komma in (bio)

Jag har inte läst John Ajvide Lindqvists bok Låt den rätte komma in, men i filmatiseringen av sin berättelse har han skapat fantasifoster med en intressant och mystisk bakgrund och slängt in dem i ett vanligt svensk bostadsområde för att se vad som händer - en önskedröm från Lindqvists egen barndom kan jag tänka. Sedan har han valt att bjuda in publiken att beskåda spektaklet. Vi är ovetande om massor av intressant bakgrundsinformation, men presenteras för tillräckligt med ledtrådar för att ge oss möjlighet att pussla ihop delarna själva.

Vilken teori vi än anammar så har Lindqvist lyckats med sitt manus. En bra film låter oss fundera kring rollfigurerna långt efter det att eftertexterna passerat. Många filmer, inte minst från Hollywood, tar oss på en hisnande åktur, matar oss med känslor av olika slag, och släpper sedan av oss helt färdigbehandlade på slutet. Alla svar är serverade, klara och tydliga, fint paketerade och det finns inget att fundera över. Har vi inga klagomål, så ska vi heller inte klaga. Men utan några distraktionsmoment ges vi möjlighet att nyktert fundera kring intrigen och dess eventuella logiska luckor istället. Man kan säga att våra klagomål ges en stabil grogrund.

I Låt den rätte komma in får vi så lite information som krävs för att hålla historien igång. Den information vi får portioneras skickligt ut i ett makligt tempo som driver rollfigurerna mot sitt obevekliga öde. Och efteråt funderar vi inte över manusluckor, vi funderar kring rollfigurerna istället.

Det börjar såhär:



Tolvårige Oskar (Kåre Hedebrant) mobbas av tre klasskamrater. Oskars reaktion är resignation – han låter det ske och lämnar det därhän. Han verkar ha accepterat sin roll (även om han fantiserar om hämnd när ingen ser på), och verkar inte särskilt rädd. Mest verkar han plågas av sin ensamhet. Fadern är skild från modern och bor på avlägset håll, men moderns medverkan i hans liv skildras lika frånvarande trots att hon delar lägenhet med Oskar. Ofta står han och blickar ut över gården genom fönstret i sitt rum med överkroppen bar, som om han önskar att någon – vem som helst – ska lägga märke till honom.

Och en mörk vinterkväll blir han sedd. I klätterställningen träffar han den jämnåriga flickan Eli (Lina Leandersson), nyinflyttad på området och knappast lämpligt klädd för årstiden. Vad vi snart blir varse, men som Oskar inte riktigt än ska få reda på, är att hon är en vampyr och sålunda lever på andra människors blod. Deras utanförskap för dem givetvis samman, och Oskars självförtroende ökar, kärleken blomstrar och en motståndskraft börjar gro inom honom.

Per Ragnar spelar en mystisk äldre gentleman som bor med Eli i en lägenhet intill Oskars. Han utger sig för att vara hennes far. Tror ni på det? Innan ni godtroget svarar ja – tänk på att han en gång också var jämngammal med den ålder som hans ”dotter” aldrig lämnar. För från och med den dagen en människa blir vampyr, slutar hon åldras. Och hur länge har Eli varit tolv år? Hon kan inte ens själv svara på det.



Vi får se att Per Ragnars uppgift i Elis liv är att tillhandahålla henne näring i form av blod. Han gör det på ett brutalt effektivt sätt, genom att bedöva fysiskt underlägsna individer – barn – och tömma dem på blod på ett makabert sätt. Ni får själva se hur. Vem Ragnars rollfigur egentligen är får vi inget svar på. Men ledtrådarna finns där och jag har min teori, lika vattentät som okomplicerad. Vem är det som har störst behov av att låta den rätte komma in i sitt liv?

Hur länge kan en indiskret mordvåg som Elis näringsintag förorsakar förbli oupptäckt? Varför tvingades hon och hennes assistent att flytta? Genom att inte förse oss med någon bakgrundsinformation lyckas Lindqvist bekvämt slingra sig undan sådana frågetecken utan att behöva förneka oss att se någonting viktigt.

De båda unga skådespelarna är klockrena i sina huvudroller. De klarar till och med utmaningen att filmas i extrem närbild i ett flertal nyckelscener med bibehållen trovärdighet. Och hur mycket hade inte filmen lidit av ett misslyckande på den fronten? Jag hoppas för deras skull att de aldrig insåg allvaret i situationen. Hela filmen hänger på att vi identifierar oss med dessa ynglingar och ställer oss på deras sida i kampen – oavsett vad vi ser dem göra, och det är inte bara angenäma saker, låt mig säga er det. Övriga skådespelare får lida lite av att det inte är just deras film denna gång – de har inte så mycket att spela på – men det som finns sköter de med den äran.

Under Tomas Alfredsons regi har detta uppenbara skräcktema fått tempo och framtoning som ett drama. Det är ett klokt val ur ett konstnärligt perspektiv. Tidigare vampyrskräckisar har genom tiderna sugit ur varenda droppe originalitet som finns kvar att hämta ur sin genre. Ur ursprungsmaterialet har Alfredson istället fastnat för kärlekshistorien, och det är gott och väl, för i den vi kan hitta värmen och mänskligheten i denna extremt kalla film.



Men kärleken finns på sin höjd mellan de båda huvudrollerna. Och om den finns där så finns den på en väldigt basal nivå, för hur ska Oskar kunna identifiera romantisk kärlek? Han har just träffat den person som så vitt vi vet är hans första vän, i ett sent skede av sin barndom. Vid ett tillfälle frågar han ”chans” på Eli, och hon undrar vad det innebär, varpå han svarar att det inte innebär någon skillnad gentemot tidigare. Puberteten är nära anstående för honom, och för honom blir den med största sannolikhet väldigt svår. Och Eli - hur ska hon kunna tillåta sig att förälska sig i någon i hennes situation? Hennes behov av människor finns på en väldigt grundläggande nivå – på bebisnivå. Hon behöver dem för att föda henne. Situationen är densamma för henne.

Så om det finns kärlek och värme på duken så stannar den där. Kyla är tyvärr det enda jag känner i biografen, och det är inte en känsla, utan mer ett intryck i det här fallet. Och när jag funderar över rollfigurernas öden, och hur jag tolkar att allting hänger ihop, så kan jag förstå varför man inte vill förstå och sympatisera med deras situation och vad som väntar dem efter bilden tonat ut. Och det adderar väl bara till den underliggande tragiken i denna berättelse – att jag inte förmår uppskatta filmen så mycket som själva berättelsen förtjänar.

Så omdömet blir: en riktigt bra historia, som jag tyvärr aldrig sugs in i. Istället betraktar jag den, imponerad men ganska oberörd, utifrån. Och att utanförskap inte är en trevlig känsla är nog filmens upphovsmän de första att skriva under på. Bättre lycka nästa gång när jag är på mitt allra mest empatiska humör, kanske, men då orkar jag inte skriva en ny recension. Jag beklagar, skäms och mår lite dåligt.

3 av 5

Vi är icke tillförlitliga objekt

När jag går in på en kommentarssida på denna blogg, vilken kommentarssida som helst där jag eller kamrat Oskar har skrivit något, så får jag frågan: "Vill du visa objekt som inte är tillförlitliga?" Om jag svarar nej så händer inget speciellt, men om jag svarar ja, så dyker bilder på mig och Oskar upp.

Det är inte särskilt smickrande.

Jag har alltid betraktat min dator som ett objekt. Och dess förmåga att sporadiskt låsa sig vid uppstart har medfört att jag tycker att den är icke tillförlitlig. En skärm som spontanflimrar litar jag inte på. Högtalare som börjar massakrera ljudet om volymen blir för hög (inte särskilt hög) - jag litar inte på dem heller. Musmattan har förlorat sitt fäste på undersidan och glider ofta runt med sitt styrdon i någon dansritual som jag tycker ser opålitlig ut. När min överlevnad en dag kommer att hänga på att jag snabbt kan trycka in siffran '2', då vet jag att mitt tangentbord inte riktigt är att lita på - även om det gick bra denna gång.

Nu vet jag att känslan är ömsesidig. Nu får jag sota för min brist på respekt - och drar min vän med mig i fallet: