Jävla serbjävel, ut ur min lägenhet

Förra helgen: Kl 4:00 supertidigt på lördag morgon vaknar jag av att jag är alldeles igentäppt i näsan. Just när jag snutit mig hör jag hur det rycker i dörrhandtaget, och dörren går upp. Jag har glömt att låsa. Någon stapplar in i och igenom hallen och en silhuett träder in i vardagsrummet där jag sover. Jag tänder sänglampan, vilket bara resulterar i att jag själv blir bländad. Fortfarande ser jag bara en silhuett. Jag har ingen aning om vad jag ska säga när silhuetten säger, sluddrande och med balkan-brytning: "Jag måste få sova här..." och pekar på soffan. "Nej, det går inte bra!", svarar jag, lätt omtöcknad. "Varför får jag inte sova här?" "Nej det går inte bra", svarar jag återigen. "Jaha, okej, ha trevlig natt!" säger han och stapplar ut igen. Jag springer och låser dörren. Genom titthålet ser jag hur snubben sätter sig i grannens rullstol som alltid står parkerad utanför lägenheten. Efter ett toabesök har både rullstol och snubbe försvunnit.

Jag vet fortfarande inte hur han såg ut. Om jag inte vaknat självmant hade jag säkert vaknat fyra timmar senare med ett fyllo i soffan. Att jag inte drömt allt fick jag bekräftat morgonen efter då fredagsposten, som jag inte hade plockat upp, låg hopknövlad med ett skoavtryck mitt på golvet i hallen.