Inför återkomsten

Bläddrar lite vemodigt igenom den här gamla bloggen och minns en gammal sysselsättning. Mycket har hänt sedan i mars. Jag har köpt ny dator efter ännu en datorkrasch. Bloggers användargränssnitt är helt nytt. Jag sitter i en ny lägenhet. Situationen i den gamla var på slutet så illa att det blev komiskt. Kanske berättar jag om det någon dag.

Vrider jag huvudet åt höger skådar jag en sagolik ny vy från vardagsrummet här på Berghem som inte slutar förrän himlen möter Hörnefors (eller nåt) i horisonten. Bildbevis kommer, jag inväntar bara rätt molnformationer. Annars är ni välkomna att avlägga ett besök. Min gamla vy? Sopsorteringslokalen på Matematikgränd.

Ännu en semester är över och tillvaron är snart tillräckligt tom för att jag ska orka tänka, fundera och till och med skriva igen. Något är på gång. Vet inte om det är bra eller dåligt. Vi får väl se. Har läst en massa i alla fall, desillusionerande realism såväl som inspirerande fantasi. Revolutionary Road såväl som Mörka materian. Båda duger precis lika bra, liksom allt däremellan.

Nåväl. Ville bara bekräfta att jag lever och mår gott. Chin chin!

~ Aguirre - Guds vrede ~

På juldagen år 1560 lämnar en expedition conquistadorer Andernas höglänta platåer och vandrar ned i djungeln längs slingriga bergsstigar. Soldaternas plåtrustningar korroderar i fukten. Deras svärd och lansar fastnar i buskagen, som sökte djungeln att avväpna dem. Kanonerna sjunker ned och fastnar i träsken, och under tyngden från de uppklädda kvinnornas bärstolar försvinner även indianslavarna ned i dyn. "De dör som flugor", som berättare munk Gaspar Carvajal observerar "Vi har inte ens tid att ge dem en kristlig begravning". För alltjämt pressar sällskapet sig vidare. De har skådat sin regnbåge. Ingenting dött eller levande ska hindra dem att nå guldet vid dess ände.

Första delmålet är Amazonfloden, vars otämjda vatten talar ett eget språk till var och en som lyssnar. "Ingen mänska klarar dessa forsar levande", hävdar den ene. "Och jag säger dig - vi kan klara det", svarar den andre. Den enes röst tillhör Don Lope de Aguirre, historisk upprorsman. Den andre talaren är hans överordnade Pizarro, historisk erövrare av Inkariket. Maktkampen dem båda sinsemellan är uppenbar, om än inte i full blom ännu. Alla måste vi fråga oss: av vad består de drömmar som motiverar ett sådant conquistadårskap?



Aguirre: Guds vrede är en av filmhistoriens klassiker från 1972. Filmen är en studie i hybris, fördomsfullhet, girighet och i slutändan galenskap. Den skildrar fritt spanjorernas försök att upptäcka och erövra guldriket El Dorado, som indianerna berättade om efter conquistadorernas utplundring av Inkariket. Men det fanns naturligtvis aldrig något guldrike. El Dorado var indianernas myt, som blev spanjorernas fåfänga dröm.

Som förväntat kör sällskapet fast. De upprättar ett basläger vid Amazonflodens rand och utser en mindre expedition att färdas nedströms medelst flottar och undersöka flodens närområde efter mat och spår av El Dorado. Till befäl utses Don Pedro de Ursua (Ruy Guerra), men andrebefäl Aguirre (Klaus Kinski) blir dramats huvudperson.



Problemen låter inte vänta på sig. En av flottarna fastnar i bakvatten och besättningen går förlorad. Under loppet av en påföljande övernattning svämmar floden över, tar alla flottar med sig och lämnar hela expeditionen strandsatt. Ursua ämnar samla kvarvarande manskap och återvända till baslägret. Detta utlöser ett historiskt myteri, regisserat av andrebefäl Aguirre, som tillfångatar Ursua, detroniserar honom och från sin roll i skuggorna tillsätter en korpulent adelsman - ett mer lättduperat offer - att leda expeditionen vidare genom. Aguirre överser byggandet av en ny och större flotte som rymmer hela expeditionen, som därmed kan fortsätta djupare in i det okända.

Det här är berättelsen om deras monumentala fiasko.

---



Regissör Werner Herzog är verksam inom både dokumentär- och spelfilm. Aguirre - Guds vrede bär prägel av båda genrer. Den följer inte en handling i strikt mening. Den agerar krönikör av detta sällskap i väntans tider, längs en översvämmad flod de inte kan landstiga från, som för dem mot undergången. Deras vedermödor skildras i Herzogs dröjande, dokumentära stil, som avbryts bara när skådespelarna poserar och levererar dialog, som när som helst kan övergå i monolog värdig historieböckerna. Dessa personer är så övertygade om deras historiska betydelse att de upphöjer sig själva till dömande gudar, vilket gör dem till en löjeväckande åsyn för oss som vet att de bara jagar ett bländverk.

Oavsett om han filmar dokumentär eller spelfilm, så eftersträvar Herzog inte den faktiska sanningen i varje givet ögonblick, utan en form av "extatisk sanning". Det vill säga den sanning som motsvarar ögonblickets känslomässiga sanning. Ofta leder hans filmprojekt honom avsides till extrema geografiska lägen. Han har filmat bergsbestigningar, på Antarktis, under isarna på Antarktis och i öknen. Inget studiobygge kan för honom ersätta "the voodoo of location". För Herzog säger landskapet någonting om dess invånares (eller "inkräktares" som i fallet Aguirre) interna landskap. Omgivningen blir analog med karaktären hos den person som söker sig dit.



Och i filmen denna text handlar om står Aguirre och den förledande djungeln i centrum. Klaus Kinski ger sin rollfigur en bestialisk prägel. Avsikten var att förse honom med krabblika attribut. Han rör sig med en vaggande gångstil, och under hans sneda kroppshållning förefaller hans ena arm längre än den andra. En matchande psykopatisk personlighet beseglar ödet för hans mannar. När Aguirre sätter klorna i en dröm, släpper han aldrig taget. Han är fast övertygad om att El Dorado ska bli hans rike, och den som inte är med honom är emot honom.

Till närmast komisk effekt, eftersträvar sällskapet långt ifrån civilisationen att upprätthålla en civiliserad fasad. Vem försöker de lura? Varför upprättar de en domstol, när brottet och straffet redan avgjorts på förhand? Varför måste de släpa med sig kanoner och annat otympligt krigsmateriel genom obruten djungel? Till vilken nytta är de kvinnor som de envisas med att frakta på bärstolar? Måste de ta med hästar bara för att de tillhör högt rankade soldaters ämbeten?

Eurocentrismen verkar vara expeditionens största börda. När de bygger ett avträde på flotten kan man bara skratta. Herzog är skoningslös i sin kritik av nästan allt han skildrar i denna film. Det annars alltid så ovedersägligt positiva karaktärsdraget 'ambition' har väl aldrig behandlats med sådant förakt.



När de får höra från ett par välkomnande indianer att Gud aldrig fullbordade sin skapelse i dessa djungler, tycks de förlora den sista ledstjärnan för humant beteende. Där de upplever att Gud saknas finns ett tomrum att fylla - med dem själva. I en scen strax därpå vill inte ens sista hästen vara kvar. Den börjar sparka bakut, och de tvingas slänga vilddjuret överbord.

Påföljande ögonblick är konst av ett slag som bara kan förekomma på film. Hästen simmar i land och ställer sig på strandkanten. Flotten driver vidare. Från däcket beskådar de hästen när den överges åt djungeln. Conquistadorerna bemöts av dess blick som rymmer klander, längtan, vrede, sorg och alla de mänskliga känslor som de dödsdömda besättningsmännen kan projicera på djuret, innan det försvinner för gott bland träden.

Stämningen blir tryckt, inte ett ord yttras. Ögonblicket blir till ett monument i filmhistorien.

Och ju djupare in i djungeln de tränger därefter, desto vagare blir deras verklighetsuppfattning. Där forsarna inledningsvis slungade dem framåt, övergår de alltmer till ett stillastående, för att slutligen bara föras runt i cirklar. Den omgivande djungeln blir deras malaria. Landskapet blir deras hallucinationer. Gränsen mellan fantasi och verklighet rämnar.



En efter en tas besättningsmännen av daga av giftpilarna som avlossas av den lokalbefolkning som de aldrig ser skymten av. De överlevande klamrar sig vid liv, närda endast av hoppet om att få skåda ett guldrike bakom flodens nästa krök. Bandet till fäderneslandet har de redan brutit. Det finns bara en väg, framåt, in i djungeln, mot oändligheten och odödligheten bortom...

Aguirre: Guds vrede har i skrivande stund tyvärr inte förlänats med den behandling den förtjänar av sin digitala eftervärld. En lågbudget-DVD finns till buds i Sverige. Till priset av dryga femtiolappen får man filmen, en trailer och ett förvisso underhållande kommentatorsspår av Werner Herzog. Prisvärt såklart, men kom igen nu, bättre än så kan vi väl åstadkomma?



---

Aguirre och det värnlösa djuret:


---

Drama i tre akter

Lite reklam för Play

Nu ska jag inte elaborera till döds utan bara uppmana er att se den nya svenska filmen Play (av Ruben Östlund), som är baserad på verkliga händelser. Passa på medan tillfälle ges. Säkert kommer den att leva en undanskymd tillvaro i SF:s djupaste, kvavaste biogrottor, innan den slängs ut ur tablån för gott innan fler vågat leta sig in.

På föreställningen var vi sju, om jag inte minns fel. Tag med nån att dela den här obekväma upplevelsen med. Köp bara godsaker som inte väsnas. Tugga med munnen stängd. Svälj diskret. Filmen orsakar inte något direkt sensoriskt obehag, utan du kommer krystat nog att reagera på din egen reaktion.

Ju fler ni är desto bättre eftersom jag föreställer mig att obehaget blir större när det delas med många i dödstystnad. Filmen är som elefanten i rummet. Gud förbjude att du reagerar på det du ser, för då bekräftar du dess existens. Skratta och du begår en dödssynd.

Är du lagom förbryllad? Bra. Vill du veta mer? Det får du inte. Se "Play klipp 1" nedan för att få en försmak. Reagera hur du vill på det, det är ditt privilegium att göra så. Se sedan filmen på bio tillsammans med främlingar och se om du törs reagera alls.

---

Ännu ett inlägg på temat film. Jösses, vad jag är enkelspårig på webben. Min fysiska person är inte lika enahanda, jag lovar. Även om det blir mycket verklighetsflykt dessa tider, då allt jag gör privat i övrigt består av att invänta nya dagar som kommer med nya lägenhetserbjudanden. Jag ska flytta. Inom stadsgränsen vill säga. Då var det sagt. Nu skrev jag ska, inte vill, för att passera the point of no return. Dagarna kan inte komma och gå fort nog.

~ Den tunna röda linjen ~

I Gates of Heaven - Errol Morris dokumentär om djurkyrkogårdar från 1978 - finns ett citat, yttrat av en sörjande, gammal matte till ett husdjur som dött: "Där är din hund, din hund är död. Men var är det som fick den att röra sig? Det måste ha varit nånting, eller hur?"

Filmen denna text handlar om är inte om Gates of Heaven, men den nystar i samma existentiella fråga. Den tunna röda linjen är en krigsterm för den försvarslinje som man anlägger för att hindra fienden från att avancera. Så till ytan är filmen Den Tunna Röda Linjen en skildring av slaget om Guadalcanal i Stilla Havet 1942. Den är centrerad på en bataljon, i synnerhet dess c-kompani, och deras försök att erövra en strategiskt viktig kulle mitt på ön. Men i detta verk är kriget bara ett medel för att undersöka någonting mycket större, i en film så vag och omfångsrik att man kan börja var som helst.

Berättarröster används vanligen i film för att förklara svårbegripliga saker. Här används de istället för att komplicera det självklara. Regissör och manusförfattare Terrence Malick förundras via sin anonyma berättare över "en hämnande kraft i naturen". Via sin film utforskar han denna krafts inflytande på den mänskliga naturen; döden som katalysator för livet. Varje soldat vet att han kan dö när som helst. Och som nån sa: när vi ska dö behöver vi livet. Här har vi en film som saknar en traditionell narrativ. Istället skildras konflikten som en betraktelse från ett mycket vidare perspektiv.



Menige Witt (spelad av Jim Caviezel) är bäraren av detta helhetsperspektiv. På bondpermis i en fiskarby på en malenesisk ö upptäcker han en värld som dessförinnan var honom helt främmande. Infödingarna lever i ett tillstånd av frid. Witt förundras över att barnen aldrig verkar slåss. "Ibland slåss de, när de leker", förklarar en kvinna ur ortsbefolkningen. Witt tänker tillbaka på en stund vid moderns dödsbädd, och den stillhet hon mötte livets ände med. Ett lugn som han inte kunde förmå sig att dela.

Men vistelsen i fiskarlägret sansar Witt i sådan grad, att han lämnar världens kollektiva krigstillstånd via nån form av katharsis. Han blir filmens emotionella kärna, en kraft för humanismen i det destruktiva tillstånd som världen befinner sig i. Resten av filmen ser han till att alltid befinna sig där hans egenskaper behövs - vid fronten - som ett alibi för mänskligheten i en tid och plats där dess djuriska baksida härskar.

Witts motpol är sergeant Welsh (Sean Penn), och om inledningen av filmen ter sig som en dröm, anländer han som uppvaknandet. Ett amerikanskt frihetsskepp bryter av mot harmonin. Utan att vi får reda på hur, befinner sig Witt åter i armén, i ett förhörsrum ombord på frihetsskeppet, uppläxad av Welsh på detta sätt:



Sergeanten är realisten som filmen igenom försöker få Witt att inse världens egentliga beskaffenhet. Det kan tyckas hjärtlöst, men han gör det med avsikten att rädda hans liv. "Jag kan vara den bästa vän du nånsin haft. Och du vet inte ens om det", säger han. Med jämna mellanrum återkommer liknande samtal mellan Welsh och Witt. De må vara motpoler, men de ser litet av sig själva i den andre. Kanske är det därför de är så angelägna om att övertyga den andre. Dessa korta men strålande scener utgör ryggraden som håller filmen samman till en helhet.

Fantastiske Jim Caviezel gestaltar sin Witt som antitesen till världsordningens excesser. En uppenbarelse som tycks fjärmad från den fysiska världen. Somliga menar att denna roll förebådade hans insats som Jesus Kristus sex år senare i Mel Gibsons kända film om korsfästelsen. Hans minimalistiska skådespeleri ger minsta rörelse en enorm betydelse. En stillsam vridning av huvudet mot himlen kan vara repliken på ett påstående som inte kan bemötas med ord:



De båda soldaterna och deras bataljon skeppas till Guadalcanal, vilket resulterar i slaget om redan nämnda kulle, och resten är historia. Vi får följa en mängd soldater som var och en strider för någonting mer än att döda japaner. Alla representerar de någon med- eller motmänsklig egenskap. Elias Koteas spelar en kapten som inte är villig att offra sina soldaters liv, medan hans överste (Nick Nolte) hetsar och hotar för att nå resultat. Ben Chaplin spelar en menig som inte räds döden, eftersom han resonerar att hans minne kommer att leva vidare i hans fru. Han slipper dö ensam. Dock möter han det mest ironiska av alla öden.

Dessa skådespelare toppar en diger rollista, bestående av storstjärnor som John Travolta, George Clooney, John Savage, Woody Harrelson, Adrien Brody, Nick Stahl, Jared Leto, John C Reilly, John Cusack och Miranda Otto. Alla ville bidra med sin del till vad som skulle bli Terrence Malicks stora återkomst till filmbranschen efter 20 års tystnad. Tyvärr hamnade hans mästerverk i skymundan eftersom Steven Spielberg släppte sin succé Rädda menige Ryan - en rakare och mindre minnesvärd krigsskildring - samma år.

---

Nog pladdrat om det. Men vad gör just denna krigsfilm så speciell? Vad skiljer den från alla krigsfilmer som delar budskapet att krig är hemskt?

När jag tänker på valfri krigsfilm, ser jag den i bästa fall som en strävan efter att avskräcka. Bilderna som fastnar är på människor i nöd. Den tunna röda linjen har också sådana. Men det man minns efteråt är inte lidandet, utan de fantastiska naturbilderna. Det som gör den så djupt antikrigisk är att den utgår från känslan av denna eftersträvade fred, som vi alla hoppas att kriget ska resultera i. Kameran fångar existensen såsom den upplevs för någon som precis upptäckt att den finns på riktigt, världen som alltid togs för given. Som om den vill säga: "Här är vad som står på spel. Detta måste vi återgå till. Förstör nu inte det här."



Men den ger också bilden av att de överlevande människorna i en värld som genomgått en sådan kris, kanske inte är förmögna att bygga upp en sådan värld igen. Kanske går vissa mänskliga egenskaper förlorade hos en som bevittnar all denna förödelse. Kanske blir vi alltför misantropiska. Witt ställer sig en fråga en bit in i filmen: är varje människa en del av en stor själ & olika ansikten av samma människa...

I varje soldat finns en gnutta av alla karaktärer. Om ön de krigar på metaforiskt får representera en komplett människa (en välanvänd metafor på film genom åren) så är individerna på ön olika personlighetsdrag hos denna person. Witt mot Welsh. Kaptenen mot översten. Där har ni två exempel. Medmänsklighet kontra motmänsklighet. Alla bär på en skärva av dem. I krigstillståndet söker de sig till den sida av sig själva som de tror ska hjälpa dem att överleva. Men vad säger att valet är rätt? Vem bestämmer vem som ska dö när kulorna viner överallt? Filmen är besparad all form av Hollywood-logik. Om det finns nåt som avgör utgången av ett krig, eller vilken soldat som överlever, så är det i alla fall inte moral. Allt är kaos.



Japanerna är dödens anonyma ansikten, och de amerikanska soldaterna slåss för sina respektive synsätt att besegra dem. Somliga tänker på sig själva och utnyttjar i grund och botten andras liv för att förlänga och förhöja sitt eget. Andra riskerar sina liv, av många olika anledningar. Av kamratskapen som kan hålla dem vid liv, eller för att det förväntas av dem, eller för att de kan gynnas av det i långa loppet genom dekorationer och befordringar. Allt medan högre rankade befinner sig på behörigt avstånd, utom all fara. Ett konkurrenssamhälle, eller herre på täppan, som alla tvingas ta del av.

Mitt i detta inferno befinner sig Witt. Om en ö får representera människan för alla andra, så har han funnit en mycket trevligare metafor; vattnet som omgärdar ön, och som rinner igenom den. "Ingen människa är en ö; hel och fullständig i sig själv", som John Dunne inledde sin dikt. Terrence Malick låter sina rollfigurer stundom omvälvas och renas av vatten, ensamma eller tillsammans, vilket för dem närmare varandra än någonsin, och vid nåt enstaka tillfälle räddar floden liv. Men endast Witt har delat vatten med dem som lever i fullständig sinnesfrid.



Så, för att återknyta till frågan i inledningen, vad är det som får oss att röra på oss? Denna film postulerar åter den mest uråldriga av alla truismer, att vetskapen om döden får oss att leva. Detta gör döden till en viktig del av våra liv. Vi finner våra egna metoder att överleva, och är omvärlden hård, omänsklig och oförlåtande, är den vedertagna metoden att själv bli hård, sluta sig för omvärlden och freda för sig själv. Men var finns glädjen i det? Och varför ska vi lyssna på de som säger att världen är så hemsk? "Egendom. Allt handlar om egendom", som sergeant Welsh säger mitt i filmen.

Hur du går vidare med Den Tunna Röda Linjen är upp till dig. Är det en världspolitisk allegori? Ett spirituellt drama? Är det en kommentar om krigets effekt på mänskligheten? Eller är det bara en utomordentligt välfotograferad krigsfilm? Ju fler frågor den lämnar kvar, desto bättre.

Själv tyckte jag inte något vidare väl om den när jag såg den första gången i 18-årsåldern. Dess filosofi gick mig helt förbi, liksom hela världens komplexitet gick en skyddad tillvaro helt förbi. Frågorna den behandlade slog aldrig rot i mig. Min jord för sådant var inte bördig. Filosofi var någonting helt verklighetsfrånvänt, utan mening i våra liv. Fast det var då. Jag befinner mig nu i spegelvärlden. Om jag var Welsh, har jag blivit Witt. Du kanske skulle uttrycka dig tvärtom. Vi bär på våra egna förutsättningar inför detta verk, men kanske lämnar vi det med helt andra.

Nu ser jag tillbaka på 18-åringen i mig som närmast hånade fans av Den tunna röda linjen. Att ändra åsikt om filmen och anamma dess innebörd handlar inte bara om att hylla filmen i sig, det handlar också om att inte bemöta hånen med samma mynt. Även om mitt yngre själv säkert häcklar mig just nu medan jag skriver dessa ord, så häcklar jag inte mitt yngre själv som var så defensiv. Han är bara en skärva av mitt fullständiga jag. Det är dags att förlåta och gå vidare.

Dekalt misstag

Jag satt och skrev en liten saga - "OTTO och hans ovänner" - som handlar om pojken som bor i staden där somliga pratar framlänges och andra pratar baklänges, och de båda sorters mänskorna alltid käbblar med och missförstår varandra. Pojken byter namn till OTTO för att det är ett palindrom, alltså låter likadant oavsett om man läser det fram- eller baklänges. Han vill bli allas vän, men får bara ovänner istället och blaha blaha.

Jag hade just kommit till stycket där hans bästa vän trycker upp honom mot en spegel och visar hans namn skrivet på ett papper, som ser likadant ut reflekterat på spegelglaset - "Ser du, det till och med SER likadant ut baklänges. Äckligt!" - när det var dags för mig att gå ned i tvättstugan.

Alldeles utanför porten stod bilen nedan, och jag trodde jag fått en hjärnskada av alla spegelfantasier, livrädd blev jag. Kolla dekalen som pryder motorhuven:

Filmen jag inte vågade rekommendera

För ovanlighetens skull ska jag skriva ett inlägg.

En knapp månad har ni, från och med nu, på er att se Den nakna mannen, som är en hyllad dokumentär om finska mäns själstillstånd. De träder in i bastun ensamma, eller i grupp, eller parvis, och i avskiljdheten hittar de det utrymme att lätta på hjärtat som de sökt efter så länge.

Filmen är lågmäld, kontemplativ och vacker på alla sätt & vis. När jag såg den tidigare i år blev jag överväldigad, men upptäckte på ett pinsamt sätt efteråt att man inte kan beskriva den på ett begripligt sätt för sina medmänskor, så jag slutade att rekommendera den. För allt den handlar om är nakna män i bastu, och sålunda fick jag reda på vad folk tror om annat folk som rekommenderar filmer on nakna män i bastu.

Se den via SVT Play, så kan vi prata om den sen. Vi behöver inte basta medan.

~ Blade Runner: Final cut ~

Välkommen till Los Angeles, 2019, där utrotningen av djurarterna har skapat behovet av artificiellt liv, i form av konstgjorda djur som till det yttre är förvillande lika äkta vara. Vidare har möjligheterna med tekniken vidgats till att gälla människor. De konstgjorda individerna kallas replikanter. De utnyttjas som slavar till utforskningen och koloniseringen av främmande planeter, och de är förvillande lika riktigt folk.

Sex sådana replikanter påbörjar en revolution i det lilla. De återvänder till moder Jord för att möta fadern, deras skapare; Tyrell, VD för Tyrell Corporation. De vill ställa honom till svars för en stor brist i deras design; deras blott fyraåriga livslängd.

Deras återinträde i atmosfären går dock inte obemärkt förbi. Där de träder fram lämnar de kvar ett spår av död och förödelse. Poliskåren anlitar en Blade Runner (Harrison Ford), en privatspanare specialiserad på att spåra upp och "avskeda" replikanter. En lömsk omskrivning för att döda, och Deckard är hans namn. Filmen skildrar hans efterspaningar där han, en efter en, ställer sina antagonister till svars.



Ridley Scotts klassiker Blade Runner är baserad på Philip K Dicks historia Do Androids Dream Of Electric Sheep?, och Scott låter förlagans tema vila latent i den visuella stilen. Den ekologiska katastrofen ligger som en våt filt över människornas liv i filmens Los Angeles.

Skådar man miljön från ovan vilar byggnadernas konstgjorda fyrar som en falsk stjärnhimmel längs marken. De riktiga skyarna är svarta med stråk av rostrött. Otalet förbränningsugnar ringlar upp sin sot mot anslutande moln. Natten är evig. Den naturliga rytmen förlorad. Vilken människa skulle vilja leva under sådana förhållanden? Vem skulle ens överleva?



På marknivå badar staden i ett brett spektrum av neonglans. Även om naturen är utrotad så lever någon form av kulturellt sammelsurium vidare. Kommersen frodas. Vi kan skönja en myriad av subkulturer, med egna klädkoder och språk. Människorna strosar omkring som skyltdockor på en catwalk. Som om mänsklighetens arv till en plats den ödelagt är en upprätthållen strävan efter skönhet. En konstruerad, ställföreträdande skönhet där den äkta har gått förlorad, om man så vill.

Man kan fråga sig om invånarna ens längre är människor. Deras yttre talar för det. Omgivningarna de skapat för sig talar emot. Musiken - komponerad av Vangelis - som ackompanjerar bilden är väl vald. Han var själv inte helt nöjd med den, men kunde väl knappast ha föreställt sig något så visuellt överdådigt när han satt instängd i studion och spelade in. Soundtracket skulle kunna vara diegetisk lika väl som icke-diegetisk i den här världen - ett slags potpurri av olika stilar som förenas i det syntetiserade genomförandet. Den läckraste musik som elektroniska kretsar kan uppbåda åt en så gott som mekanisk värld.

Det var en återgivning av Blade Runners framtidsvision. En ekologisk undergång i vardande, så gott som fullbordad, som invånarna tycks lyckligt omedvetna om. Den bildar en fond av håglöshet som ramberättelsen, en regelrätt kriminalare, utspelar sig mot.



För att avgöra vem som är replikant eller människa, använder Deckard en portabel testutrustning, alltså ytterligare en maskin. Han ställer frågor, maskinen läser av kroppsreflexerna, och Deckard fäller domen utifrån resultatet. Men ju djupare han gräver i andras mänsklighet, desto mer börjar han ifrågasätta sin egen, likt en läkare som utvecklar hypokondri i kontakten med alla sjukdomar.

Jämför de upproriska replikanterna, som levt hela sina liv utomjords, med resten av persongalleriet som är jordbor. Vilka upplever du som mest livliga? Vilka förefaller desillusionerade och mekaniserade? Frågan jämkar sig in i ramberättelsen, även om den förblir outtalad filmen igenom, och tar överhanden: Vad gör oss mänskliga? Frågan skuffar undan deckarintrigen, som är det minst intressanta med denna film.

Och svaret tycks till stor del kretsa kring våra minnen. Vad är de, och vilken del spelar de i vår mänsklighet? Hågkomster om lyckligare tider hemsöker rollfigurerna. Lejonparten av alla förtroliga samtal mänskorna emellan hemfaller åt att sentimentalisera kring dem. Och finns ingen att samtala med dagdrömmer de.

Vid ett besök hos Tyrell får Deckard veta att de nya replikanterna har försetts med inplanterade minnen. Tidigare föll de offer för svåra känsloutbrott, som vore de små barn. Alla minnen som ett fullvuxet liv rymmer ger dem en känslomässig buffert. Som en följd vet de inte ens själva om att de är replikanter. De tror att de är mänskliga. Beskedet tycks beröra Deckard djupt. Fundera på varför han försjunker i beskådandet av sina gamla fotografier. Vad tänker han på?

Och kanske ni då börjar ana varför replikanterna tycks så besatta av sina fotografier. Ni kanske även kan förstå deras, inte minst hövdingen Roy Battys (gestaltad av Rutger Hauer), fascination för människans egen kameralins - ögat. Notera deras föredragna metod att bestraffa sina motståndare. De hugger efter ögonen, som om det värsta straffet vore slutet på förmågan att lagra nya visuella minnen till fotoalbumet som är människans liv. Som om det vore som att beröva människan dess mänsklighet. För sägs det inte, att ögat är själens spegel?



Utöver allt det ovanstående intressanta är det en vansinnigt snygg film, bland de visuellt mest hänförande spektakel jag sett. Alla modeller, statister och kulisser utgör ett värld att sjunka ned i. Den är en karaktär i sig själv, minst lika viktig som dess huvudaktörer. Det är därför som Blade Runner alltid har varit en av de filmer där upplevelsen spelar en väsentlig roll, minst lika stor som själva berättelsen, för hur mycket vi uppskattar den.

Blade Runner går lämpligt nog varsamt fram genom intrigen. Ridley Scott sätter stor tillit till sin publiks förmåga att leva sig in i dess filosofi. Många utdragna scener som inte tillför någonting till ramberättelsen kan avleda och tråka ut den som är ointresserad. När den släpptes första gången 1982 var mänskligheten inte redo, trots att flera kompromisser nåddes, exempelvis i form av förändrat slut och en ständigt närvarande berättarröst som förtydligade Deckards tankegångar. Idag framstår dessa hjälpmedel som burdusa och stämningsdödande, i alla fall för mig. Sedan dess har Scott släppt flera modifierade versioner.

Och i dess Final cut blev den äntligen det mästerverk som den, och alla dess fans, en gång bedyrade mig att den var. Om ni inte gillar denna, så kan ni ju återgå till versionen från 1982. Kanske gillar ni den bättre. Men i så fall är ni replikanter.

Välkommen till världen

Jag vill bara säga: en sån helg, ett sånt satans vanvett.

Så jag vänder blicken mot vårt andra grannland, det i öster, istället. Där skapas liv istället för att släckas. Oskar och Bianca har blivit föräldrar på nytt, och Iivari har blivit storebror. Grattis! Välkommen till världen, pojke nummer två.

Där ett stycke text kommer till korta, och man måste förlita sig på läsarens inlevelseförmåga, kan den här euforiska norrmannen illustrera den tvåfaldigt förlösande lyckokänslan bättre:

Här har du mitt liv

41 frågor, 1 personlighet. Självkännedom för otåliga.

(Klicka på bilden för att se den förstorad)

Introvert eller bara surkart?

På sistone har jag och några likasinnade hamnat i situationer där våra personligheter ifrågasatts. Det har vi inte upplevt sedan skolgången. Det kulminerade under och efter de lönesamtal på jobbet vi var tvungna att genomlida på löpande band. Ett missnöje började cirkulera bland oss som känner och kallar oss de tillbakadragna, de blyga, de anspråkslösa eller de introverta...

"Du måste börja ta för dig mer." "Visa framfötterna." "Var inte så osynlig." Så länge jag kan minnas har agendan satts av den andra sorten. I vårt samhälle härskar de över det offentliga utrymmet, den extroverta delen av befolkningen, för det är ju deras värld.

Som en följd har det sättet att vara blivit en slags norm, som avspeglas dagligen i vår gapiga kultur. Och våra tillbakadragna personligheter - våra fundament - anses vara något vi behöver träna bort. De vill att vi spelar det sociala spelet på deras villkor. Men vi kan inte göra det och förvänta oss att må särskilt bra. Ibland har jag försökt, det ska gudarna veta, men jag är misslyckad på området.

Att anmodas att ständigt vara spontan är oerhört krävande för oss som föredrar att lyssna in samtal, behandla vad som sägs och vänta in vår chans att säga vårt - dvs om vi har något att bidra med. Och om vi får en syl i vädret. De tror de gör oss en tjänst, genom att tuffa till oss. De tror de kan göra oss till "bättre" personer...

I ett anfall av vemod googlade jag på ämnet introversion. Jag hittade denna artikel, som bit för bit presenterade en i grova drag korrekt beskrivning över hur jag fungerar som person. Den gav min självinsikt en rejäl knuff i nån riktning. Rätt riktning? En bra riktning? Äh, huvudsaken var att den rörde på sig.

Må kraften vara med oss!

---

Artikeln säger - i generaliserande ordalag - lite nytt, men mestadels sådant jag redan anat, här kortfattat återgivet:

- Andelen extroverta/introverta i samhället (studien gjord i USA) är jämnt fördelad. (Detta trodde jag i n t e !)

- Introversion är inte detsamma som blyghet.

- Introverta är inte mer intelligenta än extroverta. I varje given situation behandlar vi dock mer information.

- Introverta förbättrar humöret med hjälp av sin egen tankevärld. Extroverta utnyttjar den yttre, sociala världen för sådana ändamål.

- För att må bra är vi mindre beroende av sinnesintryck. Vi söker mening och innehåll snarare än glädjerusher. Vi är inte heller särskilt mottagliga för belöningar.

- Ivrandet för den ständiga jakten på lycka är smått obegriplig för oss, men påtvingas oss kulturellt.

- Samhällets alltmer uppskruvade tempo och tävlingsinriktade kultur fjärmar oss från vår egen inre värld. Detta är en riskfaktor för en introvert persons mentala hälsa. Depression och ångest är mer vanligt bland oss.

- Introverta föredrar långsamma samtal som ger dem tankeutrymme. Extroverta föredrar spontanitet.

- Introverta har uppvisat högre hjärnaktivitet i såväl vila som kognitivt ansträngande situationer.

- Båda personlighetstyperna kan uppvisa humörförbättringar i sociala situationer. Det fungerar dock mer utmattande på introverta.

- Introverta personer i avskildhet kan bokstavligen höra sig själva tänka. (När jag läste det kunde jag bokstavligen höra mig skratta!)

- Man har uppmätt storleksskillnader i de delar av hjärnan som reagerar positivt på externa stimuli. Hos introverta är dessa områden mindre, och kan således inte producera lika mycket dopamin.

- Båda personlighetstyperna är lika fantastiskt underbara, gulliga och nödvändiga för samhället!

- Och mycket, mycket mer, men läs själva för jag måste gå till sängs. Studierna är gjorda i USA, men som vi alla vet är vårt land, kulturellt sett, en amerikansk koloni så det borde gälla här också. Det är en ganska lång artikel, men för tusan, du har ju hela helgen på dig...

---

Äntligen såld på nåt

David på jobbet var vänlig nog att rekommendera lite Nyzeeländsk musik. Var som helst i samhället skulle din musiksmak gynnas i anseende genom att omfatta The Bats, men nu jobbar vi på Umeå brevterminal och där är spelreglerna helt annorlunda. Jag är såld på ett nytt gammalt band, äntligen, för första gången på länge. Men vem är med mig?

Game of Thrones

Så vad tycker vi om HBO:s nya fantasyserie, Game of Thrones?

Efter ett avsnitt - "Det blir nog bra det här. Just nu har jag ingen åsikt."

Efter två avsnitt - "Det blir nog bra det här. Just nu har jag ingen åsikt."

Efter tre avsnitt - "Det blir nog bra det här. Just nu har jag ingen åsikt."

Efter fyra avsnitt - "Just nu har jag ingen åsikt."

Serien har ännu inte börjat röra sig i någon riktning alls. I sin iver att skapa spelpjäser i spelet om tronen, reducerar upphovsmännen alla figurer till biroller. De får nåt utmärkande drag och lämnas vind för våg. De finns i mängder nu och väntar ännu på att blomstra som personer. Istället för att vidarutveckla dem, introducerar de nya i varje nytt avsnitt. Det är som om de bara rekryterar slagskämpar till sammandrabbningen på slutet. De små sidospåren till bihandlingar ebbar ut i intet.

(Framstod de inte som så onda skulle jag som slutsegrare tippa på de som har uråldriga drakägg i sin ägo. Dessa skyltas det med i varje avsnitt. Och hur lyder den gyllene regeln för manusförfattare: Om du i första akten visar ett drakägg medan någon kvinna blir tagen bakifrån av en reslig barbar, så måste kvinnan i nästa akt bära en blivande monstruös härförare i sitt sköte?)

Det stör mig att begreppet fantasy har blivit synonymt med stort fältslag på slutet. Men vad vet väl jag? Jag har inte läst förlagan, Sagan om is och eld av George R R Martin (Vill du bli framgångsrik fantasyförfattare behöver du faktiskt inte fler än två 'R' i initialerna, vilket Tolkien aldrig avslöjade). Kanske har jag rätt, eller kanske blir jag överraskad? Snart orkar jag inte längre ta reda på vilket. Inriktade på att skapa odödlighet har de glömt den grundläggande ingrediensen - liv.

Med undantag för den där dvärgen så klart, den machiavelliske (här var jag tvungen att googla namnet) Tyrion Lannister. Vi vet ännu inte var vi har honom. Kanske beror det på att Peter Dinklage spelar honom så bra? Jag hoppas på att han blir en Claudius för 2000-talet, en skuggfigur som ingen tar notis om förrän det är för sent, när han sätter sig på tronen och kommenderar alla andra att också utveckla färgstarka personligheter. Men det är klart, efter senaste avsnittet... nej, inte en chans.

Medan mesosten svettades

För ett par år sedan började jag snickra på en liten berättelse om fyra män runt ett litet cirkulärt köksbord, alldeles belamrat med ölburkar och - där mitt i brännpunkten - en öppnad förpackning mesost. De vistas i en villa som tillhör en av männen, och på övervåningen sover dennes son. Det är pojken som har glömt osten framme efter kvällsfikat.

Meningen var att osten skulle fungera som bärande metafor för grabbens känslotillstånd, där han ligger och hör pappans och hans kamraters fylleslag, som slutar med att de börjar häckla mesosten, pappan hamnar i försvarsställning, sedan kommenterar hans vänner sonens beskaffenhet och blaha blaha...

När jag läste Klas Östergrens f a n t a s t i s k a roman Den sista cigarretten dog mina grandiosa planer. I sin bok beskriver Östergrens alter ego en idé till en novell/pjäs, jag minns inte vilket, vid namn "Medan avokadon svartnade". Idén med en matvara som metafor för humör stulen mitt för mina ögon. Om än en annan matvara. Om än ett annat slags förhållande.

Men jag kan här och nu åtminstone presentera resultatet av mina efterforskningar:

Mesost som får stå framme börjar så småningom att svettas och svartna.

Stora känslor i sänghalmen

Ett klipp från filmen Blood for Dracula, från 1974. Joe Dallesandro i rollen som Mario Balato, mannen med silvertungan.

---

SAPHIRIA
...In the meantime, my dear, you're living on our land.

MARIO
I'm tired of you two tramps. What about your sister, what does she so all night? I'd like to rape the hell out of her.

SAPHIRIA
She's only fourteen.

RUBINIA
You haven't got a chance with that one. She's a goody-goody just like Esmeralda.

MARIO
I'd treat her real sweet.

---

Stora känslor på stranden

Dialog skriven av Norman Mailer, tvåfaldig vinnare av Pulitzerpriset:

ISABELLA ROSSELLINI (V.O.)
My husband is having an affair with your wife. I don't think we should talk about it, unless you're prepared to kill them.

RYAN O'NEAL
Oh man! Oh God! Oh man! Oh God! Oh man! Oh God! Oh man! Oh God, Oh man, Oh God!

Magplasket

Du sover när du är vaken. Det stämmer, fråga mig. Slumrade i soffan framför teven igår, vaknade strax efter 23 och stapplade till sängen för att lägga mig till rätta. Tyvärr var jag tvungen att göra det med stil. Kan min själ inte begripa varför. I någon form av skådespel - för vem? kan man ju undra - slöt jag ögonen och anlade en plågad, trött min. Så trött var jag ju i själva verket inte. Sen föll jag framåt och öppnade ögonen igen, redo att dyka ned i min bassäng - mina sängkläder är blå - för att sjunka ned i nattens slutgiltiga skönhetssömn, och upptäckte att vinkeln inte stämde.

Innan jag hann parera brakade jag in i sänggaveln och mosade revbenen, lågt på vänster sida, mot träet. Nu vet jag inte om något bröts itu, men i morse när jag sträckte ut mig i sängen frasade det till. Och det var inte gaveln som slutligen brast.

Som vid alla praktfulla magplask var det stoltheten som fick motta den värsta kyssen. "Sån tur att persiennerna är fördragna", tänkte jag men lyckades inte somna om. Nu gör det inte särskilt ont längre, så länge man håller klåfingrarna borta. Tafsar du får du en örfil. Så självklart kunde jag inte låta bli. Om man kan likna revbenen vid ett stränginstrument låg jag sömnlös hela natten och spelade banjo. Och om sensoriska intryck är musik hörde jag en dunkande discodänga med en text om smärta, den var inställd på repeat och tystnade inte förrän strax innan gryningen. Det var den sämsta låt jag hört.

Hur ska jag kunna välja?

Det är första april. Dagen till ära presenterar Aftonbladet stolt - Världens vitaste, mest maskulina, mest angelägna icke-omröstning. ;)

Ett obekvämt gammalt minne

Ett av mina tidigaste minnen - de finns i rikliga mängder, men i ett kronologiskt virrvarr - är så surrealistiskt att jag inte är säker på att det faktiskt har ägt rum. Kanske var det en dröm.

Jag befann mig i stora lekparken, som låg ett par stenkast ifrån vårt hus på Matematikgränd i Bureå. Den var ett nav för barnen på ett stort antal gator. Där träffades vi, lärde känna varandra och blev bästa vänner. Där hamnade vi i bråk, slogs, och sprang hem till mamma. Ibland hände allt på en och samma dag.

Parken var indelad i sektioner. Närmast mitt hem låg det lugna området med tre små stugor av glest timmer, en trähäst, en grävskopa och ett gungbräde. Exakt hur gammal jag var törs jag inte ens gissa, men så pass ung att jag ännu höll mig fast vid dessa stugor. Längre hade jag inte kommit i min utveckling.

Det var där jag denna dag stannade upp mitt i leken och såg mamma gå längs den angränsande gångbanan som löpte parallellt med området där jag vistades. Hon gick i riktning bort från vårt hem, och i riktning mot en del av Bureå jag ännu inte hade upptäckt. En rad villor övervakade lekparken från en kulle, och hindrade insyn från vårt perspektiv.

Vägen som mamma gick letade sig uppför en kulle och trängde sig in mellan två av dessa främmande villor. Där bortom låg outforskad förortsterräng. Ingen som familjen kände bodde där. Ingen av mina kompisar kom därifrån. Vad hade mamma för ärende där? Och ännu märkligare var att hon hade på sig en sjal som hon aldrig tidigare burit. Så länge jag hade funnits hade den alltid hängt obegagnad i klädhyllan i groventrén. Nu hade mamma den över axlarna. Möjligen var den virad runt huvudet. Jag ropade efter henne, men hon hörde mig inte. Jag ropade igen - "Vart ska du, mamma?" - men hon reagerade inte. Det fanns ingen möjlighet att hon inte kunde ha hört mig. Eller hördes det inte genom den där sjalen?

Så jag gick ut till vägen. Upprepade gånger ropade jag efter henne. "Vart ska du?". Pappa var på jobbet och storebror på skolan. Utan mamma fanns ingen hemma. Vad hade jag att återvända till? Jag började småspringa och hoppades att hon skulle höra. Hon anlände till en fyrvägskorsning. Om hon vek av i någon riktning, höger eller vänster, hade jag kunnat nöja mig med det. I de riktningarna fanns alltid något dunkelt ärende.

Men hon fortsatte rakt fram, uppför backen mot det okända. Jag gjorde ett sista försök att göra mig hörd. Men bara den nygamla sjalen besvarade mig med sitt stumma hånflin. Så jag satte av efter henne. Det var svårt - hon höll ett högt gångtempo och mina ben var korta. Väl framme vid foten av backen såg jag henne vika av åt vänster strax efter krönet högt där uppe. Jag glömmer aldrig när mamma slukades upp av villorna.

Egentligen ville jag bara glömma bort allt, vända om och återuppta leken. Men hur skulle jag kunna det? Som barn ägnar man stor energi åt att skapa fantasivärldar av alla möjliga slag. Som en slags livlina använder man sina leksaker för att utforska dem, istället för att i egen hög person dyka huvudstupa ned i dem. Den lilla världen blir genom de små plastfigurernas perspektiv ofantlig. Varje gräsmatta blir en djungel. Varje sandlåda blir en öken. Dessa äventyr kan man uppleva i trygg förvissning om att man när som helst kan avbryta dem och återgå till verkligheten. I den situation jag nu hamnat i hade jag inget att återvända till. Jag kände mig som en leksak som förlorat sitt barn. Även om jag inte förstod det då.

Jag såg mig om där uppe på den nya gatan. Ett par huslängor försvann bakom ännu en krök. Villorna liknade inte Matematikgränd 8 det minsta. Dessa var mindre och tätare uppresta. Gräsmattorna var mycket mindre. Och där var mamma. Hon hade vikt av åt höger och var på väg längs en garageuppfart, hon drogs in mot någon totalfrämlings allra mest privata. I övrigt var gatan folktom. Slukade villorna här människor?

Återigen började jag ropa och sprang fortare än någonsin. Varför ville hon inte veta av mig? Kanske var jag panikslagen, jag minns inte. Vill man se det här som en historia med sensmoral var jag det. Mamma gick mot ytterdörren, grävde i fickan och plockade upp sina nycklar. När jag nådde fram till garageuppfarten låste hon upp dörren och öppnade. Jag ropade en sista gång. Då vände hon sig mot mig och gav mig en hastig blick innan hon försvann in i dess inre.

Och tur var väl att hon gjorde det. För det var ju inte mamma. Kvinnan som blängde på mig var mycket äldre och inte alls särskilt lik min mor. Bara sjalen var densamma. Och det var en sjal som mamma mig veterligen än idag aldrig har burit. Exakt vad denna kvinnas ansikte röjde för känslor var jag för ung för att uttyda. Det är bara långt i efterhand jag har undrat.

För där och då blev jag först bara förbluffad. Jag var nu helt ensam på ett främmande område. Men innerst inne började en känsla av trygghet att sprida sig. För även om jag fortfarande var en leksak på äventyr i främmande land, så hade jag fått något att återgå till. På väg tillbaka sprang jag så fort jag kunde. Men jag stannade inte vid lekparken. Jag stannade inte förrän jag var hemma.

Det här har jag aldrig berättat för någon i familjen tidigare. På den tiden var jag för liten för att förklara hur det gått till, och jag antar att jag skämdes ganska mycket. Sedermera glömde jag bort hela incidenten. Men en dag på jobbet, så sent som i förra veckan, återkom denna lilla historia till mig igen.

Att känna sig övergiven är hemskt. Det är riktigt vidrigt. Är det därför vi har så svårt att förlora oss i andra och sätta oss i beroendeställning? Är det inte värt risken? När man är barn är det dock en del av ens liv. Vi tränar hela uppväxten inför den dagen vi är redo att bryta oss fria och skapa egna liv. Den postmoderna människan svarar inte väl på beroenden. Om hon bara visste... Men mer om det en annan gång.

Men, fan, visst var livet spännande en gång i tiden?

Ett litet peptalk inför dagens strapatser

Med utgångspunkt från min bostad - vilken butik ligger lägligast till för att handla hörlurar? Elgiganten? Måste man gå till Strömpilen? Vilket jämmerligt område det är. Jag sitter här och gruvar mig. Mat behöver jag också. Vilken butik ligger bekvämast till för mat? Förutsatt att jag även handlar hörlurar?

Ska jag måsta gå på Ica Maxi?!

Vid ett av mina senaste besök på Ica Maxi hamnade jag framför en kvinna i kassakön. Så fort kön rörde sig framåt körde givetvis även hon sin kundvagn framåt - rakt in i mina hälsenor. Som om det skulle gå fortare att komma till betalning genom att bete sig så. Smärtan var påtaglig, om än inte outhärdlig, om än inte helt nödvändig. Men eftersom jag är så beskedlig sa jag aldrig ifrån. Jag tänkte väl att: "Det här var nog sista gången, hädanefter skärper hon sig säkeAAAJ!"

Ica Maxi är ett monster.

Vid närmare eftertanke så offrar jag hellre en större dos av min ovärderliga fritid på att gå omvägen förbi Ålidhem Centrum på väg hem. Väl där lär jag väl upptäcka att de har utförsäljning på hörlurar.