Kör inte trött

Det här videoklippet hittade jag via bloggen http://internetskoj.wordpress.com/.

Sleep center of the southwest har något viktigt att säga, men efter 20 sekunder händer någonting som tar udden av budskapets allvar.

Religiös sprattelgubbe

Igår var jag och min yngre bror på konsert i Umeå. Det känns alltid lite märkligt när stora internationella namn gör sig besväret att svänga av till en liten avkrok som Umeå för att uppträda. "Vad gör jag här? Vad finns här att göra?", så tänker jag att de tänker.

Detta år var det Woven Hand, sångaren från 16 Horsepower och hans slagverkare, som var Made-festivalens stora dragplåster. Han är en djupt religiös djäkel, som uppträder som en besatt med tillhörande grimaser och bensprattel. Gud sitter nog däruppe och drar i hans snören för att sprida sitt budskap efter att Han/Hon/Det, Gud alltså, offrade sin son och kanske ångrade sig lite.

Konserten var en mäktig upplevelse. Mellan låtarna ekade ambiensen och det kändes som han tagit med sig hela prärienatten från vilken sydstat han nu kommer ifrån. Det var länge sedan jag fick ståpäls på konsert, men här återkom den vid flera tillfällen.

Det var en upplevelse som enbart kan tillskrivas ljudet, för några textrader klarade jag knappt att urskilja. Jag hade planerat att lyssna in mig på musiken i förhand, men slarvade med förstudierna. Det var i alla fall mitt eget fel.

---

Det har varit en vecka som dominerats av musik. Jag kan sitta i timtal och meka med playlist.com i timtal för att upptäcka nya artister, eller nya låter med redan bekanta artister. Oj, så barnsligt kul!

Men nu har jag tänkt lägga manken till och läsa. Jag mjukstartade med att läsa klart Dragon head, serieboksviten på tio böcker som handlar om några ungdomar som överlever en tågurspårning bara för att upptäcka att hela världen omkring dem har förändrats till en mardröm. Mystisk och otroligt spännande rakt igenom - femstjärnig, helt enkelt. Nu ska jag ta mig an Shantaram, som är otroligt bra och underhållande - ungefär som en modern Papillon med lite modifikation. Jag har cirka en miljon sidor kvar att läsa, men med lite arbete ska jag hinna klart innan jag åker till Finland. Det skulle vara rätt jobbigt att kånka på den boken som reselitteratur.

En ny playlist: Tuffa låtar!

För partykvällar då man vill slippa skämmas för sin manlighet inför sina gäster. Och tänk på att det finns flera sätt att vara tuff på än att stå och vråla, dista gitarrljudet maximalt, eller slå allt vad man orkar på lädret.

Spellista här och nu

Med verktyget playlist.com har jag skapat en spellista åt er att köra direkt via den här bloggen. Först försökte jag göra den som ett permanent sidelement just ovanför "Mina senast spelade låtar", men den rymdes inte i den smala kolumnen. Kanske går att fixa enkelt, vad vet jag, men här kommer lite musik som blogginlägg istället. En spellista med lite folklig anknytning plus lite annat, med artister jag lyssnar mycket på just nu.

HTML-koden som playlist.com tillhandahöll för att publicera den här spellistan var inte så bra, så jag försökte snickra lite med den för att få den att passa. Men jag kan inte HTML något vidare, så det blev som det blev, men det går ju att lyssna i alla fall.

Jag säger bara: detta Internet. Vad kommer härnäst? En sida där man kan dela med sig av korta videoklipp i dålig upplösning och möjlighet att visa i fullskärm? Ja, jag säger då det.

Lite om låtarna då, för så ska man göra tydligen:

Beyond the pale - 16 Horsepower: Bra, ödesmättad låt. Jag och lillebror ska se sångarens soloprojekt live på lördag.
Jesus is a dying bedmaker - John Fahey: Instrumental. Fahey kan spela gitarr bra. Men jag tog den här låten för det var den enda tillgängliga som jag redan hört och jag orkade inte lyssna på nya. Knappast hans bästa.
Waxwing - Alasdair Roberts: En av mina mest spelade låtar någonsin, när jag hör den transporteras jag till en utopisk värld. Mentalt, alltså.
Chinese translation - M. Ward: Bra låt. Jag vet inget om M Ward.

The Bright new year - Bert Jansch: Briljant liten låt. Jag vet inte så mycket om Bert Jansch. Han har beskrivits som en brittisk Bob Dylan, fast med fokus på melodier istället för texter. Något säger mig att han inte är ensam.
Scarborough fair - Simon & Garfunkel: Strålande låt. Jag måste tvinga mig själv i avvänjning från tanken att sjunga raden "Parsley, sage, rosemary and thyme" med monoton robotröst, som någon gjorde i tv-serien Futurama.
Fotheringay - Fairport convention: Urk. Jag ångrar att jag började skriva om låtarna. Det är jobbigt.
The Leading guy - Micah P Hinson: Idag var det lite ansträngd stämning på jobbet, men det kan bero på att det var måndag och många som sovit dåligt. Så är det alltid på måndagar.

Woman King - Iron & Wine: Vädret i Umeå har varit bra på sistone. Men många här verkar lite överförberedda på sommar och går omkring med linne i molnig, halvkylig sol och solglasögon i Konsumbelysning.
Lonely girls - Lucinda Williams: Jag är äntligen helt frisk. Det är bara en lätt irritation i halsen som spökar. Jag fick ett återfall, vilket kanske inte alla jag känner vet om, och var tvungen att stanna hemma från en fest. Magsjuka denna gång. Jag trodde jag skulle dö, klarade knappt att äta på en hel helg.
BACK TO THE OLD HOUSE - Billy Bragg: Att titeln är skriven med stora bokstäver är rätt talande för hur Billy Bragg vrålar fram texten i kontrast till Morrissey ursprungliga, eh, mjukhet.
Where I Lead Me - Townes Van Zandt: Är jag inte klar snart? Hur många låtar är det kvar? Åtta? Herregud...

Nantes - Beirut: Efter alla sjukdomar såg lägenheten ut som en seriemördares lägenhet på film, på ett ungefär. Flera dagar i rad har jag städat, donat lite då och då, och nu börjar det se riktigt hyfsat ut.
Jeane - The Smiths: När fotbolls-EM börjar ska jag heja på Sverige.
The Turns We Took - Tindersticks: Igår såg jag min första Uwe Boll-film, Alone in the dark, för att se om han levde upp till hypen. Uwe Boll är en hatad Hollywood-regissör. Egentligen kan de största bristerna tillskrivas manuset, som jag inte tror han hade någon del i. Fast han lyckades inte skrämmas en enda gång, så han är kass ändå.
Sunny - Morrissey: När jag tvättade häromdagen upptäckte jag till min fasa att jag delade tvättid med den översociala gubben som alltid ska förklara hur han brukar tvätta, för att visa hur duktig han är.

Once I Was A Serene Teenaged Child - Frida Hyvönen: En gång hade ovanstående gubbe tagit mitt torkskåp, och just som jag svärande var i färd med att packa ned min blöta tvätt för att hänga upp den i lägenheten, så kom han och tog ned sin tvätt, sa att han tagit mitt torkskåp för att det inte rymdes i hans eget. Sen började han klaga på att andra har så dåligt hyfs i tvättstugan.
The Puzzle - Ane Brun: Jag kan rekommendera filmen Rescue Dawn i regi av Werner Herzog, trots att den helt i onödan har belagt några delar av filmen med en sentimental, värdelös, amerikansk patriotism som ger en besk eftersmak. När den är som bäst är den riktigt bra dock.
Swansea - Joanna Newsom: Hon ser ut som en alvkvinna, men låter som en häxa. Men i den här låten tyglar hon sin röst riktigt bra och fram träder en jättefin folkballad med harpa.
Hurricane - Bob Dylan: Nu har skrivit mitt första inlägg av musikbloggkaraktär. Vad tycks? Inte så bra, va? Det var inte särskilt kul, och i framtiden lär jag bara posta låtlistor utan tillhörande nörderi. Då ska jag också variera låtvalen mer. Men vi har alla varit nybörjare i allt vi företar oss någon gång. So long.

När man ryser så ont

Den senaste tiden har jag mest varit sjuk och halvsjuk. Det började fre 11 april, då jag kom hem från jobbet och kände mig ovanligt sliten, med en konstig känsla i halsen. Över natten hann jag få en rejäl feber. Hela lördagen gick åt till att ömsom ligga i sängen och skaka fram krafter, ömsom sitta framför datorn och skaka bort samma krafter. Och jag hoppades innerligt att jag skulle kunna jobba söndagen 13 april, för det vankades både banankaka och skrovmål på jobbet. Men det var inte ämnat att bli så. Jag förblev sjukskriven nästan hela veckan.

Tisdagen var första dagen som febern nått ned till en nivå av hyfs och reson. Innan dess hade jag försökt se på film, lyssna på musik och spela datorspel för att få tiden att gå, men jag kunde inte bli berörd. Hjärnan var inte receptiv för känslointryck, "vad tusan jag ska fördela antikroppar, vill du inte bli kvitt den här febern eller, jag har inte tid med såna jäkla extravaganser som känslor just nu", var vad den tycktes vilja ha sagt.

Men på tisdagen blev det andra bullar. För första gången på flera dagar kände jag mig redo att möta det verkliga livet. Jag började med att lyssna på Joy Division som en liten test. Och det var som allting hade återvänt. Men inte nog med det: "Nu har du varit rejält duktig, gamla gosse, jag har plågat dig och tråkat dig så nu ska jag släppa lite extra endorfiner när du lyssnar på dina favoritband", tycktes min hjärna tänka. Joy Division var verkligen något extraordinärt i den stunden. Allt rann över mig och hela kroppen rös av välbehag. Men nu visade det sig att det fanns spår av feber kvar i kroppen, små rester som yttrade sig i extremt låg smärttröskel. Ja, ofta räckte det med att jag rörde mig så att huden stramades åt lite extra över någon del av kroppen för att det skulle börja värka - molande, ihärdigt. Och när jag nu rös föranledde gåshuden till åtstramningar över hela - jävla - kroppen. Värken blev förlamande. Skön, ihärdig värk som härstammade från kroppens reaktion vid kontakt med de översvallande musikvågorna. Och så här lät jag i denna ambivalenta situation: "Aah. ÅÅH. Aaah. ÅÅÅH. Aah. AAJ."

Afrikanska fotbollsspelare anfalls av kapitalism

Här kan vi se hur ett av kommersialismens viktigaste redskap - reklam - angriper fattiga, hårt arbetande afrikanska fotbollsspelare under match. Helt oprovocerat, dessutom. Till och med rättsväsendet far illa av kommersialismen, efter cirka 27 sekunder.

ÖIS anno 2008

En annan rolig bild, men inte från Roliga skyltar, utan från Örgryte IS hemsida.

På stenen står följande:

"Till minne av den första fotbollsmatchen i Sverige. Örgryte IS - Lyckans soldater. 22 [oläslig månad] 1892."

Det var en jävla skitmatch.

Vi har pissat i frysen

Gå in på: http://2snubbar.se/skyltar/

En underbart rolig blogg om roliga skyltar och andra underligt och roligt skrivna meddelanden. Sa jag att den var rolig?

Bland annat de här tycker jag är roliga:

Det är 1 april

Jag har sovit jättebra.
Humöret är på topp.
Självförtroendet på topp.
Ingen tvättid idag.

Nån har spillt Rogaine i min kudde, fan vilket hårsvall helt plötsligt.

Morrissey ska spela på Renmarkstorget, Umeå.

American socialist party är på stark frammarsch.

Alla är plötsligt toleranta mot varandra.

Skönhetsidealen revideras.

Lägenheten är i utmärkt skick.

Rädda menige Ryan var fantastisk, och bara 75 minuter lång helt plötsligt.

Kurt Vonnegut är inte död, han skojade bara, så kan det gå.

Junji Ito gör nåt nytt makabert seriealbum.

Kylen är full med mat för hela veckan.

Jag kan sy trasiga gylfar.

Klimathotet är över.

Grannarna mitt emot har slutat vara dryga, det var viktigt för mig.

"Soldater i månsken" får dvd-släpp.

Jag njuter i fulla drag av min Playstation 3.

Bear Quartet släpper ny skiva idag.

Mitt manus är guldbaggenominerat.

Umeå open var jättekul.

Jag var på Umeå open.

Inspirationen flödar.

Ha ha, april april.

Pekpinnar om krigsfilm

Igår roade jag mig med att leta upp exakt vad den respekterade manusförfattaren William Goldman (Butch Cassidy och Sundance Kid, Bleka dödens minut, Alla presidentens män) sagt om den hyllade, Oscarsbelönade krigsfilmen Rädda menige Ryan. För jag hade hört att han bland annat kallat den "...a detestable piece of shit. But with brilliant stuff in it."

Svaret på frågan hittade jag på en annan blogg. Väldigt underhållande läsning. Rekommenderas.

Sedan upptäckte jag att hela filmen Rädda menige Ryan ligger utlagd på YouTube. Jag orkade inte se hela filmen, men det jag såg var nog för att övertyga mig om att Goldman antagligen har helt rätt. Filmen inleds inte med den ökända landstigningen. Den inleds istället med en bedrövlig scen på en kyrkogård. Den amerikanska flaggan fladdrar i vinden och en gubbe omgiven av fruntimmer stapplar fram till en grav och börjar gråta. Kameran zoomar in på hans ögon och en återblick tar vid. Och nu börjar landstigningen - den ökända, stilbildande landstigningen. Problemet är att gubben på kyrkogården inte var med om den. Filmen följer en grupp andra soldater, och kretsar kring dessa individers vedermödor. Gubben, då som en ung man vid namn Ryan, dyker inte upp förrän då endast 30-40 minuter återstår av filmen. Han har aldrig varit med om det han minns tillbaka till, och som gör honom så berörd.

Sen började den ökända landstigningen. Tyvärr gjorde den sig inte så bra på YouTube. Jag såg klart den, men utan att göra i byxorna. Då insåg jag att jag måste se den i ett annat format. Men jag kunde ändå konstatera att den inte tillför handlingen någonting. Ändå har landstigningen blivit något av landmärket för den här filmen. Om man ska lita på Goldman är filmen briljant efter landstigningen och uppdragstilldelningen, fram till dess att de hittar menige Ryan. Innan och efter det är det magplask. Men hela den briljanta delen har jag totalt glömt. Det ska bli intressant att se vad som faktiskt händer där.

Är det den våldsamma, realistiska, för handlingen onödiga landstigningen som gör Rädda menige Ryan till den populära film den blivit? Är det verkligen inte den briljanta del som följer? Ska vi bara strunta i de klantiga manusluckorna och fadäser som präglar inledningen och slutet?

Igår såg jag nya Rambo, som jag fått varma rekommendationer att se från många olika håll. Den har även accepterats av kritiker från flera olika håll. Med en obefintlig handling skiljer den sig bara från de andra, sågade, uppföljarna på ett sätt: realismen i våldet. Själva våldsinstrumenten är likadana som tidigare, istället är det själva skadorna som är brutalare och mer realistiska. Människor klyvs på mitten, förlorar armar, ben och huvuden, blodet formligen sprutar. Räcker det för att göra Rambo 4 är bättre än del 2 och 3?

Själva karaktärsutvecklingen hos Rambo i hans senaste historia är vedervärdig, och ska man börja leta budskap i Rambo 4 så hittar man inte mycket som gör annat än att försköna våld. I början lever Rambo en trist, tynande, bortglömd tillvaro som fredlig fiskare i Vietnam. Inte förrän han plockar fram bössan lever han upp och hittar "hem", något som övertydliggörs och utesluter alla andra möjligheter i filmens allra sista klipp.

Ja, jag tyckte att Rambo 4 var ganska underhållande. Men inte särskilt bra. Och när jag för första gången såg Rädda menige Ryan blev jag väldigt imponerad. Jag tänkte inte alls på de brister som nu lyser så klart. Men varför ser vi på krigsfilm egentligen? För att ta del av ett antimilitäriskt budskap, eller för att återigen stänga av hjärnorna och bli underhållna för stunden, glömma och förlåta? Borde vi inte tänka efter lite ibland, när filmen handlar om konflikter i världen vi lever i?

Gud, stålmannen och ninjor

Påsken är här, och har överrumplat mig totalt. På posten har vi jobbat som djur för att somliga vill skicka påskkort, som om det vore jul. Barn utklädda till påskgummor undvek min dörr hela skärtorsdagen, och när de äntligen tog mod till sig och knackade på hade jag gått till jobbet. Jag hade inga planer för påsken alls, men nu blir det god påskmat hos mamma imorgon i alla fall.

Apropå jobb, jag har sorterat brev till en del personer med anmärkningsvärda förnamn, där en topptrio sticker ut mer än övriga:

1. Gud Pettersson. Gud finns i Sverige. Jag minns inte efternamnet exakt, men det var ett klassiskt svenskt efternamn och Gud bodde i en mindre svensk stad. Guds son, Jesus Pettersson, var faktiskt med i en säsong av Expedition: Robinson, och avslöjade bland annat att han var bisexuell. Han visade sig också vara mänsklig och falsk när han gick med i en pakt som tog honom ända till finalen. Han vann dock inte. (Med reservation för att Gud kan ha varit en stressad felskrivning. Gun är ett vanligt svenskt namn, om än ganska häftigt i engelskspråkiga länder.)

2. Kalel Andersson. Minns inte efternamnet här heller, men det var också ett klassiskt svenskt efternamn. Kal-el var Stålmannens namn när han bodde på planeten Krypton. Din hemliga identited är avslöjad, Stålis. Du är inte död. Du fejkade bara för att få ut pengar på din livförsäkring. Du bor i Sverige, med ett korkat, lamt alias. Jag vill ha en miljon kronor i omärkta tusenlappar för att inte avslöja dig. (Här reserverar jag mig för att det kan ha varit en felskrivning av Kalle, det vanliga svenska smeknamnet på personer vid namn Karl.)

3. Ninja Gonzalez. Gissa vad, jag minns inte efternamnet här heller. Men det här hamnar sist på listan, för det var inte ett klassiskt svenskt efternamn. Men det här var antagligen ingen felskrivning, för jag såg exakt samma namn på två olika försändelser. Hade jag varit i lågstadieålder hade det här namnet legat etta på listan. Ninjor var det häftigaste som fanns för unga pojkar.

---

Jag har en bomb till dikt på gång, men orkar inte riktigt formulera den som jag önskar. Jag väntar på rätt inspiration, som brukar anlända när man jobbar natt, sover illa, är utmattad och lätt mottaglig för de stämningar som slår en i skallen via musik och video. Jan Johansson är (var, *snyft*) väldigt bra på sådant, liksom The Bear Quartet, Sigur Ros och Neil Young.

Grymhet börjar hemmavid

The Smiths i ett magiskt liveframträdande för tv 1984.

Låten Barbarism begins at home har aldrig varit någon personlig favorit på Meat is murder, även om jag har kunnat höra potentialen i dess funkighet, men här får den fria tyglar.

Det resulterar i att den skenar iväg lite strax efter 5:08, men de återtar snabbt herraväldet över låten på ett proffsigt sätt, som bara för att understryka hur otroligt tajta de är.

Morrissey låter som en trånande best.

I diskvattnet

Jag skriver en till dikt om äktenskapskris för att den ena parten lämnades ohörd i den förra. Jämställt ska det vara. Juryn vill höra bådas version. Och det gäller alla konflikter. Personligen har jag inget emot äktenskap. Många av mina bästa vänner och närmaste släktingar är gifta, ska gifta sig, eller har varit gifta.

---

I diskvattnet

I början tappas diskvattnet upp
och den intorkade maten löses upp,
medan min man sjunker i vår soffgrupp.
Diskvattnet sköljer över resterna av det vi åt,
varje oförrätt som skiljer oss åt,
och varje uteblivet förlåt.
Man får kippa efter luft konstant,
försöker bemöta det nonchalant,
men alla ofullbordade planer flyter till ytan.
Jag stoppar huvudet i den skitiga grytan
och vrålar ut all min frustration
över denna återkommande situation,
och inte förrän då rör han på sin feta röv.
Han darrar som ett asplöv
och undrar om allt är okej,
men att svara på det hjälper inte mig.

Han hade ryggrad förut,
fattade obekväma beslut.
Nu är jag full av obesvarade frågor.
Allt dränks i smutsiga vågor.
Han tar sig i kragen,
säger att vi snart har råd med diskmaskin.

Jag bevarar kommentarer han snart glömt,
ställer dem på rad, vårdar dem ömt,
som om de vore någon annans porslin.
Det blir bättre vad det lider.
Bortom stumma måltider
väntar alltid någon söt efterrätt,
någon sliskig moralkaka
som gör alla glada,
och fastän man redan är mätt
tvingar man i sig den på något sätt,
låter sig väl smaka.
I slutet drar jag ut min diskpropp,
och all skit cirkulerar i sitt omlopp,
tillkännager sin återkomst,
innan det åker iväg i mitt avlopp.

---

Framöver väntar med stor sannolikhet gladare dikter.

Kära dagbok

Jag har inte bloggat så mycket på sistone. Det har helt enkelt varit rätt så dött på mina löpsedlar. Det känns ungefär som när nyhetstorkan på Aftonbladet tvingar dem att köra med "Så slipper du glasögon och linser", eller "De 48 bästa gratisprogrammen till din dator" som dagens scoop för hundraelfte gången.

Den roligaste nyheten på sistone är att jag fick sms från tjejen som skickade mig ett brev tidigare. Om jag glömt berätta för någon så handlade det brevet om att hennes syster skulle fylla 25 i slutet av februari och skulle få nåt slags kollage med vänliga ord från hennes vänner och släkt. Till det skulle jag bidra men lite superlativ. En fin gåva från en syster. Det fanns bara ett problem: Jag hade, och har fortfarande, ingen aning om vem människan är. Hon måste ha förväxlat mig med någon med samma eller liknande namn i samma eller liknande stad.

Sms:et, som jag fick förra veckan, innehöll en upprepad förklaring till situationen, och en undran om jag överhuvudtaget fått det första brevet eftersom jag inte svarat. De andra Umeåborna som fått likadana brev hade inte heller svarat och sms:et innehöll således lite klagomål på Umeåposten. Lustigt, för där jobbar ju jag. Jag svarade och skrev som det var, att hon hade förväxlat mig med någon annan.

Hon svarade och beklagade sig, och använde bland annat det bortglömda uttrycket "ack o ve". Mycket charmigt. Tydligen finns bara en Henrik Sjöstedt i Umeå om man söker på hitta.se. Och till sist tackade hon för att jag hörde av mig.

Det kändes som upptakten till en film i stil med You've got mail. Om man har dålig fantasi skulle den kunna heta You've got sms. Ett annat alternativ skulle kunna vara 1 nytt meddelande mottaget, vill du låsa upp knapplås?

Men jag lever numera i verkligheten. Det är därför jag inte har svarat. Men tills jag raderar sms-minnet kommer jag att kunna leva på minnet av det mystiska numret bland alla sms från lillebror och påminnelsen från Telia om att samtalspotten snart är slut. Och kanske ännu lite längre än så, om det skulle visa sig att inte alla minnen är digitala.

Allt mitt tyg går sönder

Allt mitt tyg går sönder,
en textil i sänder.
De hänger fullständigt sönderstyckade
över allt de en gång utsmyckade.

Frugan grälade igår igen.
Jag bet ihop men
vaknade med strimlor av tyg på hakan.
I sömnen bet jag sönder mitt lakan.

Klädde på mig i all hast
då någon söm brast,
och trots ett uppriktigt ”förlåt!”,
brast frugan ut i hysterisk gråt.

För att bibehålla drömmen
tar hon till sömmen,
försöker laga alla världsliga ting
som hon tror livet kretsar kring.

Hur försiktigt jag än försöker fly
hittar hon alltid nya saker att sy,
medan äktenskapet sitter med ett nödrop,
det otyg vi båda måste lappa ihop.

I bilen på väg till arbetet
aktiverades samvetet,
slipsen blev en snara
och jag blev en trafikfara.

Jag körde till luften tog slut
och slet sönder min slipsknut,
en sorts syslöjd man aldrig lärde sig
och där brast någonting inom mig.

Med en slips full av tårar och snor
åkte jag tillbaka dit vi bor,
men där sov hon mot vårt köksbord,
så upprorssinnet miste sina slagord.

En dag är det dags
att jag tar min kontorssax,
strimlar vårt gamla tyg
och slänger det som serpentiner
över våra gamla rutiner,
så jag bidrar med något.

Men det är dags att torka bort snoret
för jag måste tillbaka till kontoret.
Arbetet ska bli ett sant nöje idag,
där jag sitter i varma träpanelers lag.
Jag törs ta mig större friheter
fjärran från allt vad tyg heter.

---

Det här är en svart komedi jag kanske ska göra film av någon dag. Inspirerad av stämningen från den lysande tv-serien "Boys from the Blackstuff".

Monstertraktor madness

I natt jobbade jag övertid för att kompensera för en karensdag i måndags, som berodde på att jag hade en lindrig ögoninflammation som gjorde att jag var extremt ljuskänslig. Stannade hemma och lät ögat rinna sig torrt.

17.30 tisdag kväll började arbetspasset och klockan 06.00 morgonen därefter var jag hemma igen. Jag åt några mackor och kollapsade i sängen, sov djupt ett par timmar och var på väg att vakna första gången klockan 09.30. Då drog det igång: Monstertraktor madness.

Alldeles utanför lägenheten började den åka fram och åter. Den skottade och skrapade minsta lilla snöflinga, och som det lät följde halva asfalten med som bonus. Fram och åter. Om och om igen. Jag menar, hur många uråldriga indianska begravningsplatser förstördes i processen? Även med vädringsluckan stängd kunde jag omöjligt sova. Men jag försökte, i flera minuter dessutom. Men sen gav jag upp, och hungrig var jag också, helt utan någon lunchmat i kylskåpet. Helt vimmelkantig började jag klä mig. Råkade riva ett hål i mina långkalsonger. Tog på mig fel skor. Sen gick jag ut, och fick se resultatet av traktorns ihärdiga harvande...

En liten bula av snö och grus som täckte vägens bredd, på ett par decimeters höjd i dess krön. Som en symbolisk gest var den placerad alldeles utanför min port.

Jag fick gå på gräsmattan för att undvika denna traktor, och ägnade inte föraren en blick när vi passerade varandra. Lunchen inhandlades på Statoil och bestod av en räksallad och drickyoghurt med smak av granatäpple. Den var inte särskilt god idag. Det får bli något annat nästa gång.

---

Börjar tycka att det är dags att komma igång med skrivandet igen. Jag har inte haft någon skrivkramp, har inte ens försökt på drygt en vecka. Huvudet bubblar med idéer och helst skulle jag vilja skriva på nästa film, som i så fall skulle vara en längre kortfilm, men det känns som det högsta berget. Då är korta dikter betydligt behagligare. Som små snöbulor i jämförelse.

På gränsen till otroligt pinsamt

Jag och lillebror var på bio igår, såg Cloverfield. Bra, ibland mycket bra skräckfilm. Inga allvarliga buggar, bara några små irritationsmoment.

På väg till bion hände något som kunde varit otroligt pinsamt. 19:08-bussen vi tänkte ta dök aldrig upp. Så vi väntade på nästa som skulle komma ungefär 20 min innan bion börjar. Och en normal bussresa ned till centrum tar 15-20 min. Men nu skulle antalet påstigande vara säkert det dubbla. På min hållplats stod bland annat två barnvagnar med liten unge och tillhörande mor och väntade. Såna som slukar busstid. Dessutom började folk gnälla och säga att de skulle vägra betala. Sånt tjafs som vi inte skulle haft tid med. Jag hade redan betalat biobiljetterna så att se en senare föreställning var det aldrig fråga om.

Aningen försenad dök iallafall nästa buss upp. Det blev motorhaveri på förra bussen, så vi som väntat länge fick åka gratis. Utan tjafs. Tur det. Men det var massor av passagerare som steg på vid varje station, och närmare stan skulle någon av vid varenda hållplats innan centrum. Och i sista korsningen innan centrum blev det... rött ljus! Precis när vi nådde dit.

När vi klev av bussen var klockan 19:58, filmen skulle börja 20:00. En promenad till bion tar kanske 3-4 min. Så vi sprang, kanske 80% av maximala kapaciteten. Det gällde mig i alla fall. Det var då jag kände det. Brallorna, vars fickor var fulla med småmynt, nycklar, mobil, och plånbok, började snabbt glida ned och var just nere i skinkbågarnas krön, dess bredaste område, och skulle fortsatt sin färd nedåt om jag inte illa kvickt lyckats fånga upp dem. Jag har tydligen avmagrat på sista tiden. Måste köpa nya jeans.

Framför oss sprang en annan försenad biobesökare. Tjugo meter efter honom jagade två unga män, varav den ene hade problem att hålla byxorna i styr. Jag undrar vad tonårsgänget vi sprang förbi trodde. Ringde de polisen?

Vi anlände i tid till bion. Lillebror fick rethosta av ansträngningen, försökte köpa något att dricka, men kön till snacksbaren var för lång. Väl inne i salongen hade filmen inte dragit igång. Det var lotteri på gång. Vissa i publiken fick priser för att de kom premiärhelgen. Ett av priserna var mineralvatten. Men vi vann inga priser. Därefter drog en massa trailers igång. Lillebror ville inte riskera att missa inledningen av filmen för att gå ut och köpa dricka, så han satt lugnt kvar och försökte hålla lungorna i styr.

Så här i efterhand vet vi båda att han hade hunnit, inga tvivel om det. Men vi satt kvar och fick se en trailer på Iron man, som inte såg ut som någon vidare film.

Cloverfield var stundtals breathtaking, och innehöll en massa springande. Det kunde åtminstone två i publiken relatera till.

Vinter i mitt rum

Jag kan inte uttrycka det oklarare än så här:

Vintern kommer och går,
snart parkerar ännu en vår,
avlämnar en busslass löften.
Skjutna från höften
träffar de aldrig sitt mål,
men lämnar mig full av hål.
Hur fan går det till?

Skotten har tagit slut,
hoppet slutligen ebbat ut,
alla mina gamla kärleksflöden,
ljusår närmare döden,
återbesöker mig då och då,
kanske försöker få mig förstå
hur fan det står till.

Välkommen till mitt stup.
Du ska ha dig en värmande sup,
för här har snön inte smält än.
Ute leker barn på gröna fälten
men det är vinternatt i mitt rum,
och månen viker sig inte en tum.
Här står det fan still.

I det skuggade hörnet av torget

En fruktansvärt solig dag
öppnar jag mitt svarta gitarrfodral
i det skuggade hörnet av torget,
där luften är behaglig och sval.

Alla möjliga mänskor passerar.
Alla har de någon oönskad femtioöring,
lite metallskrot att dumpa här,
för att rädda en musikalisk enstöring.

På den soliga sidan sitter leksaksförsäljaren,
min dagligen bittraste konkurrent,
och skruvar upp sina leksaksrobotar,
sina kära, egengjorda instrument.

Själv skruvar jag på gitarrstämningen,
försätter stämman i rätt stämningslägen,
söker upp mänskohjärtats ömma punkt
och jag vet exakt var den är belägen.

Avfyrar samma inledande sång som alltid,
följd av skramlet av mynt, prasslet av sedlar,
och därefter samma spellista som alltid,
med den enorma givmildhet den förmedlar.

Spellistan är kort med funktionell,
sången hörs över halva centrum.
Min förtjänst är inte alls dum.

Men min stackars lågmälde konkurrent
och hans ingenjörskonster,
verkar uppfattas som monster.

Och de ser verkligen hemska ut.
De går stelt som levande lik,
och har upprepade rörelsemönster
säkert ämnade som samhällskritik.

Och jag kan inte annat än hålla med.
För alla människor som går förbi
är alltid samma individer på samma rutt,
och det är alltid samma valör de slänger i.

Men vi kämpar om samma slantar
och de ska hamna i mina vantar.

Hans leksaksväska är lika tung vid dagens slut.
Men mitt fodral är tyngre än förut.
Och nu är det magens tur att spela sin sonat,
för den formligen vrålar efter mat.

Men när kvällen sänker sig över torget
och jag ivrigt packar ned mitt instrument
stegar plötsligt en robot upp till mig.
Vad, exakt, är dess incitament?

Den stannar en meter framför mig,
och plötsligt börjar den spela luftgitarr.
Situationen blir allt mer bisarr.

Rörelsen upprepas om och om igen.
I ögonvrån ser jag handlaren titta hit.
Men jag vågar inte titta dit.

För vem vet vad det egentligen är,
en utsträckt hand eller frän kritik..?
Jag klarar inte längre av att stanna här,
så jag ilar in i närmsta matbutik.

Då lommar leksaksförsäljaren äntligen hem,
ryggen krökt under en utnött axelrem.

Nu har han lämnat mitt synfält,
och i mitt hörn står inte roboten kvar,
men frågan lämnar den kvar.
Den som aldrig får något svar.

Och det är nog att föredra,
nu när allting går så bra…

Jag lämnar tankarna därhän,
för det är skräpmat på menyn återigen,
prisvärd näring för ensamma spelmän.

---


---

Hittar någon en Morrissey/Smiths-referens? 1:a pris är en bunt 50-öringar i brons.

Guldkompassen

Om man har läst boken finns ingen anledning att se filmatiseringen. Boken är en barnbok som jag gillar, men filmen är en barnfilm som är väldigt, väldigt ryggradslöst anpassad för barn. Det kyrkofientliga budskapet försvinner i det höga tempot. Kul om ungarna gillar det. Men själv känner jag mig utesluten. Det är sällan en särskilt trevlig känsla.

Jag är verkligen inte imponerad av just någonting, förutom det visuella och Nicole Kidman.

Och nä, jag gnäller inte på att filmen inte följer bokens handling slaviskt. Den var bara så... oengagerande. Och ospeciell.

Två av fem, kanske.

Dåligt lokalsinne?

Eller vad är det frågan om egentligen?