Vi klipper bort dig

Utanför studion, under ett stilla regn,
står han och repeterar
och ger allt inför regissörens hund,
sin allra största stund.

Han har en kula i kammaren,
släpar bakom huvudrollen
med prestationen i släptåg, så lealös
och ständigt oförlöst.

Spelar tålamodet av alla andra
på ett helt annat plan,
alla kan förstå att det är hans tur,
men inte hur.

Men ingen fara, det går bättre nästa gång.
Ditt taffliga försök
kan gå upp i rök.

Vi kan klippa bort det.

Det är hans stund i rampljuset
men han speglar det ej,
och talangen han besitter
är bara chansen han försitter.

Och de kan inte klippa bort allt;
minnena från stunden,
kritiken som skulle ha förblivit ohörd,
drömmen som är förstörd.

Utanför studion, med färskt avskedsbesked,
klappar han regnhunden farväl,
utskriven ur filmens manuskript,

äntligen helt bortklippt.

Att belysa något nytt

Skägget är borta. Det gjorde inte ont. Käklinjen är inte längre accentuerad. Istället är det den nakna aknen på hakan som belyses. Nya kommer, består i ett par dagar och blir små missfärgningar. Det är alltid på hakan och ryggen jag har haft min värsta akne. Men inte nu längre, för det är inga problem längre, och det är jag glad för.

God jul!

Just nu: så mycket att göra. Drack två koppar kaffe och kroppen darrar-rrrr. Allt ska göras samtidigt och blir aldrig fullständigt. För varje bord man torkar lämnas ett hörn orört med en massa smulor kvar. För varje diskomgång som man fullbordar finns alltid en gammal mugg utan öra med ingrodd kaffesump under någon soffa. På varje shoppinglista finns en baksida man glömmer bocka för. Under varje räd ned på stan för julklappar står någon hylla tom och grinar en i fejset. Pengarna finns med råge, men räkningarna förblir obetalda. På jobbet upptäcker man att utandningsluften passerar en oborstad munhåla, och man försöker tala men munnen stängd. Kommunikationen är svår.

Det märks att det är jul. Jävla Jesus, var han tvungen att födas under den mest hektiska årstiden?

God jul på er!

Looking for MovieForumz

Visst känns det som ett stort hål i tillvaron efter MovieForumz flatline? Det blev plötsligt en sida mindre att rutinmässigt surfa in på.

Men detta ska inte behöva utgöra några problem. Det finns flera liknande sidor. Den jag helst skulle rekommendera är http://divxlive.com/channel-2, som har färre filmer och inte uppdateras lika ofta som MovieForumz gjorde. Men den fungerar som provisorisk lösning.

Alldeles nyss såg jag om första Pirates of the Caribbean via denna sida. Vad besviken jag blev - taffliga actionscener och svag handling. Spänningskurvan var knappast en berg-och-dalbana, snarare en segdragen dragkamp fram och åter mellan två mål, piratgrottan och därifrån, när plötsligt en tredje skådeplats dyker upp som illusion av variation. Där stannar de inte särskilt länge, dock. På väg tillbaka kommer någon på andra tankar och de vänder skutan mot - piratgrottan. Låt dragkampen fortsätta. Dialogen var ganska bra, men illa levererad av de flesta skådisarna. I slutändan är det endast Johnny Depp som håller betyg-trean intakt.

Julkort och sömn

Egentligen borde jag fotografera mig själv. Klockan är 06.20 en lördagmorgon och om 10 minuter måste jag gå och jobba. En lördagmorgon. Till saken hör att vi haft nattskift hela veckan, plus att jag jobbade 17.30-23 igår kväll. På ett dygn efter avslutad nattvecka ska jag ha lyckats ställa om till tidig morgon. Det gick inte. Och följdaktligen har jag inte sovit en minut i natt, om man bortser från lite ytligt slummer några timmar innan jag gav upp och steg opp.

Så nu känner jag mig som en statist i en George A. Romero-film. George A. Romero är en skräckfilmsregissör, känd för sina zombieskräckisar. I en av dem går zombisarna omkring planlöst i ett shoppingcenter, helt uttryckslösa och bara stönar och ser allmänt hjärndöda ut - precis som vanliga människor.

Och jag ser ut som en av dem just nu.

Till alla som råkar läsa: Sluta skicka julkort i konstiga former. Även helt kvadratiska är skit. Det ska vara rektangulära julkort.

Eller förresten: Sluta skicka julkort.

Tänk på det nästa år.

Stora lekparken

Här kommer en tidig julklapp från mig, en mastodontdikt:

Stora lekparken

Jag som var nästa generation
skulle härdas som person
i ett samhälle i miniatyr.

Fick en lekfull klapp på skinkan,
”Gå när du känner dig beredd.”
När jag gick var jag livrädd.

En av grabbarna där var som jag.
Två svaga blev en stark.
Vi beträdde ny mark.

I början var han sur och tvär,
ville inte ha mig där.
En fis från mig bröt isen.

För första gången hade jag en vän.
Bit för bit kartlade vi vår park
på vårt kodade pappersark.

Varje dag hämtade jag min vän
som lekte med sin farsas tomglas.
Mot parken sprang vi sen.

Jag fann ett antal blåmärken på min vän,
frågade vad det var för någonting,
men han låtsades som ingenting.

Så vi sprang skrikandes varje dag
genom parkens buskage,
mot stora barnens plantage.

Blev upphunna ibland,
blev slagna ibland,
huvuden doppades i sand.

Vi fann en trave porrtidningar.
Visade småbarnen allting
medan vi sprang omkring.

Och vi fann ett jordgetingbo
rakt under någons sko.
Och vi sprang iväg igen.

Men den argaste geting jag såg
var min slagne vän,
när han en dag fick nog
och började ge igen.

Det var hemskt att se
hur flamman plötsligt dog
chanslös mot dubbel längd
och tredubbel mängd.

Det var där varje dag tog slut.
Vissa grabbar gör som de vill,
så en annan stackare råkar illa ut,
och hans vän hjälper inte till.

Min vän började dra sig mot södra branten.
Själv drog jag mig till norra kanten.
Avlägsnandet gick smärtfritt.

Jag gömde mig bland minderåriga,
snoriga, rosiga, krullhåriga.
Jag tyckte de var äckliga.

Jag ledde dem enligt bästa förmåga,
men kunde aldrig tända min gamla låga.
Och jag blängde mot söder.

Ibland gömde vi oss i djupa diken
när vi hörde de vilda skriken
från andra sidan parken.

De satte alltid sordi över stämningen,
småglinen började jämra sig,
vilket jag tyckte var helt okej.

Somliga av skriken var djuriska, lät bekanta.
Vad hände egentligen vid södra branten?
Fantasin tog överhanden.

En dag tystnade det på andra sidan.
Tystnaden gjorde mig än mer vek.
Oron spred sig över vår lek.

Stunden senare blev vi invaderade.
Jag ledde oss vilt retirerande
undan en flock svartmålade bestar.

Jag sprang allt vad kroppen tål
undan ett bekant stridsvrål,
helt fri från ett bestämt mål,
i riktning mot södra branten
utan att se mig om, kvickt som en ljusstråle.

Men något släcktes där kartan tog slut.
Vid södra branten stod en spetsad påle,
och en till, och en till, och en till...

Det var de vapen som fanns att tillgå.
Det var plötsligt inte svårt att förstå
vilken väg min vän givit sig in på.

Nerför södra branten sprang jag,
på mark vi aldrig kartlade,
genom gårdar jag inte visste fanns.

Alla småglinen var borta, kanske kvar.
Själv visste jag inte var jag var.
Aldrig kände jag mig så ensam.

Sprang allt vad benen bar, hem,
sa till pappa att parken var sämst
och återvände aldrig dit igen.

I stora lekparken växte jag upp
till en löpstark kyckling
från en skalad vekling.

I stora lekparken lekte jag aldrig,
det var den som lekte med mig,
den drog mig till sig.

Det var ett annat liv för länge sen.
Men somliga av oss springer där än,
och ingen har lärt sig ett dugg.

Mer sån där emo-lyrik

Du ville egentligen aldrig ha bil

De går fort framåt och har backspeglar,
strategiskt placerade vart man än sneglar.
Vad är det för nåt som möter din blick,
en pösig gubbe i dåligt skick,

det kan väl inte vara du?
Kanske om tjugo år,
om du räknar årsringarna,
för han ser ut som du mår.

I mörkret finns bara stereon.
Den gör färden skön
när instrumentbrädans sken
gör spegelbilden grön.

En fin fest pågår någonstans.
Du fick en vänlig invit
och folket ropar ditt namn.
Men hittar du någonsin dit?

Nej, du har knappast någon chans.
Hittar du stället med tryck någonstans?
Jo, över bröstet känner du trycket,
det mest bekanta musikstycket.

Skuggorna i baksätet
ler aningen förmätet,
knackar dig på axeln.

Vad är det de vill?
Få dig att vakna till?
Eller köra dig av vägen?

Vänd dig inte om,
lyssna inte på dom.
Enda vägen går rakt fram.

Andas ut och spänn av en sekund,
förra natten sov du inte en blund.
Bortom nästa kurva ligger nog nästa stad,
där mörkret bryts av husrad efter husrad.

Uppdaterat min profil

Jag har uppdaterat min profil på blogger. Lol! Kolla bilden jag hittade i min bildmapp på hårddisken. Återigen: Lol! Who's playin' the banjo here?

Sånger från Jarmo

När jag skrev Extravagans-manuset skrev jag även en mängd sångtexter om vilken stackars sate huvudrollen Jarmo var, den ena texten pinsammare än den andra. Några av dem har jag kvar, men de flesta kunde jag inte behålla för den mentala hälsans skull. Som det slumpade sig blev de första och sista försöken bäst.

---
Jarmos första sång

Sen kväll vid dukat bord
bland törstiga vänner,
som parerar de ord
som aldrig sägs högt.

Kamrater till varje pris,
var och en indoktrinerad.
Våldet hänger i luften,
lokalen är kontaminerad.

Hon förutspådde det som slutligen hände.
Någon ringde en taxibuss,
men hon stiger in där själv,
meddelar vart hon vill ha skjuts
och ser dem rakt igenom fönsterglasen,
sitta kvar där inne och bråka.
Hoppas ödet ger dem nådens hand
innan taxin hinner åka.

”Dom som kommer här ska inte med”,
säger kvällens sista kund.
Natten kryper in och gör sig hemmastadd,
tystnaden får tala en stund.

Hon hoppar av framför ett rivningshus
som hon levde i förut,
där ljusen och färgerna från stan
på håll ser så tama ut.

Den första snön dansar ned i hennes hår,
fuktar skorna, förfryser hennes tår.
Det är nog dags att gå,
men det är mer än hon förmår.
”Jag ska bara stanna här en liten stund.
Natten är ung, jag likaså.
Det är så många olika vägar
som kallar mig härifrån”
---

---
Jarmos sång (Mina dagar vid grustaget)

Jag är där för jag bor i trakten.
Inte för att jag trivs,
jag hatar mitt liv,
men som jag låter och ser ut
är det min lott
att hållas långt bort
från storstadens ljus.

På jakt efter ödlor i grustaget.
Jag fångar dem ibland,
det enda jag kan.
Jag vet var de gömmer sig,
plockar svansar och ler,
känner mig förmer
bland smådjur i bur.

Mor gav mig ett fult gammalt namn
för att tvinga mig kvar,
jag är allt hon har.
Men ett par år provade jag på,
och tog en examen,
och åkte hem igen
med grava sömnbesvär.

Som barn fanns sällskap för mig.
Men bygden avfolkades,
tillvaron urholkades,
sommarstugor förföll i glömska.
Kvar är ett överlevande,
försiktigt trevande,
barn till en ensam mänska.

Blytunga moln i horisonten
har hängt där hela dan,
rasat ner över stan.
Hoppas att de når mitt grus,
så jag kan dansa i det regn
som tvingar dem i hägn
där borta i storstadens ljus.
---

Till saken hör att jag har tänkt ut en hel föregångare till Extravagans, om de unga pojkarnas uppväxt till utanförskap i ett litet samhälle, hur deras fåtaliga vänner flyttar till staden, och hur Jarmo och den blivande Extravagans-sångaren lämnas försvarslösa kvar bland brutala mobbare. Den enes brott mot konventionerna är en androgyn framtoning, den andres en klen fysik i kombination med ett ovanligt namn. De mer eller mindre tvingas att bli vänner. De växer upp tillsammans. De identifierar sig med ikoner inom popmusiken, och sporrar så småningom varandra att börja komponera musik. Men de är och förblir inte särskilt likasinnade...

...och efter grundskolan börjar de glida ifrån varandra. Vänskapen behövs inte längre. Deras konflikt kan yttra sig på en mängd olika sätt: den enes avundsjuka över den andres talang, svartsjuka, den ene blir olyckligt förälskad i den andre, etc. Något oåterkalleligt, som urartar i den musiktävling som blev kortfilmen Extravagans, och gör separationen definitiv.

Format: långfilm, eller kanske en hel miniserie.

Att omvärdera en film

Nyss, på SVT2, gick Eternal sunshine of the spotless mind, en film vars betyg har hemsökt mig vid många filmdiskussioner. Den har underminerat min trovärdighet som cineast. Det har varit hemskt att bevittna från mitt eget perspektiv, chocken i de andras ögon när jag så försiktigt som möjligt gått fram med motorsåg på helig mark.

Så det var med glädje jag 21:04 denna kväll såg att om en timme börjar Eternal sunshine of the spotless mind på teve.

Med nyrensat sinne såg jag om denna pärla från början till slut. Det var en märklig upplevelse, att inse hur fel man prickade vid första försöket, men samtidigt förstå varför det blev så. Filmen är ett originellt romantiskt drama som till allra största delen rör sig i ett drömlandskap. Tidigare tyckte jag att filmen fastnade under dessa drömscener, som när man fastnar i en jobbig feberdröm.

Samma känsla nu, jag minns hur det var i biosalongen. Skillnaden denna gång var att jag tyckte om det - det tragikomiska i situationen. En känsla som höll i sig filmen igenom, även om den kunde berättats bättre. Jag förstår varför manusförfattaren använde sig av en sidohistoria under denna del av filmen, men den tillförde inte så mycket. Det blev nästan bara mer av samma vara.

En annan sak som störde mig första gången var hur jag förutsåg hur det skulle sluta. Vad som kommer att hända när Jim Carrey (eller Joel som han heter i filmen) så småningom vaknar. Vad dumt - det var ju garanterat avsiktligt. Slutet gick ju faktiskt bortom detta till något oerhört rörande och smart. Jag kan bara tänka mig att jag första gången inte tyckte jag blev tillräckligt belönad för att ha genomlidit den oändliga drömsekvensen.

Så, resultatet? En höjning från 2 till 4 (på filmtipset). Den största förändringen jag gjort av ett filmbetyg någonsin. Och jag är glad att jag kan göra den från hjärtat, av egen fri vilja, utan att känna det som ett tvång. Det är därför jag skriver om det här.

Den största sänkningen jag gjort är på Deep blue sea, från 4 till 2. Men det skedde i etapper. Jag ryser vid tanken på att jag faktiskt sett den tre gånger.

Och nu har jag gjort det: analyserat en tidigare filmanalys, om än bara lite ytligt. Ni borde prova det någon gång.

Acting lesson # 4

Det här är tredje försöket att publicera det här inlägget. De övriga försöken kanske kommer så småningom. I såna fall blir det en pinsam trippelpost som jag får åtgärda eftersom den dyker upp.

Är "Garbage day!" möjligen världens sämst levererade replik?

Acting lesson # 3

Min förra lektion har redan börjat få genomslag. Här ett klipp från verkliga livet.

Läs- och skrivsvårigheter

Den här bilden såg jag på www.aftonbladet.se idag. Det tog några rediga sekunder innan jag fick meningen att gå ihop:

Radiorapporter om brittiskt väder

Min radio skvallrar om regn längs norra norrlandskusten.
Ett tätt regn som skymmer sikten över viken
och översvämmar mina rostigaste diken.
Min radio ljuger aldrig, gör mig aldrig besviken.

Hon och jag fann samma frekvens på ett helt annat band än resten av mänskligheten.

När jag skulle tala med andra tvingades jag kalibrera,
misslyckades och tvingades retirera.

Och när jag lyckades hörde jag hur sången de sjöng ändå blev till brus i mina öron.

Min radio avslöjade en dimma över det öppna havet,
som nu rullar in över min gulnande trädgård,
fuktar skjortan och stripar mitt tunna hår.
Min radio missar aldrig att förmedla hur jag mår.

När sirenerna från öppna havet ljöd, lämnade hon hamnen och följde efter.

Och när jag bommade igen deras sjöbod,
det var faktiskt inte förrän då jag förstod…

…att kvar på bryggan blev en ensam stenstod.

Hon och jag kommunicerar ännu på distans, en sträcka lika lång som kusten.

Saker har börjat gå snett oss emellan,
men jag är van - det händer mig inte sällan.

Dessutom har jag pejlat nya signaler i dess ställe, medan hennes tonar ut.

Min radio avstår aldrig från att vara progressiv.

---

Acting lesson # 2

Att dö på film är ju ingen konst. Försök göra det till något mer. Fördjupa upplevelsen för åskådaren genom att ifrågasätta det meningslösa våldet medan du ser chockad ut och givetvis även skriker av smärta.

Acting lesson # 1

Här har vi en lektion i hur man förmedlar fysisk ansträngning. Jackie Chan är denna skolas främsta förespråkare.

Klippet är från filmen Turkish Star wars

Ett lådbilsrace i ensamt majestät

Jag är ung och jag kan allt
Lärde mig snickra av en orsak
Min ingenjörskonst är bara min
Din beundran delar jag med dig
Men din avund är bara din

Jag är ung och jag kan måla
kunde alltid liva upp byns väggar
Men fick aldrig några uppskattningar
Även min omsorgsfulla lådbilsdesign
är föremål för missuppfattningar

Det finns några personer
Med makten att få mig att må sämst
De flesta skulle låta bli
Men några gör det obönhörligen
Varenda gång jag kommer förbi

Så nu känns det så där igen
Det är en dag som följer en bättre
Kortet som välter alla andra kort
Känslan när bromsarna släpper
och man åker utför fort

Ni som står kvar på krönet
Säger, lite på allvar, mest på skämt
med illa förställd gråtbruten röst
”Där försvann den bästa pojken som levat”
som om det vore någon tröst

När jag åker bort härifrån
Så ska vägen vara oändligt lång
Och helt omöjlig att följa
Ensam vill jag släppa lös alltihop
som jag hittills tvingats dölja

Och nu håller jag på att spricka
Om bara backen aldrig ville plana ut
och ingen hindrade mig från att vinna
Om jag förenade mig med horisonten
och ni såg mig gradvis försvinna

Mållinjen är dragen i fjärran
Där solen stiger bortom grantopparna
och grusvägen blir till asfalt
Där jag kan göra mig förstådd
och bara glömma alla och allt

---

Den här texten skrev jag idag. Det var en filmidé jag hade, men den hade ju redan gjorts tidigare av en känd svensk regissör. Så det fick bli en "Fucking Åmål" i fickformat istället.

10 minutes

Och den andra filmen heter 10 minutes, prisbelönt 10-minutersfilm om skillnaden 10 minuter kan utgöra i två vitt skilda liv.

The man with the beautiful eyes

Jag gör ett nytt försök )det första blev ett magplask) att posta två kortfilmer som jag hittat på youtube. De två bästa jag sett, antagligen.

Den första heter The man with the beautiful eyes, och är en fin dikt av Charles Bukowski som illustreras med barnteckningar. Handlar om den främmande, obegripliga vuxenvärlden genom ett barns ögon.

PS2 no morez

I och med att jag klarade Okami nyligen så tog en fin tevespels-era slut för mig personligen. PS2 har varit bäst hittills. Eller åtminstone lika bra som Amiga-eran, som nog innehöll sämre men betydligt fler spel, eftersom man lättare kunde få tag på dem då tack vare popiroratotkokopopierorinongog.

Och vilken avslutning det blev! Finalen i Okami var mäktig, en hejdundrande succé som inte kommer att vara några problem att visualisera i framtiden, när jag vill vara lite sentimental över hela denna epok.

Sammanfattning - PS2 - vilka spel man får man inte missa (utan inbördes ordning):

Beyond good & evil - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Final fantasy X - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Ico - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Shadow of the colossus - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Deus ex - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Resident evil 4 - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Metal gear solid 3: Snake eater - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Pro evolution soccer 4 - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Prince of Persia: The Sands of time - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Kingdom hearts - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Kingdom hearts 2 - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Devil may cry - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.

Uppdaterat 21 okt 2007 (en dag senare):

Lol, jag glömde ju att inkludera själva triggern för detta inlägg i listan.

Självklart platsar även...

...Okami - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.