Pekpinnar om krigsfilm

Igår roade jag mig med att leta upp exakt vad den respekterade manusförfattaren William Goldman (Butch Cassidy och Sundance Kid, Bleka dödens minut, Alla presidentens män) sagt om den hyllade, Oscarsbelönade krigsfilmen Rädda menige Ryan. För jag hade hört att han bland annat kallat den "...a detestable piece of shit. But with brilliant stuff in it."

Svaret på frågan hittade jag på en annan blogg. Väldigt underhållande läsning. Rekommenderas.

Sedan upptäckte jag att hela filmen Rädda menige Ryan ligger utlagd på YouTube. Jag orkade inte se hela filmen, men det jag såg var nog för att övertyga mig om att Goldman antagligen har helt rätt. Filmen inleds inte med den ökända landstigningen. Den inleds istället med en bedrövlig scen på en kyrkogård. Den amerikanska flaggan fladdrar i vinden och en gubbe omgiven av fruntimmer stapplar fram till en grav och börjar gråta. Kameran zoomar in på hans ögon och en återblick tar vid. Och nu börjar landstigningen - den ökända, stilbildande landstigningen. Problemet är att gubben på kyrkogården inte var med om den. Filmen följer en grupp andra soldater, och kretsar kring dessa individers vedermödor. Gubben, då som en ung man vid namn Ryan, dyker inte upp förrän då endast 30-40 minuter återstår av filmen. Han har aldrig varit med om det han minns tillbaka till, och som gör honom så berörd.

Sen började den ökända landstigningen. Tyvärr gjorde den sig inte så bra på YouTube. Jag såg klart den, men utan att göra i byxorna. Då insåg jag att jag måste se den i ett annat format. Men jag kunde ändå konstatera att den inte tillför handlingen någonting. Ändå har landstigningen blivit något av landmärket för den här filmen. Om man ska lita på Goldman är filmen briljant efter landstigningen och uppdragstilldelningen, fram till dess att de hittar menige Ryan. Innan och efter det är det magplask. Men hela den briljanta delen har jag totalt glömt. Det ska bli intressant att se vad som faktiskt händer där.

Är det den våldsamma, realistiska, för handlingen onödiga landstigningen som gör Rädda menige Ryan till den populära film den blivit? Är det verkligen inte den briljanta del som följer? Ska vi bara strunta i de klantiga manusluckorna och fadäser som präglar inledningen och slutet?

Igår såg jag nya Rambo, som jag fått varma rekommendationer att se från många olika håll. Den har även accepterats av kritiker från flera olika håll. Med en obefintlig handling skiljer den sig bara från de andra, sågade, uppföljarna på ett sätt: realismen i våldet. Själva våldsinstrumenten är likadana som tidigare, istället är det själva skadorna som är brutalare och mer realistiska. Människor klyvs på mitten, förlorar armar, ben och huvuden, blodet formligen sprutar. Räcker det för att göra Rambo 4 är bättre än del 2 och 3?

Själva karaktärsutvecklingen hos Rambo i hans senaste historia är vedervärdig, och ska man börja leta budskap i Rambo 4 så hittar man inte mycket som gör annat än att försköna våld. I början lever Rambo en trist, tynande, bortglömd tillvaro som fredlig fiskare i Vietnam. Inte förrän han plockar fram bössan lever han upp och hittar "hem", något som övertydliggörs och utesluter alla andra möjligheter i filmens allra sista klipp.

Ja, jag tyckte att Rambo 4 var ganska underhållande. Men inte särskilt bra. Och när jag för första gången såg Rädda menige Ryan blev jag väldigt imponerad. Jag tänkte inte alls på de brister som nu lyser så klart. Men varför ser vi på krigsfilm egentligen? För att ta del av ett antimilitäriskt budskap, eller för att återigen stänga av hjärnorna och bli underhållna för stunden, glömma och förlåta? Borde vi inte tänka efter lite ibland, när filmen handlar om konflikter i världen vi lever i?

Gud, stålmannen och ninjor

Påsken är här, och har överrumplat mig totalt. På posten har vi jobbat som djur för att somliga vill skicka påskkort, som om det vore jul. Barn utklädda till påskgummor undvek min dörr hela skärtorsdagen, och när de äntligen tog mod till sig och knackade på hade jag gått till jobbet. Jag hade inga planer för påsken alls, men nu blir det god påskmat hos mamma imorgon i alla fall.

Apropå jobb, jag har sorterat brev till en del personer med anmärkningsvärda förnamn, där en topptrio sticker ut mer än övriga:

1. Gud Pettersson. Gud finns i Sverige. Jag minns inte efternamnet exakt, men det var ett klassiskt svenskt efternamn och Gud bodde i en mindre svensk stad. Guds son, Jesus Pettersson, var faktiskt med i en säsong av Expedition: Robinson, och avslöjade bland annat att han var bisexuell. Han visade sig också vara mänsklig och falsk när han gick med i en pakt som tog honom ända till finalen. Han vann dock inte. (Med reservation för att Gud kan ha varit en stressad felskrivning. Gun är ett vanligt svenskt namn, om än ganska häftigt i engelskspråkiga länder.)

2. Kalel Andersson. Minns inte efternamnet här heller, men det var också ett klassiskt svenskt efternamn. Kal-el var Stålmannens namn när han bodde på planeten Krypton. Din hemliga identited är avslöjad, Stålis. Du är inte död. Du fejkade bara för att få ut pengar på din livförsäkring. Du bor i Sverige, med ett korkat, lamt alias. Jag vill ha en miljon kronor i omärkta tusenlappar för att inte avslöja dig. (Här reserverar jag mig för att det kan ha varit en felskrivning av Kalle, det vanliga svenska smeknamnet på personer vid namn Karl.)

3. Ninja Gonzalez. Gissa vad, jag minns inte efternamnet här heller. Men det här hamnar sist på listan, för det var inte ett klassiskt svenskt efternamn. Men det här var antagligen ingen felskrivning, för jag såg exakt samma namn på två olika försändelser. Hade jag varit i lågstadieålder hade det här namnet legat etta på listan. Ninjor var det häftigaste som fanns för unga pojkar.

---

Jag har en bomb till dikt på gång, men orkar inte riktigt formulera den som jag önskar. Jag väntar på rätt inspiration, som brukar anlända när man jobbar natt, sover illa, är utmattad och lätt mottaglig för de stämningar som slår en i skallen via musik och video. Jan Johansson är (var, *snyft*) väldigt bra på sådant, liksom The Bear Quartet, Sigur Ros och Neil Young.

Grymhet börjar hemmavid

The Smiths i ett magiskt liveframträdande för tv 1984.

Låten Barbarism begins at home har aldrig varit någon personlig favorit på Meat is murder, även om jag har kunnat höra potentialen i dess funkighet, men här får den fria tyglar.

Det resulterar i att den skenar iväg lite strax efter 5:08, men de återtar snabbt herraväldet över låten på ett proffsigt sätt, som bara för att understryka hur otroligt tajta de är.

Morrissey låter som en trånande best.

I diskvattnet

Jag skriver en till dikt om äktenskapskris för att den ena parten lämnades ohörd i den förra. Jämställt ska det vara. Juryn vill höra bådas version. Och det gäller alla konflikter. Personligen har jag inget emot äktenskap. Många av mina bästa vänner och närmaste släktingar är gifta, ska gifta sig, eller har varit gifta.

---

I diskvattnet

I början tappas diskvattnet upp
och den intorkade maten löses upp,
medan min man sjunker i vår soffgrupp.
Diskvattnet sköljer över resterna av det vi åt,
varje oförrätt som skiljer oss åt,
och varje uteblivet förlåt.
Man får kippa efter luft konstant,
försöker bemöta det nonchalant,
men alla ofullbordade planer flyter till ytan.
Jag stoppar huvudet i den skitiga grytan
och vrålar ut all min frustration
över denna återkommande situation,
och inte förrän då rör han på sin feta röv.
Han darrar som ett asplöv
och undrar om allt är okej,
men att svara på det hjälper inte mig.

Han hade ryggrad förut,
fattade obekväma beslut.
Nu är jag full av obesvarade frågor.
Allt dränks i smutsiga vågor.
Han tar sig i kragen,
säger att vi snart har råd med diskmaskin.

Jag bevarar kommentarer han snart glömt,
ställer dem på rad, vårdar dem ömt,
som om de vore någon annans porslin.
Det blir bättre vad det lider.
Bortom stumma måltider
väntar alltid någon söt efterrätt,
någon sliskig moralkaka
som gör alla glada,
och fastän man redan är mätt
tvingar man i sig den på något sätt,
låter sig väl smaka.
I slutet drar jag ut min diskpropp,
och all skit cirkulerar i sitt omlopp,
tillkännager sin återkomst,
innan det åker iväg i mitt avlopp.

---

Framöver väntar med stor sannolikhet gladare dikter.

Kära dagbok

Jag har inte bloggat så mycket på sistone. Det har helt enkelt varit rätt så dött på mina löpsedlar. Det känns ungefär som när nyhetstorkan på Aftonbladet tvingar dem att köra med "Så slipper du glasögon och linser", eller "De 48 bästa gratisprogrammen till din dator" som dagens scoop för hundraelfte gången.

Den roligaste nyheten på sistone är att jag fick sms från tjejen som skickade mig ett brev tidigare. Om jag glömt berätta för någon så handlade det brevet om att hennes syster skulle fylla 25 i slutet av februari och skulle få nåt slags kollage med vänliga ord från hennes vänner och släkt. Till det skulle jag bidra men lite superlativ. En fin gåva från en syster. Det fanns bara ett problem: Jag hade, och har fortfarande, ingen aning om vem människan är. Hon måste ha förväxlat mig med någon med samma eller liknande namn i samma eller liknande stad.

Sms:et, som jag fick förra veckan, innehöll en upprepad förklaring till situationen, och en undran om jag överhuvudtaget fått det första brevet eftersom jag inte svarat. De andra Umeåborna som fått likadana brev hade inte heller svarat och sms:et innehöll således lite klagomål på Umeåposten. Lustigt, för där jobbar ju jag. Jag svarade och skrev som det var, att hon hade förväxlat mig med någon annan.

Hon svarade och beklagade sig, och använde bland annat det bortglömda uttrycket "ack o ve". Mycket charmigt. Tydligen finns bara en Henrik Sjöstedt i Umeå om man söker på hitta.se. Och till sist tackade hon för att jag hörde av mig.

Det kändes som upptakten till en film i stil med You've got mail. Om man har dålig fantasi skulle den kunna heta You've got sms. Ett annat alternativ skulle kunna vara 1 nytt meddelande mottaget, vill du låsa upp knapplås?

Men jag lever numera i verkligheten. Det är därför jag inte har svarat. Men tills jag raderar sms-minnet kommer jag att kunna leva på minnet av det mystiska numret bland alla sms från lillebror och påminnelsen från Telia om att samtalspotten snart är slut. Och kanske ännu lite längre än så, om det skulle visa sig att inte alla minnen är digitala.

Allt mitt tyg går sönder

Allt mitt tyg går sönder,
en textil i sänder.
De hänger fullständigt sönderstyckade
över allt de en gång utsmyckade.

Frugan grälade igår igen.
Jag bet ihop men
vaknade med strimlor av tyg på hakan.
I sömnen bet jag sönder mitt lakan.

Klädde på mig i all hast
då någon söm brast,
och trots ett uppriktigt ”förlåt!”,
brast frugan ut i hysterisk gråt.

För att bibehålla drömmen
tar hon till sömmen,
försöker laga alla världsliga ting
som hon tror livet kretsar kring.

Hur försiktigt jag än försöker fly
hittar hon alltid nya saker att sy,
medan äktenskapet sitter med ett nödrop,
det otyg vi båda måste lappa ihop.

I bilen på väg till arbetet
aktiverades samvetet,
slipsen blev en snara
och jag blev en trafikfara.

Jag körde till luften tog slut
och slet sönder min slipsknut,
en sorts syslöjd man aldrig lärde sig
och där brast någonting inom mig.

Med en slips full av tårar och snor
åkte jag tillbaka dit vi bor,
men där sov hon mot vårt köksbord,
så upprorssinnet miste sina slagord.

En dag är det dags
att jag tar min kontorssax,
strimlar vårt gamla tyg
och slänger det som serpentiner
över våra gamla rutiner,
så jag bidrar med något.

Men det är dags att torka bort snoret
för jag måste tillbaka till kontoret.
Arbetet ska bli ett sant nöje idag,
där jag sitter i varma träpanelers lag.
Jag törs ta mig större friheter
fjärran från allt vad tyg heter.

---

Det här är en svart komedi jag kanske ska göra film av någon dag. Inspirerad av stämningen från den lysande tv-serien "Boys from the Blackstuff".

Monstertraktor madness

I natt jobbade jag övertid för att kompensera för en karensdag i måndags, som berodde på att jag hade en lindrig ögoninflammation som gjorde att jag var extremt ljuskänslig. Stannade hemma och lät ögat rinna sig torrt.

17.30 tisdag kväll började arbetspasset och klockan 06.00 morgonen därefter var jag hemma igen. Jag åt några mackor och kollapsade i sängen, sov djupt ett par timmar och var på väg att vakna första gången klockan 09.30. Då drog det igång: Monstertraktor madness.

Alldeles utanför lägenheten började den åka fram och åter. Den skottade och skrapade minsta lilla snöflinga, och som det lät följde halva asfalten med som bonus. Fram och åter. Om och om igen. Jag menar, hur många uråldriga indianska begravningsplatser förstördes i processen? Även med vädringsluckan stängd kunde jag omöjligt sova. Men jag försökte, i flera minuter dessutom. Men sen gav jag upp, och hungrig var jag också, helt utan någon lunchmat i kylskåpet. Helt vimmelkantig började jag klä mig. Råkade riva ett hål i mina långkalsonger. Tog på mig fel skor. Sen gick jag ut, och fick se resultatet av traktorns ihärdiga harvande...

En liten bula av snö och grus som täckte vägens bredd, på ett par decimeters höjd i dess krön. Som en symbolisk gest var den placerad alldeles utanför min port.

Jag fick gå på gräsmattan för att undvika denna traktor, och ägnade inte föraren en blick när vi passerade varandra. Lunchen inhandlades på Statoil och bestod av en räksallad och drickyoghurt med smak av granatäpple. Den var inte särskilt god idag. Det får bli något annat nästa gång.

---

Börjar tycka att det är dags att komma igång med skrivandet igen. Jag har inte haft någon skrivkramp, har inte ens försökt på drygt en vecka. Huvudet bubblar med idéer och helst skulle jag vilja skriva på nästa film, som i så fall skulle vara en längre kortfilm, men det känns som det högsta berget. Då är korta dikter betydligt behagligare. Som små snöbulor i jämförelse.

På gränsen till otroligt pinsamt

Jag och lillebror var på bio igår, såg Cloverfield. Bra, ibland mycket bra skräckfilm. Inga allvarliga buggar, bara några små irritationsmoment.

På väg till bion hände något som kunde varit otroligt pinsamt. 19:08-bussen vi tänkte ta dök aldrig upp. Så vi väntade på nästa som skulle komma ungefär 20 min innan bion börjar. Och en normal bussresa ned till centrum tar 15-20 min. Men nu skulle antalet påstigande vara säkert det dubbla. På min hållplats stod bland annat två barnvagnar med liten unge och tillhörande mor och väntade. Såna som slukar busstid. Dessutom började folk gnälla och säga att de skulle vägra betala. Sånt tjafs som vi inte skulle haft tid med. Jag hade redan betalat biobiljetterna så att se en senare föreställning var det aldrig fråga om.

Aningen försenad dök iallafall nästa buss upp. Det blev motorhaveri på förra bussen, så vi som väntat länge fick åka gratis. Utan tjafs. Tur det. Men det var massor av passagerare som steg på vid varje station, och närmare stan skulle någon av vid varenda hållplats innan centrum. Och i sista korsningen innan centrum blev det... rött ljus! Precis när vi nådde dit.

När vi klev av bussen var klockan 19:58, filmen skulle börja 20:00. En promenad till bion tar kanske 3-4 min. Så vi sprang, kanske 80% av maximala kapaciteten. Det gällde mig i alla fall. Det var då jag kände det. Brallorna, vars fickor var fulla med småmynt, nycklar, mobil, och plånbok, började snabbt glida ned och var just nere i skinkbågarnas krön, dess bredaste område, och skulle fortsatt sin färd nedåt om jag inte illa kvickt lyckats fånga upp dem. Jag har tydligen avmagrat på sista tiden. Måste köpa nya jeans.

Framför oss sprang en annan försenad biobesökare. Tjugo meter efter honom jagade två unga män, varav den ene hade problem att hålla byxorna i styr. Jag undrar vad tonårsgänget vi sprang förbi trodde. Ringde de polisen?

Vi anlände i tid till bion. Lillebror fick rethosta av ansträngningen, försökte köpa något att dricka, men kön till snacksbaren var för lång. Väl inne i salongen hade filmen inte dragit igång. Det var lotteri på gång. Vissa i publiken fick priser för att de kom premiärhelgen. Ett av priserna var mineralvatten. Men vi vann inga priser. Därefter drog en massa trailers igång. Lillebror ville inte riskera att missa inledningen av filmen för att gå ut och köpa dricka, så han satt lugnt kvar och försökte hålla lungorna i styr.

Så här i efterhand vet vi båda att han hade hunnit, inga tvivel om det. Men vi satt kvar och fick se en trailer på Iron man, som inte såg ut som någon vidare film.

Cloverfield var stundtals breathtaking, och innehöll en massa springande. Det kunde åtminstone två i publiken relatera till.

Vinter i mitt rum

Jag kan inte uttrycka det oklarare än så här:

Vintern kommer och går,
snart parkerar ännu en vår,
avlämnar en busslass löften.
Skjutna från höften
träffar de aldrig sitt mål,
men lämnar mig full av hål.
Hur fan går det till?

Skotten har tagit slut,
hoppet slutligen ebbat ut,
alla mina gamla kärleksflöden,
ljusår närmare döden,
återbesöker mig då och då,
kanske försöker få mig förstå
hur fan det står till.

Välkommen till mitt stup.
Du ska ha dig en värmande sup,
för här har snön inte smält än.
Ute leker barn på gröna fälten
men det är vinternatt i mitt rum,
och månen viker sig inte en tum.
Här står det fan still.

I det skuggade hörnet av torget

En fruktansvärt solig dag
öppnar jag mitt svarta gitarrfodral
i det skuggade hörnet av torget,
där luften är behaglig och sval.

Alla möjliga mänskor passerar.
Alla har de någon oönskad femtioöring,
lite metallskrot att dumpa här,
för att rädda en musikalisk enstöring.

På den soliga sidan sitter leksaksförsäljaren,
min dagligen bittraste konkurrent,
och skruvar upp sina leksaksrobotar,
sina kära, egengjorda instrument.

Själv skruvar jag på gitarrstämningen,
försätter stämman i rätt stämningslägen,
söker upp mänskohjärtats ömma punkt
och jag vet exakt var den är belägen.

Avfyrar samma inledande sång som alltid,
följd av skramlet av mynt, prasslet av sedlar,
och därefter samma spellista som alltid,
med den enorma givmildhet den förmedlar.

Spellistan är kort med funktionell,
sången hörs över halva centrum.
Min förtjänst är inte alls dum.

Men min stackars lågmälde konkurrent
och hans ingenjörskonster,
verkar uppfattas som monster.

Och de ser verkligen hemska ut.
De går stelt som levande lik,
och har upprepade rörelsemönster
säkert ämnade som samhällskritik.

Och jag kan inte annat än hålla med.
För alla människor som går förbi
är alltid samma individer på samma rutt,
och det är alltid samma valör de slänger i.

Men vi kämpar om samma slantar
och de ska hamna i mina vantar.

Hans leksaksväska är lika tung vid dagens slut.
Men mitt fodral är tyngre än förut.
Och nu är det magens tur att spela sin sonat,
för den formligen vrålar efter mat.

Men när kvällen sänker sig över torget
och jag ivrigt packar ned mitt instrument
stegar plötsligt en robot upp till mig.
Vad, exakt, är dess incitament?

Den stannar en meter framför mig,
och plötsligt börjar den spela luftgitarr.
Situationen blir allt mer bisarr.

Rörelsen upprepas om och om igen.
I ögonvrån ser jag handlaren titta hit.
Men jag vågar inte titta dit.

För vem vet vad det egentligen är,
en utsträckt hand eller frän kritik..?
Jag klarar inte längre av att stanna här,
så jag ilar in i närmsta matbutik.

Då lommar leksaksförsäljaren äntligen hem,
ryggen krökt under en utnött axelrem.

Nu har han lämnat mitt synfält,
och i mitt hörn står inte roboten kvar,
men frågan lämnar den kvar.
Den som aldrig får något svar.

Och det är nog att föredra,
nu när allting går så bra…

Jag lämnar tankarna därhän,
för det är skräpmat på menyn återigen,
prisvärd näring för ensamma spelmän.

---


---

Hittar någon en Morrissey/Smiths-referens? 1:a pris är en bunt 50-öringar i brons.

Guldkompassen

Om man har läst boken finns ingen anledning att se filmatiseringen. Boken är en barnbok som jag gillar, men filmen är en barnfilm som är väldigt, väldigt ryggradslöst anpassad för barn. Det kyrkofientliga budskapet försvinner i det höga tempot. Kul om ungarna gillar det. Men själv känner jag mig utesluten. Det är sällan en särskilt trevlig känsla.

Jag är verkligen inte imponerad av just någonting, förutom det visuella och Nicole Kidman.

Och nä, jag gnäller inte på att filmen inte följer bokens handling slaviskt. Den var bara så... oengagerande. Och ospeciell.

Två av fem, kanske.

Dåligt lokalsinne?

Eller vad är det frågan om egentligen?

Förlorad i den europeiska solen

Solen bränner hjässan svårt
Det är omöjligt att tänka klart
Jag hade hoppats att klumpen i magen
skulle lämna mig i fred snart

Alla här är så exalterade
över sina grandiosa idéer,
som i slutändan bara leder fram till
sönderkompromissade klichéer

Det snackas aldrig om något annat här
i det främmande europeiska parlamentet
någonstans under den europeiska solen.
Placerad i den här obekväma stolen,
i syfte att bromsa den här skenande tjuren
Bespottad, hånad och helt utfrusen
från de starkast brinnande ljusen
som utgör vår europeiska sol.

Jag har inga kontakter kvar,
ingen känsla för mina gamla ideal.
Reducerad till en som bara sitter av sin tid
tills nästa avlägsna parlamentsval.

Kära familj, det är långt hem.
Jag hör knappt vad ni säger mer.
Det är för er skull jag nedlåter mig till det här.
Det skulle vara kul att höra nåt från er.

Ni måste ge mig vägledning,
något som liknar en instruktion.
För även om jag aldrig tillåts att skina som dem,
så kan jag alltid lysa upp en explosion.

Om ni laddar kanonen som är jag,
full med något som är värt att brinna för,
så riktar jag mig mot det mest sårbara stället
och inväntar det oundvikliga tillfället,
för stubinen antänds självmant här.

Fram till dess sitter jag på min stol
och gör allt som finns i min vanmakt
för att hålla min utfrysning intakt,
och inte avdunsta eller smälta bort
under vår europeiska sol.

Åh nej

OMG... Snälla, säg att det inte är sant...

En toppendag blev genast mycket mörkare.

Vila i frid.

Allt blev svart

Det är ett ämne jag inte vet hur man närmar sig,
men det har lämnat något obearbetat hos mig.
På andra sidan vägen växte ett mörker.
Bland unga pojkar som mig slog det rot
och växte upp till ett stort, ihåligt hot.

Vårt kvarter var omgärdat av mörk skogsmark
som i brist på annat fick agera lekpark.
Som liten trodde jag på märkliga saker,
som bara kan kopplas till inbillning,
en enorm fruktan utan urskillning.

Vi delade våra domäner med mörkrets kreatur.
Vid kvällningen återkom alltid samma procedur,
där vi samlade ihop våra vapen
på första ugglans hoande initiativ,
och flydde undan skogens nattliv.

Jag mötte några äldre barn på väg mot något uppsåt
sent en afton när vi alla hade skiljts åt.
Jag mötte samma rädsla i deras ögon
men de sa att de skulle fixa problemet
som orsakats av det här skitsystemet.

Jag var rädd och sa att jag skulle hem och se på teve
när de undrade om jag ville följa med.
De lämnade mig och började gå åt fel håll.
I den riktningen fanns inga hot mot barn,
bara flyktingförläggningen utanför stan.

Jag tänkte att de också var rädda och gick fel med flit,
eller också var det bara jag som kunde hitta dit.

Efter att deras röster tonat ut
kändes världen mycket mörkare än förut.

Jag höll ett krampaktigt tag om mitt trägevär.
Gatubelysningen bildade en barriär
som höll mörkret stången utan besvär.

Men det blev också mer kompakt
när man beskådade hela dess prakt
alldeles intill dess gränstrakter.

Jag började känna mig stor
som vågar gå där mörkret gror
medan äldre går på lönlösa häxjakter.

Nattens röster lät inte längre så illa,
några syrsor spelade stilla,
som ett efterspel till något otäckare.

Men jag började springa ändå,
det tog så lång tid att gå,
och jag ville hem till min favoritdeckare,

den jag idag förknippar med ett kul missförstånd -
att Miami var namnet på den coola polisen,
och Vice var namnet på hans svarta vän;
han som ofta kändes överflödig,
scenerna med honom kändes alltid sega.

Men det här avsnittet räddade han livet på sin kollega,
och fick sin länge efterlängtade revansch,
gjorde slutligen skäl för sin plats på min plansch.

---

Misstolkar ni den här är ni dumma i huvudet. Men det är sant att jag trodde att Don Johnsons rollfigur hette "Miami" och att Philip Michael Thomas' rollfigur hette "Vice", i samma anda som "Starsky & Hutch", "Turner & Hooch", "Cagney & Lace", "Bonnie & Clyde" - "Miami & Vice". Ja, ni förstår... Och ja, jag var tvungen att söka på imdb för att leta reda på Don Johnsons partners namn...

Felsökningen

Jag minns min härliga gymnasietid, fylld av dåligt självförtroende.

---

Felsökningen

Felet med dig är att du är intolerant och oförstående.
Mot mig är du alltid så förebrående.
Det ligger inte i det du säger,
men jag kan tyda ditt kroppsspråk,
den ständigt flödande monologen,
och det är ett välbekant stråk,
för jag är den stora psykologen.

Felet med mig är att jag kanske läser dig lite för bra.
Då blir tystnaden något att föredra,
för jag vill bevara den bilden.
Så vi kommer aldrig närmare varandra.
Inte förrän du försvinner in i bakgrunden,
en trygg plats bland alla andra,
kan du få förverkliga pratstunden.

Felet med min värld är att den har en framtid för oss,
(där vi är tillsammans förstås),
och jag vet exakt vad jag svara
på varenda liten replik du levererar.
Men du säger aldrig dessa saker i verkliga livet.
Du tillåter aldrig att jag briljerar.
Jag får aldrig ta det avgörande klivet.

---

Go'natt. I morgon vaknar jag upp ett år äldre. :-O

Stora framsteg i fallet Madeleine

Jag vet inte, men jag tyckte det här var ganska kul. Det här handlar om den översta nyheten på http://www.aftonbladet.se/ i skrivande stund.

Okej, glöm alla gamla bilder på Madeleine, såsom detta foto:



Nuförtiden tror nämligen experterna, med viss hjälp av avancerad datorutrustning, att hon ser ut som på denna bild:

Det har skett framsteg i fallet Madeleine. Nu blir hon nog funnen snart. Vilken tid vi lever i, med såna framstående FBI-experter som kan skapa såna fantastiska fantombilder utifrån en nästan identisk förlaga.

Experten i fråga tror alltså att Madeleines mun är aningen mer sluten nuförtiden, likaså ögonen, och att håret är stripigt eftersom det är oduschat. Men han är osäker. "Så här kan hon se ut nu". Kanske lite dumt att tipsa kidnapparna om att man kan duscha Madeleine, så att hon blir svårare för allmänheten att identifiera utifrån fantombilden.

Xvarts i Gnolls högkvarter

I förra inlägget skrev jag att jag skulle börja på nästa film. Det var en lögn. Jag har inte skrivit ett dugg. Hade god lust förra veckan, men då hade jag andra prioriteringar.

Hela denna helg har jag suttit och spelat Baldur's gate 1, det gamla datorrollspelet som kan ta, utan att överdriva, mer än hundra timmar att klara av. Man bör tillägga att jag redan klarat det en gång.

En festlig grej hände i Gnoll stronghold. Man kan ju förvänta sig att ett Gnoll stronghold svämmar över av Gnolls. Och mycket riktigt fanns där en massa Gnolls. Men djupast i dess innandöme, ja nästan i kartans andra ände, härjade ett gäng Xvarts. Har ni hört nåt så tokigt? Det måste vara en bugg. För inte skulle en Gnoll tillåta några Xvarts att springa omkring på sitt territorium. Det skulle ju vara rätt och slätt löjligt. Inte för att jag klagar. När man slaktat ett gäng Gnolls så blir ju några Xvarts ett välkommet avbrott, inte sant? Så det var bara att tacka och ta emot, och sen slakta några Xvarts istället. Men sen kom Gnollsen tillbaka, så då fick man ändra inställning igen, sudda bort flinet.

Ja, det var en minnesvärd episod av mitt liv.

---

Jag har även sett filmen som snabbt puttade ned Bron till Terabitia till silverplats. Men jag kan inte avslöja vilken det var. Se min filmtipset-profil för att se vilken.

Jag, en sängvätare

Så tidig morgon att staden är helt stilla,
ännu utan morgonblad om det vill sig illa,
för ännu är jag en sängvätare.
Anfallen kommer allt tätare
och jag måste läsa om elände;
klarar inte att göra ingenting
i väntan på tvättpassets ände.

Dagen kommer inte med några nya bud.
Arbetar så fukten dryper ur min hud,
strilar ned i munnen, en smak av salt.
Jag dyrkar dagen högst av allt,
även om jag upplevt den förut.
Trädgården är full av jobb
och det tar aldrig slut.

Vackra kvällen anländer insmickrande
och skiljer mig från mitt snickrande.
Tar mig ett glas, spiller lite vin,
ännu en utmaning för min tvättmaskin.
Somnar framför teveapparaten,
missar filmen jag somnat till förut,
och i stekpannan torkar middagsmaten.

Natten anländer, lågmält och kallt,
trots att den ljuder högst av allt,
och man vrider sig av och an,
svettas konstant, slumrar ibland.
Tills morgonen anländer med bättre väder,
när jag samlar ihop lakan, påslakan,
och örngott, fuktigast av alla sängkläder.

---

Nu hade jag tänkt börja på nästa filmmanus, så dikterna kommer kanske mindre frekvent framöver.

Och förresten, se filmen Bron till Terabitia. Av de få jag sett från 2007 är det den bästa. Enda som håller fyrstjärnig klass, förutom The Bourne Ultimatum. Terabitia är en film om två barn, två ensamvargar som finner varandra och skapar en fantasivärld när den riktiga blir för jävlig. Deras fantasi blir dock svår att hålla intakt när verklighetens allt större problem knackar på och stör. Mycket stark barnfilm, även för vuxna.

Jag, ett grubblande misstag

Här är ett försök att skriva något lättsammare, men den känns mest banal. Har grubblat hela kvällen om jag verkligen vill publicera den... Det kanske är ett misstag, så håll till godo tills jag ångrar mig. Men visst är jag en rimsmed?

Jag, ett grubblande misstag
----
Med saligt leende läppar
sken klasskamraterna ikapp runt omkring
medan munnen min formade en liten ring.
På kommando var jag redo att säga "omelett".
Allt var minutiöst förberett.

Jag, som den ende i hela lokalen
gapade efter den första vokalen,
den som aldrig hördes sen,
och på det fotot gapar jag än.

Det var varken första eller sista gången,
bara ett i raden av obetydliga misstag
som har format mannen som är jag.

Alltid minst halva distansen efter,
och försöker skrapa ihop mina rester.

Innan medvetandet kommit ikapp
har andra tillfällen redan flugit förbi;
en leende flickas snabba sorti.
Så jag låter minnena av dem sprida sig
för att försöka uppmuntra mig.

En inte alltför avlägsen dag
kanske jag lyckas, av misstag.
Någon tror det är denne jag avser
där jag går förbi, grubblar och ler.

För visst är jag ett levande solsken.
Jag bär det, stolt, som ett emblem.
Tar ni anstöt är det ert problem.

Jag förväntar mig mycket mer än misshag,
även om allt jag åstadkommer är misstag.
----

Tack till popgruppen Teenage Fanclub för inspirationen. De tillhandahåller alltid solsken.