Till en ny liten parvel i Finland

I veckan nåddes jag av det glada beskedet att min kamrat Oskar och hans Bianca äntligen har blivit föräldrar. Grattis till er båda!

Det var inget jag hade planerat, men tidigare i somras gjorde jag en låtlista som heter "Nya vänner" (här rodnar jag), som nästan bara innehåller nya bekantskaper som jag stött på med hjälp av last.fm-programmet.

Den kanske inte bara innehåller vaggvisor, men temat kändes på något sätt lämpligt. Så den här låtlistan dedikerar jag till en ny liten pojke i Finland:

Tog semestern slut innan den började?

Ja, nu är den över i alla fall och ikväll börjar jag arbeta igen. I år lärde jag mig att jag lika gärna kan sätta ribban högt för att åstadkomma något kreativt, för jag når aldrig mina mål ändå. Jag har inte skrivit någonting. Och då kändes det bättre att sikta på fyra och åstadkomma en, än att sikta på en och åstadkomma noll. Minus tre är bättre än minus en i det här fallet.

Men nu har jag givit mig själv en kraftigt förlängd tidsfrist. Sommaren är inte över och vi har många lediga långhelger kvar.

I början av semestern gjorde jag låtlistan "Sommarkvällar under hängmattan" för de ljumma sommarkvällar då man trillar ned från hängmattan och inte orkar ta sig upp. Dessa låtar garanterar att du ligger kvar.

En hög med skit

Johnny English-bataljen blev en barnlek, för det visade sig att alla skämten i hela filmen var uppbyggda på i princip samma sätt - det sätt som jag beskrev i mitt förra inlägg. Johnny English klantar sig eller missuppfattar en situation, varpå han försöker lirka sig ur situationen på något dumt sätt, får skämmas ett tag och slutligen hittar på någon dum bortförklaring.

Man höll sitt intresse vid liv genom att försöka förutse skämten. När Johnny jagar skurkar i en likbil med en kista full av rånbyte, då vet man att han kommer att göra bort sig på en begravning. Klättrar Johnny upp i ett stort rör som vetter ut mot havet vet man att det kommer att rasa ned bajs på honom. Ser Johnny en skurk förklä sig till ärkebiskopen i en ansiktsmask identisk med förlagan, ja då vet man att han kommer att försöka demaskera den riktiga ärkebiskopen.

Och ska Johnny landa med fallskärm på en av två identiska skyskrapor - då vet man att han kommer att landa på fel skyskrapa.

Samtidigt vet man att komedin är illa ute när det är förutsägelser av skämt som är drivkraften för dess publik. Något är fel med den ekvationen. Lösningen leder inte till skratt är jag rädd.

Johnny English angrep mig med samma skämt, samma anfallsmönster, gång på gång. Eftersom jag grundligt hade rekognoserat så kunde jag redan från början avstyra alla anfall. Attackerna upprepades gång på gång, men eftersom de var så långsamma och utdragna så hann han inte med så många. Och vips så var bataljen över på under en och en halv timme. Jag hade segrat - jag skrattade inte en enda gång. En pyrrhusseger, månne?

Den starkaste reaktionen från min sida, "Jag visste det!", kom när Johnny befann sig i det stora röret. Man har hitintills sett en jävla skitfilm - men det är något som saknas för att göra bilden komplett. Man börjar inse att en viss form av humor inte har gjort entré ännu. Och när miljön börjar se olycksbådande ut, det är då den bokstavligen dimper ned - skiten. Den gör situationen lite mer obehaglig för Johnny English, och ungefär här börjar man inse att den här formen av förutsägbar humor faktiskt är medveten. En humor som till och med i teorin är omöjlig.

Låt mig förklara: Humor ska man skratta åt. Men kvickheten och överraskningen är borttagen ur Johnny English. Här finns istället en grov osynkronisering mellan skämtförloppet i publikens tankar och vad som faktiskt händer på tv-rutan eller bioduken. Och det är totalt förvirrande. För när ska man skratta? När man inser vad som kommer hända inom kort? Näe... Eller när det så småningom händer? Näe... för då har man ju redan upplevt det - i tanken... och gamla skämt är ju helt enkelt inte alls lika roliga. Eller hur?

När skiten dimper ned är det alltså andra gången som den dimper ned. Det är därför jag blir extra irriterad, för då är det redan en trött och oinspirerad liten hög med skit som inte berikar min jord. Hela filmen är uppbyggd av såna högar. Men här blir det extra påtagligt av någon anledning.

BETYG: 1 av 5.

Nu får det vara nog

Min strävan att se dåliga filmer har under juni sommarmånad resulterat i följande skörd: The Cathedral, Vinterviken, Cobra Verde, Lost & found, Spårlöst försvunnen, Dödlig hämnd, Diabolique - en djävulsk plan, En snut på hugget och The replacements .

Det här börjar få oanade proportioner. Det är sommar bakom mina slutna persienner men när teven erbjuder James Belushi påmanandes sin hundpartner att hoppa in i grannlimousinen och sätta på en pudel som är slätrakad i ansiktet, då stannar jag hellre inne och ser vart det leder. Jag hoppar stressat med ena benet och låter ännu en dag försvinna i periferin. Det börjar likna ett beroende.

Det är därför min odyssé måste ta slut. Ett jävla träsk har det varit och innan resan är över måste jag in i kråkslottet och ta mig an den sista bossen: Johnny English har jag hört att den heter. Ikväll ska jag alltså slutligen se Johnny English, jag lovar. Min nemesis. Om jag överlever återkommer jag med en utförlig rapport - och bortom den väntar dagar fulla med sol.

För den oinvigde kan jag berätta att Johnny English har nått närmast legendarisk kalkonstatus hemma hos Henrik Sjöstedt efter att jag sett en enda scen innehållandes världens sämsta och mest utdragna och förutsägbara skämt som, om jag minns rätt, gick till på detta sätt:

Johnny English är en klantig agent som tillsammans med en kollega ska infiltrera skurkarnas högkvarter i en skyskrapa. De ska hoppa ned på skyskrapans tak med fallskärm från ett flygplan. Innan de hoppar går de igenom planen en sista gång - de ska landa på en av två identiska skyskrapor belägna intill varandra. Sedan ska de fira sig ned längs varsin sida av skyskrapan med hjälp av rep. Johnny English erbjuds en laserkompass som ska guida honom till rätt byggnad, men han tackar nej till den. Sen hoppar han. Resten tror jag ni kan gissa.

- Scenen inleds 37 minuter och 35 sekunder in i filmen med att de två agenterna sitter förberedda i flygplanet en mörk, sen kväll.
- Efter 38 min 08 sekunder vet vi att där finns två identiska skyskrapor bredvid varandra, och kan redan ana vad som kommer att hända.
- Efter ungefär 44 minuter och 14 sekunder är skämtet avklarat - Johnny English har insett att han landat på fel skyskrapa, lämnat den, och de båda agenterna har infiltrerat rätt byggnad.

Detta skämt pågår alltså i ungefär exakt 6 minuter och 6 sekunder, och jag antar 6 tiondels sekund också för att understryka från vilka djävulska regioner det kommer ifrån. Att tidsbestämma skämtet är jättesvårt eftersom det saknar någon direkt slutkläm. Det bara driver lite håglöst och man märker aldrig att det totalhavererar för det kraschade redan innan avfärd. Det är ett dödfött skämt och dess ande missar också sitt mål precis som Johnny English gjorde, och kommer istället att hemsöka min byggnad, var jag än bor, för evigt.

Och det efter att ha sett en enda scen. Jag började se när de satt i planet, och lämnade dem åt sitt öde i samma ögonblick som de gick in i skurkarnas högkvarter.

Ja, som ni märker har jag i alla fall gjort en utförlig rekognosering inför denna minnesvärda batalj. Oddsen talar i min favör. Vi ses på andra sidan.

Tack, Fredrik Ljungberg

Igår meddelade Fredrik Ljungberg att han slutar i svenska fotbollslandslaget. Jag tycker det är väldigt tråkigt. Man kan väl säga att han har varit lite före sin tid. Snabb och löpvillig som dagens moderna fotbollsspelare, fast fem år i förväg. Tidigt i karriären hade han inga lagkamrater i landslaget som klarade av den sortens spel, de fanns i hans klubblag Arsenal istället.

Arsenal var väldigt framgångsrika när Ljungberg spelade i klubben. Andra klubblag sneglade avundsjukt på deras spel och såg framför allt Ljungbergs fartvind, och förstod att det var åt det hållet man måste utveckla det offensiva spelet i framtiden. Nuförtiden är Arsenal förbisprunget av lag som utnyttjar den sortens spel ännu bättre. Och därför har de förnyat laget med superspeedade spelare. De är på väg uppåt igen.

Han hade passat otroligt bra i det Ryssland som spelade ut Sverige tidigare i EM.

I landslaget har Ljungberg nästan alltid förblivit sorgligt outnyttjad som offensiv kraft. Istället har han fått agera slitvarg - såklart med äran i behåll. Få har slitit så mycket och fått ta emot så mycket stryk. Det är ju därför han slutar i landslaget. Det är som om han åldrats i förtid på grund av alla skador. Tyvärr missar han nu en del av den framtid han var med och skapade. Jag tror inte han hittar den i West Ham, där han spelar nu.

Men trots allt, med Ljungberg i landslaget har vi varit mer pålitliga och jämna än någonsin tidigare. Det är många som ser mörkt inför VM-kvalet, och Ljungbergs beslut att sluta var ännu smartare än vad man först inser. Nu blir han en symbol för en ovanligt framgångsrik era i svensk landslagsfotboll.

Så uppfattar jag det hela.

Eller så skulle man kunna sammanfatta det hela på det här imponerande sättet:

Min känsliga näsa

Inatt hade vi det långa söndagspasset: världens mest utdragna arbetspass som sträcker sig från 18:00 till 05:45 morgonen därefter. När jag gick ut ur våra lokaler såg jag att regnet hade dragit med sig all björkpollen ned på trottoaren för att indikera att "nu överger du de där tankarna på att överge knaprandet av Kestine, din jävel!"

Efter varje nattsömn vaknar jag upp och nyser konstant till dess att jag stiger upp, snyter mig och tar mitt piller. Det är runt och litet med en radie på två och en halv millimeter, men äger ändå en helande kraft som tar mig igenom våren. Jag är en junkie på dessa små underverk, vilket bekräftas vid åsynen av min spegelbild i badrumsspegeln efter denna dagliga procedur. På väg till affären strax därefter kan jag se tankebubblorna ovanför varje förbipasserande: "Jag bryr mig inte om vad du gör på din fritid, men håll dina droger borta från mina barn!"

När jag var yngre, 13-15 år kanske, hade min näsa en märklig egenskap. Om man slog på den, inte för hårt och inte för löst, nös jag alltid minst en gång - det slog aldrig fel. Det hade varit ett utmärkt partytrick, men på den tiden gick jag inte på fester. Istället försökte jag öka min popularitet under en rast genom att visa upp detta fenomen. Och visst, det fungerade då också. En kort sekund i rampljuset, följt av flera minuter där klasskamrater försökte få mig att nysa genom att slå mig på näsan. Vid något tillfälle fick även mina bröder nys om detta. Men ingen hade det rätta handlaget, de slog för löst. Eller så slog de för hårt.

Det var inte så många gånger någon försökte så jag tror att de har glömt det, men nu kanske minnena vaknar till liv. Och jag måste be er att inte undersöka om jag har kvar min gamla egenskap. För sätt er in i situationen genom mitt perspektiv: trots att tårkanalen är spräckt, står folk i din närhet och stirrar på din näsa med ett förväntansfullt leende efter att någon av dem har slagit dig på näsan.

Alla var för exalterade för att tänka på hur orättvist det var. Det var deras prestation - antingen slog de rätt, annars slog de fel. Men det var jag som skulle leverera. Eller också var det jag som skulle göra alla besvikna genom att återigen misslyckas.

Jag firar nationaldagen genom att skriva ett långt inlägg

Sommaren är här på riktigt. En värmevägg har svept in över Umeå och paralyserat oss allihop totalt. Vid Ålidhem finns inga öppna hav som kan dela med sig av sina små saltstänk och öppna upp luftvägarna när de blir som mest inflammerade av hettan.

Jag är sedan ett par dagar hemkommen från Helsingfors, där jag fick uppleva ett vackert bröllop bland vackra människor i vacker omgivning. Det var länge sedan jag hade så kul och fick skratta så hjärtligt.

Trots att Helsingfors är en storstad känns den lugn och harmonisk och jag kunde faktiskt koppla av. I vanliga fall när jag har rest brukar det kännas skönt att få spänna av några dagar, stressa ned och göra ingenting med ingen alls. Den känslan gick över i samma moment som jag klev ur flygbussen, och började inse att det inte finns särskilt mycket att se fram emot just nu - den tomma känsla som bara en annalkande sommarledighet kan medföra. Kamrat Oskar pratade om den konstiga sommarkänslan. Nu är den över oss.

Jäsande dagar på en brygga, sandstrand eller i en trädgård - de kan vara sköna och avkopplande, men humöret och tålamodet kan anfrätas av för mycket solsken. Det är inte bara bönder som behöver regn. Vi behöver alla något att se fram emot, lite solsken när det regnar, eller en utlandsresa när man börjar få slut samtalsämnen i vardagskneget - lite kaos här och lite stabilitet därefter för att bearbeta det.

Om två veckor börjar semestern. Förra året satt jag och jämrade mig över all min lediga tid, och svor att vara mer produktiv. Jag minns det som igår. Manus till en sketen kortfilm blev resultatet. Målet var det fyrdubbla. I år justerar jag mitt löfte till mig själv: en kortfilm ska jag skriva under semestern. Och kanske lite annat också, sånt man kan publicera här.

---

Under en lång period har jag medvetet sett dåliga filmer av olika slag, på förhand dömda kalkoner eller bara mediokra filmer. Varför? Därför att man uppskattar de bra filmerna mer när man blir påmind om hur dåliga de hade kunnat vara. Man får behålla sina referensramar. Och vill man göra bra film bör man nog studera de dåliga för att lära sig vad man bör undvika. Studerar man bara de bra filmerna börjar man klänga i träden som en jäkla härmapa som bara kopierar det som ens förebilder gjort bättre dessförinnan.

Visst kan man lära sig hur man gör saker bra, men minst lika viktigt borde vara att studera vad som inte fungerar. Dessa tips går ut till: M Night Shyamalan, Danny Boyle, Stuart Gordon, samt de senare årens Steven Spielberg, George Lucas och Peter Jackson med flera som jag inte kommer på nu.

Det är därför jag har satt betyg på filmer som Alone in the dark, Aliens vs Predator: Requiem, Babylonsjukan, Swimfan och Signs på filmtipset.se. Dessa är filmer jag nästan dömt på förhand och som inte gjorde mig besviken. Däremot måste de ha varit besvikelser för alla andra.

Sämst av alla filmer är AvP: Requiem. Jag har förträngt det mesta av det som hände i den filmen. Men en scen sticker ut: En polis, jag minns inte vad han heter men vi kan kalla honom John Smith, letar efter en försvunnen man och pojke i en skog. Men han råkar springa in i en Predator. Han dödas, skinnflås, och hängs upp och ned högt uppe i ett träd. En stund senare kommer polischefen och en annan man förbi på samma plats. Predatorn är borta men de upptäcker det skinflådda liket i trädet, när dess blod råkar droppa ned på en av männen. Polischefen vänder långsamt huvudet uppåt mot kroppen och gör allt fel - han säger denna korta mening: "I can't believe that is John Smith!"

Vad är det som är så tokigt med det?
Jo, följande saker tillsammans blir rätt tokigt:

1. Polischefen letar också efter den försvunna mannen, och inte efter John Smith.
2. Polischefen vet inte om att John Smith har råkat ut för någonting.
3. Liket är helt skinnflått och omöjligt att identifiera, särskilt när det hänger högt upp i ett träd.
4. Hans reaktion på att hitta ett skinnflått lik är helt jävla befängd. Han letade efter en vilsen man och dennes son, och upptäcker vad som borde vara det mest bestialiska mord han någonsin kommer att påträffa.

På så sätt kan man dissekera scen efter scen i AvP: Requiem och komma fram till att det är en oerhört ogenomtänkt film som bara gjorts för att tjäna pengar på de stackars suckers som är fans av spelen eller någon av filmfranschiserna som är ursprunget till denna skit.

Upphovsmannen har tagit inspiration av sina förebilder och kommit fram till det, i hans ögon, genialiska konceptet Predalien - filmens stora nemesis:

Och det var så långt hans fantasi kunde sträcka sig. And I rest my case.

Kör inte trött

Det här videoklippet hittade jag via bloggen http://internetskoj.wordpress.com/.

Sleep center of the southwest har något viktigt att säga, men efter 20 sekunder händer någonting som tar udden av budskapets allvar.

Religiös sprattelgubbe

Igår var jag och min yngre bror på konsert i Umeå. Det känns alltid lite märkligt när stora internationella namn gör sig besväret att svänga av till en liten avkrok som Umeå för att uppträda. "Vad gör jag här? Vad finns här att göra?", så tänker jag att de tänker.

Detta år var det Woven Hand, sångaren från 16 Horsepower och hans slagverkare, som var Made-festivalens stora dragplåster. Han är en djupt religiös djäkel, som uppträder som en besatt med tillhörande grimaser och bensprattel. Gud sitter nog däruppe och drar i hans snören för att sprida sitt budskap efter att Han/Hon/Det, Gud alltså, offrade sin son och kanske ångrade sig lite.

Konserten var en mäktig upplevelse. Mellan låtarna ekade ambiensen och det kändes som han tagit med sig hela prärienatten från vilken sydstat han nu kommer ifrån. Det var länge sedan jag fick ståpäls på konsert, men här återkom den vid flera tillfällen.

Det var en upplevelse som enbart kan tillskrivas ljudet, för några textrader klarade jag knappt att urskilja. Jag hade planerat att lyssna in mig på musiken i förhand, men slarvade med förstudierna. Det var i alla fall mitt eget fel.

---

Det har varit en vecka som dominerats av musik. Jag kan sitta i timtal och meka med playlist.com i timtal för att upptäcka nya artister, eller nya låter med redan bekanta artister. Oj, så barnsligt kul!

Men nu har jag tänkt lägga manken till och läsa. Jag mjukstartade med att läsa klart Dragon head, serieboksviten på tio böcker som handlar om några ungdomar som överlever en tågurspårning bara för att upptäcka att hela världen omkring dem har förändrats till en mardröm. Mystisk och otroligt spännande rakt igenom - femstjärnig, helt enkelt. Nu ska jag ta mig an Shantaram, som är otroligt bra och underhållande - ungefär som en modern Papillon med lite modifikation. Jag har cirka en miljon sidor kvar att läsa, men med lite arbete ska jag hinna klart innan jag åker till Finland. Det skulle vara rätt jobbigt att kånka på den boken som reselitteratur.

En ny playlist: Tuffa låtar!

För partykvällar då man vill slippa skämmas för sin manlighet inför sina gäster. Och tänk på att det finns flera sätt att vara tuff på än att stå och vråla, dista gitarrljudet maximalt, eller slå allt vad man orkar på lädret.

Spellista här och nu

Med verktyget playlist.com har jag skapat en spellista åt er att köra direkt via den här bloggen. Först försökte jag göra den som ett permanent sidelement just ovanför "Mina senast spelade låtar", men den rymdes inte i den smala kolumnen. Kanske går att fixa enkelt, vad vet jag, men här kommer lite musik som blogginlägg istället. En spellista med lite folklig anknytning plus lite annat, med artister jag lyssnar mycket på just nu.

HTML-koden som playlist.com tillhandahöll för att publicera den här spellistan var inte så bra, så jag försökte snickra lite med den för att få den att passa. Men jag kan inte HTML något vidare, så det blev som det blev, men det går ju att lyssna i alla fall.

Jag säger bara: detta Internet. Vad kommer härnäst? En sida där man kan dela med sig av korta videoklipp i dålig upplösning och möjlighet att visa i fullskärm? Ja, jag säger då det.

Lite om låtarna då, för så ska man göra tydligen:

Beyond the pale - 16 Horsepower: Bra, ödesmättad låt. Jag och lillebror ska se sångarens soloprojekt live på lördag.
Jesus is a dying bedmaker - John Fahey: Instrumental. Fahey kan spela gitarr bra. Men jag tog den här låten för det var den enda tillgängliga som jag redan hört och jag orkade inte lyssna på nya. Knappast hans bästa.
Waxwing - Alasdair Roberts: En av mina mest spelade låtar någonsin, när jag hör den transporteras jag till en utopisk värld. Mentalt, alltså.
Chinese translation - M. Ward: Bra låt. Jag vet inget om M Ward.

The Bright new year - Bert Jansch: Briljant liten låt. Jag vet inte så mycket om Bert Jansch. Han har beskrivits som en brittisk Bob Dylan, fast med fokus på melodier istället för texter. Något säger mig att han inte är ensam.
Scarborough fair - Simon & Garfunkel: Strålande låt. Jag måste tvinga mig själv i avvänjning från tanken att sjunga raden "Parsley, sage, rosemary and thyme" med monoton robotröst, som någon gjorde i tv-serien Futurama.
Fotheringay - Fairport convention: Urk. Jag ångrar att jag började skriva om låtarna. Det är jobbigt.
The Leading guy - Micah P Hinson: Idag var det lite ansträngd stämning på jobbet, men det kan bero på att det var måndag och många som sovit dåligt. Så är det alltid på måndagar.

Woman King - Iron & Wine: Vädret i Umeå har varit bra på sistone. Men många här verkar lite överförberedda på sommar och går omkring med linne i molnig, halvkylig sol och solglasögon i Konsumbelysning.
Lonely girls - Lucinda Williams: Jag är äntligen helt frisk. Det är bara en lätt irritation i halsen som spökar. Jag fick ett återfall, vilket kanske inte alla jag känner vet om, och var tvungen att stanna hemma från en fest. Magsjuka denna gång. Jag trodde jag skulle dö, klarade knappt att äta på en hel helg.
BACK TO THE OLD HOUSE - Billy Bragg: Att titeln är skriven med stora bokstäver är rätt talande för hur Billy Bragg vrålar fram texten i kontrast till Morrissey ursprungliga, eh, mjukhet.
Where I Lead Me - Townes Van Zandt: Är jag inte klar snart? Hur många låtar är det kvar? Åtta? Herregud...

Nantes - Beirut: Efter alla sjukdomar såg lägenheten ut som en seriemördares lägenhet på film, på ett ungefär. Flera dagar i rad har jag städat, donat lite då och då, och nu börjar det se riktigt hyfsat ut.
Jeane - The Smiths: När fotbolls-EM börjar ska jag heja på Sverige.
The Turns We Took - Tindersticks: Igår såg jag min första Uwe Boll-film, Alone in the dark, för att se om han levde upp till hypen. Uwe Boll är en hatad Hollywood-regissör. Egentligen kan de största bristerna tillskrivas manuset, som jag inte tror han hade någon del i. Fast han lyckades inte skrämmas en enda gång, så han är kass ändå.
Sunny - Morrissey: När jag tvättade häromdagen upptäckte jag till min fasa att jag delade tvättid med den översociala gubben som alltid ska förklara hur han brukar tvätta, för att visa hur duktig han är.

Once I Was A Serene Teenaged Child - Frida Hyvönen: En gång hade ovanstående gubbe tagit mitt torkskåp, och just som jag svärande var i färd med att packa ned min blöta tvätt för att hänga upp den i lägenheten, så kom han och tog ned sin tvätt, sa att han tagit mitt torkskåp för att det inte rymdes i hans eget. Sen började han klaga på att andra har så dåligt hyfs i tvättstugan.
The Puzzle - Ane Brun: Jag kan rekommendera filmen Rescue Dawn i regi av Werner Herzog, trots att den helt i onödan har belagt några delar av filmen med en sentimental, värdelös, amerikansk patriotism som ger en besk eftersmak. När den är som bäst är den riktigt bra dock.
Swansea - Joanna Newsom: Hon ser ut som en alvkvinna, men låter som en häxa. Men i den här låten tyglar hon sin röst riktigt bra och fram träder en jättefin folkballad med harpa.
Hurricane - Bob Dylan: Nu har skrivit mitt första inlägg av musikbloggkaraktär. Vad tycks? Inte så bra, va? Det var inte särskilt kul, och i framtiden lär jag bara posta låtlistor utan tillhörande nörderi. Då ska jag också variera låtvalen mer. Men vi har alla varit nybörjare i allt vi företar oss någon gång. So long.

När man ryser så ont

Den senaste tiden har jag mest varit sjuk och halvsjuk. Det började fre 11 april, då jag kom hem från jobbet och kände mig ovanligt sliten, med en konstig känsla i halsen. Över natten hann jag få en rejäl feber. Hela lördagen gick åt till att ömsom ligga i sängen och skaka fram krafter, ömsom sitta framför datorn och skaka bort samma krafter. Och jag hoppades innerligt att jag skulle kunna jobba söndagen 13 april, för det vankades både banankaka och skrovmål på jobbet. Men det var inte ämnat att bli så. Jag förblev sjukskriven nästan hela veckan.

Tisdagen var första dagen som febern nått ned till en nivå av hyfs och reson. Innan dess hade jag försökt se på film, lyssna på musik och spela datorspel för att få tiden att gå, men jag kunde inte bli berörd. Hjärnan var inte receptiv för känslointryck, "vad tusan jag ska fördela antikroppar, vill du inte bli kvitt den här febern eller, jag har inte tid med såna jäkla extravaganser som känslor just nu", var vad den tycktes vilja ha sagt.

Men på tisdagen blev det andra bullar. För första gången på flera dagar kände jag mig redo att möta det verkliga livet. Jag började med att lyssna på Joy Division som en liten test. Och det var som allting hade återvänt. Men inte nog med det: "Nu har du varit rejält duktig, gamla gosse, jag har plågat dig och tråkat dig så nu ska jag släppa lite extra endorfiner när du lyssnar på dina favoritband", tycktes min hjärna tänka. Joy Division var verkligen något extraordinärt i den stunden. Allt rann över mig och hela kroppen rös av välbehag. Men nu visade det sig att det fanns spår av feber kvar i kroppen, små rester som yttrade sig i extremt låg smärttröskel. Ja, ofta räckte det med att jag rörde mig så att huden stramades åt lite extra över någon del av kroppen för att det skulle börja värka - molande, ihärdigt. Och när jag nu rös föranledde gåshuden till åtstramningar över hela - jävla - kroppen. Värken blev förlamande. Skön, ihärdig värk som härstammade från kroppens reaktion vid kontakt med de översvallande musikvågorna. Och så här lät jag i denna ambivalenta situation: "Aah. ÅÅH. Aaah. ÅÅÅH. Aah. AAJ."

Afrikanska fotbollsspelare anfalls av kapitalism

Här kan vi se hur ett av kommersialismens viktigaste redskap - reklam - angriper fattiga, hårt arbetande afrikanska fotbollsspelare under match. Helt oprovocerat, dessutom. Till och med rättsväsendet far illa av kommersialismen, efter cirka 27 sekunder.

ÖIS anno 2008

En annan rolig bild, men inte från Roliga skyltar, utan från Örgryte IS hemsida.

På stenen står följande:

"Till minne av den första fotbollsmatchen i Sverige. Örgryte IS - Lyckans soldater. 22 [oläslig månad] 1892."

Det var en jävla skitmatch.

Vi har pissat i frysen

Gå in på: http://2snubbar.se/skyltar/

En underbart rolig blogg om roliga skyltar och andra underligt och roligt skrivna meddelanden. Sa jag att den var rolig?

Bland annat de här tycker jag är roliga:

Det är 1 april

Jag har sovit jättebra.
Humöret är på topp.
Självförtroendet på topp.
Ingen tvättid idag.

Nån har spillt Rogaine i min kudde, fan vilket hårsvall helt plötsligt.

Morrissey ska spela på Renmarkstorget, Umeå.

American socialist party är på stark frammarsch.

Alla är plötsligt toleranta mot varandra.

Skönhetsidealen revideras.

Lägenheten är i utmärkt skick.

Rädda menige Ryan var fantastisk, och bara 75 minuter lång helt plötsligt.

Kurt Vonnegut är inte död, han skojade bara, så kan det gå.

Junji Ito gör nåt nytt makabert seriealbum.

Kylen är full med mat för hela veckan.

Jag kan sy trasiga gylfar.

Klimathotet är över.

Grannarna mitt emot har slutat vara dryga, det var viktigt för mig.

"Soldater i månsken" får dvd-släpp.

Jag njuter i fulla drag av min Playstation 3.

Bear Quartet släpper ny skiva idag.

Mitt manus är guldbaggenominerat.

Umeå open var jättekul.

Jag var på Umeå open.

Inspirationen flödar.

Ha ha, april april.

Pekpinnar om krigsfilm

Igår roade jag mig med att leta upp exakt vad den respekterade manusförfattaren William Goldman (Butch Cassidy och Sundance Kid, Bleka dödens minut, Alla presidentens män) sagt om den hyllade, Oscarsbelönade krigsfilmen Rädda menige Ryan. För jag hade hört att han bland annat kallat den "...a detestable piece of shit. But with brilliant stuff in it."

Svaret på frågan hittade jag på en annan blogg. Väldigt underhållande läsning. Rekommenderas.

Sedan upptäckte jag att hela filmen Rädda menige Ryan ligger utlagd på YouTube. Jag orkade inte se hela filmen, men det jag såg var nog för att övertyga mig om att Goldman antagligen har helt rätt. Filmen inleds inte med den ökända landstigningen. Den inleds istället med en bedrövlig scen på en kyrkogård. Den amerikanska flaggan fladdrar i vinden och en gubbe omgiven av fruntimmer stapplar fram till en grav och börjar gråta. Kameran zoomar in på hans ögon och en återblick tar vid. Och nu börjar landstigningen - den ökända, stilbildande landstigningen. Problemet är att gubben på kyrkogården inte var med om den. Filmen följer en grupp andra soldater, och kretsar kring dessa individers vedermödor. Gubben, då som en ung man vid namn Ryan, dyker inte upp förrän då endast 30-40 minuter återstår av filmen. Han har aldrig varit med om det han minns tillbaka till, och som gör honom så berörd.

Sen började den ökända landstigningen. Tyvärr gjorde den sig inte så bra på YouTube. Jag såg klart den, men utan att göra i byxorna. Då insåg jag att jag måste se den i ett annat format. Men jag kunde ändå konstatera att den inte tillför handlingen någonting. Ändå har landstigningen blivit något av landmärket för den här filmen. Om man ska lita på Goldman är filmen briljant efter landstigningen och uppdragstilldelningen, fram till dess att de hittar menige Ryan. Innan och efter det är det magplask. Men hela den briljanta delen har jag totalt glömt. Det ska bli intressant att se vad som faktiskt händer där.

Är det den våldsamma, realistiska, för handlingen onödiga landstigningen som gör Rädda menige Ryan till den populära film den blivit? Är det verkligen inte den briljanta del som följer? Ska vi bara strunta i de klantiga manusluckorna och fadäser som präglar inledningen och slutet?

Igår såg jag nya Rambo, som jag fått varma rekommendationer att se från många olika håll. Den har även accepterats av kritiker från flera olika håll. Med en obefintlig handling skiljer den sig bara från de andra, sågade, uppföljarna på ett sätt: realismen i våldet. Själva våldsinstrumenten är likadana som tidigare, istället är det själva skadorna som är brutalare och mer realistiska. Människor klyvs på mitten, förlorar armar, ben och huvuden, blodet formligen sprutar. Räcker det för att göra Rambo 4 är bättre än del 2 och 3?

Själva karaktärsutvecklingen hos Rambo i hans senaste historia är vedervärdig, och ska man börja leta budskap i Rambo 4 så hittar man inte mycket som gör annat än att försköna våld. I början lever Rambo en trist, tynande, bortglömd tillvaro som fredlig fiskare i Vietnam. Inte förrän han plockar fram bössan lever han upp och hittar "hem", något som övertydliggörs och utesluter alla andra möjligheter i filmens allra sista klipp.

Ja, jag tyckte att Rambo 4 var ganska underhållande. Men inte särskilt bra. Och när jag för första gången såg Rädda menige Ryan blev jag väldigt imponerad. Jag tänkte inte alls på de brister som nu lyser så klart. Men varför ser vi på krigsfilm egentligen? För att ta del av ett antimilitäriskt budskap, eller för att återigen stänga av hjärnorna och bli underhållna för stunden, glömma och förlåta? Borde vi inte tänka efter lite ibland, när filmen handlar om konflikter i världen vi lever i?

Gud, stålmannen och ninjor

Påsken är här, och har överrumplat mig totalt. På posten har vi jobbat som djur för att somliga vill skicka påskkort, som om det vore jul. Barn utklädda till påskgummor undvek min dörr hela skärtorsdagen, och när de äntligen tog mod till sig och knackade på hade jag gått till jobbet. Jag hade inga planer för påsken alls, men nu blir det god påskmat hos mamma imorgon i alla fall.

Apropå jobb, jag har sorterat brev till en del personer med anmärkningsvärda förnamn, där en topptrio sticker ut mer än övriga:

1. Gud Pettersson. Gud finns i Sverige. Jag minns inte efternamnet exakt, men det var ett klassiskt svenskt efternamn och Gud bodde i en mindre svensk stad. Guds son, Jesus Pettersson, var faktiskt med i en säsong av Expedition: Robinson, och avslöjade bland annat att han var bisexuell. Han visade sig också vara mänsklig och falsk när han gick med i en pakt som tog honom ända till finalen. Han vann dock inte. (Med reservation för att Gud kan ha varit en stressad felskrivning. Gun är ett vanligt svenskt namn, om än ganska häftigt i engelskspråkiga länder.)

2. Kalel Andersson. Minns inte efternamnet här heller, men det var också ett klassiskt svenskt efternamn. Kal-el var Stålmannens namn när han bodde på planeten Krypton. Din hemliga identited är avslöjad, Stålis. Du är inte död. Du fejkade bara för att få ut pengar på din livförsäkring. Du bor i Sverige, med ett korkat, lamt alias. Jag vill ha en miljon kronor i omärkta tusenlappar för att inte avslöja dig. (Här reserverar jag mig för att det kan ha varit en felskrivning av Kalle, det vanliga svenska smeknamnet på personer vid namn Karl.)

3. Ninja Gonzalez. Gissa vad, jag minns inte efternamnet här heller. Men det här hamnar sist på listan, för det var inte ett klassiskt svenskt efternamn. Men det här var antagligen ingen felskrivning, för jag såg exakt samma namn på två olika försändelser. Hade jag varit i lågstadieålder hade det här namnet legat etta på listan. Ninjor var det häftigaste som fanns för unga pojkar.

---

Jag har en bomb till dikt på gång, men orkar inte riktigt formulera den som jag önskar. Jag väntar på rätt inspiration, som brukar anlända när man jobbar natt, sover illa, är utmattad och lätt mottaglig för de stämningar som slår en i skallen via musik och video. Jan Johansson är (var, *snyft*) väldigt bra på sådant, liksom The Bear Quartet, Sigur Ros och Neil Young.

Grymhet börjar hemmavid

The Smiths i ett magiskt liveframträdande för tv 1984.

Låten Barbarism begins at home har aldrig varit någon personlig favorit på Meat is murder, även om jag har kunnat höra potentialen i dess funkighet, men här får den fria tyglar.

Det resulterar i att den skenar iväg lite strax efter 5:08, men de återtar snabbt herraväldet över låten på ett proffsigt sätt, som bara för att understryka hur otroligt tajta de är.

Morrissey låter som en trånande best.

I diskvattnet

Jag skriver en till dikt om äktenskapskris för att den ena parten lämnades ohörd i den förra. Jämställt ska det vara. Juryn vill höra bådas version. Och det gäller alla konflikter. Personligen har jag inget emot äktenskap. Många av mina bästa vänner och närmaste släktingar är gifta, ska gifta sig, eller har varit gifta.

---

I diskvattnet

I början tappas diskvattnet upp
och den intorkade maten löses upp,
medan min man sjunker i vår soffgrupp.
Diskvattnet sköljer över resterna av det vi åt,
varje oförrätt som skiljer oss åt,
och varje uteblivet förlåt.
Man får kippa efter luft konstant,
försöker bemöta det nonchalant,
men alla ofullbordade planer flyter till ytan.
Jag stoppar huvudet i den skitiga grytan
och vrålar ut all min frustration
över denna återkommande situation,
och inte förrän då rör han på sin feta röv.
Han darrar som ett asplöv
och undrar om allt är okej,
men att svara på det hjälper inte mig.

Han hade ryggrad förut,
fattade obekväma beslut.
Nu är jag full av obesvarade frågor.
Allt dränks i smutsiga vågor.
Han tar sig i kragen,
säger att vi snart har råd med diskmaskin.

Jag bevarar kommentarer han snart glömt,
ställer dem på rad, vårdar dem ömt,
som om de vore någon annans porslin.
Det blir bättre vad det lider.
Bortom stumma måltider
väntar alltid någon söt efterrätt,
någon sliskig moralkaka
som gör alla glada,
och fastän man redan är mätt
tvingar man i sig den på något sätt,
låter sig väl smaka.
I slutet drar jag ut min diskpropp,
och all skit cirkulerar i sitt omlopp,
tillkännager sin återkomst,
innan det åker iväg i mitt avlopp.

---

Framöver väntar med stor sannolikhet gladare dikter.

Kära dagbok

Jag har inte bloggat så mycket på sistone. Det har helt enkelt varit rätt så dött på mina löpsedlar. Det känns ungefär som när nyhetstorkan på Aftonbladet tvingar dem att köra med "Så slipper du glasögon och linser", eller "De 48 bästa gratisprogrammen till din dator" som dagens scoop för hundraelfte gången.

Den roligaste nyheten på sistone är att jag fick sms från tjejen som skickade mig ett brev tidigare. Om jag glömt berätta för någon så handlade det brevet om att hennes syster skulle fylla 25 i slutet av februari och skulle få nåt slags kollage med vänliga ord från hennes vänner och släkt. Till det skulle jag bidra men lite superlativ. En fin gåva från en syster. Det fanns bara ett problem: Jag hade, och har fortfarande, ingen aning om vem människan är. Hon måste ha förväxlat mig med någon med samma eller liknande namn i samma eller liknande stad.

Sms:et, som jag fick förra veckan, innehöll en upprepad förklaring till situationen, och en undran om jag överhuvudtaget fått det första brevet eftersom jag inte svarat. De andra Umeåborna som fått likadana brev hade inte heller svarat och sms:et innehöll således lite klagomål på Umeåposten. Lustigt, för där jobbar ju jag. Jag svarade och skrev som det var, att hon hade förväxlat mig med någon annan.

Hon svarade och beklagade sig, och använde bland annat det bortglömda uttrycket "ack o ve". Mycket charmigt. Tydligen finns bara en Henrik Sjöstedt i Umeå om man söker på hitta.se. Och till sist tackade hon för att jag hörde av mig.

Det kändes som upptakten till en film i stil med You've got mail. Om man har dålig fantasi skulle den kunna heta You've got sms. Ett annat alternativ skulle kunna vara 1 nytt meddelande mottaget, vill du låsa upp knapplås?

Men jag lever numera i verkligheten. Det är därför jag inte har svarat. Men tills jag raderar sms-minnet kommer jag att kunna leva på minnet av det mystiska numret bland alla sms från lillebror och påminnelsen från Telia om att samtalspotten snart är slut. Och kanske ännu lite längre än så, om det skulle visa sig att inte alla minnen är digitala.

Allt mitt tyg går sönder

Allt mitt tyg går sönder,
en textil i sänder.
De hänger fullständigt sönderstyckade
över allt de en gång utsmyckade.

Frugan grälade igår igen.
Jag bet ihop men
vaknade med strimlor av tyg på hakan.
I sömnen bet jag sönder mitt lakan.

Klädde på mig i all hast
då någon söm brast,
och trots ett uppriktigt ”förlåt!”,
brast frugan ut i hysterisk gråt.

För att bibehålla drömmen
tar hon till sömmen,
försöker laga alla världsliga ting
som hon tror livet kretsar kring.

Hur försiktigt jag än försöker fly
hittar hon alltid nya saker att sy,
medan äktenskapet sitter med ett nödrop,
det otyg vi båda måste lappa ihop.

I bilen på väg till arbetet
aktiverades samvetet,
slipsen blev en snara
och jag blev en trafikfara.

Jag körde till luften tog slut
och slet sönder min slipsknut,
en sorts syslöjd man aldrig lärde sig
och där brast någonting inom mig.

Med en slips full av tårar och snor
åkte jag tillbaka dit vi bor,
men där sov hon mot vårt köksbord,
så upprorssinnet miste sina slagord.

En dag är det dags
att jag tar min kontorssax,
strimlar vårt gamla tyg
och slänger det som serpentiner
över våra gamla rutiner,
så jag bidrar med något.

Men det är dags att torka bort snoret
för jag måste tillbaka till kontoret.
Arbetet ska bli ett sant nöje idag,
där jag sitter i varma träpanelers lag.
Jag törs ta mig större friheter
fjärran från allt vad tyg heter.

---

Det här är en svart komedi jag kanske ska göra film av någon dag. Inspirerad av stämningen från den lysande tv-serien "Boys from the Blackstuff".

Monstertraktor madness

I natt jobbade jag övertid för att kompensera för en karensdag i måndags, som berodde på att jag hade en lindrig ögoninflammation som gjorde att jag var extremt ljuskänslig. Stannade hemma och lät ögat rinna sig torrt.

17.30 tisdag kväll började arbetspasset och klockan 06.00 morgonen därefter var jag hemma igen. Jag åt några mackor och kollapsade i sängen, sov djupt ett par timmar och var på väg att vakna första gången klockan 09.30. Då drog det igång: Monstertraktor madness.

Alldeles utanför lägenheten började den åka fram och åter. Den skottade och skrapade minsta lilla snöflinga, och som det lät följde halva asfalten med som bonus. Fram och åter. Om och om igen. Jag menar, hur många uråldriga indianska begravningsplatser förstördes i processen? Även med vädringsluckan stängd kunde jag omöjligt sova. Men jag försökte, i flera minuter dessutom. Men sen gav jag upp, och hungrig var jag också, helt utan någon lunchmat i kylskåpet. Helt vimmelkantig började jag klä mig. Råkade riva ett hål i mina långkalsonger. Tog på mig fel skor. Sen gick jag ut, och fick se resultatet av traktorns ihärdiga harvande...

En liten bula av snö och grus som täckte vägens bredd, på ett par decimeters höjd i dess krön. Som en symbolisk gest var den placerad alldeles utanför min port.

Jag fick gå på gräsmattan för att undvika denna traktor, och ägnade inte föraren en blick när vi passerade varandra. Lunchen inhandlades på Statoil och bestod av en räksallad och drickyoghurt med smak av granatäpple. Den var inte särskilt god idag. Det får bli något annat nästa gång.

---

Börjar tycka att det är dags att komma igång med skrivandet igen. Jag har inte haft någon skrivkramp, har inte ens försökt på drygt en vecka. Huvudet bubblar med idéer och helst skulle jag vilja skriva på nästa film, som i så fall skulle vara en längre kortfilm, men det känns som det högsta berget. Då är korta dikter betydligt behagligare. Som små snöbulor i jämförelse.

På gränsen till otroligt pinsamt

Jag och lillebror var på bio igår, såg Cloverfield. Bra, ibland mycket bra skräckfilm. Inga allvarliga buggar, bara några små irritationsmoment.

På väg till bion hände något som kunde varit otroligt pinsamt. 19:08-bussen vi tänkte ta dök aldrig upp. Så vi väntade på nästa som skulle komma ungefär 20 min innan bion börjar. Och en normal bussresa ned till centrum tar 15-20 min. Men nu skulle antalet påstigande vara säkert det dubbla. På min hållplats stod bland annat två barnvagnar med liten unge och tillhörande mor och väntade. Såna som slukar busstid. Dessutom började folk gnälla och säga att de skulle vägra betala. Sånt tjafs som vi inte skulle haft tid med. Jag hade redan betalat biobiljetterna så att se en senare föreställning var det aldrig fråga om.

Aningen försenad dök iallafall nästa buss upp. Det blev motorhaveri på förra bussen, så vi som väntat länge fick åka gratis. Utan tjafs. Tur det. Men det var massor av passagerare som steg på vid varje station, och närmare stan skulle någon av vid varenda hållplats innan centrum. Och i sista korsningen innan centrum blev det... rött ljus! Precis när vi nådde dit.

När vi klev av bussen var klockan 19:58, filmen skulle börja 20:00. En promenad till bion tar kanske 3-4 min. Så vi sprang, kanske 80% av maximala kapaciteten. Det gällde mig i alla fall. Det var då jag kände det. Brallorna, vars fickor var fulla med småmynt, nycklar, mobil, och plånbok, började snabbt glida ned och var just nere i skinkbågarnas krön, dess bredaste område, och skulle fortsatt sin färd nedåt om jag inte illa kvickt lyckats fånga upp dem. Jag har tydligen avmagrat på sista tiden. Måste köpa nya jeans.

Framför oss sprang en annan försenad biobesökare. Tjugo meter efter honom jagade två unga män, varav den ene hade problem att hålla byxorna i styr. Jag undrar vad tonårsgänget vi sprang förbi trodde. Ringde de polisen?

Vi anlände i tid till bion. Lillebror fick rethosta av ansträngningen, försökte köpa något att dricka, men kön till snacksbaren var för lång. Väl inne i salongen hade filmen inte dragit igång. Det var lotteri på gång. Vissa i publiken fick priser för att de kom premiärhelgen. Ett av priserna var mineralvatten. Men vi vann inga priser. Därefter drog en massa trailers igång. Lillebror ville inte riskera att missa inledningen av filmen för att gå ut och köpa dricka, så han satt lugnt kvar och försökte hålla lungorna i styr.

Så här i efterhand vet vi båda att han hade hunnit, inga tvivel om det. Men vi satt kvar och fick se en trailer på Iron man, som inte såg ut som någon vidare film.

Cloverfield var stundtals breathtaking, och innehöll en massa springande. Det kunde åtminstone två i publiken relatera till.

Vinter i mitt rum

Jag kan inte uttrycka det oklarare än så här:

Vintern kommer och går,
snart parkerar ännu en vår,
avlämnar en busslass löften.
Skjutna från höften
träffar de aldrig sitt mål,
men lämnar mig full av hål.
Hur fan går det till?

Skotten har tagit slut,
hoppet slutligen ebbat ut,
alla mina gamla kärleksflöden,
ljusår närmare döden,
återbesöker mig då och då,
kanske försöker få mig förstå
hur fan det står till.

Välkommen till mitt stup.
Du ska ha dig en värmande sup,
för här har snön inte smält än.
Ute leker barn på gröna fälten
men det är vinternatt i mitt rum,
och månen viker sig inte en tum.
Här står det fan still.

I det skuggade hörnet av torget

En fruktansvärt solig dag
öppnar jag mitt svarta gitarrfodral
i det skuggade hörnet av torget,
där luften är behaglig och sval.

Alla möjliga mänskor passerar.
Alla har de någon oönskad femtioöring,
lite metallskrot att dumpa här,
för att rädda en musikalisk enstöring.

På den soliga sidan sitter leksaksförsäljaren,
min dagligen bittraste konkurrent,
och skruvar upp sina leksaksrobotar,
sina kära, egengjorda instrument.

Själv skruvar jag på gitarrstämningen,
försätter stämman i rätt stämningslägen,
söker upp mänskohjärtats ömma punkt
och jag vet exakt var den är belägen.

Avfyrar samma inledande sång som alltid,
följd av skramlet av mynt, prasslet av sedlar,
och därefter samma spellista som alltid,
med den enorma givmildhet den förmedlar.

Spellistan är kort med funktionell,
sången hörs över halva centrum.
Min förtjänst är inte alls dum.

Men min stackars lågmälde konkurrent
och hans ingenjörskonster,
verkar uppfattas som monster.

Och de ser verkligen hemska ut.
De går stelt som levande lik,
och har upprepade rörelsemönster
säkert ämnade som samhällskritik.

Och jag kan inte annat än hålla med.
För alla människor som går förbi
är alltid samma individer på samma rutt,
och det är alltid samma valör de slänger i.

Men vi kämpar om samma slantar
och de ska hamna i mina vantar.

Hans leksaksväska är lika tung vid dagens slut.
Men mitt fodral är tyngre än förut.
Och nu är det magens tur att spela sin sonat,
för den formligen vrålar efter mat.

Men när kvällen sänker sig över torget
och jag ivrigt packar ned mitt instrument
stegar plötsligt en robot upp till mig.
Vad, exakt, är dess incitament?

Den stannar en meter framför mig,
och plötsligt börjar den spela luftgitarr.
Situationen blir allt mer bisarr.

Rörelsen upprepas om och om igen.
I ögonvrån ser jag handlaren titta hit.
Men jag vågar inte titta dit.

För vem vet vad det egentligen är,
en utsträckt hand eller frän kritik..?
Jag klarar inte längre av att stanna här,
så jag ilar in i närmsta matbutik.

Då lommar leksaksförsäljaren äntligen hem,
ryggen krökt under en utnött axelrem.

Nu har han lämnat mitt synfält,
och i mitt hörn står inte roboten kvar,
men frågan lämnar den kvar.
Den som aldrig får något svar.

Och det är nog att föredra,
nu när allting går så bra…

Jag lämnar tankarna därhän,
för det är skräpmat på menyn återigen,
prisvärd näring för ensamma spelmän.

---


---

Hittar någon en Morrissey/Smiths-referens? 1:a pris är en bunt 50-öringar i brons.

Guldkompassen

Om man har läst boken finns ingen anledning att se filmatiseringen. Boken är en barnbok som jag gillar, men filmen är en barnfilm som är väldigt, väldigt ryggradslöst anpassad för barn. Det kyrkofientliga budskapet försvinner i det höga tempot. Kul om ungarna gillar det. Men själv känner jag mig utesluten. Det är sällan en särskilt trevlig känsla.

Jag är verkligen inte imponerad av just någonting, förutom det visuella och Nicole Kidman.

Och nä, jag gnäller inte på att filmen inte följer bokens handling slaviskt. Den var bara så... oengagerande. Och ospeciell.

Två av fem, kanske.

Dåligt lokalsinne?

Eller vad är det frågan om egentligen?

Förlorad i den europeiska solen

Solen bränner hjässan svårt
Det är omöjligt att tänka klart
Jag hade hoppats att klumpen i magen
skulle lämna mig i fred snart

Alla här är så exalterade
över sina grandiosa idéer,
som i slutändan bara leder fram till
sönderkompromissade klichéer

Det snackas aldrig om något annat här
i det främmande europeiska parlamentet
någonstans under den europeiska solen.
Placerad i den här obekväma stolen,
i syfte att bromsa den här skenande tjuren
Bespottad, hånad och helt utfrusen
från de starkast brinnande ljusen
som utgör vår europeiska sol.

Jag har inga kontakter kvar,
ingen känsla för mina gamla ideal.
Reducerad till en som bara sitter av sin tid
tills nästa avlägsna parlamentsval.

Kära familj, det är långt hem.
Jag hör knappt vad ni säger mer.
Det är för er skull jag nedlåter mig till det här.
Det skulle vara kul att höra nåt från er.

Ni måste ge mig vägledning,
något som liknar en instruktion.
För även om jag aldrig tillåts att skina som dem,
så kan jag alltid lysa upp en explosion.

Om ni laddar kanonen som är jag,
full med något som är värt att brinna för,
så riktar jag mig mot det mest sårbara stället
och inväntar det oundvikliga tillfället,
för stubinen antänds självmant här.

Fram till dess sitter jag på min stol
och gör allt som finns i min vanmakt
för att hålla min utfrysning intakt,
och inte avdunsta eller smälta bort
under vår europeiska sol.

Åh nej

OMG... Snälla, säg att det inte är sant...

En toppendag blev genast mycket mörkare.

Vila i frid.

Allt blev svart

Det är ett ämne jag inte vet hur man närmar sig,
men det har lämnat något obearbetat hos mig.
På andra sidan vägen växte ett mörker.
Bland unga pojkar som mig slog det rot
och växte upp till ett stort, ihåligt hot.

Vårt kvarter var omgärdat av mörk skogsmark
som i brist på annat fick agera lekpark.
Som liten trodde jag på märkliga saker,
som bara kan kopplas till inbillning,
en enorm fruktan utan urskillning.

Vi delade våra domäner med mörkrets kreatur.
Vid kvällningen återkom alltid samma procedur,
där vi samlade ihop våra vapen
på första ugglans hoande initiativ,
och flydde undan skogens nattliv.

Jag mötte några äldre barn på väg mot något uppsåt
sent en afton när vi alla hade skiljts åt.
Jag mötte samma rädsla i deras ögon
men de sa att de skulle fixa problemet
som orsakats av det här skitsystemet.

Jag var rädd och sa att jag skulle hem och se på teve
när de undrade om jag ville följa med.
De lämnade mig och började gå åt fel håll.
I den riktningen fanns inga hot mot barn,
bara flyktingförläggningen utanför stan.

Jag tänkte att de också var rädda och gick fel med flit,
eller också var det bara jag som kunde hitta dit.

Efter att deras röster tonat ut
kändes världen mycket mörkare än förut.

Jag höll ett krampaktigt tag om mitt trägevär.
Gatubelysningen bildade en barriär
som höll mörkret stången utan besvär.

Men det blev också mer kompakt
när man beskådade hela dess prakt
alldeles intill dess gränstrakter.

Jag började känna mig stor
som vågar gå där mörkret gror
medan äldre går på lönlösa häxjakter.

Nattens röster lät inte längre så illa,
några syrsor spelade stilla,
som ett efterspel till något otäckare.

Men jag började springa ändå,
det tog så lång tid att gå,
och jag ville hem till min favoritdeckare,

den jag idag förknippar med ett kul missförstånd -
att Miami var namnet på den coola polisen,
och Vice var namnet på hans svarta vän;
han som ofta kändes överflödig,
scenerna med honom kändes alltid sega.

Men det här avsnittet räddade han livet på sin kollega,
och fick sin länge efterlängtade revansch,
gjorde slutligen skäl för sin plats på min plansch.

---

Misstolkar ni den här är ni dumma i huvudet. Men det är sant att jag trodde att Don Johnsons rollfigur hette "Miami" och att Philip Michael Thomas' rollfigur hette "Vice", i samma anda som "Starsky & Hutch", "Turner & Hooch", "Cagney & Lace", "Bonnie & Clyde" - "Miami & Vice". Ja, ni förstår... Och ja, jag var tvungen att söka på imdb för att leta reda på Don Johnsons partners namn...

Felsökningen

Jag minns min härliga gymnasietid, fylld av dåligt självförtroende.

---

Felsökningen

Felet med dig är att du är intolerant och oförstående.
Mot mig är du alltid så förebrående.
Det ligger inte i det du säger,
men jag kan tyda ditt kroppsspråk,
den ständigt flödande monologen,
och det är ett välbekant stråk,
för jag är den stora psykologen.

Felet med mig är att jag kanske läser dig lite för bra.
Då blir tystnaden något att föredra,
för jag vill bevara den bilden.
Så vi kommer aldrig närmare varandra.
Inte förrän du försvinner in i bakgrunden,
en trygg plats bland alla andra,
kan du få förverkliga pratstunden.

Felet med min värld är att den har en framtid för oss,
(där vi är tillsammans förstås),
och jag vet exakt vad jag svara
på varenda liten replik du levererar.
Men du säger aldrig dessa saker i verkliga livet.
Du tillåter aldrig att jag briljerar.
Jag får aldrig ta det avgörande klivet.

---

Go'natt. I morgon vaknar jag upp ett år äldre. :-O

Stora framsteg i fallet Madeleine

Jag vet inte, men jag tyckte det här var ganska kul. Det här handlar om den översta nyheten på http://www.aftonbladet.se/ i skrivande stund.

Okej, glöm alla gamla bilder på Madeleine, såsom detta foto:



Nuförtiden tror nämligen experterna, med viss hjälp av avancerad datorutrustning, att hon ser ut som på denna bild:

Det har skett framsteg i fallet Madeleine. Nu blir hon nog funnen snart. Vilken tid vi lever i, med såna framstående FBI-experter som kan skapa såna fantastiska fantombilder utifrån en nästan identisk förlaga.

Experten i fråga tror alltså att Madeleines mun är aningen mer sluten nuförtiden, likaså ögonen, och att håret är stripigt eftersom det är oduschat. Men han är osäker. "Så här kan hon se ut nu". Kanske lite dumt att tipsa kidnapparna om att man kan duscha Madeleine, så att hon blir svårare för allmänheten att identifiera utifrån fantombilden.

Xvarts i Gnolls högkvarter

I förra inlägget skrev jag att jag skulle börja på nästa film. Det var en lögn. Jag har inte skrivit ett dugg. Hade god lust förra veckan, men då hade jag andra prioriteringar.

Hela denna helg har jag suttit och spelat Baldur's gate 1, det gamla datorrollspelet som kan ta, utan att överdriva, mer än hundra timmar att klara av. Man bör tillägga att jag redan klarat det en gång.

En festlig grej hände i Gnoll stronghold. Man kan ju förvänta sig att ett Gnoll stronghold svämmar över av Gnolls. Och mycket riktigt fanns där en massa Gnolls. Men djupast i dess innandöme, ja nästan i kartans andra ände, härjade ett gäng Xvarts. Har ni hört nåt så tokigt? Det måste vara en bugg. För inte skulle en Gnoll tillåta några Xvarts att springa omkring på sitt territorium. Det skulle ju vara rätt och slätt löjligt. Inte för att jag klagar. När man slaktat ett gäng Gnolls så blir ju några Xvarts ett välkommet avbrott, inte sant? Så det var bara att tacka och ta emot, och sen slakta några Xvarts istället. Men sen kom Gnollsen tillbaka, så då fick man ändra inställning igen, sudda bort flinet.

Ja, det var en minnesvärd episod av mitt liv.

---

Jag har även sett filmen som snabbt puttade ned Bron till Terabitia till silverplats. Men jag kan inte avslöja vilken det var. Se min filmtipset-profil för att se vilken.

Jag, en sängvätare

Så tidig morgon att staden är helt stilla,
ännu utan morgonblad om det vill sig illa,
för ännu är jag en sängvätare.
Anfallen kommer allt tätare
och jag måste läsa om elände;
klarar inte att göra ingenting
i väntan på tvättpassets ände.

Dagen kommer inte med några nya bud.
Arbetar så fukten dryper ur min hud,
strilar ned i munnen, en smak av salt.
Jag dyrkar dagen högst av allt,
även om jag upplevt den förut.
Trädgården är full av jobb
och det tar aldrig slut.

Vackra kvällen anländer insmickrande
och skiljer mig från mitt snickrande.
Tar mig ett glas, spiller lite vin,
ännu en utmaning för min tvättmaskin.
Somnar framför teveapparaten,
missar filmen jag somnat till förut,
och i stekpannan torkar middagsmaten.

Natten anländer, lågmält och kallt,
trots att den ljuder högst av allt,
och man vrider sig av och an,
svettas konstant, slumrar ibland.
Tills morgonen anländer med bättre väder,
när jag samlar ihop lakan, påslakan,
och örngott, fuktigast av alla sängkläder.

---

Nu hade jag tänkt börja på nästa filmmanus, så dikterna kommer kanske mindre frekvent framöver.

Och förresten, se filmen Bron till Terabitia. Av de få jag sett från 2007 är det den bästa. Enda som håller fyrstjärnig klass, förutom The Bourne Ultimatum. Terabitia är en film om två barn, två ensamvargar som finner varandra och skapar en fantasivärld när den riktiga blir för jävlig. Deras fantasi blir dock svår att hålla intakt när verklighetens allt större problem knackar på och stör. Mycket stark barnfilm, även för vuxna.

Jag, ett grubblande misstag

Här är ett försök att skriva något lättsammare, men den känns mest banal. Har grubblat hela kvällen om jag verkligen vill publicera den... Det kanske är ett misstag, så håll till godo tills jag ångrar mig. Men visst är jag en rimsmed?

Jag, ett grubblande misstag
----
Med saligt leende läppar
sken klasskamraterna ikapp runt omkring
medan munnen min formade en liten ring.
På kommando var jag redo att säga "omelett".
Allt var minutiöst förberett.

Jag, som den ende i hela lokalen
gapade efter den första vokalen,
den som aldrig hördes sen,
och på det fotot gapar jag än.

Det var varken första eller sista gången,
bara ett i raden av obetydliga misstag
som har format mannen som är jag.

Alltid minst halva distansen efter,
och försöker skrapa ihop mina rester.

Innan medvetandet kommit ikapp
har andra tillfällen redan flugit förbi;
en leende flickas snabba sorti.
Så jag låter minnena av dem sprida sig
för att försöka uppmuntra mig.

En inte alltför avlägsen dag
kanske jag lyckas, av misstag.
Någon tror det är denne jag avser
där jag går förbi, grubblar och ler.

För visst är jag ett levande solsken.
Jag bär det, stolt, som ett emblem.
Tar ni anstöt är det ert problem.

Jag förväntar mig mycket mer än misshag,
även om allt jag åstadkommer är misstag.
----

Tack till popgruppen Teenage Fanclub för inspirationen. De tillhandahåller alltid solsken.

Vi klipper bort dig

Utanför studion, under ett stilla regn,
står han och repeterar
och ger allt inför regissörens hund,
sin allra största stund.

Han har en kula i kammaren,
släpar bakom huvudrollen
med prestationen i släptåg, så lealös
och ständigt oförlöst.

Spelar tålamodet av alla andra
på ett helt annat plan,
alla kan förstå att det är hans tur,
men inte hur.

Men ingen fara, det går bättre nästa gång.
Ditt taffliga försök
kan gå upp i rök.

Vi kan klippa bort det.

Det är hans stund i rampljuset
men han speglar det ej,
och talangen han besitter
är bara chansen han försitter.

Och de kan inte klippa bort allt;
minnena från stunden,
kritiken som skulle ha förblivit ohörd,
drömmen som är förstörd.

Utanför studion, med färskt avskedsbesked,
klappar han regnhunden farväl,
utskriven ur filmens manuskript,

äntligen helt bortklippt.

Att belysa något nytt

Skägget är borta. Det gjorde inte ont. Käklinjen är inte längre accentuerad. Istället är det den nakna aknen på hakan som belyses. Nya kommer, består i ett par dagar och blir små missfärgningar. Det är alltid på hakan och ryggen jag har haft min värsta akne. Men inte nu längre, för det är inga problem längre, och det är jag glad för.

God jul!

Just nu: så mycket att göra. Drack två koppar kaffe och kroppen darrar-rrrr. Allt ska göras samtidigt och blir aldrig fullständigt. För varje bord man torkar lämnas ett hörn orört med en massa smulor kvar. För varje diskomgång som man fullbordar finns alltid en gammal mugg utan öra med ingrodd kaffesump under någon soffa. På varje shoppinglista finns en baksida man glömmer bocka för. Under varje räd ned på stan för julklappar står någon hylla tom och grinar en i fejset. Pengarna finns med råge, men räkningarna förblir obetalda. På jobbet upptäcker man att utandningsluften passerar en oborstad munhåla, och man försöker tala men munnen stängd. Kommunikationen är svår.

Det märks att det är jul. Jävla Jesus, var han tvungen att födas under den mest hektiska årstiden?

God jul på er!

Looking for MovieForumz

Visst känns det som ett stort hål i tillvaron efter MovieForumz flatline? Det blev plötsligt en sida mindre att rutinmässigt surfa in på.

Men detta ska inte behöva utgöra några problem. Det finns flera liknande sidor. Den jag helst skulle rekommendera är http://divxlive.com/channel-2, som har färre filmer och inte uppdateras lika ofta som MovieForumz gjorde. Men den fungerar som provisorisk lösning.

Alldeles nyss såg jag om första Pirates of the Caribbean via denna sida. Vad besviken jag blev - taffliga actionscener och svag handling. Spänningskurvan var knappast en berg-och-dalbana, snarare en segdragen dragkamp fram och åter mellan två mål, piratgrottan och därifrån, när plötsligt en tredje skådeplats dyker upp som illusion av variation. Där stannar de inte särskilt länge, dock. På väg tillbaka kommer någon på andra tankar och de vänder skutan mot - piratgrottan. Låt dragkampen fortsätta. Dialogen var ganska bra, men illa levererad av de flesta skådisarna. I slutändan är det endast Johnny Depp som håller betyg-trean intakt.

Julkort och sömn

Egentligen borde jag fotografera mig själv. Klockan är 06.20 en lördagmorgon och om 10 minuter måste jag gå och jobba. En lördagmorgon. Till saken hör att vi haft nattskift hela veckan, plus att jag jobbade 17.30-23 igår kväll. På ett dygn efter avslutad nattvecka ska jag ha lyckats ställa om till tidig morgon. Det gick inte. Och följdaktligen har jag inte sovit en minut i natt, om man bortser från lite ytligt slummer några timmar innan jag gav upp och steg opp.

Så nu känner jag mig som en statist i en George A. Romero-film. George A. Romero är en skräckfilmsregissör, känd för sina zombieskräckisar. I en av dem går zombisarna omkring planlöst i ett shoppingcenter, helt uttryckslösa och bara stönar och ser allmänt hjärndöda ut - precis som vanliga människor.

Och jag ser ut som en av dem just nu.

Till alla som råkar läsa: Sluta skicka julkort i konstiga former. Även helt kvadratiska är skit. Det ska vara rektangulära julkort.

Eller förresten: Sluta skicka julkort.

Tänk på det nästa år.

Stora lekparken

Här kommer en tidig julklapp från mig, en mastodontdikt:

Stora lekparken

Jag som var nästa generation
skulle härdas som person
i ett samhälle i miniatyr.

Fick en lekfull klapp på skinkan,
”Gå när du känner dig beredd.”
När jag gick var jag livrädd.

En av grabbarna där var som jag.
Två svaga blev en stark.
Vi beträdde ny mark.

I början var han sur och tvär,
ville inte ha mig där.
En fis från mig bröt isen.

För första gången hade jag en vän.
Bit för bit kartlade vi vår park
på vårt kodade pappersark.

Varje dag hämtade jag min vän
som lekte med sin farsas tomglas.
Mot parken sprang vi sen.

Jag fann ett antal blåmärken på min vän,
frågade vad det var för någonting,
men han låtsades som ingenting.

Så vi sprang skrikandes varje dag
genom parkens buskage,
mot stora barnens plantage.

Blev upphunna ibland,
blev slagna ibland,
huvuden doppades i sand.

Vi fann en trave porrtidningar.
Visade småbarnen allting
medan vi sprang omkring.

Och vi fann ett jordgetingbo
rakt under någons sko.
Och vi sprang iväg igen.

Men den argaste geting jag såg
var min slagne vän,
när han en dag fick nog
och började ge igen.

Det var hemskt att se
hur flamman plötsligt dog
chanslös mot dubbel längd
och tredubbel mängd.

Det var där varje dag tog slut.
Vissa grabbar gör som de vill,
så en annan stackare råkar illa ut,
och hans vän hjälper inte till.

Min vän började dra sig mot södra branten.
Själv drog jag mig till norra kanten.
Avlägsnandet gick smärtfritt.

Jag gömde mig bland minderåriga,
snoriga, rosiga, krullhåriga.
Jag tyckte de var äckliga.

Jag ledde dem enligt bästa förmåga,
men kunde aldrig tända min gamla låga.
Och jag blängde mot söder.

Ibland gömde vi oss i djupa diken
när vi hörde de vilda skriken
från andra sidan parken.

De satte alltid sordi över stämningen,
småglinen började jämra sig,
vilket jag tyckte var helt okej.

Somliga av skriken var djuriska, lät bekanta.
Vad hände egentligen vid södra branten?
Fantasin tog överhanden.

En dag tystnade det på andra sidan.
Tystnaden gjorde mig än mer vek.
Oron spred sig över vår lek.

Stunden senare blev vi invaderade.
Jag ledde oss vilt retirerande
undan en flock svartmålade bestar.

Jag sprang allt vad kroppen tål
undan ett bekant stridsvrål,
helt fri från ett bestämt mål,
i riktning mot södra branten
utan att se mig om, kvickt som en ljusstråle.

Men något släcktes där kartan tog slut.
Vid södra branten stod en spetsad påle,
och en till, och en till, och en till...

Det var de vapen som fanns att tillgå.
Det var plötsligt inte svårt att förstå
vilken väg min vän givit sig in på.

Nerför södra branten sprang jag,
på mark vi aldrig kartlade,
genom gårdar jag inte visste fanns.

Alla småglinen var borta, kanske kvar.
Själv visste jag inte var jag var.
Aldrig kände jag mig så ensam.

Sprang allt vad benen bar, hem,
sa till pappa att parken var sämst
och återvände aldrig dit igen.

I stora lekparken växte jag upp
till en löpstark kyckling
från en skalad vekling.

I stora lekparken lekte jag aldrig,
det var den som lekte med mig,
den drog mig till sig.

Det var ett annat liv för länge sen.
Men somliga av oss springer där än,
och ingen har lärt sig ett dugg.

Mer sån där emo-lyrik

Du ville egentligen aldrig ha bil

De går fort framåt och har backspeglar,
strategiskt placerade vart man än sneglar.
Vad är det för nåt som möter din blick,
en pösig gubbe i dåligt skick,

det kan väl inte vara du?
Kanske om tjugo år,
om du räknar årsringarna,
för han ser ut som du mår.

I mörkret finns bara stereon.
Den gör färden skön
när instrumentbrädans sken
gör spegelbilden grön.

En fin fest pågår någonstans.
Du fick en vänlig invit
och folket ropar ditt namn.
Men hittar du någonsin dit?

Nej, du har knappast någon chans.
Hittar du stället med tryck någonstans?
Jo, över bröstet känner du trycket,
det mest bekanta musikstycket.

Skuggorna i baksätet
ler aningen förmätet,
knackar dig på axeln.

Vad är det de vill?
Få dig att vakna till?
Eller köra dig av vägen?

Vänd dig inte om,
lyssna inte på dom.
Enda vägen går rakt fram.

Andas ut och spänn av en sekund,
förra natten sov du inte en blund.
Bortom nästa kurva ligger nog nästa stad,
där mörkret bryts av husrad efter husrad.

Uppdaterat min profil

Jag har uppdaterat min profil på blogger. Lol! Kolla bilden jag hittade i min bildmapp på hårddisken. Återigen: Lol! Who's playin' the banjo here?

Sånger från Jarmo

När jag skrev Extravagans-manuset skrev jag även en mängd sångtexter om vilken stackars sate huvudrollen Jarmo var, den ena texten pinsammare än den andra. Några av dem har jag kvar, men de flesta kunde jag inte behålla för den mentala hälsans skull. Som det slumpade sig blev de första och sista försöken bäst.

---
Jarmos första sång

Sen kväll vid dukat bord
bland törstiga vänner,
som parerar de ord
som aldrig sägs högt.

Kamrater till varje pris,
var och en indoktrinerad.
Våldet hänger i luften,
lokalen är kontaminerad.

Hon förutspådde det som slutligen hände.
Någon ringde en taxibuss,
men hon stiger in där själv,
meddelar vart hon vill ha skjuts
och ser dem rakt igenom fönsterglasen,
sitta kvar där inne och bråka.
Hoppas ödet ger dem nådens hand
innan taxin hinner åka.

”Dom som kommer här ska inte med”,
säger kvällens sista kund.
Natten kryper in och gör sig hemmastadd,
tystnaden får tala en stund.

Hon hoppar av framför ett rivningshus
som hon levde i förut,
där ljusen och färgerna från stan
på håll ser så tama ut.

Den första snön dansar ned i hennes hår,
fuktar skorna, förfryser hennes tår.
Det är nog dags att gå,
men det är mer än hon förmår.
”Jag ska bara stanna här en liten stund.
Natten är ung, jag likaså.
Det är så många olika vägar
som kallar mig härifrån”
---

---
Jarmos sång (Mina dagar vid grustaget)

Jag är där för jag bor i trakten.
Inte för att jag trivs,
jag hatar mitt liv,
men som jag låter och ser ut
är det min lott
att hållas långt bort
från storstadens ljus.

På jakt efter ödlor i grustaget.
Jag fångar dem ibland,
det enda jag kan.
Jag vet var de gömmer sig,
plockar svansar och ler,
känner mig förmer
bland smådjur i bur.

Mor gav mig ett fult gammalt namn
för att tvinga mig kvar,
jag är allt hon har.
Men ett par år provade jag på,
och tog en examen,
och åkte hem igen
med grava sömnbesvär.

Som barn fanns sällskap för mig.
Men bygden avfolkades,
tillvaron urholkades,
sommarstugor förföll i glömska.
Kvar är ett överlevande,
försiktigt trevande,
barn till en ensam mänska.

Blytunga moln i horisonten
har hängt där hela dan,
rasat ner över stan.
Hoppas att de når mitt grus,
så jag kan dansa i det regn
som tvingar dem i hägn
där borta i storstadens ljus.
---

Till saken hör att jag har tänkt ut en hel föregångare till Extravagans, om de unga pojkarnas uppväxt till utanförskap i ett litet samhälle, hur deras fåtaliga vänner flyttar till staden, och hur Jarmo och den blivande Extravagans-sångaren lämnas försvarslösa kvar bland brutala mobbare. Den enes brott mot konventionerna är en androgyn framtoning, den andres en klen fysik i kombination med ett ovanligt namn. De mer eller mindre tvingas att bli vänner. De växer upp tillsammans. De identifierar sig med ikoner inom popmusiken, och sporrar så småningom varandra att börja komponera musik. Men de är och förblir inte särskilt likasinnade...

...och efter grundskolan börjar de glida ifrån varandra. Vänskapen behövs inte längre. Deras konflikt kan yttra sig på en mängd olika sätt: den enes avundsjuka över den andres talang, svartsjuka, den ene blir olyckligt förälskad i den andre, etc. Något oåterkalleligt, som urartar i den musiktävling som blev kortfilmen Extravagans, och gör separationen definitiv.

Format: långfilm, eller kanske en hel miniserie.

Att omvärdera en film

Nyss, på SVT2, gick Eternal sunshine of the spotless mind, en film vars betyg har hemsökt mig vid många filmdiskussioner. Den har underminerat min trovärdighet som cineast. Det har varit hemskt att bevittna från mitt eget perspektiv, chocken i de andras ögon när jag så försiktigt som möjligt gått fram med motorsåg på helig mark.

Så det var med glädje jag 21:04 denna kväll såg att om en timme börjar Eternal sunshine of the spotless mind på teve.

Med nyrensat sinne såg jag om denna pärla från början till slut. Det var en märklig upplevelse, att inse hur fel man prickade vid första försöket, men samtidigt förstå varför det blev så. Filmen är ett originellt romantiskt drama som till allra största delen rör sig i ett drömlandskap. Tidigare tyckte jag att filmen fastnade under dessa drömscener, som när man fastnar i en jobbig feberdröm.

Samma känsla nu, jag minns hur det var i biosalongen. Skillnaden denna gång var att jag tyckte om det - det tragikomiska i situationen. En känsla som höll i sig filmen igenom, även om den kunde berättats bättre. Jag förstår varför manusförfattaren använde sig av en sidohistoria under denna del av filmen, men den tillförde inte så mycket. Det blev nästan bara mer av samma vara.

En annan sak som störde mig första gången var hur jag förutsåg hur det skulle sluta. Vad som kommer att hända när Jim Carrey (eller Joel som han heter i filmen) så småningom vaknar. Vad dumt - det var ju garanterat avsiktligt. Slutet gick ju faktiskt bortom detta till något oerhört rörande och smart. Jag kan bara tänka mig att jag första gången inte tyckte jag blev tillräckligt belönad för att ha genomlidit den oändliga drömsekvensen.

Så, resultatet? En höjning från 2 till 4 (på filmtipset). Den största förändringen jag gjort av ett filmbetyg någonsin. Och jag är glad att jag kan göra den från hjärtat, av egen fri vilja, utan att känna det som ett tvång. Det är därför jag skriver om det här.

Den största sänkningen jag gjort är på Deep blue sea, från 4 till 2. Men det skedde i etapper. Jag ryser vid tanken på att jag faktiskt sett den tre gånger.

Och nu har jag gjort det: analyserat en tidigare filmanalys, om än bara lite ytligt. Ni borde prova det någon gång.

Acting lesson # 4

Det här är tredje försöket att publicera det här inlägget. De övriga försöken kanske kommer så småningom. I såna fall blir det en pinsam trippelpost som jag får åtgärda eftersom den dyker upp.

Är "Garbage day!" möjligen världens sämst levererade replik?

Acting lesson # 3

Min förra lektion har redan börjat få genomslag. Här ett klipp från verkliga livet.

Läs- och skrivsvårigheter

Den här bilden såg jag på www.aftonbladet.se idag. Det tog några rediga sekunder innan jag fick meningen att gå ihop:

Radiorapporter om brittiskt väder

Min radio skvallrar om regn längs norra norrlandskusten.
Ett tätt regn som skymmer sikten över viken
och översvämmar mina rostigaste diken.
Min radio ljuger aldrig, gör mig aldrig besviken.

Hon och jag fann samma frekvens på ett helt annat band än resten av mänskligheten.

När jag skulle tala med andra tvingades jag kalibrera,
misslyckades och tvingades retirera.

Och när jag lyckades hörde jag hur sången de sjöng ändå blev till brus i mina öron.

Min radio avslöjade en dimma över det öppna havet,
som nu rullar in över min gulnande trädgård,
fuktar skjortan och stripar mitt tunna hår.
Min radio missar aldrig att förmedla hur jag mår.

När sirenerna från öppna havet ljöd, lämnade hon hamnen och följde efter.

Och när jag bommade igen deras sjöbod,
det var faktiskt inte förrän då jag förstod…

…att kvar på bryggan blev en ensam stenstod.

Hon och jag kommunicerar ännu på distans, en sträcka lika lång som kusten.

Saker har börjat gå snett oss emellan,
men jag är van - det händer mig inte sällan.

Dessutom har jag pejlat nya signaler i dess ställe, medan hennes tonar ut.

Min radio avstår aldrig från att vara progressiv.

---

Acting lesson # 2

Att dö på film är ju ingen konst. Försök göra det till något mer. Fördjupa upplevelsen för åskådaren genom att ifrågasätta det meningslösa våldet medan du ser chockad ut och givetvis även skriker av smärta.

Acting lesson # 1

Här har vi en lektion i hur man förmedlar fysisk ansträngning. Jackie Chan är denna skolas främsta förespråkare.

Klippet är från filmen Turkish Star wars

Ett lådbilsrace i ensamt majestät

Jag är ung och jag kan allt
Lärde mig snickra av en orsak
Min ingenjörskonst är bara min
Din beundran delar jag med dig
Men din avund är bara din

Jag är ung och jag kan måla
kunde alltid liva upp byns väggar
Men fick aldrig några uppskattningar
Även min omsorgsfulla lådbilsdesign
är föremål för missuppfattningar

Det finns några personer
Med makten att få mig att må sämst
De flesta skulle låta bli
Men några gör det obönhörligen
Varenda gång jag kommer förbi

Så nu känns det så där igen
Det är en dag som följer en bättre
Kortet som välter alla andra kort
Känslan när bromsarna släpper
och man åker utför fort

Ni som står kvar på krönet
Säger, lite på allvar, mest på skämt
med illa förställd gråtbruten röst
”Där försvann den bästa pojken som levat”
som om det vore någon tröst

När jag åker bort härifrån
Så ska vägen vara oändligt lång
Och helt omöjlig att följa
Ensam vill jag släppa lös alltihop
som jag hittills tvingats dölja

Och nu håller jag på att spricka
Om bara backen aldrig ville plana ut
och ingen hindrade mig från att vinna
Om jag förenade mig med horisonten
och ni såg mig gradvis försvinna

Mållinjen är dragen i fjärran
Där solen stiger bortom grantopparna
och grusvägen blir till asfalt
Där jag kan göra mig förstådd
och bara glömma alla och allt

---

Den här texten skrev jag idag. Det var en filmidé jag hade, men den hade ju redan gjorts tidigare av en känd svensk regissör. Så det fick bli en "Fucking Åmål" i fickformat istället.